Var det så här det kändes att flyga? En känsla av tyngdlöshet sköljde över henne, den svaga brisen fick det att rassla i löven. Ceres satt högt upp på en klippa, solen värmde henne i ryggen och framför henne låg en liten glänta, bortanför gläntan spred skogen ut sig, topparna sträckte sig högt mot himlen. Men Ceres kände sig som en gudinna där hon satt på sin klippa, högst upp av alla och om hon hade tittat, så hade hon sett hela världen under sina tassar. Men Ceres hade slutit ögonen. Hon njöt av tystnaden, av lugnet. Det var någonting hon gillade. Att bara sitta och vara. Då fick hon chans att samla tankarna, det var ett sätt för henne att hålla sig fokuserad. Och det var så här hon alltid hade gjort. Hon trivdes i sina vardagsrutiner. Hon hade en känsla av kontroll.

En fågel började kvittra borta på en gren. Tystnaden, som bortblåst. Långsamt öppnade Ceres ögonen. Hon lät den röda blicken glida över träden, det tog henne inte lång stund innan hon fick syn på fågeln. En stor, grå gök. Den satt där, fet och nöjd på sin gren, fullt synlig. Kanske trodde den att den inte hade något att frukta? Kanske trodde den att den var smartare än den vita vargen? Kanske trodde den, att bara för att den befann sig ett stenkast bort, så var den i trygghet? Ceres spände blicken i den naiva fågeln. Hon kände hur klippans mineraler oroligt rörde på sig under henne, ut ur klippan formade hon en spetsliknande, glimrande sten, inte större än en klo, det var en blå topas. Den svävade i ögonhöjd på den vita honan. Hon studerade den med en kärleksfull blick. Så vacker. Så oemotståndlig. Hon släppte den motvilligt med blicken och såg på den grå göken igen. Iskallt skickade hon iväg topasen, som en ljudlös projektil emot sitt mål.

En dov duns hördes då en död kropp slog i marken. Fågeln kvittrade inte mer. Ceres log och slöt ögonen igen. Lugnet sköljde över henne. Var det så här det kändes att flyga?

[Pax till Malphas ]

"Bwahahah."
Skrattet som tillhörde unghanen spred sig mellan träden i ett dovt eko. Ett djupt mörkt skratt som i dess natur gav antydan på att dess ägare var betydligt mycket äldre än vad han faktiskt var.
Rösten han bar var mörk och rökig, nästintill uppenbart illvillig, som att den avslöjade honom redan innan någon förstått hur han var, eller lärt känna honom.
Ett liv hade tagits, ryckts ifrån sin kropp i all hast, utan en tillstymmelse av en reaktion från den varelse det tillhört.
Han höjde nosen och vädrade den ljumma vårluften.
Doften som ridit på vinden var hennes, den vita prinsessan som styr över sten och de glittrade ädelstenarna, de var åtminstone vad han visste att hon ansåg om sig själv. Bah.
Det typiska flinet som han var i besittning av smög sig sakta fram och klädde hans svarta läppar. Vad det än var för djävulskap hon höll på med så ville han inte missa det, då han ofta fann henne och de företeelser hon sysslade med, underhållande.

I lätt trav satte han av mot det håll som systerns tankeverksamhet uppehöll sig, och inom kort hade han nått den glänta som hennes två röda nyss blickat ut över.
Ceres vita skepnad uppenbarade sig för honom uppe på en klippa och han lät då travet istället övergå till hans vanliga traskande gångstil.
I luften låg en vag doft av järn som kvickt hade nått hans metall känsliga nos. Blod hade spillts, precis vad han väntat sig.

"Blev du störd i din meditation?" Sade han med en sarkastisk ton och såg upp mot systern, klädd i sitt djärva flin.

Dom blå ögonen skådade området och en viss avsmak fanns i blicken, hon gillade inte riktigt denna plats. Den var för livfull, man kunde inte tänka ifred och än mindre med den där Malphas i närheten. Att han hade tagit sig så långt förvånade henne mycket men det måste vara för att han vandrade tillsammans med henne och Ceres. Han pratade för mycket, allt för mycket och hela tiden. Men nog var även han rolig, speciellt att reta upp. Däremot Ceres var en knepig en, tros sig vara störst och vackrast. Hur kan någonting så färglöst vara vackert. Nej den vackraste bland dom var helt klart Pan. Det var hon som bar gudomliga färger, det var hon som bar en praktfull päls och sinne. Den som deras far skulle bli stolt över är Pan och ingen annan.

Skrattet ekade över området och med en tom blick såg hon emot Melphas och dom tofsklädda öronen vinklades framåt för att sedan lätt dra sig bak emot nacken. Som sagt, ingen frid med honom i närheten.
Med en djup gäsp reste hon sig upp och sträckte på sig. Hon hade känt ett sinne slockna en liten bit ifrån dom och drog slutsatsen att systern låg bakom det. Ett slugt flin sprack fram och hon lunkade upp vid sin broders sida och gav honom en snabb blick. En mycket igenkänd blick som han nog skulle känna igen direkt. Hon var på jävulshumör och ville göra det surt för systern och ville gärna ha med sig Malphas på det hela. Ett vanligt hederligt syskonbus helt enkelt. Den enda skillnaden är att dessa bus brukar vara ack så mer brutalt än vanliga. Speciellt emot andra individer. Pan vet inte hur många gånger hon elat sina byten till döds. Och inte med en direkt dödande stöt utan med noga utvalda stötar som slår ut olika nervsystem och funktioner, för att göra det så plågsamt som möjligt.

Hon sa inget utan stod först vid hans sida och såg med sina ljusa ögon emot den vita varginnan och höll huvudet högt. Hon var större än sin syster men mindre än brodern. Fortfarande var dom ung allihopa och hade mycket kvar innan dom alla tre var färdigvuxna, men trotts det så kunde hon inte låta bli att flina vid tanken. Ceres tror sig vara störst och vackrast så hon egentligen är minst av dom, minst och mest patetisk. Trotts det så älskade hon den lille vite lika mycket som hon älskade den högljudde brodern. Dom var en udda syskonskara med minst lika udda personligheter.

[Jag vet inte Dx Hatar att börja med nya karaktärer <'3]

Den gråröda blicken granskade Pandora, nog var han allt nyfiken på vad som föregick innanför hennes pannben, men visste lika väl som Ceres, att det inte var någon ide med att försöka söka sig in och rota bland hennes tankar. Hennes elektricitet gav henne ett naturligt skydd mot andra telepater som försökte se in i hennes sinne. Bah, jäkla snorvalp som ska vara så speciell.
Han fnös lätt och lät blicken växla till hans andra syster. Malphas hade uppfattat den blick som Pandora givit honom, väl medveten om vad den betydde. Det var tydligen inte bara han som vara på ett jävligt retsamt humör idag.

Den vita systern tog till orda, men hade ignorerat hans ord, istället valde hon att dra en motattack mot honom och Pandora. Orden var så kalla att dom kunnat frysa en hel sjö om det varit möjligt, något som var så typiskt för henne. Flinet satt kvar, breddades något, och han gav ifrån sig ett kortlivat men illvilligt skratt.
"Är du inte glad att se oss?"
Självklart var hon inte det, det såg han i hennes blick.
Han hatade också att bli störd av sina syskon, speciellt när han vilade. Men med årens gång hade han byggt upp något av ett resistens mot de båda. Han slutade helt enkelt att lyssna på deras babbel när dom höll igång.

En gäspning trängde sig upp genom stupen och särade käkarna, blottade hans fullt funktionella sett med huggtänder för syskonen. Något han älskade att göra var att leta upp ben från kadaver och därefter klä sina tänder i järn, det för att sedan känna hur benen knäcks och sakta men säkert mals ner till stoft i hans käft. Det skänker honom ett lugn tills hans välsvarvade kropp som inget annat.


[Jag tycker alla tre är för söta. Geheh~ <3]

Nog hade hon alltid vridna kommentarer att komma med men det var få som Pan faktiskt reagerade på. Än mindre hennes tankar, dom hade hon hört redan hundra gånger om och varje gång var dom precis likadana. Tänka kunde hon, agera var det sämre om. Nonchalant gäspade hon stort och lyssnade till broderns ord. Sarkasmen skrek om honom och med en smått äcklad min tog hon ett steg ifrån honom. Dr. Jekyll och Mr. Hyde var något som följt dom länge och var Ceres fått det ifrån vill hon inte veta. Men en sak var säker, Malphas vad Mr. Hyde och även denne Dr. Jekyll. Hon ville inte bli beblandad i något som hennes syster påstår och än mindre dessa individer.

"Så så kära syster, nu ska vi inte vara bittra." stämman var klangfull och stilla. Lugnt rörde hon sina steg emot den vite och stannade någon meter ifrån henne och lät den ljusa blicken vandra ut över utsikten.
"Solen lyser så låt inte din bitterhet locka fram regnet." utan att ens ägna en tillåtande blick åt Ceres kom hon närmare och slog sig ned med ungefär en meters mellanrum. Regn var något hon alltid haft svårt för, visserligen så är det väldigt effektivt med hennes kraft men det blir ett sådant liv då även syskonen blir träffade. Och lyssna på deras gnäll pallar hon inte med längre. Hon har fått höra det sedan deras mor klämde fram dom och börjar bli less det en aning.

Så det var alltså slut på lugnet nu. De två syskonen närmade sig henne. Hennes röda ögon granskade dem uttråkat.
"Jag skulle hoppat upp och dansat av glädje utav bara åsynen av er, kära Malphas." Viskade hon med silkeslen stämma och svagt viftande svans. "Men åh jag glömde... Jag dansar ju inte." Hennes stämma hade övergått till en morrning och öronen låg slickade bakåt. Skulle han fortsätta ställa dumma frågor hela dagen? Som att det inte var nog tog plötsligt den trefärgade systern till orda. Toppen.

"Jag gillar inte sol, söta syster." Bet Ceres av med vass röst. Solen hade aldrig varit hennes vän. Den höll henne varm, visst. Men den bländade henne och var allmänt i vägen jämt och ständigt.

Den vita honan slöt ögonen igen. Mörkret lugnade hennes oroliga själ. Hennes syster hade slagit sig ner bredvid henne. Dumt av henne. Ett flin lekte på Ceres läppar då hon lät två små runda topasstenar ta form ur klippan bakom henne. Med lagom kraft att tillfoga sina syskon en ordentlig sveda sköt hon iväg de två stenarna emot sina syskon. De fick skylla sig själva. De var ju trots allt de som hade börjat. Alla visste att deras patetiska krafter inte kunde mäta sig med hennes gudagåva. Hon var topasgudinnan.

(Alla tre är fucking awesooome <3 )

"Ge-hi." Ett lågt, kort skratt.
Malphas bjöd på ett brett leende med hopbitna tänder samtidigt som hans blick växlade mellan de båda systrarna. När som helst nu skulle den fina ridån som de båda satt upp, rasa ihop och helvetet på jorden skulle släppas lös mellan dem, det enda som behövdes var en ynka utlösande faktor.
Det var alltid samma visa varje gång och det var en visa som han faktiskt gillade att följa.

Pandora hade lagt sig intill Ceres, för att reta henne? Kanske, det var åtminstone högst sannolik. Malphas tog sig upp till systrarna med lätta steg och lade sig, även han, någon meter från dem båda.
Det fanns alltid en tanke som surrade extra klart i hans skalle när alla tre var samlade, som nu. Han älskade att se dem retas och bråka med varandra, bättre underhållning var svår att få tag på, men om någon annan ulv, än han själv, skulle visa en tanke om den tänkte göra systrarna något, så skulle Malphas se till att denna någon skulle få ångra sig för resten av sitt patetiska liv.

Ett ovanligt lugn lade sig i luften, någonting var helt klart fel. Malphas lade sin rödgråa blick över systrarna när något hårt, med en klar duns, slår i hans ena axel. Han ger direkt ifrån sig en irriterad morrning och slänger en blick över det föremål som slungats mot honom, topas. Blicken förflyttas till den vita, och den blick som ser mot henne är fylld med en obeskrivlig illvilja. Just nu skulle han kunna låta metallen strypa hennes smäckra hals.

"Gånger som denna har jag svårt att tro att vi är av samma kött och blod, Ceres. Inte ens jag skulle göra något så idiotiskt."
Öronen ligger tätt mot nacken och han ser mot henne i tystnad, gånger som denna var det bättre att låta tystnaden tala för sig själv än att härja omkring, som han annars hade lätt för att göra.

Hon hörde systerns ord och en slug blick fanns i dom ljusa blåa ögonen.
Så sant, den vite skydde solen. Men det var väl inte hennes fel att systern var den missbildade av dom tre. Alla tre bär så mäktigt blod i sig så slog någonting slint, den vite kom till världen och ärrade det stolta blodet. Trotts det så fanns det någon form av syskonkärlek mellan dom alla tre, osynligt för okända och ovetande. Ibland var hon inte ens själv säker på ifall det verkligen fanns där.

"Åh nej, jag glömde ja. Solen biter väl lite för hårt på dig." hon talade i ett oroväckande lugn och såg snabbt emot den vite med en lika lugn min. Hon såg in i systerns röda ögon och ett flin sprack fram, för att sedan övergå till ett leende. Hon kände av att någonting var fel och kände även det på systerns sinne, hon planerade någonting och mycket riktigt fick hon se det framför sig. Även om stenarna inte var synliga för blotta ögat så hade hon redan sett dom i den vites sinne. Hon visste att Ceres telepatiska förmågor var låga jämtemot hennes och Pan reste sig upp på alla fyra samtidigt som ett sprakande ljud hördes i luften. Det dansade vitgula gnistor över den flerfärgade varginnan och i samma veva lät dom elektriska vågor färdas igenom hennes sinne. För att slå ur stenarna som systern hade i sitt grepp. Malphas verkade redan ha blivit träffad och ett hånande skratt gled ur den djupa strupen, passerade dom mörka läpparna.
"Du tror verkligen att jag är så korkad som våran kära broder." stämman var klangfylld och man kunde höra att hon njöt av det hela. Hon och brodern hade under många år fått känna vad Ceres små kära stenar går för, lika väl som dom båda hade fått känna vad hennes elektricitet kan göra.
Strömmar av el klättrade ned för varginnans ben, ut över marken i någon meter om den mörke. Det sprakade våldsamt och bara ljudet talade tydligt att man inte vill bli träffad.

Leendet hade försvunnit och Pan stod stilla, tittade tomt emot sin kära syster. Hennes ansikte var uttryckslöst och dom elektriska trådarna som for över henne i en jämn takt lös upp varginnan. Det var gånger som denna man tydligt kunde se alla de gråa mönster som fanns i pälsen. I vanliga fall ser bara ut att bära tre färger, den svarta basen med dom vita och bruna mönstringarna. Men ack hon bär så många mer hemligheter i bara sitt utseende, likt sitt inre.

[Derp... Vet inte Dx Men.. jah... ..
Funderar på ifall Pan ska få någonting coolt som typ aktiveras då hon använder sina elektriska krafter, men vet inte. Håller även på med en bild på tösen så man får se hennes mönster och sådan lite tydligare ^^']

När även brodern anslöt sig till systrarna på klippan reste sig Ceres ogillande upp. Det var en sak att ha den ena av dem bredvid sig, men båda två, då kom hon i ordentligt underläge. De var betydligt större än henne och de hade en tendens till att gadda ihop sig. Alla tre hade i och för sig en tendens till att gadda ihop sig mot varandra, men just i det här läget var det Ceres som hade dragit det kortaste strået. Det var Malphas och Pan mot henne. När hon såg hur brodern träffades av hennes ädelsten kunde hon inte hålla det hånfulla skrattet borta.

"Idiotiskt? Det är snarare du som är en idiot som inte är uppmärksam på uppdykande faror, söta bror." Flinade hon malligt. När systern talade fnös Ceres föraktfullt. Solen var inte hennes vän, men vem behövde vänner när man var topasgudinnan? Pan hade skyddat sig från de flygande stenarna med sin löjliga sprakkraft. Den kunde ändå inte mäta sig med Ceres topasar. Inget kunde mäta sig med dem. Ilsket skärmade hon av sitt eget sinne från nyfikna blickar. Typiskt systern att snoka i andras tankar.

"Jag tror inte, jag vet." Svarade hon kyligt på Pandoras andra påstående. Men inombords visste hon att det var en dum idé att gå längre än nödvändigt med sina vassa kommentarer. Systerns elektricitet var inte att leka med, det hade hon lärt sig redan som valp. Hon hade lärt sig känna igen tecknen och hon visste vad som väntade redan innan hon kunde höra de välbekanta sprakande ljudet från systerns kraft. Rent instinktivt kastade hon sig bakåt, bort från de stickande blixtarna. Hon snubblade till och kände sig så extremt ograciös att ett ilsket morrande rullade upp ur strupen på henne. Det fanns bara två alternativ, att slåss, eller fly. Och gudinnor flyr inte.

"Du skulle bara våga." Viskade hon hotfullt och strök öronen bakåt medan hon stirrade på sin syster med en blick som kunde döda. Marken vibrerade då hon tvingade upp ädelstenarna ur marken, utan att ens bry sig om att forma dem vackert eller färga dem i en vacker färg. De svävade bredvid henne som genomskinliga, ojämna stenar i olika storlekar. De kunde kanske inte stoppa systerns sprakkkraft, men de skulle hålla henne ordentligt sysselsatt.

Han rynkar på nosryggen åt Pandoras nervärderande uttal om honom, men orkar inte lägga mer energi på det.
"Pfff."
Malphas fnyser och vänder bort sin blick för en stund, innan nästa påhopp tar sig fram till honom, men denna gång från Ceres.
"Hade det funnits en fara så hade den blivit uppmärksammad, Ceres."
Hennes namn uttalade han extra tydligt och med en djup irritation i sin röst.
Så snart de båda systrarna satte igång med sitt dravel och sina hotelser, så reste sig Malphas upp med en ointresserad min över sitt anlete, som många gånger tidigare så hetsades det upp till bråk - och oväntat nog så hade Malphas bråk-humör sköljts av honom, likt en våg mot en sten. Med några lätta skutt så tar han sig ner från klippan de befinner sig på och styr sina steg bort, från händelsernas centrum, för att slippa dras in i det slagsmål som strax skulle bryta ut mellan hans systrar.

På en bits avstånd lägger han sig ner och låter sin blick vila över dem båda.
Tre syskon, två honor och en hane. Fastän dom alla tre ofta bråkade med varandra så var det alltid extra intensivt mellan systrarna. Malphas attackerade aldrig för att skada någon av dem riktigt illa, men när Ceres och Pandora själva slogs, så var det nästan i sådant allvar att han ibland var säker på att dom skulle ha ihjäl varandra.
Ett vagt flin kunde skymtas på hans läppar och han la hakan mot de korsade frambenen.

Systerns reaktion fick ett belåtet flin att spricka fram och hon såg emot den vite med en varnande blick. Hon lät sig inte skrämmas av dom små patetiska stenarna, även om dom gör ont, sjukt ont så var det de minst respektfulla och skrämmande ting i denna värld.
Utan att se bak emot Malphas kunde hon höra han försvinna och lämna platsen, ovanligt för honom att tappa stridslusten men då hon kände efter så var det inte strid hon ville ha. Kanske var det bara att få tala normalt till systern.

"Du skulle bara våga."
Då Ceres i smått panik tog fram sina små 'fina' stenar brast Pan ut i ett skratt. Hur kunde hon ens tro tankar som det där, hur det ens slog henne eller ens dök upp. Skrattet var ihåligt och roat, nästan lite idiotförklarande ton fanns där. Med skrattet rörde sig blixtarna om tiken i ett kraftigt och våldsammt sprak. Slog ned i marken rund henne med ett kraftfullt smatter medans en del for längst marken, likt elektriska ormar. Aggressiva lekfulla giftkobror, huggandes efter närmaste indiv för att få spruta in deras gift i blodet.
Utan att tänka på att systern stod mitt framför henne med stenarna svävandes runt sig tog Pan ett steg tillbaka för att hämta andan. Med ett djupt andetag såg hon upp emot luften och hon lugnade både sig och sina vilda elektriska ormar.

Dom toffsprydda öronen sökte sig emot den vita lilla tiken och Pan såg ned emot henne med nosen fortfarande riktad emot himlen. Ett brett leende sprack fram och dom vita vassa tänderna blottades. Hennes min talade lika mycket död som sin kära systers, förutom att man tydligt kunde se att något inte stod rätt till med den mörka tiken. Hon njöt av det hela och hade alltid gjort, njutit av att se på sina syskon, sett hur patetiska dom egentligen är. Njutit av det bråken och striderna har kommit med i blodväg. Ju mer hon fick känna smärta desto galnare blev hon, ville ha mer. Syskonen hade nog inte märkt det och än mindre kunnat ta reda på det. Men även om hon utan problem skulle kunna ha ihjäl någon av dom i ett bråk eller liknande då galenskapen tagit över henne för mycket så skyddar hon dom lika mycket. Dom bär ett speciellt band som ej får låta sig brytas för lätt, dom bär trotts allt på ett mycket starkt blod. Låta någon falla för tidigt skulle smutskasta dom för livet och lika så deras far. Aldrig skulle Pan tillåta något sånt, om hon inte såg till att röja undan syskonen själv för att göra blodet renare.

Den mörka nosen sänktes emot marken och den ljusa blicken såg emot Ceres. Något stod inte rätt till då dom mer eller mindre såg döda ut, fyllda av våldsam elektricitet. Manande vred hon huvudet snett emot marken utan att släppa systern med blicken. Dom vitgula trådarna som hoppade över tikens bastanta kropp blev tjockare och skapade ett obehagligt högt sprakande.
"Testa mig." väste hon fram med en ihålig röst. Svansen svepte till i en snärtig rörelse bakom henne och ett våldsamt smatter fyllde luften och ljudet av då sten spräcks följde tätt på. En stor vit blixt hade bildats och slagit ned i marken precis bakom henne då hon svept till med svansen och den djupt sargade stenen talade sitt. Kanske var det bra att Malphas gick, kanske borde han ha stannat kvar. Kanske vaknade Pan på fel sida idag då hon inte ens tycktes se ut att visa systern nåd, eller hade galenskapen tryckt undan tikens sinne. Dragit ned henne i ett mörkt hål tills den tomma sidan av henne känner att den har fått nog.

[... Vet inte Dx Råkade ordbajsa lite också ser jag <'3]

Ceres lipade tjurigt åt Malphas kommentar men svarade honom inte. Hon visste att det inte var någon idé att tjafsa och inte heller hade hon tid att svara honom då Pandoras blixtar slukade all hennes uppmärksamhet. Ceres himlade med ögonen då blixtarna dansade runt systern. Men när en av dem plötsligt bet henne i tassen hoppade hon förnärmat till och gav Pan en ursinnig blick.

"Lägg av med det där din byracka." Morrade hon hotfullt. Malphas hade vid det här laget avlägsnat sig från platsen, Ceres kunde inte se honom, men hon var säker på att han var i närheten och höll koll på dem. Den fega kraken ville inte blanda sig i systrarnas bråk utan ställde sig och tittade på istället. Lite fredagsunderhållning. Den sjuka jäveln.

"Testa mig." Systerns röst var kall och hård. Bakom henne slog en blixt ned med en sån kraft att det skulle fått vem som helst att hoppa av skräck. Men Ceres hade nästan väntat sig en show av den mörka honan. Hon flinade hånfullt och slöt ögonen. Hon kände hur marken ilsket vibrerade under henne. De kraftigt uthuggna ädelstenarna samlades runt henne som en flock myggor. Men hon höll dem intill sig istället för att avlossa dem. För när hon såg sin systerns tomma, främmande blick fylldes hon av förundran.

"Vad är det för fel på dig?" Hon stirrade på sin syster som om hon var en främling. För ibland visste hon inte var hon hade henne. Ibland fanns den där galenskapen i hennes blick och trots att hon vägrade erkänna det för sig själv så skrämde det henne. Ibland kändes det som att Pan inte skulle tveka det minsta att döda henne. Hon undrade om brodern också hade märkt av det, men aldrig skulle hon fatta mod till att fråga honom. Hon ville inte verka svag, hon ville inte verka feg. För hon var inte feg. Visst hade hon många gånger velat se sina syskon döda, för att inte tala om de gånger hon hatat dem så det gjorde ont. Men hon skulle aldrig komma på tanken att faktiskt döda dem, på riktigt.

Det var skillnaden mellan henne och Pandora.

"Fel på mig?" det var nästan med förvånande ögon och röst hon såg emot systern för att sekunden efter låta det låga vridna skrattet fylla luften runt henne. Ceres frågade vad det var för fel, fel på henne. Nästan skrattretande tyckte tyckte hon och avslutade skrattandet med ett hummande, riktade ner nosen emot marken, slöt ögonen och skakade på huvudet. I en motsägande gest innan ögonlocken slogs upp och dom tomma ögonen såg emot den vite.
"Mig är det inga fel på min kära syster. Frågan är bara, vad är det för fel på oss?" sista ordet uttalades i förundran, avsmak och irritation. Att hon ens hade mage att säga vad felet är med henne, var systern verkligen så blind. Var hon eller Malphas så mycket bättre själva. Nej det var dom inte, hade aldrig varit och skulle aldrig bli. Den vite var lika feg som hon trodde hon var tuff, brodern var allt för stöddig för sitt eget bästa. Ibland var det nästan så att hon hoppades på att någon skulle sätta honom på plats, att låta den vackra pälsen bli smutsig för något sådant var inte värt det. Däremot så skulle hon kunna tänka sig att låta jorden befläcka henne då döden var nära att ta någon av dom patetiska syskonen.
Men gånger som nu så fanns det inga som helst känslor för dom två och oavsett om hon ville erkänna det eller ej så skrämde det Pan. Att idioterna om hjälp var inte lönt, inte då dom är för stolta för att ens kunna tänka rent.

"Inser du inte det själv, eller ska jag hjälpa dig?" med nonchalanta steg rörde hon sig emot systern utan att ens tänka på den våldsamma styrkan som dansade över hennes kropp. Det kliade i tänderna och klorna, hon ville hugga i någonting. Klösa sönder skinn och senor, slita sönder muskler och senor. Blodtörsten var så stark och lockade på henne. Dom ljusa ögonen fylldes av känslan och tungan gled över raden av tänder. Men hon lät sig hållas, efter samtalet med den lille vite så skulle hon göra sig av med törsten på nå lika patetiskt byte. Hungern talade inte men törsten, hon ville dränka sin torra hals med den varma mörka vätskan istället för den blaskiga smaklösa vätskan i sjön.

"Du bad om att få din kropp befläckas av blod, men nu står du där bakom dina små stenar och vet inte var du ska ta vägen." ju längre meningen blev desto lägre talade hon, viskade fram dom sista orden. Det var nästan så att orden frästes fram i avsmak och missnöje. Hon hade hört och känt vagt hur Ceres sinne blev svagt, förvirrat och det som fick den mörka systern att se emot henne med ett överlägset flin. Räddsla. Även om dom båda syskonen hade lyckas bygga upp ett någorlunda skydd emot henne så var Ceres ändå ingen match för henne. Hennes telepatiska förmågor var så tragiskt låga att Pan nästan ville grina över hur patetiskt det är.

Pandora hade rört sig i en halvmåne mot systern och hade stannat då dom båda hade sina sidor vända emot varandra. Spraket och knastrandet rörde sig i ojämna vågor, som om att dom inte riktigt var nöjda med vad som händer. Att dom inte riktigt visste var dom skulle vara, lugna eller våldsamma.
"När du inte vet vad du har att göra med, använd huvudet." dom ljusa ögonen smalnade av och allvaret var starkt i både röst och min.

*peeet peeet*

Ska vi börja avsluta?

Leendet växte sig bara större och större då systern talade. Hon kanske inte ville erkänna det men det behövdes inte, Pan kände det på långa vägar och såg det i dom små röda ögonen. Ögon fyllda av fruktan, fruktan och rädsla. Ögon fyllda av svaghet, fyllda av ett ego som kommer att föra henne till en säker död.

Det var med ett slugt och oläsbart flin hon följde Ceres med blicken tills hon försvann. Hon stod kvar en stund och bläddrade igenom vad som precis hade hänt men fann det inget annat än roande och ett vagt skratt bubblade djupt nere i halsen, växte sig större ju längre upp det klättrade. Först var det lågt och hackigt för att växa sig till ett kallt vridet lycko skratt då Pan riktade den mörka nosen upp emot skyn för att låta skrattet dö ut och hon suckade ljuvligt. Ett djupt andetag, två djupa andetag. Läpparna pressades samman och ett vagt hummande skratt ville tränga sig ut men förblev seglat bakom dom mörka läpparna.

"Vi får nog allt se." ögonlocken slöt sig över dom ljusa ögonen och det smått sinnessjuka leendet växte fram och hon sänkte huvudet emot marken med nosen riktad mot marken och slog upp ögonen. Hon skulle nog allt få se, båda skulle allt få se. Hennes attityd var det inge fel på, hon var stark och hade det lilla extra som dom andra två mesarna saknade. Hur skulle någon någonsin känna fruktan om man var så vek som Ceres eller korkad som Malphas. Nej, det som behövdes var intelligens som båda dom verkade sakna. Skönhet, kropp, alter ego och allt annat som syskonen kört fast sig i är bara dårskap. Kraft, styrka och makt är den rätta nyckeln till framgång. Och självklart ett första intryck som skulle få vem som helst att sukta efter en.

"Vi får nog allt se." det gnistrade till i ögonen och med ett lågt hummande började hon att röra sig ifrån platsen. Bort från dom andra två syskonen, in emot skogen. Längtan efter att dräpa, riva sönder hud, kött och senor skrek och rev inom henne. Och törsten var outhärdlig, hon behövde det och det var nu. Även om känslorna för syskonen var mer eller mindre stabil så fann hon inget nöje i att sätta tänderna i sina egna. Inte just nu i alla fall, det fanns ännu inget nöje i att slita dom i bitar. Dom skulle inte ge henne något motstånd och där med fanns det inge nöje med det hela. Kan man inte skratta då döden står på tröskeln och ser på tills någon faller så var det lönlöst.

[Pan skrämmer mig... På ett bra sätt ♥]

Till hans förvåning så dog spänningen ut. Malphas hade nästan kunnat tagit på luften kring om honom när den tjocknat. Trots att han befann sig en bra bit från syskonen, så hade spänningen spridit sig långt ut över området där de båda tikarna stod.
Samma känsla som när ett oväder är på intågande.
På samma sätt hade luften omkring dem reagerat.

Malphas reste sig, skakade av sig dammet som sugit sig fast i den bruna pälsen och lät skänka en sista blick till systrarna. Samma skitsnack som alltid och förmodligen samma tankar som spelades upp i deras skallar.
Om hur pass mäktig och mycket starkare de var än de andra i syskonskaran. Malphas lät ett nytt flin ta sin plats över hans läppar. Han var i och för sig inte så annorlunda på den fronten, men det fanns ändå det faktum att han var den starkaste av de tre, även om hans systrar aldrig skulle erkänna det. Det var de båda för stolta för.

Svansen svepte till bakom honom och han vände sig om. Det hela var över och han hade inte längre någon orsak till att stanna kvar vid syskonens sida.
I ett lätt lunkande lämnade Malphas platsen. Med huvudet hållet högt och svansen svajande bakom honom.

[AVSLUTAT]