Den gyllene varginnan rör sig som om hon ägde marken hon vandrar fram på. Kanske gör hon det oxå. För jorden och träden och allt runt omkring följer hennes vilja. Jorden är hennes kompanjon. En lojal och trogen följeslagare. Till skillnad från alla vargar hon mött i detta land. En patetiskt hop hela högen. Ingen av värde. Och de som skulle kunna vara värd en liten gnutta respekt är borta. Tillvaron är åter ytterst tråkig. En suck lämnar den högresta varginnan. Hennes gyllene päls glänser livfullt och verkar nästan lysa upp den döda omgivningen omkring henne. Döda skogen. För någon som inte besitter jordens krafter kanske denna ihåliga skog kan anses vara just död. Men även om den inte är den mest livfullaste skog hon befunnit sig i så känns den ändå inte helt död. Trädens andar verkar fortfarande finnas kvar och viskar rysligt i vinden. Likt ett matt skri i intigheten. Döda skogen är ett passande namn på denna plats.

Varginnan rör sig ljudlöst över marken. Inte ens det döda gräset ger ifrån sig det där torra frasande ljudet när varginnan kliver förbi. Inte ett ljud hörs förutom möjligtvis hennes andetag. De tofsprydda öronen står spetsade på det högt burna huvudet och den pupillösa rubinröda blicken sveper forskande över området som ligger utbrett framför henne. Vilken bedrövlig syn. Minst sagt en sorglig syn. Svansen hålls i en båge bakom henne. För att den inte ska släpa i marken. Hon har ingen speciellt väg att gå. Kände bara för att röra på sig. Ta sig ut utanför reviret. Det bedrövliga reviret. Där har det inte hänt så mycket. Hon är uttråkad. Och hon tycker inte om att vara uttråkad. Hon borde gå. Gå och gå tills hon slipper bry sig om vart hon kom ifrån. Hon stannar upp. Ruskar lätt på huvudet och fuktar sedan läpparna med tungan innan hon utan att se sig omkring börjar gå igen. Hon behöver inte hålla koll på omgivningen. Även om det är intränat och görs på automatik. Jorden viskar alltid till henne. Skapar en bild i hennes huvud. Hon vet alltid hur omgivningen ser ut omkring henne. Åt alla väderstreck.

Hon har vandrat länge nu. Döda skogen börjar glesa ut. Det börjar lysa in med ljus bland skuggorna. Hon är nära gränsen till ett annat område. Det lockar henne att fortsätta gå. Gå ur tristessen. Hon stannar åter upp. Jorden viskar till henne. Hon kan känna vibrationerna i marken. Det finns någon annan i närheten. Eller är de fler? Det viskas definitivt om bara en främling. Men vibrationerna tyder på fler än två bar tassar. Den gyllene varginnan fnyser till. Vad sjutton nu då?

[PAX TILL NIRAK]

Nirak lika fager och vacker som alltid tog sig fram genom Lövskogens alla snår. Hon visste att elden inte var henne hack i häl längre, den hade hon tagit sig ifrån på nolltid. De väldigt långa benen var bra transportmedel helt enkelt. Nog för att hon var mest Caza så var hon lite annorlunda till utseendet och byggnad. Högbent som få med en mankhöjd strax över 140cm så var hon en respektingivande syn, precis som en Suelocaza bör vara. Dock var det något där efter som inte stämde. Hon bar en längre kropp, långt ifrån kvadratisk, som hon näst intill borde vara, för prefekt balans i strid. Hon var bra mycket smäckrare än vad hon borde vara och svansen var längre än en katts. I princip lika lång som hennes egna kroppslängd, om inte ännu längre. Samt bar hon ut och infällbara klor precis som en katt, men de var inte speciellt användbara vid klättring, tyvärr. Vacker, men ack inte fulländad för sitt blod. Sedan så bar hon trotts allt ett extra par ben, men dem uppskattade hon i alla lägen, det fanns ingen som kunde få henne på fall.

En doft avslöjade en annan vargs närvaro då hon ganska snart tog sig ut från den livfulla skogen till en mer tyst och bister skog. En döende skog? Detta fick henne att förundrat se sig omkring med sina marinblå kalla ögon. Hon stannade med ens upp i farten och började lugnt traska i stället. Hon stannade vid ett träd, helt borta i sina tankar för att komma ihåg främlingens doft och närvaro. Nej, Nirak var alldeles för tankspridd och självgod för att bry sig om andra. Hon reste sig på bakbenen för att sedan häkta fast sina fyra framben emot trädet för att börja vässa dem. Det var något hon alltid höll koll på, de skulle vara förberedda alltid. Det var hennes största vapen. Klor och stora tassar med kraft få kunde föreställa sig. Hon hade alltså inte tränat så mycket i sitt liv, nej hon hade fått det mesta gratis och där med hade hon även varit en av de bästa krigarna i flocken, utan att behöva anstränga sig. Skulle man dock mäta henne emot en tränad Caza, skulle hon få det kämpigt. Den gula och bronsfärgade rustningen såg matt ut, då moln täckte himlen. Hon lade märke till en rörelse borta bland dimmorna. Något som glänste lika mycket som hennes rustning. Hon vände blicken ditåt och la med ens öronen bakåt i hennes silver spik matta till nacke. Hon liknade mer eller mindre en farlig igelkotte i nacken, men det var ett dödligt försvar hon lärt sig använda, med hjälp av sin metall.

Hon tar sig något närmare ljudet av främling. Jorden leder hennes tassar och hon håller den pupillösa rubinröda blicken hålls vaksamt framåt. Hon vandrar fram med samma värdighet som alltid. Hennes hållning är klanderfri. Och hennes resning är dominant och självsäker. Få saker kan få henne att vackla.

Jorden kvider till när den skadas. Även en död skog kan känna smärta. För under det döda skalet finns liv. Annars skulle väl denna plats ha tynat bort för länge sedan. Träden står ju trots allt kvar. De tofsprydda öronen stryks bakåt för en stund innan de spetsas igen och den gyllene varginnan fortsätter framåt.

Snart får hon syn på en minst sagt underlig varelse. Kan det där ens kallas varg? Främlingen har inte mindre än 6 ben. Artemis stannar upp och kyligt granskar hon främlingen. Ändå känns det som att vissa drag hos främlingen är bekanta. Men en sexbent varelse. Vilket brott mot naturen. Hon fnyser kort och går sedan lugnt runt främligen. I en vid båge. Avståndet mellan de två vargarna är stort. Artemis håller hela tiden blicken fäst på främlingen. Rör sig ljudlöst och undviker enkelt alla hinder som råkar ligga i vägen. För hon ser omgivningen utan att använda ögonen. Det händer även att gräs och buskar väjer sig för hennes framfart. Träd är lite svårare att flytta på. Artemis stannar igen. Har fortfarande inte släppt främlingen med blicken.
"Ser man på, cirkusen verkar vara i stan". Säger hon kallt och något retligt. Hennes röst är dock likgiltig. Inga skiftningar i stämman förutom kylan. Men det är med en vacker stämma hon talar med. En stämma passande den högt stående varelse hon är. Med både ord och blickar etablerar hon snabbt att hon står över denne främling.

Nirak fnös kyligt, hon såg honans attityd, dominans. Lika mycket som hon själv utstrålade. Hon var en stolt varelse, utnämnd till förste arvtagare till och med. Trotts sin äldre halvbror som dessutom var ett renblod. Ja hon var stolt över sig själv, sitt liv, sin styrka. Hon lät frambenen släppa taget kring stammen. Klorna dög redan nu i strid. Hon tog sig ner, sträckte på sig. Hon var större än tiken och lät nosen dra in dofterna ifrån tiken. En Caza. Vad var nu detta? Fanns det fler av denna ovanliga ras? För var det något hon hört om så var det Caza vargarna. Hennes far kunde predika i timmar, alla i flocken blev som fängslade av hans historier. Alla hade varit tysta då han berättade om storslagna historier och han var noga med att välja ut de rätta historierna för att inte smutsa ner släktet. Hon mindes med glädje och sorg. Han var borta nu. Hon hoppades dock att hennes syskon fortfarande var vid livet, men hon hade ännu inte funnit dem.
- Atkäsru, dav as ud?
Sa hon och drog i mungiporna. Hon lät en svag morrning ta torn, hon kände ett visst hot ifrån främlingen och därmed gav en morrning som varning. Hon sträckte upp nacken direkt och såg ner på tiken med sina klarblå ögon. Hon gick närmre, med rustningen klirrande kring benen. Det var hennes ända träning egentligen. Med den extrema tyngden kring ben och huvud hade hennes nackmuskler och benmuskler förstärkts något enormt, guld och brons är inga lätta metaller.

*PET*

Artemis står där högrest. Med högburet huvud och den långa svansen höjd och i en båge bakom henne. Hon tänker inte släppa på dominansen i första taget. Hon är den vackraste. Den bästa. Denna främling verkar tro att hon är någon. Men hon är ingenting. Inte i jämförelse med Artemis. Men ändå. Främlingens utseende. Man kan se Cazan. Men vad är det för missfoster som har sex ben? Och vad är de där blanka gyllene sakerna främlingen bär på kroppen? Artemis är inte den som är nyfiken. Men något äcklad är hon av de där extra par ben som främlingen har.
Artemis flinar skarpt när främlingen talar.
"Vad är ditt problem? Lärde du dig inte tala som valp?". Artemis stämma färgas av ett lätt hån. Det verkar som att hon har stött på något underligt väsen som endast borde finnas i sagorna. I fantasin. Inte vandra runt i de levandes värld. Visst Artemis har sätt mycket underligt och det är inte mycket som faktiskt förvånar henne. Men detta är bara så fel. En Caza som verkar ha muterat på något underligt vis. En skamfläck för släktet. Artemis fnyser.

- Atarp mos tgilnav klof!!
Röt hon ut då tiken sa någon snoffsig komentar till henne. Hon kunde höra hånfullheten, men Nirak var ingen skojare. Hon såg det mesta i svart och vitt, precis som sina förfäder. Hon sträckte på sig och ur stupen kom ett mörkt mullrande morr. Hon lät knappast som en tik, men det var hennes storlek som gjorde att hennes morrning fördjupades. Det fanns inget som irriterade henne så mycket som lögnare, lurendrejeri och skojare. Hon blottade sina vassa tänder och klorna for fram ner i den bördiga marken under hennes framtassar. Hon stirrade på tiken med sina blå ögon. Det var trotts allt inte hennes fel att Nirak inte förstod det patetiska språket tiken talade. Kanske skulle hon testa med Cazari? Det ända språk hon faktiskt försökt lära sig, av sina föräldrar. Det låg tydligen i en Caza's blod att kunna det uråldriga språket.
- ¿Quién es usted?

Sa hon med osäker stämma. Det var länge sedan hon talade det, men de låg trotts allt i blodet och hon hade övat sedan hon var valp. Så det borde inte vara några problem efter en stund. Förutsättningen var trotts allt att tiken också kunde Cazari, annars var det slöseri med tid att fortsätta konversera med denna vargen.

[- Prata som vanligt folk!

Cazari frågan - Vem är du?]

[Vet att det krånglar till lite, men Nirak är här och nu en HANE ist för hona x'D BARA så att du vet.. Öm och försök svara snart (A)]

[Upptäckte att hon blivit hane. :P Och förlåt för sent svar. :(]

Vad är det för fel på främlingen? Denne talar helknasigt. Artemis är lugnt. Hon studerar bara främlingen som tydligen har väldigt lätt att brusa upp. Artemis skulle själv kunna brusa upp väldigt lätt. Men hon har i alla fall värdighet nog att sansa sig när hon ser att det inte skulle ge något att brusa upp. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Öronen klipper till på huvudet när främlingen talar igen. Denna gången faktiskt på ett språk Artemis förstår.
"Debe informar a su propio nombre antes de pedir a alguien más". Svarar hon med mjuk stämma. Även om Artemis själv inte alltid följer de ord hon yttrar så anser hon ändå att andra borde göra det. Den långa svansen sveper lugnt till bakom henne.
"Mi nombre es Artemis". Hon har ingen lust att bråka för stunden. Så hon svarar ändå på frågan som blev henne ställd. Men detta gör hon inte för att främlingen ska lugna ner sig eller något. Hon kunde inte bry sig mindre. Men det stör henne att främlingen verkar bekant. I dess drag. Dess blod. Men de där benen. Vilken anskrämlig typ.

[Översättning: You must tell your own name before asking someone else(You should tell your own name before asking fro someone else's. Och jag hoppas att jag inte har helt fel. xD Cazari var spanska va? Annars ändrar jag såklart. :3]
[Mitt namn är Artemis(Fast Google Translate ville att hon skulle heta Diana. xD]

Nirak var inte arg, nej det var snarare språket han talade som fick honom att låta argare. Precis som när Greker pratar med varandra. Tror du dem är arga så har du aldrig sett en riktigt arg en. Han lät med ens lugnare då han ställt ännu en fråga. På Cazari. Tiken svarade och han höjde ena ögonbrynet. Knappast. Han väntade. Det var han som hade ställt frågan och han förväntade sig ett svar även om hon kanske tyckte det var artigare att säga sitt egna namn före. Honom spelade det absolut ingen roll i vilken ordning man ställer det.
- Gusto en conocerlo. Mi nombre es Nirak.
Sa han med mörk djup stämma. Ack det var inte alls en mesig röst han besatt. Nej den var stark, inte hes på något vis utan djup och mörk. Han lät inte ond eller elak på något sätt utan mer bara mäktig och respektingivande. Han såg att hon stirrade på hans extra ben och ett svagt, ytterst svagt flin spelades över hans mörka läppar. Han flyttade fram de två paren med framben och lyfte sedan de två främre upp över marken. Det må se annorlunda ut, men ack det var extremt välanvänt i strid.
- Mi tatarabuelo fue un fallo perro del infierno.
Sa han sedan och satte ner frambenen igen. Gick fram till den guldfärgade tiken. Ja för övrigt var han i exakthet med en äkta Caza, kroppsformen, byggnaden. Även om han ärvt en Arzóncaza's vackra svans så räknades han som en Suelo. Han sträckte på sig och stirrade på honan med sina tomma ögon. Fanns det något vettigt i denna tiken som kan kallas för hjärna?

Trevligt att träffas? Det hade minsann inte verkat som det från början. Men hanen verkar ha ändrat på sitt sätt lite. Men uppstudsigheten går inte att ta miste på. Och det stör henne att han faktiskt ser ut som en Caza. Det går inte att ta honom som något annat. Och när han förklarar de extra paret ben så stryks varginnans tofsprydda öron bak mot nacken för en stund. Men hon spetsar dem snabbt igen. Så det är ett smutsblod hon har att göra med. Även om det ligger långt bak i släkten så kommer alltid smutsen att krypa fram i ådrorna. Och deformera det yttre. Enligt Artemis så ska man vara renras om man ska vara något alls.
"lástima que no eres un sangre pura". (To bad you're not a pureblood) Hennes röst, alltid lika melodisk och vacker. Men innehåller styrka. Det märks i hennes röst att hon är van vid att kommendera.
"Pero tengo que confesar que podría ser útil tener un par de piernas extra. Aunque parece raro". (But I have to admit that it might be useful to have a pair of legs extra. Although it seems odd).
Konstigt. Faktiskt är det riktigt fult. Det ser ut som att de extra benen är i vägen. Det är rent utav motbjudande. Men Artemis håller sig från att rynka på nosen. Men detta är väl det närmsta man kan komma en Caza i detta landet. Synd och skam faktiskt.

[Varför ska Artemis vara så svår!!!! x3]

- He oído decir que toda mi vida se pierda .. Nada nuevo para él y nada puedo cambiar.
Sa han med kraftfull stämma. Precis som tiken verkade vara van vid så hade han stått högt upp i flocken. Flocken som letts länge och väl av hans smått förvirrade föräldrar. Kanske skulle han komma till mer sans i denna del av hans liv än hans tidigare. Han sträckte ut benen, tog sig smidigt fram runt tiken ett varv och ett halvt. Metallen klingade lätt då ena frambenet's rustning nuddade bakbenets. Han ville veta vad tiken besatt för krafter egentligen. Som han alltid fått lära sig så är en Caza magnifika varelser, belönade med kraftfulla gåvor. Likt han själv.
- ¿Qué generación que se originó a partir de?
Sa han sedan i stället, för att försöka klargöra saker och ting. Hans mor hade nämligen haft den unika kraften att känna till alla Caza vargars släkten. Många historier hade han fått höra som valp. Nåja hon var begåvad, renrasig. Som denne framför honom talar om. Nirak var ett projekt att i framtiden även göra hans linje renblodig. Men troligtvis skulle han inte medföra några defekter till sina egna valpar, dock skulle hans släkte inte bli "rent" för ens hans andra eller tredje generation. Troligtvis. Han skulle dock göra sitt namn hört. Han hade en annan gåva. Han hade talang för strid, tekniken. Konsten. Det gällde bara att träna upp styrkan också. Han tänkte påbörja ännu en fråga. Ack han tystnade. Tiken fick svara först. Han kunde vänta med kommande frågor.
- S..





[- I've heard that all my life miss.. Nothing new to it and nothing I can change.
- Which generation originated you from?
]

Föga förvånande om han hört det hela sitt liv. Men menas det att han varit nära renblod? Hon stör sig på att han vandrar runt henne. Det irriterar henne. Vem tror han att han är? Hon är inget objekt han kan vila ögonen på. Hon sveper snabbt till med svansen när han kommer för nära. Sedan vänder hon sig mot honom. Placerar framtassarna tätt sida vid sida och sträcker på sig på sitt vanliga högresta sätt. Hon står orubblig när han talar igen. Hon rör inte en min. Studerar honom bara likgiltigt. Hon ser inte varför hon skulle ge honom någon som helst information. Ett lätt flinliknande leende blir synligt på hennes läppar.
"Interesante". Säger hon med den mjuka melodiska stämman och börjar själv ta några steg runt hanen. För varje steg sveper hon mjukt med den långa yviga svansen.
"Usted piensa que obtener información de forma gratuita?" Hon stannar när hennes huvud är vid hanens bakdel. Sedan tar hon ett steg snett bakåt och placerar sig så hon står vänd mot honom. Samma position. Med framtassarna tätt tillsammans och högrest hållning.
"Mis labios están sellados". De tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud, spetsas sedan framåt igen. Den pupillösa rubinröda blicken synar hanen.
"Hasta que él pudiera dar algo a cambio". Avslutar hon.

[Intressant.
- You think you get information for free?
- My lips are sealed.
- Until he could give something in return.
Google Translate vill inte översätta "you". -.- Se det sista "he" som ett "you" i alla fall]

Nirak stirrade sint tillbaka på honan. Detta var en typisk Caza. En smått fientlig sådan dock. Man kan nästan tänka sig att de bör dras samman som allierade, med tanke på rasens svaga grund. De är för få kvar för att riskera att bli ännu färre. Av att döma var tiken en såkallad trädcaza. En Arzón. En väldigt vacker sådan. Han hade sällan haft smak för andra raser än sin egna. Skönheten i en Caza's säregna drag var slående. Och visst ansåg han sig själv vara ful. I alla fall om man fokuserade på hans ben. Annars var han lika vacker, på ett kraftfullt sätt som alla andra Caza vargar. Han såg smått förolämpad ut då tiken talade. Höjde huvudet högt och drog hakan in emot bröstet en aning, som han blåste upp. Nåja, ful och ful. Han är då en mäktig och vacker syn att se på trotts den mindre defekten.
- Lo siento que he preguntado.
Sa han förnämnt och stirrade rovdjurs blankt tillbaka på tiken. Hon var både mindre och slankare än honom. Men ack han var inte ute efter en strid, även om det troligtvis skulle bli en storslagen sådan. Hon var helt enkelt inte värd hans tid längre. Hon ville ha något tillbaka. Vad det kan tänkas vara så kan han inte erbjuda henne detta. Med andra ord så fick hans fråga förbli obesvarad.
- Usted es un poco insolente le.


- Sorry that I asked.
- You are a bit insolent you.

[Artemis är rätt svår att ha att göra med]

Hon ogillar den blick han ger henne efter att hon talat. Hon ogillar den för att han verkar förnärmad. Varför skulle han bli förnärmad? Han är väl en Caza? Trots benen. Artemis förstår sig inte på honom. Och det irriterar henne. Och hon gillar inte att bli irriterad. En Caza är en stolt varelse. Att låta sig nedslås och förnärmas ligger inte i deras blod. Artemis är misstänksam mot denna hane. Den pupillösa rubinröda blicken fixerar honom. Hon tar ett steg närmare. Lyssnar till hans ord. Om han försöker att döma henne så ignorerar hon det. Hon tar några steg ännu närmare. Stannar när det inte är mycket kvar. Hon ser honom rakt i ögonen. Hennes blick är intensiv men även om ögonen kallas själens spegel så avslöjar hennes ingenting om vad som försiggår där inne.
"Pensé que eras un Caza. Pero al parecer me equivoqué". Hon står kvar där hon står en stund till. Sedan vänder hon bort blicken och börjar röra sig bortåt. Det smärtar henne faktiskt att det finns så få Caza-vargar kvar. Även om hanen har ett par extra ben som deformerar honom så går det inte att ta miste på hans starka Caza-blod. Men om han kan kalla sig Caza är en helt annan fråga.

[I thought you were a Caza. But apparently I was wrong
- Fint att Caza betyder Fighter på spanska. :3]

[Haha varför tror du jag döpte rasen till Caza? ;) Fast de där med att inte bli förolämpade är nog bara Lukario som tryckt i henne, en caza blir väldigt lätt förolämpad, alltså när någon trampar på deras stolthet. Har svårt att förlåta osv. Lite som en vren :)]

- Usted ni siquiera sabe lo que está hablando.
Sa han med skarp stämma och det fanns inte en uns av tveksamhet i hans röst eller ord. Ack hans mor var av fina linjer, starka, med mäktiga krafter. Hon var en av de få tikar som har Suelo genen. Än av de sista linjer kvar. Med andra ord är det väldigt stor chans att alla hennes avkommor blir av Suelo stammen, med en Suelo hane förstås. Och där av är hon en stor förebild, för de som känner till alla släkten. Han hade tur som ens fått vistats i dennes närvaro. Även om dessa nu i dagens läge inte verkade ha överlevt. Flocken var splittrad och han vandrade ensam, eller med sina lojala vänner Enilorac och Kivrem.
- Patético
Sa han sedan med mörk, mullrande stämma. Ack hans släkte, på faderns sida var kända för att ha ett mer livligare temperament. Att hetta till och med kraft visa vad man går för var väldigt vanligt. Detta hade förstärkts även från Hellhound's blodet. Då Caza's överlag har starkt temperament, men så länge det inte handlar om en strids situation så kan de hålla sig lugna. Nirak har en aning svårare på den punkten, tack vare hettan i blodet från förr.
- Usted puede ser un Caza, pero no sabes ni la mitad que yo sé acerca de nosotros.
Sa han. Och han menade det. Han hade kunskapen, makten. Källan till visdom och styrka. Han tvekade inte på att han var visare än tiken framför honom. Han hade haft ett lexikon. Och han var helt säker på att han visste om vilken linje hon kom ifrån om han så bara fick veta vem stamfadern är eller någon annan känd släkting. Röda ögon. Han funderade. Vilka linjer bar de röda anlagen? Salvador? Han började leta efter likheter. Vilka krafter hade denne haft egentligen? Han mindes inte. Varför hade han inte ärvt sin mors kraft?



[Nirak är inte den lättaste heller ;)]


- You don't even know what you are talking about.
- Patetiskt.
- You might be a Caza, but you don't know the half that I know about us.

[Med risk att detta inlägg låter helt out of place. x3]

Ett av hennes väldigt sällsynta flin placerar sig på läpparna. Det är inte många som ens fått se henne dra på mungiporna. Nirak vet inte hur lyckligt lottad han verkligen är. Artemis sveper bara lugnt på svansen. Hon står stadigt kvar med jämnt fördelad tyngd på alla fyra tassarna.
"Sé lo suficiente. El resto está en mi sangre". Svarar hon bara lugnt. Om hanen tror att han kan uppröra henne och väcka tvekan med sina ord så tar han fel. Artemis är inte så lättretlig. Även om hon minsann har ett väldigt hett temperament när den sidan visas.

[Kort och gott. x3 Kände att mitt svar hade dröjt alldeles för länge nu. x3]

[Översättning: I know enough. The rest is in my blood]

Nirak fnös och sträckte på sig. Tiken var likt dem, stolt. Fast till skillnad från Artemis var Nirak ytterst lätt att förolämpa och trampa på. Vilket gjorde att han förlorade förtroendet för dem näst intill direkt. Med andra ord stod inte tiken framför honom speciellt högt på listan. Alla var de olika, Cazor. Och det var en av de största anledningarna till att de i princip utrotat sig själva. Det var en lurig ras och alla hade olika humör och tankar kring deras stolthet. Vissa gick inte att röra, medan andra störde sig grymt. Dock var det aldrig så att Nirak inte kunde hålla koll på sig själv, självkontroll hade han, men bitter blev han enkelt.
-Hazme un favor y licencia.
Sa han med mörk stämma och de blå ögonen studerade tiken. Den typiska Arzón Cazan. Nåja, det spelade ingen roll vad hon var. De delade samma blod och Nirak hade inte tänkt göa världen mindre rik på ännu en Caza. De behövdes helt enkelt. För att bibehålla rasen. Han rörde sig inte, gjorde inget, bara stirrade på tiken med sin iskalla blå blick. Han bar inga pupiller som de flesta Caza vargar, detta fick honom att stå ut. Vara unik och nog så vacker som han redan var.


[Do me a favor and leave. ]

Artemis hade inte funnit något intressant hos denna hane alls. Det stod redan klart att trots rasen var de allt för olika för att någonsin kunna klara av att inte reta sig på varandra. Och Artemis är en sådan att hon allt som oftast retar sig på andra. Finner deras existens onödig. Men iskallt döljer hon det bakom en mask av likgiltighet.
"Voy a dejar. Pero sólo porque quiero".
Med det sagt sveper hon mjukt till med svansen. Bemödar sig inte att ge hanen en sista blick. Han är inte värd hennes tid. Hon tar ett steg åt sidan och börjar sedan vandra bortåt. Detta mötet är avslutat. Artemis hoppas att deras vägar aldrig mer kommer korsas.

[I will leave. But only because I want to]

[Avslutat, de kan gärna mötas i framtiden då Nirak lärt sig Nimoorian ;)]