Solskivan hade nyligen passerat trädtopparna. För några timmar sedan hade ungvargen lämnat sitt sista doftspår i The BloodBlooms revir. Många dagar och nätter skulle passera innan han skulle återförenas med lukten av hem igen. Men det fanns inget som talade om vemod i varken anlete eller själ. Känslor av iver och spänning var det enda som virvlade inom honom.
     Trots att fåglarnas melodier och lövens rasslande var fullt lika påtagliga som på reviret så fanns där en ljudlöshet. Kanske var det bara tomheten i atmosfären som lämnade honom i frid med sig själv. Lugnet i den åldrade skogen hade smittat av sig på honom mer än den någonsin gjort tidigare.
     Corson befann sig bara några mil utanför reviret och hade aldrig förväntat sig att mötas av sinnet från en främmande varg. När den plötsliga närvaron blixtrade till inom honom gjorde han tvärt halt. Vaksamt sträckte den mörkpälsade på sig och blickade ut emellan trädpelarna. Det fanns inget varken luktsinnet eller synen kunde avslöja, bara det dämpande bultandet av ett annat medvetande. Det sinnet som nu så självklart var en varg, hade förr ofta blivit förväxlad med ett bytesdjur. Men tiden hade lärt honom att urskilja små detaljer ur det ytliga avtrycket. Det hade varit enklare att ta reda på information genom att träda in i sinnet i sig, men det var också en längre, mer ansträngande metod. Genom att lära sig identifiera de olika arternas psyke på dess yttre attribut hade effektiviteten maxats. Kraften var ständigt aktiv – den informerade om allt djurliv som fanns omkring honom; insekter som fåglar, bytesdjur som rovdjur. Med en hjärna som aldrig slutade arbeta blev han ofta först slut i huvudet än i kroppen. Efter en lång dag med mycket intryck var den unge extremt lättretlig.
     Som fastslagen i marken stod den blåögde och såg ut över den tunna undervegetationen. En pustande bris förde med sig doften av vandraren – en hona, som inte hade flockens lukt i pälsen. Vinden avslöjade inte dess avstånd, men det gjorde telepatin. Den rörde sig emot hans håll. Kluven över om han skulle möta upp varghonan eller inte dröjde honom kvar.. Slutligen släppte förstelning och han började röra sig i riktning emot främlingen. Distansen emellan dem krympte för varje steg. Ögonen letade febrilt emellan de knotiga stammarna efter varginnan. Den främsta funderingen som ledde honom framåt var undran över vad hon gjorde här, i hans skog, i Shiva skog, i The BloodBlooms skog. Var det bara en förbipasserande eller något mer? Det återstod att se.

[Kändes lite knasigt, men får duga! Hoppas du är okej med att det blev lite PP.]

Den döda skogen - död, stinkande. 
Eldskogen - fylld av nytt liv. 
Kaiwood - gammal och bitter. 

Kontraster.

Ceres var inte säker på om hon gillade Kaiwood eller inte, men det var åtminstone en trevligare skog än döda skogen. Stenarterna var ädlare, lättare att forma. Marken var torr och träden fulla av liv. Fåglarna sjöng, mössen prasslade under de nedfallna löven. Deras små livfulla sinnen fick honans huvud att dunka av värk. Efter de många veckorna i döda skogen så hade hennes huvud inte riktigt vant sig vid alla nya, främmande sinnen som fanns överallt, i varje skrymsle och vrå. 

"Försvinn!" Morrade hon ilsket och slog i marken med ena framtassen så mössen flydde och fåglarna tystnade. Hennes blick sökte sig upp till trädtopparna där ett gång färgglada sparvar stirrade på henne. Hon fnös föraktfullt och fortsatte vidare genom skogen. Det tog inte lång stund innan fåglarna ännu en gång började sjunga. Honan suckade irriterat och skakade på huvudet. Kanske var det egentligen inte avsaknaden av tystnad som störde henne. Kanske var det egentligen hennes syskon som fattades henne, även om det var något som hon aldrig skulle erkänna för sig själv. 

Den ljusa honan var så djupt insjunken i sina egna tankar att hon inte märkte hur hon omedvetet närmade sig en främmande varghane. Varken telepatin eller hennes luktsinne avslöjade det för henne. Det var inte förrän hon fick syn på honom som Ceres faktiskt blev medveten om att det stod en främling framför henne. Snopet stirrade hon på honom. Det var en ung hane som på något sätt kändes bekant. 

"Ser man på.." Sa hon tillslut med en blandning av nyfikenhet och högmod. "Hej."

Det tog inte lång tid förrän sinnet kändes blixtrande nära. Corson valde att stanna så fort han insåg att främlingen fortfarande var på väg i hans riktning. Avslappnat slog han sig ned på den gamla, igenväxta stigen han vandrat. Ynglingen kände sig i kontroll, som om han hade övertaget – varghonan hade inte en aning om att han väntade henne.
     Snart steg en blek skepnad fram. Högrest, elegant, vacker. Det stilla uttrycket i anletet höll sig kvar när han mötte den skarpa, rosa blicken. De var två vilda kontraster – han av mörker med is i sina ögon, och hon av ljus med färger av solnedgång i sina.
     ”Hej”, svarade han likgiltigt. Ögonen granskade henne begrundande, medan luktsinnet diskret sög åt sig av hennes dofter. Främmande. Lukten av Kaiwood var färsk i hennes fäll. Hon var inte härifrån. ”Vad gör en utböling som du, så tätt inpå The BloodBlooms revir?” Kanske var hon helt ovetande om flocken som låg i närheten? Om än det var någon timmas vandring tillbaka, så var det inte allt för ovanligt att medlemmar i flocken strövade omkring i dessa delar.

"Utböling.." Ceres fnös. Hon var ingen utböling. "Mitt namn är Ceres."  Hon sneglade på den andre då han nämnde TBB, en flock som höll till i närheten. Det hade hon inte någon aning om, men så var hon inte heller bekant med den här delen av landet. Ja, hon var väl en utböling trots allt.

Den vita honan såg på den mörka hanen. Hans doft avslöjade ingenting om att han tillhörde en flock. Hon kunde bara känna doften av skog och bytesdjur. Men ändå talade han som att han tillhörde den nämnda flocken. 

"Jag ska inte närma mig reviret. Jag är bara på genomresa." Hon visste egentligen inte riktigt varför hon delade med sig av den informationen. Hanen hade inte frågat. Men på något sätt ville hon bevisa för honom att hon inte utgjorde något hot för flocken.

"Vem är du förresten?" Hon visste inte ens hans namn.

Ceres. Den blekfällade varghonan presenterade sig som Ceres. Namnet var okänt för hans öron. Med en tydlig, stel nickning bekräftade han att han hört henne. Bara på genomresa. Det fanns inget som tydde på att varghyndan ljög, och varför skulle hon? Ensam var hon inget hot emot flocken. Det fanns ingen doft av vargar i hennes päls, vilket gjorde honom relativt lugn. Öronen stod upprätta på huvudet och svansen lågt höjd. Där fanns ingen rädsla eller oro i hans utstrålning, bara en neutral självsäkerhet.
     ”Corson”, svarade han kort och tydligt, för att markera bytet av ämne. ”Vart är du på väg?”

Den vita honan ryckte smått på axlarna när hanen frågade vart hon var på väg. "Jag vet inte, norrut." Hon hade egentligen inget mål. Men norrut kändes på något sätt rätt. Mindre sol och mer kyla och mörker. Det tilltalade henne. Vad hon skulle göra när hon kommit så långt norrut hon bara kunde visste hon inte. Hur långt kunde man komma? Var tog världen slut? Kanske var det det hon skulle söka svaret på. Hon var inte säker. 

"Du har varit ifrån din flock en längre tid." Konstaterade hon lugnt. Hon var nyfiken på vad han hade för anledning, kanske var det ett spännande uppdrag? Eller var han utslängd? Men honan valde att inte fråga utan hoppades på att hanen frivilligt skulle tala om det efter hennes sakliga uttalande. Hon slog sig ner på den fuktiga marken och såg tålmodigt på den andre.

De blå ögonen synade varghonan grundligt. Det fanns inte mycket utmärkande förutom de brännande röda ögonen. Hyndan var på väg norrut. Förmodligen kom hon söderut ifrån. Det fanns inte mycket att kommentera på, så istället svarade han på hennes andra påstående med ens.
     "Jag är på väg söder." Corson var osäker på hur mycket som kunde avslöjas utan att det skulle riskera uppdragets lycka. Ceres verkade resa ensam. Lukten av andra vargar gick inte att spåra i hennes päls. Så länge inte det huvudsakliga målet avslöjades så såg han ingen fara i det. Men det var viktigt att vara vaksam. "Vet du den snabbaste vägen förbi Raukakekedjan?" Kanske var inte hon bekant med bergskedjan, men även det minsta tips utöver det han fått från flocken var hjälpsamt.

Den vita honan mötte ogenerat hanens isblå blick. Hon var inte säker på att hon gillade hur han studerade henne, som att han kunde se rakt igenom henne. Hon skruvade lite på sig och släppte hanen med blicken och såg istället ut över skogen omkring dem.

"Jag tog vägen via döda skogen och lavaöknen. Måhända finns det en genväg genom bergskedjan, men det är bortom min kunskap." Hon fuktade den rosa nosen och kastade en blick bakom sig. Hon hade följt Raukakekedjan från Höstskogen men aldrig ens kommit på tanken att försöka korsa den. På något besynnerligt sätt skrämde bergen henne. När hon såg upp på bergstopparna kände hon sig så liten och hjälplös. Som de småfåglar hon tyckte om att leka med innan hon avslutade deras lidande. "Jag är ledsen att jag inte kan vara till mer hjälp."

Hon sneglade på den mörke hanen och återigen började hon fundera på vart han skulle och varför. Men någonting sa henne att han inte var villig att avslöja det. "Det finns inte mycket åt det hållet." Hon nickade åt söder men sa ingenting mer. Kanske skulle hanen nappa, eller så skulle han inte det. Kanske skulle han döda någon. Det hade varit roligt att få veta vem.

Ett stramt uttryck vilade över hans anlete när han lyssnade till honan. Något med henne störde honom inte så fruktansvärt mycket. En ovanlig, men väldigt välkommen känsla. Corson nickade till hennes ursäktande. Det var bara en chansning.
     Hennes kommentar fick det lätt att rycka i hans mungipor. ”Jag är inte på någon upptäcktsfärd. Så det rör mig inte.” Blicken hade följt hennes nickning åt söder. Att gå runt bergskedjan lät sannerligen som en omständig, långdragnare väg. Corson hade inte det tålamodet. Att försöka ta sig genom bergen var kanske ett dumdristigt val som kanske skulle leda till hans död – men annars skulle han vunnit flera veckor i tid; enligt honom var det värt en chansning.

”Jag är inte på någon upptäcktsfärd. Så det rör mig inte.” Hanens ord fick Ceres att humma eftertänksamt. Han var inte på upptäcktsfärd så han måste ha något annat uppdrag. Eller var han en desertör? Hade han flytt sin flock? Den vita honan förstod att det inte gick att lirka svaret ur honom så hon reste sig bara upp och fuktade den rosa nosen. 

 "Nåväl." Hon såg stilla på honom. "Lycka till med det du ska göra. Vi kanske ses igen." Hon var allt bra nyfiken på vad det var hanen skulle göra. Var det värt att försöka smyga efter honom? Antagligen inte. Men hon skulle hålla utkik efter honom, det var en sak som var säker. Utan att säga något mer väntade hon på att hanen skulle avlägsna sig från platsen.

Corson följde den bleka honan med blicken när hon reste sig upp. Det var en gest som tydde på att samtalet inte skulle överleva mycket längre. Som förfogat önskade hon honom lycka till, något unghanen bara nickade till. Den vintriga blicken sökte sig till åt det håll han skulle färdas. Trots att han vikit av från den väg han följt skulle det inte spela någon större roll. Alla vägar söder från detta område mynnade ut på den stora slätten.
     ”Var uppmärksam. The BloodBlooms är inte känd för sin gästfrihet.” Ögonen fäste sig vid Ceres för ett hjärtslag innan han åter såg ut i halvdunklet mellan barrklungorna som skymde sikten. Utan att dröja så släppte fjättrarna kring hans kropp och han lämnade den bleka varghonan bakom sig.

[Avslutat]