Skogens vanliga kyliga klimat kändes väldigt avlägset denna kväll. Himlens moln var upplysta av rött sken. Delar av skogen hade stått i lågor, en eld som aldrig tycktes vilja slockna. Bara ett regn skulle kunna släcka elden helt, men de tycktes fortfarande frånvarande, och nu hade elden brunnit flera dagar. Den var ändå relativt lugn elden, och spred sig inte jättefort. De sega barrträden lät sig inte ge upp för flamma utan att kämpa tillbaka. Dock hade den långvariga elden fått luften torr och obehaglig att andas. Vädret hade gjort att de flesta hade flytt från området, så även de flesta av Eniloracs fränder. Han hade sökt efter dem länge i elden, och misstänkte att de flesta var långt härifrån, men farade de värsta att de fanns de som var kvar, fångade och kanske döda.

Enilorac stod i ett stenigare område där elden hade svårare att sprida sig. Fuktig mossa låg överallt och det var en sval och skön motsatts till det eldinferno om annars rådde. På längre håll kunde man se eldar och rök som steg, men just här var det lugnt. Man vågade dock inte stanna kvar på samma plats för länge i rädsla för att bli fångad.

Något började falla från himmelen. Var det regn? Han tittade upp. Det såg först ut mer som snö, men när flingorna föll framför honom å smälte de inte längre. Det var aska från de gamla träden som regnade, föll sakta likt grå snö.

Enilorac betraktade den rödflammiga skyn, och lät ett yl höras. Rösten var skrovligare än vanligt, hans röst var torr, men de hördes trots allt. Han hade inte fått svar på lång tid, och började snart ge upp. Om han inte skulle finna någon så skulle han behöva ge sig av själv. Lika bra kanske.

Nirak vandrade och vandrade, fanns det något slut? Hon hade aldrig förstått att världen var så mycket större än vad hon förväntat sig att den var. Hon bar sitt huvud högt, stolt för sin ras, envis för sin flocks skull. Var det hennes ansvar nu? Nej, omöjligt. Flocken var splittrad och förstörd. Hon hade inte funnit en levande själ på flera dagar. Himlen var blodröd och aska började falla ner från himlen. Ett tecken, Gadsrot hade fallit efter flera generationer så var de nu förlorade. Hon sörjde dem redan. Ack hon var fast besluten om att leva vidare på deras traditioner. Hon bar sin tunga rustning över ett område som snart började sättas i lågor. Hon ökade farten, det var inte så att hon ville fastna där inne. Vikingarna från Nordan, splittrade i Numoori. Hon lät de långa benen sträcka ut i sina fulla styrka och farten ökades något enormt. De sex benen var väl användbara och den långa svansen gjorde så att hennes balans var oerhört bra, även i den höga hastigheten. Hon frös till då ett skri ekade ut över Nordan. Ett yl som hon mycket mycket väl kände igen. Enilorac en tidigare jägare. Duktig sådan.

Hon stod stilla en längre stund, men beslöt sig sedan för att besvara hannens yl med sitt egna. En mörk torn tog from. Fyllde atmosfären runt omkring dem med en dyster stämning. Hon var sorgsen, men styrka fanns alltid kvar i hennes röst. Ingen muckade med vikingakungens dotter. Hon började springa emot ylets källa. Hon förväntade sig att mycket snart få se en svart figur torna upp sig, i stället fick hon syn på tre röd och vit prickiga svampar intill en grävlingsgryts öppning. A sign! Hon tvär stannade med hjälp av alla sina ben för att sedan börja gräva en liten grop. Hon plockade genast upp svamparna i munnen för att sedan täcka över dem med mossa, jord och allt annat som fanns i närheten. Sedan så trippade hon tre snabba varv runt högen och andades ut. Annars hade det gått mycket illa! Annars så hade hon blivit jagad av förgiftade ilskna grävlingar om natten i flera veckors tid! Det är inte ens vad en stark och brutal viking vill. Nej nej, bäst att göra som de Äldsta säger. Hon trodde på allt denne sade, det var viktigt för hennes överlevnad. Hon fortsatte sedan springa som en tok för att hinna ikapp Enilorac.

Pet pet

Kivrem kravlade sig upp från det ställe som han hade gjort till sin "lya". Den bestod egentligen av ett gammalt grävlingsgryt som han lyckats gräva stor nog att rymma hans gigantiska kropp. Tanken var att han skulle ligga där i grytet och aldrig vakna mer. Han ville aldrig vakna mer. Låta elden ta sig till honom och sluka honom levande. Han saknade sina vänner.
Och vad som hade fått honom att krypa upp till ytan igen var det faktum att han hört två yl, två röster som han kände väl igen.
Han lyfte huvudet mot himlen, en våg av obehag fyllde honom, och han ylade ut ett björnliknande läte och hoppades att hans vänner skulle känna igen rösten.
Sedan började han långsamt springa mot det håll han hört ylanden.
"O'ac! I'a", ett tafatt och värdelöst försök i att ropa på sina vänner.
Var va de?