Åter igen hade såren läkt till ärr, lila utbuktande ärr som ännu ömmade. Det gick fort med lite hjälp från hennes jordkrafter. Hon visste att valparna undrade, men ingen hade vågat fråga. Det var hon tacksam för. Idag var en dag då hon var ödmjuk inför de små livet, samtidigt som hon kände sig ihålig på insidan. Det här var inte livet hon föreställt sig. I och för sig hade hon inte varit stor nog att föreställa sig något liv alls förut det vid lyan då hon för första gången blev ensam. Något bistert låg över henne och ögonen var fyllda av sorg. Det hade varit ett par bra veckor nu, valparna hade varit glada och friska, hennes kropp hade börjat återhämta sig och det blev lättare att jaga. Även om det ännu mest blev små byten som knappt mättade familjen. Det var just för att de bra veckorna skulle få fortsätta som hon var på promenad, hon hade insett att hon behövde paus ibland. Få njuta av den fridfulla skogen för sig själv ett tag. På nätterna brukade hon ligga och spana ut över de otaliga glödande blommorna och höra skalbaggarnas surrande, det var fridfullt men såhär på dagen var skogen faktiskt nästan lika vacker. Hon kände sig stolt och som en bra mamma när hon tog hand om sig själv såhär för att klara av att ta hand om valparna. Men just nu var det mest ekande tomt inom henne. Hon andades lugnt genom nosen och reflekterade över att ingen ångest fanns inom henne. Det var skönt men en så vacker dag som denna önskade hon att hon kunde känna glädje. Det kanske skulle komma senare. Hon mindes inte senast hon varit ärligt glad. Kärlek kunde hon känna, hon hade känt det för Fiero och hon kände det stundvis för valparna, men just glädje var kanske helt enkelt inte hennes grej.


[Flablabla]

Ett mjukt hummande lämnade henne medan hon, med blicken riktad rakt upp, passerade inunder en stor rot. Storleken på träden här förundrade henne fortfarande, och hon var inte säker på att hon någonsin skulle vänja sig vid det. Åtminstone inte på mycket, mycket länge. Och det var inte säkert på att hon skulle vara kvar under en så lång period. Innan det var dags att lämna skogen ville hon se och njuta av den så mycket som möjligt!
    Hennes melodi avbröts abrupt med ett förvånat läte då hon snubblade till över en rot. Hon fumlade med tassarna och lyckades ta emot sig innan hon slog i marken. Reaktionsträningen hon haft tillsammans med Uriko verkade ha gett resultat i alla fall. Hon skrattade kort åt sig själv innan hon, mer uppmärksamt denna gången, fortsatte på sin promenad.

Melodin hon nynnat på tidigare fyllde återigen luften och försvann endast korta perioder då hon behövde anstränga sig för att klättra upp för en av de mindre branta rötterna eller hoppa över en av de lägre.
    "Hupp!"
Hennes tassar landade med en duns på marken, och lika plötsligt som en blixt från klar himmel slog doften av någon i närheten emot hennes nos. Den hade funnits där en längre period, men det blev plötsligt så mycket starkare. Med öronen sökandes efter en ljudkälla såg hon sig omkring. Den främmande tiken var inte långt borta, och det kändes som att hon lika gärna hade kunnat landa rakt på denne.

Hon slöt ögonen för ett ögonblick och sträckte ut stegen, det ömmade fortfarande i lederna men inte så mycket som det hade gjort. Ett lätt knackande lämnade hennes fotled på vänster framben men det var inget som hindrade hennes rörelseförmåga. Hon log svagt, även om glädjen ännu inte fanns i henne. Hon hade på något vis fått för sig att om hon låtsades vara glad tillräckligt länge så kanske hon skulle bli det till slut. Ett läte följt av en ganska rejäl duns fick henne att slå upp ögonen. Öronen på hennes huvud spetsades och hon sträckte på hållningen, frös med ena frambenet i luften. Var det inte ett litet hjärtslag av lycka där plötsligt? Men lika snabbt vinklades öronen bakåt och hon backade några steg, något lömskt men också barnsligt tjurigt låg över hennes ansikte. Hon hade trott att det var Fiero. Att han kommit tillbaka. Egentligen visste hon inte om hon hoppades på att det skulle hända men det skulle vara så otroligt skönt att ha en tjock yvig bergsvargspäls att begrava nosen i.
När hon synade honan närmre kände hon sig dum, hon var till och med lite mindre än henne själv. Fiero var stor. Jättestor. Alltså jätte-jättestor. Och det var inte bara för att hon knappt varit en tonåring då hon träffade honom. Huvudet tippades lite på sned, det låg något bekant över främlingen. Det ena örat gled fram och spetsades igen för någon sekund för att sedan stanna i neutralt läge. Nosen rörde lite på sig då hon sniffade frenetiskt. Doften var inte särskilt bekant men tveksamheten låg kvar i blicken då hon sökte honans gula blick. Gula. Tica såg lite sårad ut när hon satte ner framtassen och lätt båda öronen lägga sig svagt spetsade. Att hon ännu inte sagt ett ord reflekterade hon inte över. Stod bara där och såg fundersam ut, långsamt smackande med munnen.

    "Hallå?" frågade hon rakt ut i luften. Hon visste att det fanns någon där. Och väldigt nära. Elphaba snurrade ett varv medan både ögon och nos sökte. Till sist föll hennes gula blick på en ung tik bland skuggorna. Ett litet leende spelade på hennes läppar.
    "Där är du ju." hon skrattade lätt. "Jag såg dig inte."
Hon satte sig ner och studerade den andra. En ärrad, ung tik med ett ansiktsuttryck som visade på missnöje. Leendet breddades något och svansen började sopa marken bakom henne.
    "Du behöver inte vara orolig, jag kommer inte göra något."

Honan talade med en glad röst men Tica blick förblev tveksam. Kanske var det bara minnena som honans utseende genererade men hon tyckte instinktivt illa om främlingen. Eller så var det bara sån hon var, helt utom kontroll för sina egna känslor.
"Jag är inte orolig."
Sade hon kort och fortsatte att syna honan. Ville egentligen inte ta in mer men hon kände sig tvungen. Det enda som skiljde henne från Fiero, förutom att hon knappt ens var hälften så stor, var tecknen i hennes ansikte och det där förfärliga ärret. Fiero hade haft ett ärr, över ögat, men det honan hade var hiskeligt. Värre än de svällande mörkt laxfärgade larverna på hennes ben. Ärr ärvdes ju i och för sig inte. Ärvdes? I samma sekund som hon tänkte tanken insåg hon det som hennes undermedvetna uppenbarligen redan räknat ut. Det här kunde vara Fieros dotter. Ett sammanbitet uttryck lade sig över hennes ansikte.
"Vad har du gjort där?"
Frågade hon och nickade emot honans saknade överläpp.

Elphaba ryckte på axlarna åt honans ord. Nehe, var hon inte orolig så var hon väl inte det. Men det såg så ut. När främlingen frågade om hennes läpp sköljde en besvärande känsla över henne. Hon hade haft det så länge att hon inte längre tänkte på det, men det jag jobbigt varje gång någon påpekade det. Det var så... fult.
    "Åh." svarade hon och andades ut ett, något ansträngt, skratt. "En olycka som valp."
Hon harklade sig.
    "Varför gömmer du dig i skuggorna egentligen?"