Hatet flammade som en svart mur runt hans sinne där han stod bland lågorna och studerade striden. Han visste allt för lite om Qus medlemmar, hade aldrig slagit mot dem förr och kände inte till deras styrka eller krafter. Dock var det uppenbart vilka som var de starkaste, det syntes lika tydligt som det syntes att Nevada var stark. Inte för att någon någonsin tvivlade på det – förutom just Reikon själv. Med ett slugt leende vred han sin tvåfärgade blick mot en hane som ännu stod passivt i skydd bakom striden. Han hukade sig ner, såg djupt in i hanens blick och tog sig sedan in i hans sinne. I samma sekund som han kastade sig fram genom elden sände han ut ett vidrigt tjut i den andres sinne, rev och slet där inne.
Men istället för att hugga efter fienden stannade han upp någon meter framför denne, tvärnitade med den högresta svansen likt en fana bakom sig. Han riktigt njöt då han kom åt hanens nervcentrum och började skapa känslan av något i hans huvud. Som en liten spikboll som låg mitt i huvudet och långsamt växte sig större. Han morrade med munnen öppen och uppkorvad nosrygg, men ljudet som lämnade honom kunde snarare liknas vid ett fräsande.

[Anfaller Lihai med tankekraft, bara Liahi behöver läsa… failyshit]

Mivria kunde känna blodsmaken i munnen från nacken hon hade fått grepp om. Bettet gjorde att hennes hopp stoppades upp av tänderna i segt skinn och hon skulle hamnat bredvid honom när hon landat, men sen hände något hon inte väntat sig. Hon kände en plötslig värme som kom som en tryckvåg från Malvado - Hans eldkraft. Den brände till främst mot hennes ansikte och tassar och pälsen på undersidan sveddes, och värmen hettade även in till skinnet under pälsen. Tryckvågen hde gjort att hon fördes längre bort än väntat och fick kämpa för att hålla sig på tassarna. När hon landade mot de brända tassarna ömmade det till och automatiskt kom ett kvidande ljud framkallat av oundviklig smärta. Hade hon inte varit svart så hade den svarta pälsen antagligen synts tydlig på sidan som varit mot och närmast Mlavado.
Bara sekunden efter hon landat så vred hon kvick på huvudet för att se vart hon hade sin fiende.Det var inte heller någon tvekan om att han nu mera inte var något mer än en fiende för henne, och hon inget mer än en fiende för honom. Var det så han alltid hade sett henne? Hon brydde sig inte om att fundera längre. Hon skulle behöva strida mot den bränndande smärtan som troligen skadat större delar av hennes skinn även om pälsen inte blivit bortbränd helt. Hon fäste blicken mot sin motståndare och morrade nu åt honom. Gulvita tänder färgade av Malvados blod gnistrade till i månskenet när hennes tänder visades och avslöjade hennes nuvarande smärta och växande krigs-ilska. Hon försökte behålla lugnet för att dämpa ilskan men smärtan trängde igenom fortfarande i form av visade tänder.

Hon tänkte vänta på hans nästa drag.

Antagligen så hade Malvado aldrig sett Mivria så här ilsken tidigare. Hon hade alltid varit så sårbar när hon varit med honom, öppnat sin känsligaste sida som hon aldrig visade för någon annan. I krig kom en mer sann sida av Mivria fram, en del hon själv inte alltid uppskattade. Man kan säga att svartvargen i henne kom fram mer.

[Mivria slåss mot Malvado]

Längst bak i ledet, med darrande leder och ett onaturligt flin på läpparna hade han stått. De små öronen hade kikat fram ur den tjocka manen, lyssnat till vart ord. Det hade ryckt i musklerna, lika mycket av oro som av iver. Svansen hade otröttligt piskat fram och tillbaka bakom den kraftiga kroppen medan han ivrigt väntat. Väntat på en order om att röra sig. Nattens kyla hade kittlat den lejonlika kroppen. Fjädrarna hade prasslat för brisen. Tystnaden hade varit påtaglig. Men lika plötsligt som nyheten nått omegans öron var det dags. Elden hade spridit sig över området, hettat upp luften och fått vinden att vända mot skyn. Ljudet av flockens tassar hade dundrat mot marken, men han hade stått kvar. Lika tyst som vinden. Han hade tagit in synen framför sig. Betraktat de som var fiender, de som skulle ses som fränder. Än var han inte säker på om han hade rätten att kalla dem familj. Men i detta skede gjorde han det. De var hans familj också, även om han inte var högre ställd än sanden. Det var hans familj, och han skulle här och nu få chansen att visa var han hörde hemma.

Morrhåren skakade när Nevadas ord nådde hans öron. De klarblå ögonen flackade som hastigast mot Ledaren och det ryckte i den lejonlikes breda ansikte. Kanske skulle ingen av dem komma levande ur detta. Buren. Instängda av elden likt i den skollande heta buren. Men han kunde fly här, luften var fri. Men flykt var en förrädares teknik. Han tänkte aldrig förråda den familj han hörde hemma i.

Med en skallande rytning lät han sin röst bli hörd. Fylld av iver och innerlig värme. Han skulle visa sig värd sin plats, om så detta skulle bli hans död. Han tänkte inte ha gått igenom någonting i onödan. Vingarna for ut vid hans sidor när den långa kroppen kastade sig framåt, ut över kullen. Med ett dovt duns fylldes vingarna med luft och han steg mot skyn. Mot den stjärnströdda himmelen. Blicken sökte sig genast till tumultet inunder, betraktade och avsökte slagfältet. Aldrig någonsin hade han varit så rädd. Aldrig någonsin hade han känt sig så fri.

[Azazel lyder Nevadas order, ryter kraftigt och kastar sig upp i skyn för att bevaka slagfältet.]

Hans våg av eld hade varit minst sagt effektiv, och han kände hennes tänder släppa taget om hans nacke. Han såg på henne när hon landade. Såg hennes ansikte. Hon var förbannad nu, vilket han inte såg speciellt konstigt. Han kom på sig själv med att bli förvånad; han hade aldrig förut sett henne så här förbannad.
Han rullade upp överläppen och visade en rad av sina egna tänder, och raggen reste sig.
"Låt det här bli en fight utan krafter, om du klarar av det?" Spottade han fram med förakt och vrede. Sedan så tog han ett stort språng rakt mot henne, med sikte mot strupen.

När den svarvita hannen föll till marken glimtade det till i den röda glicken och han hoppade över Zoid samtidigt som dom kraftiga käftarna slog ihop i tomma luften. Man kunde höra ljudet av energin då dom mötte varandra och det föll ned emot marken som ett regn av guld och ljus. Ljudet var knastrande och zomande på samma gång och hade det inte varit för all bakgrundsljus så hade det varit en ganska irriterande och skärande ljud för öronen. Den långa svansen svepte irriterat till över marken och drog med sig snö(?) och smuts upp emot Qu kräket men han hann inte utföra sin attack då en guldaktig rök lämnade Zoids käftar och den unga hannen kände en irriterande och stickande doft och direkt förstod han att det var gift. Vad det gjorde visste han inte och ville inte heller veta men skulle han så kvar där någon längre stund så skulle det hinna få sin fulla effekt. Istället andades han utåt samtidigt som energin ladades runt om benen och han hoppade en bra bit bakåt och skakade av sig de sista gifträsterna. Den glödande blicken borrade sig in i fiendevargens sida och tänkte precis ladda ett nytt energi klot då han kände av något som störde luften, energierna. Det var luft som gick emot luft på ett sätt som inte var av naturlig börd utan något egenformat. En kraft av vind som skar igenom luften. Igenom luften och rakt emot honom själv. Någon ville avbryta honom och Gato hann inte lokalisera var vargen befann sig innan han försökte hoppa undan men lyckades inte helt.

Smärtan var olidlig och skriet av smärta, irritation och ilska ven igenom luften.
Blodet befläkade den grönvita marken och dom glödheta ögonen var smala som trådar och han såg emot den svartlila tiken med avsky och hat. Blodet rann från många olika stället en kroppen och en av vindskärvorna hade träffat precis mellan ögonen. Ifrån början av högra örat och ned på vändstra nosryggen. Han hade haft tur att skärvorna inte hade träffat hårdare och att han hann undvika hälften av dom. Men ty dom hade träffat frambenen och bogen så att den vita pälsen var nu röd, den svarta pälsen var nu röd och ilskan pulsade och flamade som en ilsken eld i den unga hannens ögon.

Utan att säga nå närmade han sig sakta henne med stela ben. Smärtan fanns där men syntes inte förutom på den stela gångstilen. Han hade blivit överraskad och ogillade det mycket så mycket att det skulle stå henne dyrt. Samtidigt som han närmade sig honan lästes sakta energin runt om henne avs och svaren på varför hon hade attackerat honom kom väldigt snabbt fram. Ett brett flin skymtades och man kunde tydligt se vad han tänkte på, ögonen log lika brett som munnen och energin blossade snabbt upp över benen och nacken. Utan att säga nå stannade han några meter ifrån tiken och la huvudet lite på sne och svepte om med svansen.

Utan förvarning sköt han iväg emot honan som en blixt. Det sprakade och knastrade om honom och en svans av ljus lämnades efter honom som en fallande stjärna ifrån skyn och lös upp platsen en aning. Samtidigt som han närmade sig honan hade han särat på käkarna och åter igen bildades ett klot av eneri och sköts emot henne. Men nej det var inte bara ett klot, det var en stråle av ljus och när den unga hannen befann sig några fåtal cm ifrån honan dog strålen ut och huggen small igenom luften innan han siktade emot hennes strupe.

[Gato blir träffad av Zoids gas men inte så allvarligt då han hoppar undan(ja han blev träffad!). Sen bara någon sekund efter det blir han träffad av Hinatas skärvindar!*, närmar sig henne. Lagrar energi i benen på samma vis igen som han hade gjort emot Zoid och använder sig av en ljusstråle.(vilket ser ut som ljusklotet) innan han sedan hugger emot hennes strupe ^^]

Öronen ligger mot nacken. Hon har full koll på den unga hanen som faktiskt blivit träffad av hennes skärvindar. Hon kan inte låta bli att flina lätt. Doften av blod och vrede ligger i luften. Den turkosa blicken hålls fäst på fienden. Hon är på helspänn. Hela kroppen är redo för nästa drag. Och hennes reflexer är snabba. Dels tack vare sitt rena stäpparblod. Snabbheten ökar till och med tack vare vinden. Hon flyttar sig snabbt åt sidan när fienden kastar sig mot henne. Hon försöker undvika energiklotet från fiendens käft. Men istället känner hon huggtänder som rispar upp ett sår vid skuldran. Hon morrar till delvis av smärtan och vänder snabbt om och hugger med sikte på hanens strupe.

[Kort och fint. x3 Hina undviker med knapp nöd Gato's attack och siktar sedan ett hugg mot hans strupe. Hon kommer från sidan.]

Hennes morrning dog ut till bara en iskall blick som nästan genomborrade honom. Hon sökte efter hans själ när hon skulle tala. Varenda ett av hans ord skar mer och djupare i henne än vad hon själv ville. Något nästan obehagligt likgiltigt drog över hennes ansikte, men som ändå uttryckte alla de känslor hon hade för stunden. Kanske främst förakt mot den varg som svikit henne så. Som Qu är tilliten de mest värdefulla de har, att de kan lita på att de kollar varandras ryggar oc halltid ställer upp ör varandra oavsett, när som helst skulle kunna dö fr varandra, det är var Qu handlar om, och endast om man har den själen så kunde man bli en äkta Qu. Malvado var uppenbarligen inte en riktig Qu, och ett sånt svek har en Quare svårt att förlåta. Qu accepterar val där en varg själv väljer att lämna Qu som vänner. Ingen ska tvingas vara i Qu om man inte kan hantera det eller klarar av den djupa vänskap i blod dom har mellan varandra. Men att först få ett sånt förtroende och sedan bryta det. Det är nästan omöjligt att acceptera.

Hennes röst var kall och mörk när hon talade. Hon menade varje ord hon sa.
"Så nu är du plötsligt rädd för att skada mig? Du kan inte skada mig djupare än du redan gjort. Eller är du rädd om ditt egna skinn och plötsligt rädd för vad den Qu'are du retat upp kan göra emot dig? Du kanske alltid har sett ner på den Quare jag är."

Hon sträckte på sig för att ögonen skulle hamna i lite mer jämnhöjd med en högre vargen framför henne.
"Frågan är; kan jag på, ett krigsfält, lita på att du av alla vargar, ska kunna hålla sitt ord om att inte använda sina krafter? Dina ord har menat inget tidigare, så varför skulle de mena något nu?"

Efter hennes ord började hennes ögon lysa intensivare igen, måntatueringen lystes upp starkare och hela hon lyste och verkade för en kortare stund förbereda sig för en av mivrias starkare attacker som kunde förblinda vargar, men istället avbröts den och all energi drogs tillbaka in i henne igen. Hon hade blivit skickligare på att kontrollera sin energi med åren.

Hennes ögon var nu lika bärnstensgula som de vanligen var.
"Jag kan stå för mitt ord och avstå fårn krafter om det är vad du önskar. Frågan blir om du kan stå för ditt denna gång?"

Hon släppte inte ögonkontakten med honom för en sekund.

En kort, tomt skratt lämnande hans strupe. "Rädd för att skada dig? Har du fortfarande så höga tankar om mig?" Vid hennes nästa ord så lyfte han på huvudet, och spelade upp ett flin på sina läppar.
"Att du kan fråga en sådan sak?" En ironisk sorg hördes i hans röst. "Du kan väl alltid lita på mig. Borde du inte ha lärt dig det nu?" Han sänkte sedan rösten och blev med ens allvarlig.
"Jag ska slåss utan krafter, Mivria. För antagligen sista gången ska jag hålla mitt ord till dig; inga krafter." Hans ögon vilade i hennes bärnstensgula, som han mot all vilja fann obeskrivligt vackra. Han sänkte sig i anfallsposition och flinet fanns fortfarande på hans läppar. Men han skulle hålla sitt ord, inga krafter.

Emon ser den mindre bruna vargen skutta upp framför honom, han försöker byta riktning på bettet för att nå hanens bakben när den hoppar över honom men hans käkar smäller ihop bakom, han hann inte.
Med mörknande blick snor han runt och möts av en grå vargs kropp som kom genom luften mot honom.
Emon gapar mot denne och den småbrinnande breda tungan i hans mun släpper ifrån sig en tjock rök mot denne, i samband med det blåser han ut luft, eld rullar ut från hans gap som om han var en eldsprutande drake. När elden rullat ut ca. 10 cm från Emon's gap försvinner det av luftombytet, det som lämnar kvar är en knappts synlig genomskinlig gas som är otroligt het.
Medan denna är i luften har han några sekunder på sig att rikta in elden på en plats där den tar eld sekunden efter.
I denna stund låter han elden rulla ut från sitt gap, rakt mot den anfallande vargen, för att sedan lösas upp till gas, för den grå hanen kommer detta se ut som om elden löses upp, men en strålande hetta hoppas Emon på att då hanen får som överraskning i sitt hittills osårade ansikte.
Där elden kommer att antändas efter sin gasrullning genom luften, har Emon riktat in till ett parti alldeles intill den mindre bruna som tumlade runt i gräset av hoppet.
Elden kommer flamma upp i stor låga och hoppeligen på samma gång ge den mindre ungvargen en regel läxa.

| Emon blåser ut eld som en eldblåsare, elden lösers upp till en 100graders brännande gas i luften utanför hans gap, detta kommer mötandes mot Mithriles ansikte, Emon riktar sen koncentrationen mot en fläck bredvid Kione, så att elden kommer antändas i en direkt stor flamma där. Kione och Mithrile bör läsa det här! |

Ingenting blev som den gråbruna hanen hade planerat. Zoid föll ihop på marken utav Gatos attack. Tass föll huvudstupa över skunken och landade med en dov duns bakom honom, han gled en bit i snöleran utav kraften. Sakta reste han sig upp och såg sig omkring snabbt för att kontrollera läget. I luften kunde han skymta två bevingade vargar, han hade inte tid att undersöka vilka det var, men den ena såg ut som den lejonlike flockbrodern. Ett skrik av smärta nådde hans öron. Det kom från Gato, hans blod färgade snön under honom röd. Men Tass kunde inte hjälpa honom. Han ville inte hjälpa honom.

I ögonvrån såg han Mivria slåss mot Malvado. Hur fan skulle detta sluta? Mer skuggpilar sökte sig till Tramptass, han slängde sig undan och undvek dem, det var vad han hade förväntat sig att Zoid skulle göra. Men han hade inte väntat sig att hanen skulle skulle kasta ännu fler utav dem mot honom där han låg på marken. Utan att kunna göra någonting såg han hur pilarna kom emot honom och kände hur de trängde igenom hans päls och skar upp sår i sidan på honom. Rytande av smärta och vrede reste han sig upp och såg på den grönögde hanen med illvilja i blicken. Det bultade om såren som han hade åsamkat, men smärtan var bortglömd. Det enda som avslöjade att han faktiskt var skadad var den tunna rännil blod som rann längsmed de mörka benen.

Med ny energi tog han ett språng mot Zoid, fintade för att undvika ytterligare pilar och tog sedan ett sista språng mot den randige med de vita tänderna blottade i ett hotfullt grin. Giftet skrämde inte Tass. Blixtsnabbt högg han emot ansiktet innan han ställde sig parallellt med hanen så att han lättare kunde undgå att träffas av giftet, de var så nära varann att Tass kunde se hur den andres bröstkorg snabbt hävdes och sänktes om vartannat. Han ville se Zoid död.

Med ett vilt skratt gjorde han ännu en gång ett utfall, ett snett hugg emot strupen.


( Tass ser gato skadas, undviker de flesta av zoids skuggpilar men träffas av de sista när han ligger på marken efter att ha kastat sig bort från den första skuren pilar. Tass anfaller Zoid fysiskt. )

[WEED LÄS DETTA; det avr SARABI som "anföll" Weed inte Fiero. FIERO har SVIKIT DEVILS och slåss på QU'S SIDA, han räddade Aisu genom att kasta iväg Sarabi över stridsfältet, hon råkade då träffa Weed (eller så siktade Fiero på honom, får man väll avgöra själv vad man vill tro). Vilket som, svarar med Sarabi och säger att det i slutet av ditt inlägg ståt något liknande: "Det var Kyokos dotter. Hon tillhörde devils och skulle dö, han högg emot hennes ansikte". Redigera det sen on du vill, svarar nu iaf :3]


Det var med ett kvävt flämtade som hon kände hur Fieros tänder borrade sig in i henne sekunderna efter att Aisus päls och blod fyllt hennes mun. Munnen öppnades och hele hennes ansikte förvreds i smärta, i nästa sekund for hon igenom luften med ett valpigt tjut. Det gjorde så ont, allt gjorde så ont. Men, likt hon genom brutal träning lärt sig så ökade bara smärtan och adrenalinet hennes elds styrka, och det var mer som en eldboll än en varg som hon träffade Weed snett bakifrån. Hon tumlade in i honom, och där tog det tvärt stopp. Med en duns föll hon ner på den brinnande marken, förde darrande tassar under sig och såg upp på Qus ledare. Hon såg tillbaka på henne, ursinnet i hans ögon var tydligt – men hatet hon gav tillbak var bottenlöst.
Hela den lilla kroppen skakade av smärta då hon reste sig, blodet riktigt rann ut från det mindre vackra huggmärket över hennes rygg likt en pulserande flod. Lågorna lekte över hennes kropp då hon såg in i Ascars mördares ögon sekunden innan han gick i attack. Hon hade kommit flygandes rakt in i Zoids giftmoln, och det i kombination med den djupa skadan gjorde det omöjligt att komma undan. Likväl försökte hon, och hon försökte verkligen, hon parerade åt sidan men Weed var allt för snabb och hans vassa tänder högg sig in i hennes skuldra – det här var inte bra, inte bra alls. Dock var även Sarabi snabb, och Weeds tänder fick inget ordentligt grepp i hennes kött. Snabbt var hon lös, med ett mindre vackert sår över den vänstra skuldran. Dock visste hon att hennes eld skulle ha skadat den dumdristiga hanen, att hugga in i lågor designade för att bränna sönder allt som inte var hennes allierade var inte ett överdrivet smart drag – den unga lusen kunde inte ha många morrhår kvar.
Då började hostningarna, omöjliga att hålla tillbaka. Hon flämta och hosta om vart annat, kände hur det smärtade i lungorna samtidigt som huvudet snurrade. Zoids gift som nyss varit ett självklart faktum (lila som luften runt henne trotts allt var) blev inte en lika tydlig fiende längre, och hon vacklade åt sidan. Försökte hålla fokus på sin fiende men insåg att det var lönlöst. Hennes enda hopp låg till att en flockmedlem skulle komma och täcka henne, annars skulle Weeds käftar snart leta sig till ett betydligt dödligare ställe än hennes skuldra. Hon backade bakåt några steg, såg på sin övermäktiga fiende och morrade hatiskt allt medan hennes värld snurrade och benen darrade.

Heaven help me...


[Weed och kanske Azazel lr Saturn (lr random hjälpsam Devils) bör läsa. Sarabi flyger in i Weed och faller till marken. På darriga ben reser hon sig upp och parerar Weeds hugg, men träffas likväl löst i skuldran, vilket leder till ett mysigt sår. Sen slår Zoids gift till och hon vacklar hjälplöst bakåt i hostattacker och förvirning...].

Han höll stenhård koll på slagfältet under honom. Att så många flockmedlemmar kom ur det här levande var av största betydelse denna natt. Nackhåren står resta på honom. Liksom övriga raggen och fjädrarna frasar mjukt i vinden. Öronen ligger mot nacken för att suset inte ska irritera honom. Han håller koll. En stor hane(Fiero) som tillhört Devils verkar ha vänt sig mot de sina. Saturn känner inte till hela historien men ett svek är ett svek. Någon verkar reagera och attackera. En mindre tik(Sarabi) som genast hamnar i underläge. Saturn är inte sen att reagera när tiken kastas genom luften. Vingarna fälls ihop mot kroppen och han störtdyker med sikte på den grå hanen(Weed). Tänder och klor är blottade och det är de som först slår ner. Han siktar på den grå kroppen. För att göra så mycket skada som möjligt. Han samlar energi i det öppna gapet. Syfte att paralysera motståndaren för en stund om han träffar rätt. Han kommer i farlig fart. Detta kommer göra ont. På dem båda om tigern träffar sitt mål.

[Saturn dyker för att undsätta Sarabi. Han störtdyker mot Weed. Weed bestämmer OM och HUR Saturn träffar.]

Någonting for snabbt inunder Zayevs buk och han hoppade till. Vad hade det varit för något? Han vände snabbt blicken och fick syn på Sarabi. Hans förvåning gjorde att han hade missat den svarta vargen och nästan snubblade till. Med irriterad blick såg han mot fienden då denne for iväg mellan de krigande individerna.
[Lessen för pp där, men det hände ingenting ]

Mycket snart flög ett eldklot genom stridfältet och träffade en grå varg. Zayev blinkade till och tyckte sig se Sarabi, som nyss smitit inunder honom, befinna sig inne i eldklotet. Han började ta sig närmare, undvek käftar och klor, för att se om hon var okej. Hon hade trots allt varit brinnande. Den grå attackerade den lilla tiken och hon tycktes vackla till. Onormalt mycket. Och vad som såg ut att vara ett hostanfall verkade ha drabbat henne. Ett oroligt uttryck tog form i Zayevs ögon. Han skyndade fram till de båda vargarna. I ögonvrån fick han syn på ett lila rökmoln. Men han lade inte mycket vikt i det just för tillfället. Med ett björnvrål ställde han sig framför Sarabi och blottade sina tänder för fienden. Han hade inte någon större koll på vem som var vem i fiendeflocken, men de som skadade en flockbroder eller syster förtjänade stryk. Och tiken bakom honom verkade vara i stort behov utav hjälp. Såret på hennes skuldra hade inte sett vidare bra ut. Men det som oroade honom mest var hennes tillstånd, även om det inte syntes på honom.

Zayev var fullständigt ovetande om Saturns kommande anfall uppifrån. Han höll endast koll på den grå framför honom.


[Zayev missade Tocho och kommer till Sarabis undsättning, men missar helt att Saturn attackerar från ovan]

Eld sprutade ifrån den gröna hanen. Kione ryggade undan för att undslippa att brännas. Men så försvann elden, snabbare än vad den unga vargen hade räknat med. Den gröna hanen stod lömskt och såg från den silvriga hanen till valpen. Kione stod tvekande kvar. För första gången sen stridens början kände Kione andarnas närvaro. De viskade varningar till honom, varningar som han inte förstod. De sa till honom att akta sig. Den bruna hanen avvisade dem, stängde ute deras röster. Han visste bättre, trodde han i alla fall.

Sammanbitet rörde han sig emot hanen några steg, sedan tog han ett stort språng mot honom med tänderna blottade. Men mitt i språnget kände han en oerhörd smärta. Eld slickade hans ansikte och lilla kropp. Lukten av bränd päls och kött spred sig över slätten. Chockad över den plötsliga smärtan föll han till marken framför tassarna på Emon. Han kved till då brännskadorna nuddade marken. Han öppnade långsamt ögonen, blicken var suddig.

Så mycket smärta och skrik fyllde luften. Lukten av blod stack i hans nos. För första gången kände han sig rädd. Krig var inte som han hade föreställt sig. Han såg ner på sin sargade kropp. Hela kroppen var täckt av kala fläckar där elden bränt igenom pälsen och ner i köttet. Färskt blod rann ner på marken. Han stirrade skräckslaget på såren, smärtan var olidlig, den gjorde honom galen och inte minst förbannad. Den förblindade honom av hat, hat mot den gröne som hade orsakat honom en sådan smärta. Rädslan var som bortblåst.

Med ett vrål som speglade hans känslor kastade han sig mot honom, högg mot strupen. Han skulle slita sönder den. Han skulle se den gröne äckliga masken vrida sig i plågor under hans tassar.


( Kione anfaller Emon, bränner sig rejält på hans eld och slungas till marken, skadad går han till attack mot Emon igen och hugger mot strupen. )

Mivria log inte. Hon bara fortsatte se kallt på honom medan hon sakta tog in att den varg hon älskat redan var död eller till och med alltid varit död. Hon hade nog aldrig känt honom trots allt. Hon hade alltid förstått vad han var kapabel till men aldrig trott att han verkligen kunde göra så mot henne. Vad ledsen hon blev, och vad naiv hon hade varit.

"Då ska jag befria dig utan mina krafter, även om jag inte kommer förvänta mig att jag har ditt ord- För det har jag aldrig haft tidigare heller."

Hon tänkte inte tala mer med honom. Varenda ett av hans ord kändes bara förgiftat och förvridet av evig ondska som aldrig skulle släppa honom. Det här var verkligen slutet på det ena eller andra sättet för den ena utav dom.

Hon sänkte huvudet igen och gjorde sig stridsklar, väntade på hans attack. Nu skulle det verkligen bli en blodsfejd av tänder och klor. Hennes tänder blottades och en dov morrning kunde nu höras i hennes strupe från en varg som man kanske inte skulle tro skulle hålla till på ett stridsfält om man inte kände henne som närmare vän eller större fiende.

(Har varit borta så har inte kunnat svara på detta rollspel)

Tocho såg inte den massiva blå vargen först men då denne anföll men missade vände han sig mot denne men vek sedan av och tog sig snabbt fram till den grå tiken emd den glödande måntatueringen. Ville visa sitt stöd för ledaren över Qu. Han sig sig snabbt omkring för att se hur striden gick, hur de i hans flock klarade sig.

(Ledsen men har itne orkat läsa allt som hänt och om någon vill anfalla Tocho igen så kommer jag kunna svara mer nu men är för trött i kväll för att läsa allt och svara därefter)

Tramptass hade bara Zoid i tankarna. Han hade ännu inte lyckats skada hanen, men till sin förtjusning fick han äntligen in två träffar med tänderna som fläkte upp två sår, inte livshotande. Men det fick Tass att bli djärvare i sina attacker, han hade fått smaka blod. Han gav den andre en hård knuff i sidan och högg samtidigt emot hans nacke. Giftgas cirkulerade i luften, Tass hade svårt att undvika den, andningen blev ansträngd och hostattackerna avlöste varandra. Skuggorna omslöt honom. Han ryggade tillbaka för att inte låta dem påverka honom. Han var fortfarande obekant med vad de hade för inverkan på honom och redan försvagad av hostattackerna ville han inte bli mer sårbar.

Istället överföll hans den randige hanens sinne och försökte skära sig in, skuggorna skyddade sinnet och gjorde det hela en aning förvirrande. Men Tass kämpade på och försökte ignorera deras inverkan. Utåt sett stod han bara och stirrade på Zoid med frånvarande blick, men han var aldrig frånvarande när han anföll någons sinne. Han var väl medveten om vad som hände omkring de två vargarna, skulle någon så mycket som att tänka på att anfalla honom så skulle han upptäcka det. Han kunde till och med slåss fysiskt när han kämpade mot någon annans sinne, även om hans rörelser var begränsade och hans styrka inte var optimal så kunde han försvara sig hyfsat bra. Det bultade i de öppna såren, blodet rann fortfarande, men Tass ignorerade det och koncentrerade sig hårdare på att knäcka Zoids sinne. Han lät inte lite blod stoppa honom, inte än iallafall.

( Tass anfaller Zoid med hugg, undviker hans skuggor och börjar på avstånd att försöka knäcka hans sinne. )

Malvado kunde inte riktigt förstå hur hon kände sig, då han aldrig varit i hennes situation. Men han visste hur hon kände, mer eller mindre i alla fall, och han förstod det faktum att han sårat henne med sitt svek. Men det var inget som han kunde göra ogjort, inte för att han direkt ville det heller.
"Du får väl bara se till att lita på mig, en allra sista gång." han log ett illmarigt leende, även om han inte hade några baktankar alls. Trots att han hade tagit fram allt sitt hat mot hennes flock så hade hon en speciell plats i hans hjärta, någonstans långt där inne skulle hon alltid finnas. Hon var ju trots allt den allra första varg han någonsin älskat.
Han tog tillfället i akt att låta sin cirkel av eld dö ut, för att sedan låta den leva igen en bra bit bakom Qu, vid deras revirgränser. Förhoppningsvis skulle den sprida sig inåt mot deras marker.
Han svarade hennes morrning med rest ragg och blottade tänder. "Låt oss få detta överstökat då." Så kastade han sig emot hennes strupe med vildsint blottade tänder.


[Malvado attackerar Mivria. Har även låtit sin eldcirkel runt striden dö ut, men har istället börjat med sitt försök att bränna upp deras revir; bakom Qu vid deras revirgränser.]

Andetagen var ännu tunga, blicken flackade mellan dem som stod kvar vid hans sida och dem som redan gett sig ut i strid. Han hade vart nära på att ställa sig vid Aisus sida, slåss med henne och beskydda henne från fienden, men fienden själv verkade ha tagit hans plats. Det tog emot ganska hårt i hans själ att se det. Trött och förstörd av svek inom denna fantasivärld litade han inte på någon levande individ med talförmåga. Inte längre. Damon morrade varnande, likt en sann far skulle beskydda sitt barn. En sån som han då aldrig hade vart..
Han vacklade undan, slog sig själv mot sidan och Mivrias röst ekade. Han fick inte glömma nu, han fick inte fantisera. En annan dag fick det bli, men absolut inte nu! Hon hade gett honom ordet, och konstigt nog hade hennes röst lyckats tränga sig in i hans sinne och tagit plats. Den mörka blicken slogs upp igen, han såg hur den ena vargen Mivria nickat mot slogs för sitt liv, och den andre, den vite verkade ha liknande tankar som Damon själv där han fortfarande stod på sin plats i bakgrunden och väntade in rätt tillfälle.
Bevingade varelser hade även dom flytt mark. Om dom skulle våga sig ner igen var det vingarna man skulle satsa sig in på först. Bryta av dem. Dock hade han lyckats tidigare med att frysa bevingade vargar i luften.. Men, nej. Krafterna skulle sparas tills vidare.

Han brydde sig inte längre om vad som skedde på fältet, endast ljud nådde hans lugna sida och han lyssnade noggrant. Sprakande ljud av eld bakom sig, den här gången inte lika nära.
Damon vred om med huvudet och den mörka blicken bemötte ännu en gång eld långt ute på fältet. Eld, lava, värme.. Han skulle kväva den skiten om det så skulle ta hela natten. Med ett enda djupt andetag for en kyla ur hans mun som cirkulerade i luften likt ånga, innan den långsamt föll till marken och slätten bakom honom stelnade. Frös. Isen spred sig bort mot elden, skulle lägga sig likt ett skydd för tillfället. Mer kunde han inte göra just nu. Fega förrädare, ge sig på ett oskyldigt revir. Han såg tillbaka mot den varg som väckt elden från första början och hatet inom honom vart allt tydligare. Men det var Mivrias kamp. Ingen annans.
Helvete Hina, du kommer ta livet av mig, försvinn. Mitt i allt hörde han sin flockbroders röst. Och han var arg, uppjagad. Kanske orolig? Han spände sig på nytt, ville inte lämna frontlinjen än men hade nu inget val. Han hade klivit ut på fältet med ett språng, sökt sig ut där dom slogs som tätast. Zoid med sitt gift vilandes i luften kändes ända ner i lungorna. Vad var det den svarta tiken inte förstod? Av ren frustration pressade han sitt huvud hårt mot hennes håll, likt en ordentlig knuff. Tänderna blottades och nästan skulle man kunna tro att det var Hinata han tänkte attackera.
- Idiot, håll dig undan!
Röt även han fram. Visst hade även Zoid själv gjort det klart för tiken, men han kunde inte stå och vänta på att en sådan olärd tik skulle lyda order. Han kände inte Hinata personligen, men heller skulle det nog inte göra en skillnad om han så gjorde det. Han behandla dem alla likadant, men han gjorde det inte för att vara elak mot dem. Nog hade han vart mesigare i TBB ändå. Nu kände han sig bara som en enorm barnvakt.
Hotfullt och dovt morrade han, och den mörka blicken fästes på hanen framför honom, den varg som Hinata hade attackerat(gato). Detta var inte Damons strid, inte heller skulle han göra det heller, han var inte som dom andra, han la sig aldrig i så länge det inte behövdes.

(Damon står lite och blänger mot Fiero och gillar inte hans närvaro, morrar lite osv.
Betraktar striden som pågår, håller ett lite extra koll på Nevada som håller sig i bakgrunden som han själv.
Upptäcker vad Mallis håller på med och försöker skydda slätten med en tjock is.
Hör Zoid ryta till och rycker då in för att knuffa undan Hinata bort från giftet som finns runt omkring.
Står nu kvar vid Hinata och Gato för tillfället, men har inte attackerat någon ;>)

[Åh, guuuud... Känner mig sjukt mycket efter. Menmen, here it goes.]

Han kom senare än alla andra. Han hade befunnit sig längre bort. Och trots att han hade susat fram genom likt en projektil genom luften var striden redan i full gång när han anlände. Den skarpa blicken gled över stridsfältet, såg vargar som slet och rev varandra med målet att ta livet av den andre. Ett krig, det fanns ingen tvekan om saken. Och från sin överskådliga synvinkel kunde han inte låta bli att se de två sidorna som ont och gott. Det var som om de utstrålade olika energier, nästan så han kunde se hatet som flödade från Devils medlemmar medan Qu verkade kasta en mildare energivåg, även om han kunde ana även deras ilska bränna hett. Men vem var han att döma dem? Vad de stred för var inget som Kaiito brydde sig om. Han lydde sin ledare, och när han väl fick syn på Tocho öppnades näbben och han gav ifrån sig ett skri.

Örnformen verkade nästan passande. Som om han hade hela luften för sig själv. Och även om många kanske ansåg att han borde ansluta sig till dem, återta vargens skepnad och kasta sig in i striden med sina bröder och systrar var det ingenting som Kaiito kände någon större lust att göra. Inte för att han var feg, utan för att han ansåg att han kunde göra större nytta som han nu var.

En rörelse i hans ögonvrå fångade hans intresse och den majestätiska örnen svepte runt i luften. Blicken smalnade av då ögonen landade på en väldig varg med kattlika drag som dessutom hade vingar. Så himlen var inte hans egen trots allt. Och när han såg på den andre så kunde han genast se brännmärken i pälsen. Vargen verkade komma direkt från öknen. Den bevingade tillhörde inte hans egna flock Cierzo, och inte heller såg det ut att vara en varg från Qu. Så även om det kanske var förhastat drog han slutsatsen att det var en av Devils. Och den idén blev ytterligare starkare när han fick syn på den andra bevingade vargen som verkade dyka mot en av Qu's medlemmar. Även om han inte kunde namnen på dem alla så visste ungefärligt vem som tillhörde vilken flock. Och om dessa två bevingade vargar hade tillhört olika flockar borde de väl ändå ha utkämpat någon sorts strid i luften? Det verkade inte som en rimlig sak att en av dem tillhörde Devils medan den andre tillhörde Qu.

Det glimmade till i de blå ögonen och ytterligare ett skri lämnade örnens näbb. Vingarna veks in mot sidan och han dök några meter, använde sedan luftströmen och gled mot den kattlika vargen som höll sig i luften som honom själv. Luften runt honom blev kylig, och Kaiito frös vattnet som fanns i luften runt honom. Formade de minimala iskristallerna till vassa spetsar som han kastade mot den kattlika vargen. Han gillade inte att ha andra där uppe, luften var hans terretorium.

[Alltså, Kaiito anländer just som Saturn dyker ned mot Weed men orkar inte bry sig om honom utan attackerar Azazel som bevakar stridsfältet. Haha ;p]

|När man läser igenom allt folk skrivit inom parentes är det ett hejdundrande vilt krig dehär "Han och han attackerar från sidan mot strupen", "Blabla bränns kraftigt, strötar mot och attackerar bakifrån", "Träffas blabla, missar blabla attackerar en gång till" osv. De e ju galet vilket blodigt krig, YIHA! |

Emon ser den bruna hanen komma fartande emot honom men i samma ögonblcik som hn ska ducka för vargens käftar inser han att i nästa sekunden elden kommer att ta fart bredvid honom, mycket riktigt.
Hanen avslutar sin påbörjade attack i smärtor av den brännande elden, Emon passar på att träna sin avläsning, i vargens ögon speglas för nån sekund rädsla, och lite förvåning möjligen.
Att det hela skulle gå såhär, men sen kommer ett mörker farande, hat.
Emon flinar, så välkänt, denne lille krabat ska allt få lära sig en läxa.
Oja då, han verkar inte fatta när han fightas mot fel varg.
Han ser de små vassa huggtänderna än en gång komma emot honom, hans tanakr far över till Tocho och hans flock, som han lvoat tjäna och som Tocho beodrat att hjälpa Qu.
Tochos ord var Emons lag.
Emon inser att han inte hinner förflytta sig från vargens bett och tar till en andra idé och lättar framtassarna från marken i en mindre stegring för att undvika Kiones strupinriktade bett.
Kione skjuter in mellan hans framben istället, de vassa tänderna borrar genom den tjocka pälsen och på samma gång passar Emon på att sänka sitt huvud och rikta in ett hårt bett mot hanens nacke, som nu låg alldeles under hans huvud.
Emons tunga var ännu i småflammande form och glöden nästan sprakade inom hans käftar när han kastade de vidöppna käftarna mot Kione.

| Emon anser att Kione behöver läxas upp, hinner inte stiga undan för hans hatiska attack efter att han bränt sig, Emon "småstegrar" sig istället så Kiones bett hamnar mellan hans framben, Emon sänker huvudet och siktar in ett ljuuvligt hårt bett med flammande tunga mot Kiones nacke! KIONE bör läsa|

[Kaiito, Kione och Emon bör läsa detta!]

Saturn dök vid hans sida och Azazel följde den randiga för ett kort ögonblick med blicken. Från sin plats i skyn, ovan stridigheterna, hade han gott synfält över vad som försiggick. Han kunde se eld som ljus, tänder och klor. Blod. Han kunde höra alla de röster som bildade den kusliga kakofonin av stridens alla ljud. Morrningar, skrin och snabba ordväxlingar. Eldens knastrande lågor. Tassar i det fuktiga gräset.

De blå fastnade vid åsynen av en ung brun varg som föll till marken i motpartens eld. Gamen hade inte varit med i Devils lika länge som de andra, men han hade lärt känna utseendena av medlemmarna, såväl som deras namn. Denna bruna valp var inget undantag. Den gröna, större motståndaren kände han däremot inte igen.

Ett fågelskri nådde hans öron strax därefter. Det breda ansiktet vändes hastigt efter ljudet och blicken fångade en örn som dök åt hans håll. Det mot örnen jämfört enorma vingspannet slog kraftigt när Azazel vände sig i dess riktning. En kraftig vind lät svepa lik en vägg från under den lejonlika och upp mot skyn. Dock hade han inte varit snabb nog att undvika allt det som örnen skjutit åt hans håll. Is. Inga örnar stod på vargars sidor, väl? Om inte... Den is som inte slungades kraftigt upp mot himmelen ovan av vinden begravde sig i Azazels man och bringa. Den kraftiga pälsen skyddade till viss del, men det sved kraftigt och blod letade sig strax ut ur överarmarna.

Med vindväggen i örnens väg dök Azazel. Vingarna fälldes in mot kroppen och han föll hastigt mot marken. Mot den gröna, okända, fienden. Klorna fälldes ut och han gjorde sig redo för en kraftig, smärtsam, landning. Vinden fångade hans vingar i sista stund med ett kraftigt dunkande ljud för att dämpa fallet aningen för hans egen säkerhet. Om han träffade skulle den gröna fortfarande få problem att hålla sig stående under hans vikt och hastighet. Sedan skulle han återvända mot skyn och konfrontera fågeln.

[Azazel ser att Kione ligger i underläge. Han upptäcker en örn (Kaiito) som anfaller och skapar en "vägg" av kraftig vind mellan dem. Detta får en del av Kaiitos is att fara uppåt istället för mot Azazel, men en del missar han och dessa begraver sig i hans tjocka man, bringa och framben. Han dyker i samma rörelse mot Emon i hopp om att mosa denna mot marken. När han landat (oavsett om han träffar eller ej) så kommer han ta till skyn igen för att undvika närstrid och återvända mot Kiione.]

De som anfaller Emon bör läsa!!

Dowan hade vandrat runt i reviret och han var långt bort då ledaren kallade. Han tvekade blot ett ögonblick innan han kastade sig iväg åt de hållet kallelsen kom ifrån. Trotts detta kom han sent till striden. Han såg den brända marken och hur vargarna slogs. Hans udda ögon tog in scenen framför honom och hans känsliga nos tog in dofterna av både bränd mark och bränd päls och så blod. Snabbt ruskade han på huvudet. Ännu hade han itne lärt sig vilka som ingick i flocken men något sade honom att han skulle kunna se skillnad på sina fiender och de som var vänner. Han svepte till med svansen, lyfte blicken mot skyn och såg de bevingade vargarna och öronen. Han kunde inget göra åt de flygfäna så han riktade i stället blicken mot striderna och undrade vem som var i mest nöd. Hans udda blick föll på en grön hane med röd man som verkade hårt ansatt av flera vargar, varan ett av flygfäna så han tog ett språng ut i luften och med en liten poff dök han upp bredvid en tresvansad varg som anföll den gröne (Mithrile) och han högg efter denne samtidigt som han tryckte på via sinnet också.

[Dowan dyker upp. Ser sig omkring och ser att Emon är hårt ansatt av flera vargar så han telepoterar sig upp bredvid Mithrile och hugger efter denne samtidigt som han ansätter honom via sinnet]