Eftermiddagen började bli sen. Solen stod fortfarande uppe på himlen och lät sina värmande strålar falla över Numooris landskap, men om bara några timmar skulle mörkret ha lagt sig över det mäktiga riket. Ljuset skulle vara förkastat, bannlyst tills morgonen.

Gläntan som var belägen inte alltför långt ifrån den snåriga, väl dolda lyan var en perfekt plats att inte bara upptäcka sina krafter, utan även att leka. Solorak och Tulrak'rak tumlade runt i det korta gräset. Eftermiddagens svala temperatur hade låtit tvillingarna föra de mer våldsamma lekarna, då solens värme och fukt över Kawazatriskogen blivit mycket mindre intensiv den här tiden på dygnet. De kuttrade, spann, väste och förde liv medan de klöste och nafsade i varandras öron och päls. Båda hade de växt ifrån sina mer valpiga, klumpiga kroppar och fått riktigt långa ben som tydde på att de inte var långt ifrån tonåren - men än dröjde de tills de hade sina lemmar under full kontroll.

--------------

Xalxotl låg i snåren alldeles utanför lyans mynning och höll tvillingarna under vaksam uppsikt. Öronen ryckte till vid minsta ljud, blicken vandrade över tvillingarnas våldsamma lek och över omgivningen. De var ensamma, men såhär sent på dagen var hon rädd att deras oväsen skulle locka till sig ovälkomna gäster.

Ja. Det började bli sent. Det var dags att återvända till lyan.

Hon reste sig till sin fulla längd. Ja, Xalxotl var en stor vren, mörk päls inte helt olik Rak'Raks och med ett välsvarvat ansikte som tydde på att hon ännu var en ung vuxen hona. De bleka, vita ögonen stirrade på valparna, och hon morrade.
"Kom hit."
Oroligt pendlade öronen, bytte riktning, försökte fånga alla ljud i omgivningen. Den långa vargasvansen piskade otåligt från sida till sida. Men Rak'Rak fattade vinken och leken upphörde. Han log diskret och kravlade sig bort mot sin mor, slickade henne undergivet i mungipan utan att hon rörde en min och slank sedan tyst in i lyan.

Xalxotl ägnade tyst omgivningen en sista blick, morrade oroligt igen. Det var något med den drömmen som Rak'Rak berättade om denna morgon som lämnat henne med bultande hjärta. Hon mindes sin sons ord väl.

"Jag drömde inatt, mamma. Om en vit tiger med vassa klor som tappat sina ränder. Den hade jagat. Det var blod i pälsen."

Xalxotl rös och vände gläntan ryggen, kröp in i snåren och försvann in i lyan efter sina söner. Försökte glömma.

Nej. Inget ont skulle hända dem ikväll.






RESERVERAT ÅT SOLORAK OCH CERES

Ceres kunde höra svaga, oroliga rörelser bortifrån buskagen. Lugnt höll hon sin position då en reslig varghona blev synlig. En vren, av utseendet att döma. Den mörka honan var betydligt större än Ceres, men hon lät sig inte skrämmas. Hon hade slagits mot större fiender. Den mörka honans kroppsspråk talade om att hon inte var glad att se den ljusa främlingen. De vita ögonen nästan glödde av ursinne och raggen var hotfullt rest. Men det gick inte att lura Ceres, hon kunde känna att det var moderskänslor som tvingade fram honans aggressiva beteende. Patetiska varelser. Sådana känslor var bara en svaghet. Ingenstans kunde hon skymta de små valparna, men hon visste att de gömde sig någonstans. Troligast i deras ruttna lilla lya. I sinom tid skulle hon ta han om dem.

"Ge dig av." Honan talade. Hennes röst, snarare en morrning. Den vita bara log svagt och tittade på henne med en fejkad medlidsam blick. "Åh.." Hon lade huvudet på sned. "Jag tror inte jag vill det. Jag kom just hit." Svarade hon och leendet blev bredare. En liten, vrickad idé dök upp i honans förvridna, sjuka sinne. Ceres var aldrig den som startade bråk, hon förstod inte poängen med att bara döda för nöjes skull. Hon hade alltid ett mål med sitt dödande. Att äta. Att överleva. Hennes leende dog bort och hon fuktade de svarta läpparna.

"Jag vill bara ha dina valpar. Sen ska jag gå." Valpar var bra att ha. Till många saker. Fånga topaser, fånga mat, varna för eventuella fiender, äta. En gudinna behövde sina slavar och undersåtar. Hon stirrade med iskallt lugn på den mörka. långbenta honan och tog ett djärvt steg närmare henne. Det var ett bra erbjudande enligt Ceres. Varghonan kom undan med livet i behåll och hon slapp passa på sina snorvalpar. Ceres gjorde henne en tjänst. Hon var så god.

Den mörka honan skrek och marken skakade och skälvde som en ursinnig oxe. Vilket spektakel. Med iskallt lugn lät hon blicken glida över den rasande marken. Hon backade tveksamt, den skakande marken påverkade hennes balansssinne. Hon ville inte falla. Hon vägrade falla. Mer hann hon inte tänka innan den ursinniga vrenhona var över henne och högg emot hennes nacke. Rent instinktivt kastade sig den vita honan platt mot marken och undvek blodspillan. Men istället fick hon hela honan över sig och hennes tyngd fick henne att tappa andan. Ceres kved till och kippade efter andan. Hon kravlade sig upp med väckt raseri, ögonen brann av ren illvilja. Ett galet leende lekte på hennes läppar när hon frammanade de blodröda, kilformade ädelstenarna ur marken, de var inte större än blomknoppar men i stort antal hade de förödande effekt. Med ett vrål kastade hon sig emot den större honan samtidigt som hon sköt iväg topaserna som skott emot sitt mål. Den vita vargen måttade ett hugg emot halsen och siktade sedan in sig på ryggraden. Hon ville känna den metalliska smaken av blod på tungan. Adrenalinet pumpade i henne, fradgan droppade från mungipan.

I bakgrunden kunde hon höra det dova mullret av åska och snart kunde hon känna de första dropparna varmt regn.

Ceres hade aldrig mått bättre.

(Såklart vi måste ha lite stämningsfullt åska och regn! 8D )

Någonting vaknade till liv inom den vita honan då hon hörde den andres skrik av smärta. Kanske var det den där känslan, det där monstret inom henne som hon så ofta kunde se hos sin syster. För vrenhonan framför henne var inte längre en varg, hon var hennes byte. Hon ville bara se henne gå sönder, hon ville känna hennes ben knäckas mellan hennes käkar. På riktigt, det var inte bara löjliga tankar. Det var en överväldigande känsla och för en bråkdels av en sekund blev hon skrämd. Men rädslan försvann så fort att den knappt kunnat uppfattas. Åskan var rakt över dem nu och blixtarna lös upp himlen, färgade den mörka honan lika vit som gudinnan själv för ett halvt ögonblick.

Ceres kunde känna blodsmaken som snabbt fyllde hennes mun då hennes tänder borrade sig in i honans rygg. Smaken väckte bara suget efter mer, men hennes grepp lossnade, sakta gled hennes byte ifrån henne och hon morrade av ilska. Den vita var inte långsam att jaga efter honan men hon var inte snabb nog, honan kastade sig av och an och det var omöjligt för Ceres att förutspå hennes nästa drag. Så istället för att jaga vidare så stannade hon och stirrade lömskt på den mörka honan.

"Det är ingen idé att fly, hynda." Morrade hon och intog en hukande ställning. I nästa sekund lät hon bakbenen skjuta kroppen framåt med all sin kraft rakt emot vrenen. Hennes klor och tänder var redo att slita sönder sitt byte men plötsligt kände hon med förfäran hur någonting slingrade sig runt hasorna och med en dov duns landade hon på marken. Rötterna greppade om hennes framtassar och hon reste sig upp med en blandning av ursinne och förvåning. Vad var det här för trick? Ceres hade aldrig känt sig så fängslad, för det var exakt vad hon var. Fastnaglad i marken. Blicken riktades åt vrenens håll. Raggen stod på ända och de vita tänderna var blottade. Den fega odågan. Ceres vrålade ut sin frustration och ilska. Så här behandlade man inte en gudinna. Hon tystnade och blev helt stilla, till och med den häftiga andningen hade slutat. Så plötsligt började hon skratta. Ett skratt fyllt av förakt och kyla, men mest av allt ondsint skadeglädje. De röda ögonen studerade nyfiket honan då de röda topaserna sakta dök upp ur marken och hotfullt svävade bredvid den vita, de var fler än förra gången. Närmare ett trettiotal och det var bara början.

"Jag ska få dig att sjunga." Viskade hon silkeslent innan hon släppte lös ädelstenarna rakt emot den mörka honan.

Hon klöste, högg och bet var hon än kom åt. När hon missade den vitas strupe fräste hon ursinnigt och gjorde nya utfall, gång på gång men missade. Hon var inte fokuserad nog. Hennes syn hade avtrubbats, det enda ögat följde hatiskt den vita utan att flacka och tänderna var ständigt blottade.

Xalxotl var påväg för ett nytt utfall, så fokuserad på att slita den spökvita tiken i stycken att hon aldrig lade märke till topaserna, innan det var försent. De hade slungats in i hennes flank och hon kastade med huvudet, vrålade med smärta och tappade koncentrationen helt. Tog ögonen från den vita, under bråkdelen av en sekund, för att scanna av området om det var fler stenar i närheten så hon kunde resa en mur.

Men den bråkdelen varade för länge. För sekunderna därpå kände hon vassa tänder sjunka in i hennes hals och hon slungades bakåt, landade på rygg med den vita över sig. Käkarna slog ihop, låste sig om hennes strupe och hon förlorade förmågan att andas. Kippande, fräsande och frustande flämtade hon efter luft, efter syre, efter något. Hon försökte ta till kraften, försökte kontrollera trädens rötter för att kasta av sig tiken men någonting var fel.

Det gick inte, hon kunde inte fokusera.

Ljuset blinkade, flammade upp från bländande vitt till dunkelt svart i en rapp takt. Det röda blodet som stänkt ner hennes ansikte rann, in i hennes mun och hon överväldigades av kopparsmaken, trodde nästan att det var den vita tikens blod för en stund. Hest väste hon igen, kämpade med tassar och ben för att sparka av sig tiken. Det enda ögat var vilt uppspärrat, flackade utan att se. Hon var blind. Hon var döv.

Instängd, kippande efter luft.

Den vita skakade den tunga kroppen mellan hennes käftar flera gånger innan hon märkte att vrenen faktiskt var död. Hon släppte greppet och stirrade på kroppen med en galen blick. Hon var död. Fienden var död. Tystnaden lade sig, åskan hade försvunnit och skyfallet hade övergått till ett svagt duggregn. Var det inte svårare än så att ta ett liv? Ceres skrattade, hon skrattade och det hånfulla, lyckliga ljudet ekade långt över ut över skogen. När hon kände hur skrattet långsamt ebbade ut gled blicken ner på den mörka vrenen vid hennes tassar. Blodet som sipprade ner mellan de vita tårna var fortfarande varmt. Hungrigt öppnade hon upp honans buk och slet ut en muskel som hon svalde i tre tuggor. Med häftig andhämtning såg hon på sitt verk innan hon lyfte nosen mot den mörka himlen och triumferande ylade ut sitt segerrop.

Hon var topasgudinnan. Ingen kunde övervinna henne.

Ceres lämnade den fallna krigaren, blodig och lemlästad, att ruttna i gläntan. Fortfarande med pälsen fläckad av blod rörde hon sig bort från platsen utan att se sig om. Valparna kunde gott svälta ihjäl. Det var en plågsam död, de förtjänade inget bättre. Fega krakar.

Ceres log.

Solorak kollade sig oroligt omkring, då och då dök hans bror upp från jorden - men för det mesta var han själv över jord. Han hade ingen aning om vad som hände där borta, hade ingen aning om att hans mor precis tagit sina sista andetag.

Utan han fortsatte bara, springande. Han ökade takten och stirrade sig blint omkring. Vad var det som hände egentligen? Han var trött, helt utslagen. Men han var tvungen att fortsätta springa, för annars skulle deras liv ta slut snart.

OFF: yeah, har ingen fantasi just nu sooo..... c: