[Reserverad för Dominique.]

I skymningsljuset var skogen inte den mest välkomnande. Även om stämningen mellan träden var rofylld låg det något orosväckande i luften, något som inte riktigt gick att definiera. De uråldriga träden kunde lätt få en kuslig känsla att krypa längs ryggraden på de som inte var vana vid omgivning.
Men skogens underliga mörker bekom inte den svartvita hanen som stillsamt låg i revirets utkant. Och det verkade som att det inte fanns något i hela världen som kunde störa honom. Han låg alldeles stilla, utsträckt på sida, med slutna ögon. Precis som om han sov. Men det gjorde han inte. Han var klarvaken, kände av energierna i sin omgivning. Lärde sig av dem, lärde sig att känna igen dem på flera mils avstånd.
Och så var det något som bröt skogen rofylld stämning.
Ögonen slogs upp då han kände den främmande vargen närma sig. Ingen doft låg i luften, han hörde inga steg och han kunde inte se någon. Men han visste exakt var främlingen befann sig. Exakt. För han behövde inte sina andra sinnen, inget av dem, när han hade sina energier. Han hittade överallt, utan problem. Och han snubblade aldrig, trampade aldrig fel. Han var en mästare på att veta vad som fanns runt honom.
Och nu, då ögonen slogs upp, så reste han sig med bestämda steg. Såg sig omkring, bara för sakens skull, innan han tog ett språng över en fallen trädstam och gav sig av i trav. Detta skulle undersökas.

Den unga varginnan befinner sig vid gränsen till Kaiwood. Fortfarande vandrar hon på den säkra sidan. Men hon vill ta sig längre in. Ta sig in i skogens lummiga omfamning. Hon trivdes i skogen när hon för ett tag sedan befann sig på dess mark. Men då dofterna berättade att det bor en flock här så bestämde hon sig för att snabbt dra vidare. Men hon har dragits tillbaka. Som om skogen kallar på henne. De tofsprydda öronen klipper till på huvudet, sveps osäkert åt sidorna för att sedan spetsas igen.

Den lätt glödande isblå blicken söker sig in mellan träden. Ska hon våga? Skogen lockar henne. Hon stannar upp. Överväger med sig själv. Andas ut. Det ryker lite lätt ur hennes nos. Vingarna ligger mjukt indragna mot hennes sidor. De är inte vackra fjäderklädda likt fåglarnas. De är nakna. Fula. Hon är en hiskelig varelse. Hon ruskar på huvudet. Trampar till lite lätt på stället. Blir sedan stilla. Hon har en stram och sträckt hållning. Likt en soldat. Det är något som har piskats i henne. Men lika mycket som hennes framförande var tvunget att vara perfekt så skulle hon samtidigt kuvas inför överheten.

Men allt det där har hon lämnat bakom sig. Ändå överväger hon tanken på att än en gång bli medlem av en flock. Kanske den flock som bor i Kaiwood?

Han rörde sig smidigt. Även om ögonen var öppna och han såg sin omgivning var det efter energierna han navigerade sig framåt genom den gamla skogen. Träden reste sig mäktiga runt omkring honom, medan han själv inte såg ut som annat än skogens konung med tanke på hans hållning och sätt att röra sig på. Majestätiskt, graciöst och med en stolthet som skulle vara svårslagen.
Och mycket snart dök främlingen upp framför hans ögon och han kunde se hennes gestalt, inte bara känna hennes energi. Och ett flin lade sig på hans läppar.
Han stannade upp, samtidigt som en mäktig stämma hördes mellan de ståtliga träden.
"Inkräktare."
Svansen svepte bakom honom och det glimmade i de mörka ögonen. Leendet som låg på de smala läpparna kunde inte beskrivas som annat än slugt, kanske till och med ondskefullt.
Det här, visste han, kunde bli riktigt kul.

Hon står i sina egna tankar. Inga andra tankar förutom vad hon ska göra nu. Vad ska bli hennes nästa steg. Ska hon ta sig in på förmodligen fiendeterritorium. Eller ska hon vända om. För den här gången se sig besegrad. Besegrad av vem? Av sin egen dumdristighet? Av sitt svaga självförtroende? Av tankar som någon för länge sedan sådde i hennes huvud?

Hon rycker häftigt till när en stämma når hennes spetsade öron. Snabbt tar hon ett steg bakåt. De tofsprydda öronen stryker sig mot nacken. Pälsen på nacken reser sig. Får hennes huvud att se större ut. Längre. Som om hon hade en rakt uppstående man. Men det är det inte. Det är en finess som hör till när hon för sig uppe i luften. Men för henne själv är det bara ännu ett attribut som tillför fulhet till hennes gestalt. Hon måste vara en ren plåga att se på.

"Jag har inte satt mina tassar på er mark ännu". Svarar hon faktiskt med kraftfull stämma och hon står stadigt kvar. Den glödande isblå blicken möter en annans blick. En hane har klivit fram mellan träden. Tiken tippar huvudet lätt på sne. Vilken underligt fascinerande skrud han bär.

Hennes reaktion fick ett kort skratt att leta sig fram ur hans strupe. Uppenbarligen hade hon blivit väldigt överraskad av hans framträdande. Och det roade honom, något fruktansvärt mycket. Han fann sin glädje i andras skräck och ilska. Visserligen var väl inte detta ett av de extremare fallen, men allting som andra led av på ett eller annat sätt så var det bra för honom.
"Och du tror att det skulle hindra mig från att... leka med dig?"
Trots den udda färgen och de illvilliga betendet så var det något stilig över Shiva där han stod med sin majestätiska hållning. Han hade växt till sig sedan valpåldern, och nu mer var han en muskulös, smäcker och faktiskt också aningen vacker unghane.
"Du vet att även om revirgränsen inte går över hela skogen, så anser jag fortfarande att hela skogen är min. Och du har inget här att göra, ifall du inte kan bevisa att du förtjänar att vara här."
Han tog två steg närmare henne, samtidigt som huvudet lades på sned. Han granskade den underliga tik, hennes utseende var sannerligen inte något man såg varje dag. Och han kunde inte låta bli att finna henne fascinerade, även om han inte skulle beskriva henne som vacker.
"Ska jag vara ärlig hoppas jag att du envisas med att stanna, och att du inte har någon anledning att vara här... Det blir mycket roligare för mig då."

[Evil shiva :'D]

Hon lyssnar på hans ord. Ena örat har letat sig fram. Lämnat platsen mot nacken för att spetsas. Men de isblå ögonen glöder av misstänksamhet mot hanen. Hon kan inte lita på honom. Hon kan inte lita på någon. Hon kan inte ens lita på den som gav henne ett vackert namn för att det passade hennes skönhet. Det är lögner alltihop. Hon vet att hon är ful, anskrämlig, hiskelig. Hon är ett sår i ögat. Men är man vänlig mot henne så glömmer hon det aldrig. Därför har hon behållit det namn som givits henne. Vördat det. Älskat det. För det gav henne ett värde. Även om hon har svårt för att se det själv.

Hon står kvar när hanen kommer närmare. Tänker inte backa fler steg. Hon är inte rädd. Även om hon kanske är det. Rädsla har hon känt på många gånger. Hon vet vad det är. Men det var hanens ord om lek som fick henne att tappa all rädsla. Det är misstänksamhet hon känner mot honom. Avsky?

"Jag befinner mig nära gränsen för att jag är intresserad av flocken som lever här. Jag antar att ni är en medlem? Jag vill veta mer. Men ni kommer förmodligen inte berätta något ändå". Svarar hon och spänner den isande blå blicken i hanen. Även blicken har fått andra att rygga undan från henne. För det är inte ofta det går att tyda något alls i de isande blå. Men det är inte alla som påverkas av blicken. Hon bryr sig inte om det i alla fall. Sakta börjar det glöda i utkanten av de isblå. Likt en glödande ring.

Öronen spetsades då han hörde orden hon uttalade. Och plötsligt kanske hon var mer än en inkräktare, och i hans huvud började en plan växa fram.
"Så du söker en plats i TBB? Så intressant..."
Stillsamt satte han sig ned på den mossbeklädda marken och svepte svansen runt sig, lade den över framtassarna. Flinet låg alltjämt kvar på läpparna medan de mörka ögonen granskade den främmande honan.
"Du har faktiskt alldeles rätt." Han sträckte på sig och det glimmade till i ögonen. "Shiva var namnet, dotterson till BloodBlossom och rättmätig arvinge till ledarplatsen i Kaiwoods flock."
Han tystnade, väntade på hennes svar, och hoppades på att få ett namn till ansiktet också.

[Alltså, kort... men sitter på skype samtidigt och har extrem fantasibrist xD sorry..]

Hon förblir misstänksam. Men en lätt nyfikenhet smyger sig på. Ett svagt flin börjar tona fram på hennes läppar.
"Rättmäktig? Det låter som att det blivit ledarskifte och det är icke till er belåtenhet". Säger hon Hon höjer huvudet en bot till. Studerar hanen där han sitter. Kanske det här mötet kan bli intressant? Svansen sveper till bakom henne. Denna varginna har ett skiftande humör. Nu tittar den mer självsäkra sidan fram. Infernon i henne kikar fram. Den mäktiga drakvargen.
"Mitt namn är Dominique". Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen och den vita läppen.

Skymningen faller allt mer. Och månen tar sin mäktiga plats på himlen. Sakta börjar tikens måntatuering att träda fram. Likt ett pärlband över hennes panna. Hon lugnar säg. Sätter sig ner med en smidig rörelse. Vingarmarna sträcks ut och placeras på marken vid hennes sidor. Det är bekvämare att ha dem så när hon sitter ner. Det ger henne extra stöd och det skulle även gå mycket snabbare för henne att resa sig och flytta på sig om det skulle behövas.

Allt medan månen steg på himlen såg han hur ett band av pärlor blev allt tydligare på hennes huvud. Och han drog snabbt slutsatsen att det måste röra sig om en måntatuering, alltså måste hon ha månvargsblod i sig.
Dominique.
Han nickade kort, visade att han hade uppfattat hennes namn. Och planen i hans huvud var så gott som färdig. Nu gällde det endast att se om hon var intresserad.
"Ska jag vara ärlig så nej, jag är inte nöjd med den som styr. Inte för att tiken på något sätt har större brister, det är snarare så att tronen hon besitter egentligen tillhör mig. Och jag gillar att det som tillhör mig är mitt också. Ifall du förstår vad jag menar?"
Han pausade en kort stund och gav henne en menande blick. Det var väl egentligen ingenting som han skulle gå närmare in på, men i grunden var det väl helt okej att prata om det. Den kortare varianten, så att säga. En kortare version så att hon skulle få lite grepp om hans situation. Trots allt ingick det i planen.
"Jag har ett litet förslag, ifall du är villig att lyssna?"
Han rörde lätt på ena framtassen, drog den över mossan och lät klorna rispa upp marken. Och han hoppades att han skulle få som han önskade.

Hon nickar lätt. Såklart hon förstår. Är det något som tillhör dig så vill du ju ha det. Inte se någon annan använda och utnyttja det. Hon själv skulle inte vara vidare glad om det hände. Fast å andra sidan så har hon aldrig haft något av sådant värde. Hon har aldrig haft något som någon annan velat ha.

Öronen klipper till på hennes huvud och spetsas framåt. Skarp misstänksamhet slår henne igen och hon studerar hanen. Vad kan han ha i kikaren. Men nyfikenheten lockar på. Pockar på hennes uppmärksamhet.
"Jag lyssnar". Svarar hon och inväntar vad hanen kan ha att säga.

[Ändra färg på tal. x3]

"Jag vet vem du ska leta upp och vad du ska säga och göra för att få en plats i flocken," sade Shiva utan att tveka så fort han fick hennes svar. Tärningen var kastad, nu fanns det ingen återvändo. Nu gällde det bara att se vad resultatet blev.
"Men, såklart, vill jag även ha något i utbyte. Och det enda lilla jag ber om är att jag kan lita på dig, att du svär att följa mig och ingen annan. Visserligen kanske jag inte är ledare, och sanningen är att min rang inte heller är fastställd ännu. Men alla i flocken vet mitt namn och vad för sorts blod som flyter i mina ådror. Och en dag ska jag ta mig till min tron."
Han talade med en saklig stämma. Leendet från läpparna var borta. Han var allvarlig, han menade varje ord som han sade. Och detta var inte bara ett dumt förslag från ungvargen, utan en plan som han länge hade funderat över. Och nu hade han fått chansen att sätta den i verket.
"Vill du följa mig på vägen mot makten? Jag lovar dig, Dominique - Jag är inte den som glömmer vad andra gör för mig."
Nej, det gjorde han inte. Visserligen kanske han inte uppskattade alla de saker som han borde uppskatta, men de han väl uppskattade glömde han inte. Aldrig någonsin. Och detta var viktigt för honom. TBB och Kaiwood var viktigt för honom, och det var hans. Och en dag skulle eldvargen få veta om det.

Öronen placerar sig mot nacken igen. Hanens ord låter lovande. Lockande. Men det kan vara en fälla. Hon har blivit utnyttjad förut. Hon vet inte vem det är som leder denna flock. Men Shiva verkar inte alls nöjd. Men hon kan inte lita på Shiva. Han har inte gjort något som fått henne att känna det minsta förtroende för honom. Vad ska hon svara? Men ändå. Om makten att styra flocken är hans. Och hon kan hjälpa honom. Kanske hennes framtid i den här flocken inte kommer bli så dålig ändå? Om hon kan hjälpa honom att störta den som har intagit hans plats. Och han säger att alla i flocken vet vem han är. Känner till vad som borde vara. Skulle de vara lögner?

"Om ni kan hjälpa mig in i flocken. Och jag bidrar till att ni kan inta den plats om rätteligen är er. Vad händer med mig sedan?" Hon vill veta. Kanske är det för mycket begärt. Men i den här situationen verkar det som att de båda skulle behöva varandras hjälp. Fast Shiva skulle ju enkelt kunna hitta någon annan. Eller? Nique vill bara ha något, även om det är flyktigt, löfte om att hon sedan inte kommer kasseras som gårdagens sopor.

Ett svagt skratt sökte sig fram mellan hans läppar som återigen var krökta i ett svagt leende. Han visste inte mycket om denna hona, men något sade honom att hon var en sådan som han sökte. Och att hon hade en hel del att ge, även om det kanske inte verkade som det. Men hennes energier, de var kraftfulla. Och auran om henne lös stundvis av ren styrka. Något som han inte kunde neka till. För han såg henne, såsom ingen annan såg henne. Han såg genom hennes inre, såg hur hennes sanna jag lös runt hennes kropp.
"Vad skulle du önska händer med dig sen?"
Han talade med en lugn och sansad ton. Hon verkade veta vad hon ville ha, och det uppskattade han. Målmedvetenhet var aldrig fel, så länge de inte satte käppar i hjulet för honom. Det ville han inte.
Men han önskade och hoppades att denna hona skulle göra rätt val. Kali var redan på hans sida, hon önskade lika mycket som honom att flocken skulle gå i arv till de som bar Blossoms blod och ingen utomstående eldtik. Och han var säker på att han inte var den enda som var missnöjd med hur det hela såg ut. Med allting. Han ville mer än att bara vara en i mängden. Han var menad till större saker. Han ville hedra deras minne, genom att uppfylla den roll som de hade tränat honom till.
Blossom. Ijin.
Det var inte bara hans dröm, det var deras också. Och förhoppningsvis kunde det även bli Dominiques dröm.

Vad skulle hon vilja. En lätt förvirring griper tag i henne. Det är inte många gånger förut som någon frågat om hennes åsikt. Vad hon vill. Det är ovant för henne. Men hon samlar sig snabbt. Man hinner knappt märka tvekan hos henne. Ingen vanlig varg skulle göra det i alla fall. Det är misstänksamheten som är starkast hos henne. De glöder i de isande blå ögonen. Den glödande ringen kring det isblå har dragit sig tillbaka igen.
"Jag vill ha en säker plats i flocken". En hög plats? Nej, hon kan inte begära för mycket. Hon får inte bli girig. Öronen klipper till på hennes huvud igen. Tungan fuktar nosen.

"Om jag blir lovad en säker plats i flocken. En ärlig del av er familj. Så ska jag hjälpa er att nå ert mål". Svarar hon. Har hon svarat rätt? Har hon gjort rätt val? Hon kan inte låta bli att känna en viss upprymdhet. Det ryker lätt ur hennes nos när hon andas. Hon är nyfiken på vad det här kan bära med sig för henne.

[Gick inte så bra för mig att sova, haha <3]

Shiva lyssnade, sedan nickade han stillsamt. Det verkade som att han hade fått en bundsförvant, något han kunde behöva både nu och i framtiden. Han skulle inte glömma henne, ifall allting nu gick enligt planen.
"Du ska söka upp en varg vid namn Thzuki, min så kallade ledare. Det är hon som styr över TBB, en vildsint varginna med eldkrafter."
Han pausade, funderade genom allt han visste om Thzuki. Visst hade han samtalat med henne flertalet gånger och nog kände han henne, men inte så väl som han nu önskade att han hade gjort. Men han trodde nog att han visste det som kunde behövas för att få den andra att göra intryck på infernohonan.
"Hon kommer att vilja testa dig, så du måste visa dig stark. Men inte för stark, för hon har ett hett temperament. Hon gillar styrkan hos andra, men hon vägrar känna sig underlägsen, speciellt nu när hon innehar ledar rollen. Så oavsett hur hon testar dig, låt henne vinna - men ge dig inte utan en strid."
Han valde orden väl, för han önskade att denna hona skulle få en plats och därmed bli hans flocksyster. Han behövde det, och konstigt nog anade han att hon nog också kunde behöva det. Men det kanske bara var inbillning.
Han var inte säker, så han slog bort tanken och vände åter uppmärksamheten mot Dominique.

Hon nickar uppmärksamt. Thzuki? Eldkrafter? Nique innehar även hon eldkrafter. Det här kan faktiskt bli intressant. Låt henne vinna? Men inte utan strid.
"Jag förstår". Svarar hon. Det kan vara värdefulla ord som svept över Shiva's läppar. Det låter även vettigt att en ledare testar medlemmarna styrka. Eller potentiella medlemmar. Frågor poppar upp i hennes huvud. Förvirrar henne en aning.

"Om denne Thzuki inte själv väljer att slåss utan utser en kämpe för henne då? Eller om hon helt enkelt väljer andra prov?" Man måste tänka på alla möjligheter. Eller hur? Eller kommer Shiva bara tycka att hon är dum nu? Inte misstror hon honom. Han har faktiskt inte gett henne själ till det. Ännu. Men man kan aldrig vara säker. Inte lita på någon. Men han erbjuder henne faktiskt hjälp om hon sen kan hjälpa honom. Och Dominique skulle inte ens tänka tanken att bryta ett sådant löfte.

Han ruskade lätt på huvudet, började anse att detta samtal var över. Men såklart var han tvungen att svara på hennes frågor, det var det minsta han kunde göra. Trots allt fanns det ju nu ett band mellan dem, och det skulle Shiva vara noga med att vårda. För han visste att han kunde behöva det.
"Det spelar ingen roll vilket prov hon sätter dig på, det enda viktiga är att du inte trampar på hennes stolthet. Imponera på henne. Ge henne en ordentlig uppvisning, men låt henne vinna i slutändan. Oavsett vad det gäller."
Han knyckte lätt på nacken och svansen rörde sig svagt där den låg på marken. Ja, han visste en del om Thzuki, säkerligen nog för att det skulle räcka att få Dominique i i flocken. Och han var nöjd med det han hade berättat, kände att det nog skulle göra sin nytta.
För han ville ha med henne, behövde ha med henne.
Han flinade svagt åt henne, nöjd med sig själv och det han hade sagt. Nöjd med sin plan som han hade kommit på och nöjd med den framtid han kunde se framför sig. Ja, han skulle bli kung. Det var hans skog och hans flock. Hans rike. Och han såg fram emot den dagen han skulle få härska över det som enligt blodslinjen tillhörde honom.

Hon nickar åter. Bekräftar att hon förstår. Inser att det här mötet är slut. De har inte mer att säga varandra. Inte för den här gången. Nu måste hon bara se till att få en plats i flocken. Så att hon kan bidra med sin del. Hon reser sig upp. Sänker huvudet lätt och höjer det igen. Den isblå blicken har inte släppt hanen alls under hela mötet. Hon fascineras faktiskt av honom. Han lockar fram nyfikenheten hos henne. Hon ser fram emot vad som kan komma att ske. Hon har nu lovat att hon ska kämpa för honom.
"Jag ska göra mitt bästa". Säger hon. Vingarna fälls ut. Sveper upp och ner en gång innan tiken vänder sig bort. Tar några språng framåt och skjuter sedan ifrån och slår hårt med vingarna och vinner snabbt höjd. I skymningens mörka sken ser hon ut som en enorm fladdermus och försvinner bort i natten. Hon måste fundera. Förbereda sig. Sen ska hon återvända. Shiva väntar henne.

[Om du vill avsluta med ett litet inlägg? Eller bara avsluta? :3]

Han flinade emot henne, med samma illvilliga, charmiga leende som han vanligtvis hade på läpparna. Nöjd med sig själv, nöjd med hennes svar. Kanske hade han lagt sin tro på ett dumt kort, han visste ingenting om henne mer än vad hennes energier sade honom. Och det hade inte varit så jättemycket. Han visste ingenting om henne bakgrund, hennes stridkunskaper eller hennes krafter. Kanske det hade varit ett dumt val. Men hade han mycket andra val? Nu för tiden verkade det som att han fick lägga sin tillit på de som erbjöds honom. Han fick helt enkelt hoppas på det bästa. Och var det inte i tider som dessa, som varje soldat behövdes på slagfältet?
"Vi ses," sade han med en len och road röst innan hon lyfte mot skyn.
Ett tag satt han kvar och såg mot den mörka natthimlen där hon försvann bakom trädens toppar. Funderade. Hoppades. Sedan reste han sig och vandrade bort bland de mäktiga stammarna, genom det dimmiga mörkret.

[Avslutat! 8D]