Varför gjorde det så ont att komma tillbaka hit? Här, där han hade byggt sitt liv. Där han för första gången någonsin hade känt sig hemma. Med all sin ogästvänlighet och sina skavanker, bristen på byten och den ständiga dimman som låg som ett tungt, ondskefullt täcke mellan de döda trädstammarna. Kanske trivdes han här för att skogen påminde honom så mycket om sig själv. Han och hon hade kämpat med den där förbannade lyan i flera månader, det hade nästan kostat henne livet en gång när tunneln inte höll. Tramptass kom fortfarande ihåg hur rasande han hade varit på Sarabi, trots att han innerst inne visste att det var under hans ansvar som hon skadats. Nu fick tanken honom att le. Det fanns så mycket minnen i den här skogen. Det var här han hörde hemma, det här hade varit hans liv. Men inte längre. Den tiden var förbi.

Tramptass befann sig mitt i dimman, med en uttryckslös min såg han sig sakta omkring. Det var stilla omkring honom och som alltid hördes inga fåglar kvittra. Inte ens vinden väckte skogens spöklika tystnad. Det här hade varit deras skog. Han hade undvikit den så länge. Men han visste att han var tvungen att konfrontera sin smärta. Det var oundvikligt. Sen skulle han aldrig mer återvända hit. Det var åtminstone vad han försökte intala sig själv. Fast han var inte ens säker på att han klarade av det.

Skärp dig, Tasselitassen. En sån här mjukis är du inte. Han ryckte till av hennes hånande viskning i hans öra. Ironiskt att han, Tramptass, inte kunde stänga ute viskningarnas från hans eget huvud. Fast frågan var väl egentligen, ville han verkligen det? Med en djup, tung suck försökte han fokusera på verkligheten. Han lät blicken glida upp mot den lysande månen. Dess ljus klamrade sig desperat fast vid de nakna trädkronorna. Men Tramptass omslöts av mörker, det hade han gjort sedan hon försvann. Månens ljus skänkte honom ingen tröst.

Zemi. Varför lämnade du mig?


(Malphas, Ceres och Pandora)

Känner ni det också?

Systerns röst fick honom att återvända till verkligheten. I ett ryck och några hastiga blinkningar lyftes den silvergråa blicken från marken och fästes mot Ceres vita fäll.
"Ja, och jag gillar det inte."
Öronen läggs ovisst mot huvudets sidor. Sinnet som uppenbarat sig i hans medvetande fick en känsla av obehag att ta sitt grepp om honom. Aldrig hade han varit med om något liknande - samtidigt som dess närvaro påminde honom om systrarnas, så gjorde det ändå inte det. Det hela var svårt att förklara.  
Han ökar farten på tassarnas trampande mot den döda marken och sluter kort därpå upp bredvid Ceres, anpassar farten efter hennes och ger henne sedan en menande blick.
"Det är han." 
Det måste det vara. Det fanns ingen annan förklaring till varför sinnet påminde om systrarnas, åtminstone ingen logisk förklaring.
Med ens höjs svansen till en styv båge bakom honom.

Själv hade han aldrig önskat att söka upp denna varg, han hade ändå aldrig funnits där för dem och därför såg Malphas ingen anledning till varför de då skulle finnas där för honom. 
Enda orsaken till att han egentligen följt med systrarna var för att se till så att inget skedde dem, de hade redan förlorat ett syskon och han kunde inte stå på sidan om något liknande skulle till att ske igen. Även om de ytterst sällan betedde sig som fränder gentemot varandra så fanns det ett ändå band mellan dem. Svagt och knappt befintligt, kanske. Men det fanns ändå där.  
Han muttrar något ohörbart och låter blicken svepa över skogens mörka konturer.

Kallt, mörkt, dystert och tyst. 
Dom mörka öronen var spetsade av uppmärksamhet men hur mycket hon en ansträngde sig så fanns det inget att uppfatta. Det var knappt ens så att hon kunde uppfatta då deras egna tassar nuddade vid marken. Den tjocka dimman kvävde alla ljud och hon beslöt sig för att förlita sig på sin telepati som aldrig svek henne. Om än hon hade fötts döv eller blind så hade världen inte varit någon hinner för henne. Det skulle inte ha funnits några hinder alls. Läpparna sprack upp i ett kyligt flin då en ynklig liten stämma bröt tystnaden. 

- Känner ni det också?

Den isande blicken vändes emot systern och sedan mot brodern. Pupillerna hade blivit små som knappnålar av irritation men hon kunde förneka det. Redan innan Ceres hade kläckt ur sig så hade hon känt av någonting. Någonting så obekant och främmande men ändå så kändes det så bekant. 

- Det är han.

Ett lågt väsande skratt lämnade Pans svarta läppar och hon såg emot brodern. Han, ja nog skulle det alltid kunna vara den mörka hannen men hon gillade inte Malphas säkerhet i orden.
"Nog kan det alltid vara han minsann. Var annars skulle vi finna honom om inte i en skog som denna." skrattet växte sig starkare och det var med ett brett grin hon gick förbi sin broder med en svepande svansrörelse. 

Av dom tre så var det nog bara Pandora som ville träffa denna mörka hanne som dom hört så mycket om, den hanne som dom tros dela samma kött och blod med. Men av någon anledning så hade hon inte fått göra denna resa själv, nej den allt för vaksamma och mammiga brodern Malphas var tvungen att slå följe och den lilla blonda tösen Ceres som räds av sig egna skugga. Men hon kunde inte förneka det att vandra utan dessa idioter hade gjort hela resan hemsk mycket tråkigare.

Ceres tyckte om sin bror i det ögonblicket. När de för en gångs skull var överens. Hon log svagt, de var iallafall tillsammans. Tillsammans var de starka och tillsammans behövde de inte frukta vargen de snart skulle möta. I samma stund öppnade Pandora munnen och Ceres humör var åter i botten. Hon morrade dovt åt sin systers vidriga skratt. Det fick henne att må illa. Den vita honan tassade långsamt vidare med skräckblandad nyfikenhet. Hon kunde inte låta bli att undra hur hanen såg ut, hur han var. Var han stark? Hade han makt? 


Ceres gillade makt. Kanske skulle hon trots allt gilla sin fader. 




Tramptass

Det var någon i skogen. Tass kände det och han gillade inte känslan. Den var på något sätt bekant. Som att han kände dem, fast ändå inte. Det var en förvirrande känsla och den bruna hanen var tvungen att undersöka saken närmare. Det tog honom inte lång tid att ta sig till främlingarna och för varje steg han tog blev den olustiga känslan starkare. Han kunde känna närvaron av tre unga vargar. Han hade känt liknande sinnen endast en gång tidigare i sitt liv. För flera årtionden sedan. Han hade nästan glömt bort hur det kändes, då man kände sinnena från sitt eget blod. Han fylldes av plötslig rädsla. Han såg Zuleikas blodiga kropp framför sig. Kände hennes blod rinna längsmed tänderna, droppa på tungan. Smaken av hennes blod. Hans blod. Tramptass hade inga barn. Målmedvetet rörde han sig mot de tre vargarna och efter en kort stund fick han syn på dem mellan träden. Den bruna hanen gick iskallt fram till dem och studerade dem utan ett ord. Han skärmade av sitt sinne ty han kände att valparna hade ärvt hans egen förmåga. Förvirrade tankar fyllde hans sinne. Han förstod inte. Med ett ansikte som ristat ur sten lät han blicken glida mellan dem. En vit som snö, vit som Zuleika, men med ett dunkelt, sjukt sinne. Den andre brun, mycket lik honom själv men med ett vekt sinne. Den tredje, svart och med ett fult flin på läpparna. En patetisk trio som imponerade föga på Tass. Han sträckte missnöjt på sig men vägrade fortfarande bryta tystnaden. Han hade inget att säga till dem.

Han visste var hans familj fanns. I Öknen. Där han hörde hemma. Inte här.

Den övre tandraden blottas av irritation och han ger systern en varnande blick när hon tar ett steg förbi honom och sveper till med den fånigt långa svansen. I samma stund infinner sig lockelsen av att hugga tag i hennes bakdel och dra omkull systern för att sedan sätta henne på plats. Men att starta ett bråk skulle förmodligen inte vara någon bra idé i nuläget. Speciellt inte med det okända sinnet som höll sig i deras närhet, och sakta men säkert växte sig allt starkare.   
En ljudlig fnysning lämnar honom istället och han vrider bort huvudet från Pandoras håll då han inte orkar se mer av hennes fula nuna för stunden eller höra hennes röst för den delen. Men det skulle bli svårare att lyckas få glappkäften att hålla tyst. Han fick helt enkelt nöja sig med att undvika hennes gestalt med den intensivt silverfärgade blicken.

De fortsätter sin vandring i en omslutande tystnad.
För var steg som de tar sig närmre honom så känner de hur sinnets styrka stärks till onaturliga proportioner. Den tidigare känslan av obehag kryper sig upp över Malphas ryggrad och naggar sig fast i hans nacke. Han visste att hannen besatt stor telepatisk skicklighet och styrka men det här började bli löjligt.
Vad för krafter styr denna Tramptass över egentligen?
De svarta läpparna stramas åt, ögonen smalnas av och öronen läggs tätt mot bakhuvudet. Kort därpå försvinner sinnet. De har blivit avskärmade.
Malphas höjer sitt huvud i en hastig rörelse och låter växla varsin menande blick mellan syskonen. Även han skärmar av sitt sinne från all utvändig kontakt och intrång. Förhoppningsvis skulle hans försvar hålla om hannen bestämde sig för att ta sig en titt i hans huvud.

Strax därpå dyker den väntade gestalten upp framför dem. En högrest hanne med en liknande teckning till den som han själv bar, intensivt blodröda ögon och med större delen av hans ena öra avlägsnat.    
Malphas förbli stillastående med ett starkt ogillande uttryck i sitt anlete samtidigt som de avsmalnade ögonen synar vargen med en klar misstänksamhet.
Trots att de tre syskonen bar denne vargs blod i sina ådror så gav det inte honom någon anledning att låta sig kuvas för hans tassar.

För varje sekund kom vargen närmare och för varje sekund kände Ceres hur nackhåren reste sig mer och mer. För inte ens hon kunde förneka att varelsen de snart skulle möta var så mycket mäktigare och starkare än hon någonsin kunnat tro. Sinnet utstrålade auktoritet och illvilja. Men Ceres backade inte och inte heller gjorde hennes syskon det. De stod handfasta kvar då den bruna varghanen gjorde entré. Ceres rödglödande blick granskade honom med ett behärskat uttryck. Det ena örat var avslitet och ett öga var ärrat. Annars fanns det inga tydliga stridsärr. Trots det kunde inte albinon annat än att känna djup respekt för den främmande hanen. 

Så det här var alltså deras far? 

För vem skulle det annars kunna vara, med ett sinne sammankopplat till deras trots att de var främlingar i varandras ögon. Hon mindes hur deras mor hade berättat om fadern. Men han var inte som Ceres hade föreställt sig. Modern hade alltid gestaltat honom som någon sorts odödlig gud. Denna Tramptass var inte odödlig. Varför var han då ärrad? Gudar kan inte blöda. Den vita honan var inte nöjd med sin far, trots att han ingav en viss respekt hos henne. Men hon hade inte haft samma begär att träffa honom som systern. Hon hade aldrig brytt sig egentligen. Hon behövde ingen fadersgestalt. Ensam hade hon varit hela livet och ensam skulle hon fortsätta leva. 

Alla andra gick henne bara på nerverna. En gudinna behöver inga vänner. Bara undersåtar. 


Tramptass

Då ingen av de tre främmande vargarna framför honom tog till orda knyckte Tass irriterat på nacken och tog ett steg närmare dem. 

"Jag tror ni alla vet vem jag är." Han rörde sig i sakta fram och tillbaka framför dem. Sträckte stolt på sig, spände musklerna, flinade hånfullt. Även han tog chansen att glänsa när han fick den. Men så plötsligt dog leendet bort, den bruna hanen stannade. Blev stående rakt framför de tre igen. Fuktade läpparna. 

"Jag vet vad du gör här, Pandora, din nyfikenhet har stillats, men är jag den du trodde jag var? Är jag den du vill följa?" Han mötte den mörka honans intensiva blick. Det ryckte roat i mungipan på honom. Deras namn hade han snappat upp långt innan de hunnit skärma av sina sinnen. Inte för att deras otränade murar skulle kunna hålla honom borta om han så ville. Blicken vandrade vidare till den snövita vargen. "Och du Ceres, din enda anledning att smutsa ner pälsen och ta dig hit var att se om jag verkligen var så stor och mäktig som det ryktas om. Happy? Eller är jag inte tillräcklig för Er, ers majestät?" Tass såg på henne med spelad empati och gav henne en sarkastisk bugning. Vilket patetiskt kräk. Honan väckte bara avsky hos honom. Hans blick stannade på den bruna hanen. Hanen som var så lik honom själv, men samtidigt så olik. Tass hade svårt att hitta hanens motiv till att uppsöka honom. 

"Men den stora frågan är, vad gör du här Malphas?"

Han följde noggrant hanens rörelser och lyssnade till hans hånfulla sätt gentemot systrarna under sin egen tystnad. Obehaget hade återvänt men denna gång var det inte av samma skäl som tidigare, utan av insikten om hur pass lika han och hans så kallade fader egentligen var. Lika men ändå så olika, eller?
Sammanbitet sänker den brune sin blick och hans öron riktas snett ut från huvudets sidor. De två silvergrå vandrar planlöst över marken till synes sökandes efter något när han istället lyfter blicken hastigt och fäster den mot den större och äldre hanen på nytt.

”Jag är blott en åskådare under denna sammankomst.” Rösten håller en någorlunda neutral ton. ”Men beroende på vad som sker så kan jag inte lova att jag inte kommer ingripa.” Ett fult flin tar sin plats i hans anlete och blottar hans övre tandrad. ”Men jag tror nog att du redan var medveten om det. Eller hur?” Han vinklar vagt på huvudet och låser sin blick till Tramptass två röda. Om hannen nu skulle se hans yttrande som en provokation så fick det vara. Visst, han kände någon vag form av rädsla inför denna hane men samtidigt så var det bara en av många känslor som bubblade inom honom i detta nu.
De var tre, Tramptass ensam. Dock var Malphas inte säker på vart Pandora stod i detta läge, hon kunde säkerligen ställa sig vid deras faders sida för att visa honom sin hängivelse.

Tramptass synade den bruna hanen  noggrant, sedan brast han ut i ett iskallt skratt. "Malphas, sina systrars lakej. Så sött." Tass lade huvudet på sned och flinade sarkastiskt. "Vad kommer härnäst? Ska du tvätta marken framför deras tassar också?" Den bruna hanen piskade med svansen. "Jag tror inte dina systrar behöver ditt beskydd. Och det tror jag du är medveten om också. Nej, syskonkärlek ledde dig hit." Han stannade upp mitt i en rörelse och rynkade pannan. "En intressant förmåga det där, syskonkärlek. Vad skulle ni inte göra för att rädda varandra? Ni skulle gå genom eld och vatten, inte sant?" Han såg på dem, var och en, fortfarande med ett roat flin över läpparna. "Ni kanske inte vill erkänna det, men det skulle ni." Han fortsatte vanka av och an framför den. Han började gilla mötet. Inte på det sättet någon gillade att tala med en gammal vän, utan på det sätt som katter njuter av att leka med sina byten. 

"Vet ni, ni skulle haft en storasyster." Den bruna hanen stannade upp. "Zuleika. Lik dig, Ceres." Fortsatte han med undertryckt hat. Jag slet av hennes huvud. Rösten ekade i deras huvuden, vare sig de försökte blockera det eller ej. Hans röst kunde de inte stänga ute. Tramptass skrattade likt en manisk dåre. 


Ceres
Deras far var lika störd som Pandora. Det var ingen tvekan om den saken. Hade han verkligen slitit huvudet av hans egen dotter? Den vita honan sneglade på sina syskon. Hon hade inte ens önskat huvudet avslitet av sin idiotiska syster. Tramptass hade kanske inte varit den hon väntat sig. Men han hade rätt på en punkt. Hon skulle, även om det tog emot att tänka det och att hon aldrig någonsin skulle erkänna det högt, gå genom eld och vatten för att rädda sina syskon. Hon såg på den brune, raggiga gamle vargen som trampade fram och tillbaka framför dem. En ensam tragisk idiot. Det var vad han var. Han skulle dö ensam och bortglömd. 

"Malphas. Det här var en usel idé. Låt oss lämna den här stollen. Han skrämmer inte mig." Hon kastade en snabb blick på Tramptass. Nog skrämde han henne allt och hon var ganska säker på att han visste om det. Men orden stärkte henne. Den vita honan tog ett steg tillbaka, utan att visa något spår av osäkerhet. Hon skulle punktera deras fader med topasmissiler om han ens tänkte tanken på att anfalla. 

Hon visste att Malphas, precis som hon själv inte ville något annat än att lämna platsen. Men vad tänkte systern om situationen? Försiktigt vände hon blicken mot Pan, vad tänkte hon göra nu?

Malphas fnös ljudligt åt Tramptass yttrande och lät fukta nosen i ett försök till att inte verka fullt så berörd som han faktiskt var över informationen som han precis tagit del av. Onödigt? Förmodligen, då hanen utan tvekan redan visste vad som föregick innanför hans tjocka pannben. Men Malphas skulle inte lyckas hålla sin mask särskilt länge. Ju mer han vägde tyngden av den äldre hanens ord i sitt sinne, desto mer upprörd blev han. För var sekund som passerade.

Malphas väljer att ignorerar Ceres ord, för han kan längre inte släppa sin fokus från vargen framför honom. Kan eller vill inte. Det spelade ingen roll egentligen för han skulle se till att ta ner denna varg till jorden. Slita ner honom från den tron han självutnämnt placerat sig på. 
"Håll din käft sluten, åldring." Fräste han varnande och lät raggen resa sig över nacken. "Ditt sinne är sjukt." 
Svansen höjs ovan ryggslutet och hålls i en stel position.
"Patetisk." Ordet spottas fram med avsky och hans blick ligger som klistrad över den andra hanen. Utmanande.
Det fula flinet som legat i hans anlete tidigare var som bortblåst. Istället kunde man nu bevittna hanens rynkade nosrygg och blottade tänder.

[Sent inlägg brukar faila, får se över detta imorgon igen : D]

Glåpord haglade över Tramptass och det var Malphas, hennes egen bror som yttrade dem. Nu kunde hon inte längre dölja sina känslor. Förskräckt stirrade hon på sin bror som med rest ragg och tänderna blottade såg hotfullt på Tramptass. Han tänkte väl inte anfalla?

"Malphas!" Morrade hon lågt och tog ett varnande steg närmare sin bror men hon visste att hennes ord inte hade någon inverkan på honom om han väl hade bestämt sig för någonting. Han var envis som en åsna, den idioten. Så med en hopplös suck slutade hon morra och ställde sig bredvid brodern istället. Hon kunde inte låta honom dö i käftarna på en gammal galning. Han var en dåre. Men han var hennes dåre till bror.

Så där stod dom, de två syskonen och blottade tänderna i ett försök att skrämma sin egen far. I Ceres huvud fanns inte ens en tanke på att de kanske inte skulle klara sig levande härifrån.


TRAMPTASS
Tramptass hade lyckats trigga upp den andre hanen med sina ord. Precis som han hade hoppats på. Retfullt flinade han åt honom då han försökte förolämpa honom, men hanens ord påverkade honom inte det minsta.

"Det kanske är svårt att tro, men sjuka sinnen lever längst." Skrattade han iskallt men även hans leende försvann då Malphas utmanande reste sin ragg. Den vita honan slöt upp bredvid honom men Tass backade inte. Kanske var det idiotiskt att anfalla när de var tre mot en. Men i det här läget tänkte inte den bruna hanen så långt.

"Tro inte att du kan utmana mig, valp!" Morrade han varnande och tog ett jättelikt språng fram till de två vargarna. På bara ett ögonblick hade hans käftar fattat tag i honans lilla rygg och som en säck gammal potatis hade Tramptass skakat henne och sedan slängt iväg henne långt bakom sig. Triumferande vände han sig mot den andre hanen, bröstkorgen vibrerade av ansträngning och krigslystnad. Han kände sig nästan euforisk och känslan blev bara starkare då han tänkte på hur han skulle plåga den andre. Med en hes morrning kastade han hela sin kroppshydda emot den andre i ett försök att få honom ur balans samtidigt som han högg emot skuldran.

Hon hade inte sagt något eller rört sig ur fläcken. Men ett brett flin sprack fram på läpparna för varje ögonblick. Hon kunde se hur syskonen blev osäkra, ville bort härifrån men stod kvar likt huggna ur sten. Det lös i dom blåa ögonen och den långa svansen svepte till av njutning och hon slog sig ned. Öronen rörde sig mjukt och hon provade inte att se emot systerns håll då hon blev ivägkastad likt en vante.

Men detta var inte anledningen till varför dom befann sig i skogen och hon började bli less men samtidigt ville hon se mer, se mer vad han kunde göra. Lugnt reste hon sig upp och små svaga blixtrar dansade över den mjuka pälsen. 
"Skada honom inte..." stämman var hög och man kunde höra att hon menade allvar. Det var hennes jobb och det ska ingen få ta ifrån henne, inte ens hennes egna far.
Det lös om tiken och hon såg emot den mörka hannen med ett snett och lömskt leende. Blicken var intensiv och fylld av elektricitet och dom tunna trådarna i hennes päls blev kraftigare och man kunde höra energin pulsera.

"Ceres," han tappade ordet ur sin käft när systerns vita skepnad plötsligt flög förbi hans hornhinnor och försvann ur hans synfält.
Det hela hände så fort att hans hjärna hade haft svårt med att hänga med i vad det var som precis hade skett framför hans nos. Han hade tyckt sig varit mer än väl förberedd i fall att hans ord skulle ha provocerat den andra hanen till att attackera men ack så fel han hade haft. Tramptass var betydligt kvickare än vad han hade räknat med.

Skada honom inte. Pandoras ord fann inget fäste hos Malphas. All hans fokus låg stint placerad på den något större hanen framför honom, Tramptass, hans motståndare. "Jag ska personligen se till att du hamnar hos Chaibos, ditt fula kräk!" Skällde han ursinnigt och särade på käkarna för att blottade de metallförstärkta tänderna. Han breddade på avståndet mellan de främre tassarna och i samma stund som han såg att Tass gjorde utfall flög han själv på hanen. 
Med en duns stötte de ihop. Kropp mot kropp.
Smärtan av tänder som med lätthet sjönk genom skinn och muskler fick Malphas att morra högt, hans skuldra hade genomborrats av Tramptass. Ännu en gång hade han missbedömt situationen. Nästa gång han gjorde kunde det vara hans liv det handlade om, han måste se till att agera med en tanke bakom varje handling. Hans styrka enbart skulle inte ta ner denna djävul.
Saliv flyger okontrollerat genom luften när den yngre hanen ettrigt söker att sluta sin käft om den andres halsparti. Han söker en öppning. En chans.

[Ja, jag är inget vidare med att rolla slagsmål.~]

Pandoras hot försvann i tumultet när de båda varghanarna drabbade samman. Tramptass kände hur tänderna sjönk in djupt ner i den andre hanens skuldra. Han började ursinnigt ruska på huvudet för att försöka orsaka maximal skada med tänderna samtidigt som han med sin tunga kroppshydda försökte knuffa omkull den mindre hanen. Den andres desperation fick Tass att för en sekund för länge tappa fokus och hanens attack var oundviklig, bettet träffade strax under hakan, i den känsligaste delen av halsen. Tramptass vred sig i ilska och smärta då tänderna rev upp ett djupt sår i halspartiet som tvingade den äldre hanen att släppa sitt grepp om den andre och backa några steg. I några sekunder stod han bara och stirrade på den andre med ett dumt flin på läpparna. Pälsen under hakan var mörk och klibbig av blod men Tass var inte färdig, inte än.

"Jag kanske underskattade dig, min son." Skrattade han kyligt och kastade sig sedan utan förvarning tillbaka i striden, återigen försökte han bita sig fast i den andre samtidigt som han, på något ostadiga ben försökte tackla den andre.

Ingen av dom två hannarna hade hört hennes ord. Var hennes bror så urbota korkad att han gav sin in i en strid med denna mörka hanne så hade hon inte tänkt stoppa honom. Istället satte hon sig ned och följde det hela på avstånd. Elektriciteten sprakade i den mörka pälsen och vagt lila strimmor spred sig längst marken runt om henne och det lös i dom ljusa ögonen. Oftast var det hon själv som var i bråk och hon hade nästan missat hur underhållande det kunde vara att agera som åskådare istället för att vara den som dom ser på. Men hon kunde inget annat än att vara ärlig, hon njöt av de båda. Smärta var någonting hon förknippade med någonting bra, kände man smärta så visste man att man ännu var vid liv och det fick blodet att rusa igenom kroppen på ett njutande sätt.

Med ett slugt leende såg hon bak emot sin ljusa syster för att sedan vända blicken emot dom två mörka hannarna igen. Malphas hade lyckas få in en träff på faderns deras som hade kunnat sluta farligt om han hade träffat helt rätt. Pan visste inte om hon kunde kalla det tur eller om han var så pass lärd. Vilket som så fann hon det fortfarande underhållande och man kunde inget annat än se det på dom ljusa ögonen och spraket som ständigt surrade runt henne. Skulle någon ta i henne nu så skulle dom få sig en mycket kraftig elstöt som utan problem skulle kunna slå ut hjärta och organ om man inte var nog tålig.

Andetagen var tunga, blodet som lämnade hans kropp från det öppna såret på skuldran gjorde så att orken tröt fort ju mer han ansträngde sig.
Tungan slant ut mellan tänderna och fuktade den torra nosen. Den grå blicken studerade noggrant varje rörelse från Tramptass, varje andetag. Från såret som han lyckats tilltygat den andre med så droppade blodet stadigt och tillsammans, från deras respektive skador, fylldes luften omkring dem med en tydlig doft av färskt blod.

Tramptass oväntade uttal fick honom att kvickt lyfta blicken till hanens röda. Orden var hånande i hans öron. Skrattet som sedan lämnade hanen fick Malphas att morra högt och ilskt, och i nästa stund drabbade de båda varghanarna ihop igen. På nytt sökte den andres käft att finna ett mål att tära sönder. Malphas slogs till marken av den större och tyngre kroppshyddan med en vacklande tackling. Balansen hade inte velat samarbeta och i nästa sekund han låg han med buken blottad för omvärlden. Paniken slog honom när han insåg allvaret med det hela och med ens rullade han kvickt över på sidan. En del av metallen som bepansrat hans klor och tänder formades långsamt till en centimeterbred spets vid hans tassar i väntan på det rätta tillfället att kunna nyttja det till hans offensiv.

Den här striden började bli långdragen. Tramptass var trött på den. Han var trött på uppstudsiga ungvargar. Han var trött på Malphas. Valpen låg med buken blottad av tacklingen han hade fått i sidan. Tass var inte långsam med att utnyttja situationen. Han kastade sig häftigt över sin motståndare men han hade inte räknat med att Malphas metallspets skulle försöka spetsa honom totalt, så istället för att försöka riva upp buken på den yngre hanen hoppade Tass åt sidan och högg tag i halsen på den andre igen. Med en kraftansträngning gjorde han ett försök att slänga iväg den tunga kroppen, den flög någon meter åt sidan och innan han hunnit resa sig upp var Tramptass ikapp honom igen och tryckte ner kroppen mot marken. Han ställde sig med tassen på Malphas huvud och skrattade, nästan hysteriskt åt sin son. Situationen påminde starkt om den gången för så många år sedan, men då hade det varit Zuleikas huvud han hade under tassen. Han sparkade till huvudet lätt innan han istället tog tag i ett bakben och svingade den andre hanen ett varv (HAHAH jag dör, är det här ens fysiskt möjligt? xD) innan han släppte benet och såg hur hanen flög in i ett trädstam med ett oroväckande knak, antingen från trädet, eller från hanens rygg. Det var svårt att avgöra. Han hade sin chans att ta den unga hanens liv nu, i just det ögonblicket när han låg stilla, i ett lamslaget ögonblick, vid trädet. Men Tramptass förblev orörlig. 

Den vita honan rörde försiktigt på sig för första gången sedan Tass hade kastat iväg henne. Pälsen var inte längre vit, blod och smuts hade smetat ihop pälsen som hängde i tjocka testar. Hon reste sig upp på vingliga ben och haltade skamset bort mot sin bror. Hon kastade en snabb blick på Tass, drypande av hat och förödmjukelse. 

 "Ge er av. Kom inte tillbaka." Då dör ni. Han såg med iskallt lugn på sina tre avkommor. Långt bak i huvudet undrade han hur det hade sätt ut om de alla fötts in i Devils. HAde han accepterat dem då? Hade det känts annorlunda? Hade han känt stolthet när de stred på träningsplanerna och lyssnade flitigt på Shiros undervisning om Tenkais läror? 

De var inte så olika honom trots allt. 

Men det kunde kvitta. De var inte hans familj. De tillhörde inte Devils. De var främlingar. 

Likgiltigt stod han kvar, i väntan på att de skulle avlägsna sig.

Ceres stirrade med avsmak på sin far. Hon hade ont, för första gången i sitt liv kände hon sig inte odödlig. 

 "Vi ska gå. Men glöm oss inte, Tramptass. Dagen kommer då åldern besegrar ditt högmod. Du blir sakta svagare, far, men vi blir bara starkare. En vacker dag kommer vi tillbaka. Då är det du som ligger blödande och bedjande under våra tassar." Hon flinade ondskefullt, hon flinade åt sin äckliga far. Hon flinade för hon hade rätt och hon flinade för att hon visste att även Tramptass visste att det var sant.

Paniken växte inom den annars så självsäkre hanen. Just när det såg ut som att Tramptass skulle spetsas av metallen som han format vid sina tassar, så vek han åt sidan. Strax därpå sköt en ilande smärta genom hans halsparti.

Var det här verkligen den han var? Var det här Malphas? Svag och hjälplös. Patetisk.

Blicken flackade kraftig och kroppen kändes obeskrivligt tung, som om att den hölls fast av något osynligt väsen. Innan han hunnit ta tanken till att göra något motstånd för att komma fri från hanens grepp så slängdes han handlöst genom luften och med en tung duns slog han i marken samtidigt som syret i lungorna också slogs ur honom.
Innan han visste ordet av så hade Tramptass ställt sig över honom, med sin ena tass tryckt mot sidan av hans ansikte som fick kyssa det nerkylda jordgolvet.

Han var lamslagen.

Kroppen vägrade lyda. Det fanns ingen kraft, ingen energi för att få hans kropp att följa det uttänkta rörelsemönstret som han såg för sitt inre. Var det fruktan han upplevde? Fruktan för den varg som visade sin ofantliga dominans gentemot honom? Han hade faktiskt inte träffat någon varg som överrumplat honom på det sätt som denna individ, denna hane hade lyckats med.
Hans blodsrätta fader.

Plötsligt slungades han genom luften på nytt. Malphas kände sig inte som mer än ett obetydligt löv i den andres närvaro.
När hanen kolliderade med trädet, knakade det från både träd och kropp. Hanen försvann i samma stund ur medvetandet och in i det påtvingade mörkret som slukade världen omkring honom. In i den totala tystnaden.

[AVSLUTAT~]