Mikayo och Kai bör läsa!

Tocho svepte emd de isande blå ögonen över stridsfältet och såg hur Kai blir anfallen av en varg. Han kan inte strunta i detta utan sätter fart mot vargen som anfaller Kai (Mikayo) och med öppna käftar och ett vrål som ljuder ur hans strupe anfaller han Mikayo. En benkamm har rest sig över ryggen på honom med sylvassa ben och även på hans framben sticker de ut syl vasas benbitar som han kan spetsa vargar på men just nu hugger han bara mot avrgen i ett försök att hjälpa sin flockbroder.

[Tocho ser att Mivria för tillfället har de under kontroll och beger sig i stället iväg för att hjälpa Kai]

Den stora rödbruna varghanen hade vandrat utanför reviret och hans hade hört ledaren kalla alla medlemmar. han klipper lite med öronen och tvekade bara några sekunder innan han börjar springa åt det håll ledarens kallelse kom ifrån. Men trots att han sprang så fort han kunde tills han trodde att hans lungor skulle spricka så kom han sent till striden ändå. Väll framme så ser han den brända marken och vargar som slogs. Hans känsliga nos uppfattar alla möjliga dofter, bränd mark, brända pälsar men framför allt av blod. han ser sig omkring och ser ledaren Mivria som strider med en stor svart varg, men hon verkar ha situationen under kontroll, han slänger snabbt en blick på de andra soms trider, han hade ännu inte träffat alla i flocken, men han hoppades att kunna se vilka som var fiender och vilka som var vänner. Ljud från himlen fick honom att rikta blicken uppåt och han får se några flygande vargar och så en örn strida där uppe, men det fanns inget han kunde göra där så varför bry sig om dom? Han riktade blicken framåt igen och såg på de stridande vargarna, han letade efter den eller de som var i mest nöd och snart får hans gyllenbruna blick syn på en grön hane med röd man som verkade ha flera motståndare på sig, han ser också hur en annan gråaktig varg (Dowan) dyka upp från ingenstans och börjar attackera en tresvansad varg (mithrile) och han bestämmer sig för att hjälpa den gröne och den grå, så han springer rakt mot dem och han sluter upp bredvid den gråe och han morrar dovt och hans öron åker bakåt och han hugger efter den tresvansade vargen.

[Alla som anfaller Emon bör läsa!]

Wind:
Hon hörde en massa stridsrop och hons er hur fler vargar ansluter sig, hon kastar en snabb blick runtomkring och ser Emon som attackeras av flera motståndare och hon är på väg att hjälpa honom när hon ser två andra vargar en rödbrun och en grå springer fram och hjälper honom. Hon riktar blicken uppåt och ser flygande vargar och en örn också, men eftersom hon inte kan flyga så finns det inget hon kan göra åt det. Hon får syn på Hina och en annan varg som hon slåss med, hon rusar dit för att hjälpa henne, ögonen glöder och hon sluter upp vid Hinas sida och genom all den värme runt omkring dem så börjar hon frammana en eldklot mellan käkarna och hon tar sikte på vargen som hina slåss med (Gato). Hon siktar och kastar iväg eldbollen och hoppas att den skall träffa vargen.

(hina och Gato behöver bara läsa,)


Lihai:
han står fortfarande på avstånd, redo att strida, men när han väll ser att eldringen försvinner och han är redo att börja strida så hör/känner han ett vidrig tjut i sitt sinne,
han backar undan några steg och försöker kämpa emot, men han är inte lika stark med telepatin som hans mor är, han ruskar på huvudet och försöker få bort det otäcka ljud och känslan av en liten spikboll i huvudet. Han höjer blicken och ser en varg mitt framför honom med en öppen mun och han kunde höra hur vargen morrande. Han ger ifrån sig ett morrande trots det obehagliga inuti hans huvud.
(Reikon behöver bara läsa ^^)

Kai:
Han ser sig omkring på alla stridande, han kände lukten av blod, bränd mark och bränd päls i sin känsliga nos, han kastar med huvudet och hans ilska växte sig bara allt mer, hans ögon glödde och han skulle just börja kasta sig framåt mot de de andra stridande, då han står öga mot öga med en ung flersvansad varg, en tik och han stryker öronen bakåt igen och han morrar stridsslystet och när hon kastar sig framåt mot honom är han beredd, men han är inte beredd att hon hoppar upp i luften och sedan kände han skarpa smärtor i kroppen när vassa blixtformar som ser ut som långa glasnålar träffar honom, Han darrar till och sjunker ihop en smula och han kunde känna lukten av bränd päls, från honom själv. Han vänder sig om och ser hur vargen attackerar honom igen med sina tänder, hans ögon blixtrar till och hans päls börjar brinna, den frammanades genom hans ilska och nu var han riktigt arg, han öppnar käkarna och kastar sig framåt för att göra ett mothugg. han är så fokuserad att ge den här lilla irriterande jycken en läxa att han inte märker att hans ledare Tocho kommer för att hjälpa.

(Tocho och Mikayo behöver endast läsa )

[Nu var det mycket som hände på en gång, säg till om jag har glömt något/någon xD ]

Det gjorde så ont. Överallt. Hans kropp var trasig, han kände det i samma ögonblick som han slog i marken igen med käkarna, Emon hade rest sig på bakbenen när Kione hade försökt hugga hans ben. Han kände hur den andre hanen förberedde sig på att anfalla, den bruna ungvargen slöt ögonen och väntade på hugget, men istället kom ett vinande ljud mot honom och landade med en dov duns någonstans framför honom. Kione tog sin chans och backade undan från Emon och fick samtidigt syn på den store lejonlike hanen, Azazel, flyga uppåt mot den trygga himlen igen.

"Jag fixar det här." Röt han och såg ilsket på den befjädrade flockbrodern.

Den silvergrå hanen med de många svansarna fick plötsligt fullt upp med att slåss mot två andra, så Kione hade Emon alldeles för sig själv. Han tog ett djupt andetag och sköt undan smärtan. Ett brett flin prydde hans läppar då han tog ett skutt närmare den gröna, sidsteppade för att förvirra hanen och tog sedan det slutgiltiga skuttet mot Emon. Med en djup morrning högg han emot de gröna benen och när han landade på marken med en mjuk duns tog han sats igen och hoppade upp mot den andres ansikte i ett försök att gräva in tänderna i hans strupe och låsa fast sitt grepp.


[Bör läsas av Azazel och Emon + alla som attackerar Emon och de som hjälper honom. Kione undgår Emons attack när Azazel försöker mosa (xD) EMon, han muttrar ilsket på gamen, fintar och anfaller Emons ben innan han hoppar upp och försöker få ett grepp om strupen. ]

Mivria var redo, och hon tänkte inte bryta hennes ord. Hon lyckades till och med stänga månens viskningar ur hennes hjärta som hon alltid hörde annars. Hon var aldrig ensam när hon hade Duraneir med sig, men nu mitt i kriget så hade hon aldrig känt så så ensam förut. Den ensamheten tänkte hon vända till styrka istället.

Hon sa inget mer till honom. Det skulle inte leda någon vart. Hon hade knappt hört hans sista ord, utan fokuserade nu bara med blottade tänder på hennes uppgift. Att vinna. Att överleva. För Qu's heder.

När han attackerade henne med väldig fart så lyckades hon väja undan attacken genom att ta tillbaka huvudet och ta sig bakåt med hopp, samtidigt som hon högg i luften mest för att få avstånd till honom. Skulle han väl få grepp om henne med hans käftar kunde det vara över fortare än hon tänkt sig. Hon gjorde några försök till utfall, men då hon var för nära honom fortfarande så riskerade hon mest att bli huggen i nacken själv för att få ett bra skadande bett mot honom.

Hon gjorde ett nytt försök genom att få till en tvär sväng för att komma runt honom, fortfarande undvikande hans bett. Det här kunde bli en lång strid insåg hon. Hon skulle bli tvungen att chansa mer förr eller senare, även fast det var svårare utan månkrafterna.

[Bara mallis som behöver läsa)

Emon känner den bruna varghanens nackhår nudda vid hans gom (Kione) och han flinar inombrods vid tanken på smärtan som skulle orsaka honom en hundrandelssekund senare.
Men det blev inte så, Emon's tänder small ihop i tomma luften på samma gång något stort, hårigt och ytterst tungt brakade ner över hans framdel.
Huvudet slogs mot marken med en small raklång och frambenen drogs bakåt.
Bakdelen stod ännu och Emon hann tänka att han inte hade stora chanser här just nu innan tyngden lättade helt från honom. Mycket snabbt tog han sig upp på benen igen och med svart blick såg han uppåt mot en mörkbrun bevingad varg (Azazel) som mötte en örn däruppe. (Kaiito)
Emon tyckte sig känna igen den örnen, han blinkade en gång och insåg att det var hans flockbroder. För en hundrandelssekund önskade han att han kunde flyga upp och hjälpa medlemen. Hans motståndare såg farligt stadig ut.
Huvudet vändes blixtsnabbt ner mot sina egna motståndare, han lovade sig att hålla koll på de fightandes däruppe. Emon kände blodsmak i munnen och en tjock sörja fräste mot den glödande tungan, hanen spottade blodet i gräset intill dem och till det föll några enstaka blodsdroppar från hans rygg och sidor där den bruna bevingade vargens klor tagit.
Två vargar han kände igen på doften (Dowan & Hawke) som Qu:are tog sig fram och attackerade den tresvansade vargen (Mithrile).
Emon riktade blicken mot den mindre återstående brune med ett brett flin. Han hörde den ropa irriterat upp mot den bevingade som nyss gjort försök att krossa Emon.
- Jag tror minnsan du kommer sakna den hjälpen senare, väste han med kylgt hatisk stämma.
Den mindre brune attackerade mot Emons ben men missade och föll till marken, Emon hånskrattade vasst.
Ändå var ynglingen snabbt uppe igen och siktade den här gången in bettet mot Emons strupe. Emon höjde sig i en mindre stegring även nu och förflyttade framdelen lite åt sidan. Ändå lyckades valptrasan få in ett bett på en punkt farligt nära Emon's strupe.
Den mörkgröna hanen svor och de blodröda klorna hettade mera än tidigare. Gräset under honom brändes.
Han lyfte den ena tassen och drämde den mot Kiones sida där bränt skinn fanns blottat.
När Emon rev sina hettande klor mot bark lämnade glödande märken som höll i sig i en tid innan de sakta blev till svarta askmärken.
-Ditt lilla ungslödder, fräste Emon, rök vällde ut geom hans mun när han talade.
Den här valpen skulle inte levande härifrån.

| Egentligen behöver endast KIONE läsa detta.
Emons framdel trycks ner av Azazels tyngd och han börjar blöda ur munnen typ, svagt blödande rivsår från Azazels klor får han på ryggen och sidorna också.. riktigt smaskigt alltså.. Sen så inser han att örnen är hans flockbroder och tänker hålla ett öga på dem, han tilltalat Kione och drämmer sin till mot honom med sin ena framtass när han biter sig fast nära hans strupe. Emons klor är blodröda och bränner glödmärken |

Under den korta tid som han hade rört sig emot tiken hade energin växt sig större och täckte nu så gott som hela halsen, nacken och bogen. Men han visste att om han höll igång energin nå längre än vad han skulle lyckas sammla ihop den så skulle slutet komma snabbare än beräknat. Tikens plötsliga duckning fick honom att tappa balansen för sekunden som skulle ha kostat honom livet om det inte vore för hans försvar.
Hinas tänder hade lämnat märken men inga djupare eller allvarligare. Ljudet av frätande och knaster nådde hans öron. Energi var varken som eld eller mörker utan ett helt eget unikt liv och hade egna egenskaper som kunde skada mer än mörkret och mer än elden.
I sitt fall var Gatos energi inte så ren som man skulle kunna tro och hade där med en frätande och livssugande förmåga. Hur illa skadad tiken skulle bli viste han inte och brydde sig inte direkt heller utan blängre bara kallt emot henne och ljuset runt om honom drog sig sakta tillbaka när en större svart hanne anslöt sig vid tikens sida. Irriterat väste Gato och svepte till med svansen.

För en sekund såg han sig om på de stora slagsfältet och dom röda ögonen möttes av ett per mins lika glödade om hans. En gråaktig hona kom flygandes emot honom med ett eldklot bildandes mellan käkarna och av ren reaktion särade han på sina svarta läppar och åter ett till klot av energi bildades och med en intervis blick väntade han in honans attack.
När hon kastar iväg sitt klot av eld släpper han lös sitt av ljus.
När dom två klotet möts blir det en kamp som känns som en evighet i Gatos ögon men som egentligen bara varar i sekunden innan dom båda smäler samman och ljuden av energi och eld tillsammans blir till ett öronbedövande ljud och Gato hann inte mer än att stryka bak öronen lite grann innan han slungades bak i en het energivåg. Hettan av elden besvärade fortfarande honom inte men trycket av vågen var starkare än han hade tänkt sig och gaserna runt om dom gjorde inte saken bättre.

När den seniga kroppen slogs emot marken tömdes den unga hannen på luft och allt slockade för några sekunder. Ljudet av bomben hade gjort honom döv och han kunde inte höra ifall det bara var han som hade blivit drabbad av vågen. Utan att röra sig eller ens ha tanke på att resa sig för stunden lång han lugn kvar och slöt ögonen och kroppar började att komma fram i de svarta synfältet. Han må ha tappat hörseln men fortfarande kunde han se var alla befann sig och ett slugt flin skymptades och det blödande huvudet restes upp ifrån den vattniga marken. På rangliga ben såg han sig om med en smal blick efter den tik som hade attackerat honom med eldens gåva och när han fann henne skulle det inte bli lätt. Men utan resultat fick han i stället syn på en annan liten gråaktig ungvarg(Filia och sträcker lite på den brandröda nacken innan han sätter av i galopp emot tiken ovetande om vad som höll på att hända inom honom. Såren märktes inte längre och lika så smärtan. Det glada uttrycket i de blodiga ansiktet talade tydligt om att han bar sitt mor blod men han var bara lite högre och mörkare.

[vill skriva mer men ids it ^^'
Ni får ursäkta alla stavfel och ifall jag missade nå som hände men ides inte riktigt läsa igenom allt ni hade skrivt förutom dom som nämde Gato ^^'

Hur som helst så tar han emot Hinas attack men är täck i energi enda upp till hakan typ och tar lite avstånd då Damon kommer fram. När Wind kommer möter han hennes attack med ett energiklot och explosion bildas och Gato slungas iväg av energivågorna.*ALLA i Gatos, Hinas och Winds närhet bör läsa detta* Han svimmar av och vaknar sedan av att hörseln är borta.. Letar efter Wind men finner i stället en annan liten tös att tugga på Filia.]

Hina hör Zoid's stämma som ryter åt henne. Inte långt senare hör hon även Damon's stämma och vinden väser åt henne. Hon försöker avbryta attacken men hennes tänder sjunker igenom huden på hanen(Gato) men det är endast som stickhål då endast spetsarna av hennes huggtänder träffade sitt mål. Kroppen käns matt för en stund och Hina drar sig snabbt tillbaka Det sticker i skinnet i ansiktet och på halsen och även ögonen. Hon ruskar på huvudet och ser snabbt på Zoid och sedan på Damon. Två hanar som just nu endast verkar se henne som en börda. Hina står stilla för. Det känns som att kroppen skulle vika sig om hon försöke röra på sig. Antagligen chock av Gato's energi.
Då får hon syn på Wind som attackerar. Hina kan dock inte göra något för att hjälpa.
Hon ser sig omkring. Försöker urskilja alla individer som slåss mot varandra. Ett högt ljud förut har fått henne att undra vad som hände. Hon får syn på en stor randig bevingad varg. Och något litet och svart på marken. Hina fryser till. Öronen lägger sig mot nacken. Sedan springer hon förbi Damon och bort mot den lilla svarta kroppen på marken. Tårarna börjar rinna när hon ser ner på dotterns kropp. Hon brister ut i ett vrål och skickar sina skärvindar mot den randige i ren ilska och sorg. Hon dryr sig inte om hur många fiender som befinner sig i närheten. Hon står där över sin dotters döda kropp och om de kunde skulle hennes ögon kasta blixtar. Läppen är uppdragen och blottar tänderna och morrander hörs från långt nere i halsen. Vinden rör sig aggressivt omkring henne.

[Hina hör både Zoid och Damon och lyckas knappt avbryta attacken mot Gato och blir närmast paralyserad av dennes energi som täcker halsen. Hon försöker återfå kontrollen över sin kropp och får syn på Anah som en svart liten hög på marken längre bort och fasan får henne att få kontroll över hennes kropp och hon springer dit och utbrister i ett smärtsamt vrål och skickar några skärvindar efter Saturn. Sen står hon där över Anah's kropp]

[Främst Sarabi och Weed bör läsa detta]

Mycket hände på en gång runtom dem alla. I ögonvrån fick Zayev syn på en liten valp. Han släppte den grå med ögonen och såg på den lille. Vad gjorde den här?! Detta var inte någon plats för en valp! Plötsligt damp Saturn ner på valpen och man kunde höra hur benen i kroppen den knäcktes. Det var ett otäckt ljud. Inte långt därefter kom valpens mor. Zayev trodde sig åtminstone ana att det var modern då de delade en likhet. Fram svarta tiken som nyss uppenbarat sig släppte ut ett vrål utav smärta och tårar föll från hennes ögon. Hon skickade vindar mot Saturn. Den främmande tiken må vara en fiende, men den hindrade inte den blå från att känna medlidande. Han tvingade bort blicken från modern och hennes valp.
"Sarabi, är ni oskadd?"
Han kastade en kort blick över axeln och såg på henne.

[Zayev-fisen har nyss sett Havanah bli mos och hur Hinata kom och attackerade Saturn för det han gjort. Sedan ser han över axeln och frågar Sarabi om hon är okej.]

Hon slog kätar emot käftar med fienden.[Kai] Hennes normalt små tänder kilade sig sylvast in mot motståndarens tandkött. Hon bände till, släppte taget och tog sig loss för att i nästa sekund göra sig berädd på en annan vargs attack. Hon hade upptäckt dennes ankomst med hjälp av sin enkelhet att se i vidvinkel, precis som ett bytesdjur. Hon älskade sina krafter. Kunde de bli mycket bättre än att få använda dem i strid? Mikayo laddade upp sin energi på nolltid, natten var hennes element[Det är väl natt?] och hon sträckte ut sina långa svansar och samlade sina glasliknande elektriska nålar där för att med hörslen upptäcka ännu en fiende.[Tosho] Då han högg emot henne slängde hon alla fem svansar från olika håll emot hans ansikte, hugget tog hårt högt upp i ena bakbenet, men i samma stund som tänderna for genom päls, sedan skinn så sökte sig all elektrisitet in i hanens kropp för att sedan dras till hans känsliga organ för att försöka paralysera dennes kropp för ett par långa outhärdliga sekunder. Hon slet sig loss för att med sina krafter sedan räkna ut hur långt ifrån hon skulle ta sig undan dem för att kunna hinna räkna ut en attack och fortfarande hinna undvika den. Hon behövde en bättre stridsplan. Två mot en var inte något hon förväntat sig riktigt. Hon laddade upp sig själv igen, lät energin flöda in i kroppen, ögonen började lysa i vitt, samt de stora måntattueringarna började lysa upp ännu mer än vanligt. Hon slängde sig sedan emot den hon såg var störst motstånd, böjde in nacken och lät sedan Pulse Guard lämna hennes kropp. En attack som träffade alla vargar runt omkring henne med en annorlunda elektrisk energi som gjorde motståndarnas rörelser och muskler sega för någon minut. Under denna minut får de där med svårare att röra sig, rör sig långsamt men de blir inte stillastående paralyserade. Sedan lät hon de elektriska glasnålarna skjutas iväg från nacken emot fienden. Att kombinera attacker hade hon tränat på länge och det var väldigt effektivt att veta vilka som var mest effektiva tillsammans.

(Har ni Frågor/klagomål om attacken så skriv en rad i ett mejl xD vet att det kan vara svårt att fatta då jag har svårt att förkalra det x)
OBS! Endast Tosho och Kai behöver läsa detta.)

Knuffen han hade gett den randige hanen fick honom ur balans, men huggit missade med en hårsmån. Tass grymtade förbittrat och duckade för det kommande huggen från Zoid, hans tänder snuddade bara vid nacken och slogs med ett klingande ljud ihop i luften, men smärtan nådde Tass ändå, hans öra! Han ryckte till och örat slets sönder. Med ett vrål kastade han sig bakåt och stirrade på hanen som också backade undan. Han kunde inte se hur illa hans öra såg ut, men det blödde kraftigt. Det gav honom bara mer energi.

Men Zoid hade plötsligt uppmärksamheten åt ett annat håll, det var mycket enklare att försöka tränga sig in i hans sinne. Tass blev misstänksam, men känslorna som strömmade ur hanen var inte spelade. De var äkta, äkta sorg. den gråbruna hanen var inte sen med att utnyttja stunden. Den randige hade sett en vän stupa, Tass visste inte vem, men den vargen betydde mycket för honom, så mycket att han gav upp sitt försvar i sin sorg. Det var lätt att knäcka den andres sinne, han rev och slet och högg och slog i blindo, allt för att orsaka så mycket smärta som möjligt. Förhoppningsvis bedövade han den andres krafter, försvagade dem för en stund så det underlättade för Tass att anfalla fysiskt sen. Han visste att tvättbjörnen snart skulle komma till sans igen, och då skulle han slå tillbaka, hårt. Så Tass gjorde det bästa av situationen och förstörde så mycket han kunde. Zoid skulle känna sig mörbultad och trögtänkt. Men han hann inte röja runt i sinnet så mycket som han hade tänkt innan skunken hade samlat sina skuggor och allt blev svart igen. Tass drog sig ur sinnet och stirrade roat på hanen, flinet lekte på hans läppar. Han hade snappat upp frekvenser av en liten svart hona på marken och han visste direkt vem det var även om han aldrig sett henne innan. Zoids dotter.

"Jag visste inte att du var pappa, Sleazoid." Sa han andfått, men den hånfulla undertonen gick inte att ta miste om. "Vilken far du är, som låter din snorvalp till dotter dö på ett stridsfält, utan din undsättning." Och han skrattade. Han skrattade så de nybildade sårskorporna sprack upp och fick blodet att droppa igen. Och det kändes så skönt.

När hanen kastade sig emot honom med ett ursinnigt morrande svarade Tass med att möte honom i luften och de brakade in i varandra med tänderna blottade. Tass spottade och fräste, det var svårt att se någonting på grund av skunkens förbannade skuggor. Han fick sig ett par törnar av Zoid och dennes tänder fläkte upp skinnet flera centimeter på höger framben. Men Tass var inte sen att försvara sig, förblindad av hat och mordlystnad högg han mot allt han kom åt och använde sin kroppstyngd för att försöka trycka ner den andre.


( Tass slaktar zoids hjärna lite och drar sig sedan tillbaka för att håna honom lite innan han svarar emot zoids attack och slaktas lite han med. Zoid bör läsa. )

(Kommer inte kunna svara i helgen så svarar nu)

Då bettet träffade henne och smärtan skar igenom hans kropp bet han bara åt hårdare av ren reflex och för en kort sekund kunde han inte reagera men hans kropp reagerade. Hans massiva kroppsbyggnad och hans lenade kraft dämpade all den smärta han kände och han ruskade snabbt av sig för att sedan fortsätta efter tiken med ett vrål. Han kastade sig åter mot tiken och de isande ögonen verkade nästan glöda. De tecken han hade under ögonen glödde då hans krafter som nu var i fullt arbete då han måste kunna reagera och inte kunde dövas av smärtan tiken orsakade honom. Då nästa chock träffade honom kände han hur hans kropp blev långsammare men denna attack var inte fullt lika effektiv på honom då hans helande kraft snabbt reagerade och hjälpte hans kropp att återhämta sig. Han lät ett benspjut bildas i skuldran som han sedan drog ut och med ett kraftigt knyck på nacken slungade det mot vargen med en väldigt god pricksäkert då han var nära henne. Detta gjorde även att glas?nålarna av energi (förstod inte riktigt hur de funkade men men) träffade honom i bogen. Även om hans helande kraft stängt av de mesta av smärtan skar de igeom honom som glödheta nålar innan hans kraft åter tog tag i de hela. Blod sipprade ur såren som inte riktigt ville sluta sig så snabbt som de brukade göra då helandet även helade hans kropp efter det som hände innan.


[Miako bör läsa då Tocho anfaller henne. Även så gör ahns helande kraft att han itne blir lika påverkad av hennes energiattacker lika mycket]

[ behöver endast läsas av Mivi ]

Malvado missade sin attack med råge, något inte direkt gjorde han mindre arg. Han ryckte till lite när Mivria högg efter honom, något som han inte var beredd på. Men det verkade inte som om hennes hugg var menade att få grepp om honom. Han undvek hennes utfall, som var relativt lätta att undkomma. Skulle hon inte strida mer än så här? Det var inte utan att han blev lite besviken.

Men hans besvikelse höll inte i sig speciellt länge då hon lyckades ta sig runt honom och borra in sina tänder i honom. Han högg febrilt efter henne för att få henne att släppa, och motstod viljan att ta till elden.

[ jag förstod inte om Mivria högg efter honom eller inte när du skrev; "Hon gjorde ett nytt försök genom att få till en tvär sväng för att komma runt honom, fortfarande undvikande hans bett."
Men tolka det som att hon gjorde en attack. Om hon gjorde det så träffade hon, var får du bestämma själv, inte strupen bara tack 8D Såå fort ska det inte va över x) ]

Sarabi flämtade och kippade efter andan där hon låg, för hon hade fallit till marken nu – hur viste hon inte riktigt, hela verkligheten var suddig. Något stort och blått ställde sig framför henne, hon såg upp emot denna och insåg att det var Zayev. Hennes första reaktion var ilska, hon behövde ingen hjälp från någon lågrankad – men sedan insåg hon att det behövde hon visst – och då hon mötte hans röda blick så utstrålade hon inget annat än tacksamhet.
Lika tacksam var hon mot Saturn, men detta var inget hon kunde visa lika enkelt. Istället slog hon åter ner hakan i marken och andades tungt.
”Zayev, måste bort… giftet.”
Fick hon ur sig i ett ögonblick av klarhet, och hon började sedan hasa sig bort från honom och Weed. Hostade lite till och kände hur hela världen snurrade.
”Zayev…”
Fick hon ur sig igen, innan det för en sekund svartnade för hennes åter giftgröna ögon.

Hon blinkade till och lyckades resa sig på sina små tassar, inte mer än några sekunder hade gått sedan hon slocknat men det var välbehövda sekunder. Haltandes tog hon sig bort från gasen. Satte sig ner, världen snurrade ännu men några djupa andetag fick den att klarna. Hennes blick skärptes för att sedan åter bli immig, men denna gång av en helt annan anledning – hon använde sin tankekraft. Med sinnet sökte hon sin syster, men kunde inte lägga ner mycket tid på det – att bara sitta syslolös mitt i en strid var som att be om att bli dödat. Så efter fem sekunders vila och ett djupt andetag vände sig en mycket mer välmående Sarabi åter emot Weed och sina flockfränder, hon gav Zayev en klar blick och log tacksamt emot honom – hon skulle betala tillbaka honom för hans insatts någon dag, likaså Saturn. Det gick emot flockens principer att slåss fler mot en, men detta var hennes strid från början och dessutom handlade det om Weed. För honom fanns det inga regler.
Så med ännu ett avgrundsvrål kastade hon sig framåt. Hon susade åter blixtrande snabbt förbi Zayev och mot sin fiende, nådde honom sekunderna efter att Saturn störtat ner på den malplacerade valp vilken strosat rakt in i Weed.
”DIE YOU FILTHY RAT!”
Skrek hon med inget annat än rent hat i rösten innan hon riktade ett närmast oundvikligt snabbt och hårt hugg emot Weeds nacke, hon ville känna hur hennes tänder skar i hans kött, höra benen knaka och känna hur han gav vika under henne. Men knappt han hon nå fram till honom innan någon flimrade framför hennes synfält. En bild av Kione i underläge, ensam mot en grönfärgad varghane. Sarabi släppte genast – om är ofrivilligt – och kastade sig förbi den gråa hanen, lämnade honom åt någon annan. I hennes väg hamnade en svart tik, hon tacklade emot dennes sida och snappade sedan åt sig ett bylte so mlåg vid dennes tassar - ett litet valplik. I nästa steg slugade hon iväg den lilla rakt emot en av Devils största hos - Zoid. Siktade för att träffa honom rakt i ansiktet, Sarabi var inte så utstuderat elak att hon kastade folks döda barn på dem, men om det kunde distrahera giftvargen från att skada Tramptass så var det bra. Och vem skulle inte distraheras av att få en död valp i ansiktet? Hon lät dock inte sig själv stå still för att se om och hur valpliket träffade den randiga hanen, utan fortsatte blixtsnabbt för att försvara sin lillebror - innan han också blev ett omkringskastbart lik.
Det högg till i Fieros huggsår då hon kastade sig emot Kione. Åter brann hennes tassar, och vart än hon placerade dem smältes isen för att ge plats åt en liten eldsvåda vilken fortsatte att smälta isen och sprida sig.
Innan den lilla figuren hann fram till den bruna valpen så var någon annan framme vid honom, Fiero. Hon ville helst av allt hålla sig på andra sidan av stridsfältet än honom. Sarabis ögon tårades av ilska och hon ökade farten, for fram likt en galen inferno. Hon kände både skräck och stolthet i bröstet då hon såg hur Kione hade ett fast grepp om den andres hals. Men hon var tvungen att agera, Kione må vara övertygad om att han skulle klara sig själv men den hårda sanningen var den att det skulle han inte alls. Skoningslöst högg hon emot Emons, hade observerat hans eldkraft men visste att hon ännu var starkare än honom – han kunde inte skada henne men hon kunde skada honom. Så med sina glödande tänder siktade emot hans buk återgick hon till att njuta av krigets tjut och blodets smak, trotts de smärtande skadorna.


[PPar Weed liiite för jag pallar inte vänta.
Dessa bör läsa: Emon, Kione, (ev folks relaterade där runtom) Hinata, Zoid, Tramptass(same as Kione-cutie) och Weed. Kanske även Zayev mf som lekt med Sabi-chan tidigare i kriget :3
Sarabi krälar sig undan Zoids gift, tuppar av men vaknar sekunder senare, ler tacksamt mot Zayev och kastar sig sedan mit Weed. Hugger tag om hans nacke men hinner inte få ett ordentligt grepp innan någon spelar upp en filmsnutt i hennes huvud - på Kione helt ensam mot Emon - hon släpper då Weed och lämnar honom med ett litet ytligt bitsår i nacken - hoppas detta är ok. Vill inte fastna med folk som är off i detta krig D: Anyhow, påväg mot Kione tacklar hon Hina och snappar åt sin Anahs döda kropp(tillstånd från Zoid), kastar denna mot Zoid för att distrahera honom från lilla Tafs och fortsätter sedan blixtsnabbt. Hon biter sedan mot Emons buk, i fullt raseri och med eld som täcker kroppen...]

Redigerat detta några gånger nu och är obotligt trött, så om något blir helt Cp elelr är osammanhängade så säg till mig så skall ajg fixaaa.

Hina hinner inte se om hennes skärvindar mot Saturn träffar innan Sarabi springer in i henne och får henne att vackla till. Men illvilligt och snabbt som vinden hugger hon mot denne när fienden snappar åt sig Anah's kropp. Detta ska hon få betala för. Hina morrar högt och aggressivt. Hon ska minsann lära Sarabi(nej hon vet inte namnet men det är lättare att skriva) en läxa. Men hon tänker inte låta någon skända Anah's kropp bara så där. Hon ser att Anah's kropp slungas mot Zoid. Hina svär tyst för Zoid kommer uppenbarligen bara bli mer förbannat på henne om hon springer dit. Så istället bestämmer hon sig snabbt för att springa efter Sarabi för att dela ut läxan fortare än tänkt. Och som den stäppare hon är och med vindens hjälp är hon snabbt där och hugger mot Sarabi's nacke. Hina är verkligen förbannat och morrar vilt. Vinden piskar omkring henne. Hon skickar även sina skärvindar mot Sarabi. Den där usla satmaran ska inte få komma undan det här lättvindigt. Hina önskar Sarabi all smärta.

[Hina rage:ar på Sarabi. Så Sarabi får läsa.]

Den stora hanen stod och frustade framför Aisu i några sekunder innan han lär blicken svepa över stridsfältet, vad han gjort mot Sarabi smärtade, den honan hade varit otroligt nära honom – och för honom var hon och skulle alltid vara en vän. Det skulle alla Devils på detta slagfält vara, oavsett hur okända dem var för honom. Flocklojaliteten låg alltid i bakhuvudet. Han drog ett djupt andetag, kände hur paniken fick det att trycka över bröstkorgen. Scenerna bara spelades upp framför honom och han stod vilsen just som den lilla valp vars liv just spillts. Han visste inte var han kunde göra, för vart han än såg så sade hans impulser åt honom att gå in i strid – att krossa den satans Qu-svinen, men den tiden var passerad. Fiero hade gjort sitt val, och nu stod han där – bunden att slåss emot dem han älskade.
Med ett vrål höjde han huvudet emot skyn och bad om styrka, krigets trummor slog för hårt i honom – han kunde inte hålla sig borta längre. Den brandgula blicken riktade in sig på en av de nya allierade, en liten vad han antog Qu-hona som blev angripen av en stor mörk hane som Fiero aldrig förr sett i sitt liv. Detta fick hans ansikte att spricka upp i ett leende och han kastade sig fram likt ett spjut genom stridigheterna. Tassarna slog mot den isiga marken, rev upp den, flämtningarna ekade i hans huvuds tomrum och hjärtslagen dunkade i takt med krigets trummor. Han var redo för strid, men han kunde helt enkelt bara inte slåss mot Devils. Det gick inte. Dessutom slogs Devils ensamma, dem behövde ingen hjälp, främlingen var en skam. Och just därför var energivargen också en perfekt fiende, för Fiero hade inget emot att slåss emot främlingar som han aldrig sett förr. Det enda som oroade honom likt en gnagande baktanke var att hon lämnade Aisu ensam – och att hon skulle få se hans rätta jag. Den onda slaktaren som han faktiskt var. Utan minsta hänsyn kastade han sig upp i luften, siktade på att drömma ner på hanen med otrolig kraft, käftarna var uppspärrade och han ville inget hellre än att få tag om den andres röda nacke.
Inom sig kände han krafter sprudla, och hans fart gånger hans tyngd var mer än nog för att välta runt hanen och inleda en blodig närstrid.

[FILIA OCH GATO BÖR LÄSA, Fifi får nog av stirrande och anfaller Gato för att han inte kan slåss emot äkta Devils. Han kastar sig upp i luften för att slå ner hårt mot Gato, riktar käftarna emot hans nacke. Han siktar på att välta över gato på sidan, och börja brottas lite med pojken <3]

Den lilla bruna vargen kunde inte riktigt uppfatta vad som hände omkring honom. Det enda han kunde fokusera på var att hålla kvar greppen om den andres strupe. Han tryckte till hårdare då hans redan skadade kropp fick ta emot både smällar och vassa klor från den gröne hanen. Men Kiones grepp bara hårdnade och han kände smaken av blod på tungan (Eller?). Adrenalinet pumpade i hans kropp då Emon gjorde allt för att försöka få Kione att lossa greppen. Och Kione kände hur hans krafter sinade, han skulle inte orka hålla kvar länge till - och han visste att i samma sekund som han släppte så skulle Emon vara över honom och försöka slita sönder honom. Men det kanske var menat att han skulle dö idag?

Han släppte modfällt greppet om strupen och slungades åt sidan av kraften när Emon rörde sig. I samma ögonblick dök hans syster upp och anföll Emon. Han kände sig så tacksam, så otroligt tacksam, även om han var för stolt för att visa det så log han inombords.

Sarabi gav honom lite andrum som han väl tog tillvara på. Hela kroppen kändes mörbultad, han var försvagad och kraftigt bränd över den känsliga buken. Blodet rann ur öppna sår och han var så gott som pälslös över hela kroppen. Han måste sett lika eländig ut som han kände sig. Han tog ett sista, djupt, rosslande andetag innan han med ett stridstjut kastade sig mot Emon igen för att slåss vid sidan av sin syster. Han tog sikte mot benen igen.


(Sarabi och Emon bör läsa. Kione tuggar lite på Emons hals, släpper taget när Sarabi kommer och hjälper honom. Andas lite. Känner sig mörbultad och anfaller Emon igen. )

[Endast Weed behöver läsa]

Zayev noterade tacksamheten i Sarabis gröna ögon. Ett ord hon sade fick den blå att haja till. Giftet. Han kastade en blick mot det lila gasmoln han sett i ögonvrån. Var det giftet hon talade om? Han svalde. Han hade varit nära att springa rakt in i det. Snabbt vände han blicken för att se vad som skedde med den grå. Han kände sig kluven. Han borde hålla koll på fienden, men å andra sidan borde han kanske hjälpa Sarabi. Han såg över axeln igen. Hon hade darrande tagit sig upp på tassarna och rörde sig bortåt. Ett lättat leende hotade att tränga fram på hans läppar, men han höll noga tillbaka det. Men visst var han glad över att hon verkade klara sig. Det fascinerade Zayev hur stark hon var, men tanke på henne ringa storlek. Det undre ögonparet såg vaksamt på henne, medan det övre höll koll på den grå. Ibland lönade det sig att ha fler än två ögon. Efter några få sekunder verkade det som om Sarabi hade kvicknat till och hon log ett tacksamt leende mot honom. Vagt log han tillbaka. Det verkade som om hon skulle klara sig utan större problem, för tillfället. I ett krig kunde man aldrig veta vad som skulle ske. Då den lilla tiken vrålade och kastade sig mot den grå backade Zayev undan ett fåtal steg. Det var hennes strid, och han skulle inte komma i vägen. Men han avlägsnade sig inte. Han ville inte, utifall giftet i hennes kropp skulle slå till igen.

Plötsligt for Sarabi runt och sprang förbi honom, lämnade honom ensam med den grå. Han såg det hela som att striden var lämnad åt honom. Dock var han inte säker på att han önskade det - han hade inte en aning om vem denna var eller vad han hade för krafter. Inte heller visste han hur stark fienden var, och detta oroade honom aningen. Men han var fast besluten om att inte låta det skina igenom. Zayev sänkte huvudet något, men höll stadigt kvar blicken på den grå fienden. Han blottade tänderna och ett dovt morrande som började långt ner i bröstet lämnade honom.

[Zayev ser Sarabi susa iväg och lämnas ensam med Weed]

[OKEJ. bered er på många fel, på grund av att mitt crome inte går ihop med den nya designen är det jättekrångligt för mig att svara så jag kan inte göra det så ofta, därför är det svårt att få med allt haha]

Weed borde bli förvånad men det hörde krig till att vänner vändes mot varandra och att fiender gick åt samma håll, likväl som oväntade attacker baserade på ren ilska. Han hade vacklat till av kollisionen men den nye fiendens ringa storlek fick honom verkligen inte ner på marken, och han konstaterade att detta mycket väl kunde vara kyokos dotter. Åtminstone verkade se ha samma eldiga temperament, någonting han själv lärt sig hantera och dra till sin fördel.
Den gråa vargen kände flammorna slicka hans nosrygg och snabbt släppte han greppet han fått av henne och en underlig smak av bränt blod rann ner för halsen. Sedan hände allt samtidigt, någon som cirkulerat i skyarna störtdök ned mot honom och han hoppade snabbt till vänster bara för att upptäcka ännu en devil - så mycket större och med de där hatiska flertalet ögon såg han nästan monsterlik ut. Weed var omringad av varelser han aldrig mött men som ändå var hans motspelare, och han var inte alls medveten om vilka krafter eller vilka styrkor de besatt. "Ni kommer inte längre på feghet. Slåss en mot en och jag ser er som värdiga motståndare istället för patetiska kräk."
Han hade precis avslutat meningen när den lille blixtxnabbt hoppade mot honom och grävde ner nålarna till tänder i hans nackskinn, ett löst grepp som lämnade ett ytligt sår bara för att sedan lämna honom och ge sig av till en annan strid. Kanske var den viktigare. Hanen övervägde inte ens att låta sig springa efter henne - inte när han hade motståndare kvar. De svarta läpparna drogs upp och visade vassa huggtänder, blicken blixtrade till och sedan hoppade han högt med käftarna öppna och siktet på den mycket större vargens ögon.

OFF: FÖR ER SOM INTE VET OM DET, weed är en ninjavarg vilket gör honom övernaturligt snabb och smidig. Jag är alltså inte godmodig när jag skriver att han 'hoppade blixtsnabbt' eller liknande, haha

Han hade slagit i marken med en ljudlig smäll utan att ha så mycket som orsakat minsta skråma på den grå. Det förargade honom och ett missbelåtet mullrande hörs ur strupen. Saturn hade parerat sina två krafter bra så att nedslaget inte skulle vara för hårt mot hans kropp. Men kroppen känns ändå mörbultad. På något darrande ben reser han sig upp. Något hade han i alla fall träffat i nedslaget. Men han var inte säker på vad det var. En liten svart valp hade totalt krossats under hans tyngd. Saturn har aldrig brytt sig mycket om valpar, och denna verkar inte tillhöra Devils på något sätt så det spelar ingen roll. Men sen kommer morsan som ser allt annat än glad ut. Saturn reser sig på bakbenen och känner sår skäras upp på hans framben och bröstkorg. Blodet fläckar hans randiga päls och han morrar surt åt den svarta tiken. Saturn sveper med de stora vingarna några gånger och är snart uppe i luften och tänkte just sänka sig över den svarta tiken när det smärtat till i sidan strax ovanför vänster bakben och han ryter till av smärta. Han tvingas ner på marken igen och han ruskar på huvudet. Sedan hukar han sig mot marken och kastar sig sedan upp i luften och sveper flera gånger med vingarna innan han vunnit höjd. Blodet rinner från såren på hans kropp. Han försöker använda energin till att stoppa blödningen. Binda energin strax under skinnet så att blodet hålls inne i kroppen. Snart svävar han högt ovanför slagfältet igen och har hittat en vind han kan surfa på för att slippa slösa energi på att hålla höjd. Han ruskar åter på huvudet. Det smärtar i kroppen. Öronen ligger mot nacken och han grimaserar lätt åt smärtan. Men han tänker inte ägna sig åt så mycket som en gnutta självömkan. Det är krig. Och om det behövs skulle han åter dyka mot någon fiende med syfte på att krossa denne med sin tyngd och farten i fallet. Som han totalt krossat den lilla valpen. Han kastar en snabb blick på Azazel och örnen. Funderar på om det bara är en vanlig örn som flugit in i stridens luftrum eller om det är något annat.

[Saturn tar emot både Hina's och Zoid's attacker och flyger sedan upp för att åter segla över slagfältet]

[Oh jag fattar Weed, jobbigt :/]

Sarabi kunde riktigt känna hur Kiones krafter falnade, och hon såg det på den slitna hanen, men hon gav inte mer än sekunder till att hjälpa. I samma sekund som Kiones stridsrop rang i hennes öron anföll den svarta honan henne, det var en snabb jävel som hon retat upp. Sarabi hann bara vända sig om för att möta attacken innan den andra honan var över henne. Hon fick en hård skärvind rakt i ansiktet och halvt parerade halvt föll bakåt mot Emon. Hinatas tänder rev i henne, slet i henne, men fick inget ordentligt grepp. Hon slog i marken vid den grönfärgade hanens bakben, sparkade med bakbenen emot den svarta honan samtidigt som hon krälade in under den gröna motståndaren. Hon hade inte kraften för två fiender, men kunde inte lämna Kione utan beskydd. Hon var snabbt under Emon, placerade honom mellan sig och den rasande svarta honan. Hennes oranga blick fixerades vid Emons svans, och snart sprakade det till över hans svanstipp. Han må ha eldkrafter, men hon var starkare och om hon riktade sina eldar för att skada så gjorde dem det.
Sedan vreds all uppmärksamhet emot Hinata, blodet rann från ett skärsår i hennes kind, och från bitsåren i hennes nacke. Hon mötte den rasandes turkosa blick, och duckade blixtsnabbt. Långa brandröda hårstrån från hennes lugg singlade ner på marken runt henne, då skärsvindarna skar av dem. Hon kastade sig åt sidan, sprang runt Emon och slängde sig rakt emot den ursinniga modern. Hennes käftar var uppspärrade, tänder och klor glödde och en eldboll hade börjat bildas i hennes gap. Hon riktade ett hugg emot honans hals, om det missade skulle hon likväl skjuta en eldboll emot henne. Samtidigt så tog hon sin in i honans sinne och började slita och riva i det, hon angrep honans syscentra först – skapade synvillor och skuggor i hennes ögonvrå – samtidigt som hon lät viskningar och skin kombineras med eldars höga dån i hennes sinne. Allt för att få övertaget – men hon visste att hon inte skulle kunna fortsätta såhär i en evighet, för varje hastig rörelse slets såren upp och blodet pumpade i en allt hastigare flod längs hennes magra kropp.

[Sarabi slåss mot Hinata och Emon, Hina, Emon och Kione bör läsa.
Hon kastar sig under Emon och tar för någon sekund skydd på motsatt sida av honom mot för vad Hina är. Hon försöker sedan antända hans svanspäls samtidigt som hon kastar sig runt honom och anfaller Hinata med bett, eld och sinnet. Inlägget utspelar sig blott sekunder efter mitt senaste inlägg – så det borde inte försvåra så mycket för ditt svar Emon, du kan se mina två inlägg som ett <3 ]

[Failzilla inlägg]

Reikon stod stilla i stridens centrum, framför sin fiende med blicken stint fäst på honom. Alla sinnen på helspänn, han kände hur striden vribbrerade i honom och hur alla sinnen slet i honom åt olika håll. Det som var så underligt var att han längtat så efter att stå där i stridens hetta, men nu då han befann sig i mitten av vad som snart skulle komma att bli ett blodbad så fann han sig själv uttråkad. Han hade gjort det här förut, slagit, tränat, och den bild av krig han målat upp hade varit så mycket glamorösare än detta. Han ville se lik strödda över marken, han ville så hur de mjuka lelösa kropparna långsamt blev likstela. Han ville slita inälvorna ur kroppen på dem, bryta deras ben med en blick och låta den vita pälsen färgad röd av blod. Han ville bli anfallen av fem vargar samtidigt, han ville brottas ner på marken, känna deras tänder i kroppen och känna dödens vita hand. Han ville slunga dem av sig utan fruktan och slakta dem en efter en. Han ville inte se hur en varg vred sig under hans krafter, han ville känna hur dem alla föll till marken då han knyckte på nacken (FUS RO DAH xD).
Den tvefärgade ögonen glödde då han fortsatte att sända koncentrerad smärta till fiendevargen. Men kände hur intresset för den andre hanen falnade, sinnet sökte redan efter mer roande offer – finner plötsligt en bekant där i krigets röra. Mikayo, vad fan gjorde hon här? I och för sig hade hon visat intresse för Devils, kanske såg den strategiska honan detta som hennes chans? Varför man nu skulle sträva efter att gå med i Devils, och se upp på dess medlemmar, var för honom helt oförståeligt. Likväl beslutade han sig för att hålla koll på honan och hennes strid innan hans uppmärksamhet åter vändes emot Lihai.
Han skrattade elakt och lät spikbollet explodera i hans huvud, stick ut sina taggar genom skallbenet, detta var bara en telepatisk känsla – inget som kunde skada – men hans nästa attack var lika oförutsägbar som livsfarlig. Han lät sin telekenesi vakna, och vred sin blick emot hanens vänstra framben, fixerade sig vid en punkt precis över leden, samlade kraften med slutna ögon, lade på lätt press – och slog sedan till för att bryta av frambenet. Det skulle distrahera hanen och låta Reikon fortsätta genom kriget – han ville slåss emot och skala alla han kunde se (inkluderat Devils medlemmar, men det skulle vara otaktiskt så det var en känsla han höll undan).

[Reikon känner sig uttråkad (omogna, bortskämda i-lands skitunge), han inser att Mikayo är med i stroden och håller koll på henne samtidigt som han intensifierar sin telepatiska attack och slår med sin telekenesi mot Lihais ben för att bryta det. Egentligen bara Lihai som behöver läsa..]

Hennes tänder och klor tycks träffa. Men inte tillfredställande och detta matar bara frustrationen som har fått sitt grepp över Hina. Hon är förbannad. Vansinnig. Den vilda blodstörstande krigaren hon uppfostrades till vaknar och vill bara riva och slita i fiendens kropp tills denne ligger livlös vid hennes tassar. Bara så kan vilddjuren stillas. Men den patetiska fienden dyker under en stor grön hane som Hina uppfattat som en som står på Qu's sida. Så skärvindarna dör bort när de kommer för nära för att inte skada den gröne. Hina slickar sig om munnen och rör sig sakta runt den stora gröne för att få bättre sikt på Sarabi. Hon morrar fortfarande. Det mullrar ända nerifrån bröstet på henne. När Sarabi kastar sig emot henne med öppen käft och ett eldklot som föds mellan käkarna är Hina inte sen att reagera. Hon kastar sig mot Sarabi. Reser sig på bakbenen och klor och tänder före. Samtidigt bildas en enormt stark vind som följer med hennes rörelser och skjuts mot Sarabi med syfte på att släcka elden. Eller ännu hellre få Sarabi att svälja den. Tänder spetsar skinnet vid boken strax under strupen och klor gräver sig in i skinnet strax nedanför skuldrorna. Det bränner i skinnet men Hina ignorerar smärtan. Känner den inte ens. Hon siktar sina egna huggtänder mot den blottade sidan av nacken på Sarabi samtidigt som hennes klor även dem river efter skinn och kött.

[Glömde bort att skriva om Sarabi's mentala attack. xD]

Hina's mentala försvar är väldigt kraftfullt i och med hennes egna telepatiska krafter. Och när hon har fyskisk kontakt med Sarabi delar hon dennes tankar och känslor. Tydligen betyder den bruna lilla hanen väldigt mycket för henne. Ett syskon? Hina önskar att Emon tog livet av den lilla bruna hanen så att Sarabi kunde få känna på en uns av den smärta Hina känner. Sarabi försöker tränga igenom Hina's mentala försvar. Hina flinar. Hon har ett hemligt vapen. Det är inget hon gärna använder då det tar otroligt mycket på hennes egen kraft. Framför allt psykiskt. Men mot Sarabi överväger hon att använda den.
"Du försöker ta dig in på farlig mark, lilla stumpan". Väser Hina.

[Hina är frustrerad över att Sarabi gömmer sig under Emon och går sakta runt. Sedan kastar hon sig tillsammans med en stark vind mot Sarabi för att möta dennes tänder klor och eld och hugger sedan mot luckan Sarabi lämnar på sidan av nacken. Då Hina känner att Sarabi försöker tränga in i hennes medvetande överväger Hina att släppa lös sitt hemliga vapen. Men tills vidare väser hon en varning åt Sarabi.]

| oh herregud... Igår kolalde jag hitt och då hade ingen som rörde mig svarat, nu idag ahr alla möjliga gjort det! Puh *torka svett från pannan* nu kör vi! |

Emon fick in ett drämande slag i Kiones sida (nej, han vet inte Kiones namn men skriver det nu, lättare så) och de mörkröda klorna grävde sig ner i fast grepp i det röda skinnet och drog längs sidan så kraftigt han kunde (visst rollade du att det träffade..? Annars kan du strunta i det här xD). Den bruna hanen släppte sitt grepp och Emon kände torkat blod sätta sig för såret i kroppens självförsvar för att han inte skulle fortsätta blöda.
En brun varg (Sarabi) dök upp från ingenstans med vilda giftgröna ögon och vassa huggtänder som närmade sig hans kropp i inriktad attack.
Emon hoppade upp i luften och svängde sin kropp i en båge med huvudet vänt innåt mot den rödmanade vargens huvud. Hans huggtänder högg efter hennes öron och allt vad han kunde träffa. Tungan brann fortfarande inom hans käftar och den sträcktes ut för att bränna allt den kunde nå.
En svart tik med rosa lugg kom farande från det håll Sarabi kommit ifrån nyss och attackerade henne mot nacken.
Emon antog att hon var från Qu men hann inte fundera desto mera över det, den bruna tiken som Qu:aren attackerat krålade sig in under honom, öronen låg platt bakåt och med ett ljudligt morrande försökte han nå henne med huggande tänder, han misslyckades med sina försök och när han såg åt sidan hade hon tagit honom som skydd mot Qu:aren.
Innan han hann ge henne mer uppmärksamhet lät hon hans svanshår antändas.
All hans inre hetta letade sig dittåt för att skydda sitt skinn och elden brännde därmed inte lika mycket som den skulle ha gjort annars.
Med egen kraft fick han nerpulserad elden och snart fick han elden att släckas med att bara slå svansen från sida till sida.
Ilskan pumpade genom honom tillsammans med eldens hetta.
Ögonen var svarta och tänderna blottade kraftigt.
Nu förstod han gott varför Qu valt att stå i krig mot Devilsarna, de var små råttor och borde inget annat än slaktas.
Adrealinet pumpade, ilskan flödade, hettan svällde.
Med ens flammade en bred låga upp framför honom som stängde Kiones anfallande bett ute och antagligen korkcade hanen rakt in i lågorna också.
Fram ur dem steg en smal och långbent eldvarg ut, ögonen liknade svarta pärlor i den brinnande massan, dess skinn var orange-röd glöd som pulserade ut lågor av flammande eld.
Eldsflammorna som ägt plats nyss sänktes ögonblickligen efter eldvargens entré till en markglöd och Emon såg med sänkt nos och ett brett rått hånflin mot Kione och Sarabi.

Eldvargen höjde huvudet och gav ifrån sig ett vargvrål innan den kastade sig mot Sarabi i hämnd för hennes attack mot Emon.
Emon själv riktade in blicken mot valpungen Kione.
Han kastade sig frammåt och slog ut frambenen mot Kiones rygg för att landa där och därmed ha vargen i ett fast grepp under sig och sen kunna attackera med bett mot nacken.
Emon ville känna valpens blod rinna över hans stekheta tunga, känna benen knäcka...

| Emon försöker hugga efter Sarabi när hon attackerar honom och sen tar sig ner under honom, han får sen efter besvär elden på svansen att släckas och blir förbannad. Skapar breda eldflammor framför sig som Kione hoppeligen korkcar in i när han ska attackera Emon. Fram ur flammorna stiger Emons eldvarg som attackerar Sarabi, Emon själv slår fram frambenen över Kione för att få fast honom under sig och sen hugga efter honom. |