Zayev flyttade hastigt på sig när han hörde käftar smälla ihop farligt nära honom. Han vände huvudet och de fyra ögonen mot den som huggit och fick syn på en mindre svart varg. Fast å andra sidan - nästan alla vargar han stött på i Numoori var mindre än han själv. I motattack böjde den blå på huvudet och stötte till med betarna. Siktet hade han inställt på fiendens hals och huvudpartier. Om han träffade eller inte var en annan femma. Men han kunde inte tillåta att någon kom bakifrån och högg efter honom. Likaså ville han inte riskera att de vassa tänderna hos den svarte fick tag på någon ur hans familj.

[Om det var oklart försöker Zayev-tjockisen stab'a Tocho c:]

Adrenalinet pumpade i kroppen. Ett nästan galet skratt trängde ur hans vidöppna käft då Zoid gick till motattack. En torped av gift sköts ut och hade träffat Tass om han inte hade kastat sig undan i precis rätt ögonblick. Han hade i manövern även räddat sig undan skuggpilarna som tvättbjörnen hade kastat emot honom, trodde han. Men en halv sekund senare blev han medveten om en skugga som flög rakt emot honom. Den gråbruna hanen förberedde sig på att smita undan pilen och kasta sig över den fega skunken som frambringat den.

Och sen hände allting på en gång. Plötsligt dök ett bekant ansikte upp alldeles i närheten, ursinnigt stirrande på honom. Weed. Så ryktena stämde. Han levde. Hatet växte sig djupare i bröstet. Aloka. Rukaze. Ascar. Han levde och Ascar var död. Det var inte rätt. Han hatade honom i det ögonblicket, hatade honom mer än någon annan. Han hatade honom så att det gjorde ont.

"Du..." Morrade han fram med avsmak. Mer han hann inte säga förrän han träffades av Zoids skuggpil rakt i flanken. Han kastades i marken och allt blev svart av damm. Han var snabbt uppe på benen och fick då syn på Fiero. På fel sida. Det blev för mycket för Tass att ta in. Weed, Fieros plötsliga svek, han förstod inte varför. Med ett vansinnigt illvrål vände han sig mot sina två motståndare och kastade sig utan att tveka rakt emot det gråa krypet och högg i blindo mot honom. Samtidigt gav han sig aggressivt på Zoids sinne för att försöka stoppa hans patetiska försök att skada honom.

Han kände inte den bultande såret där Zoids pil hade skurit in.

En mörkgrön hane med en muskelmassa likt en bergsvarg, men med ett rent Infernoblod, vandrade i utkanten av Numoorislätten, allt var ytterst stilla, som om hela platsen inväntade något. Något stort som alla inväntat väldigt länge nu.
Emon hann just tänka detta, när ett klart yl ljöd genom luften, ganska långt bortifrån.
Hanen kände genast igen det, hans tanande upp och huvudet höjdes högt, öronen spetsades. Tocho kallade.
Emon hörde på stämman, det han tidigare hört om hade inträffat.
Kriget. Det väntade kriget mellan Qu och Devils, Cierzo skulle stöda Qu.
Emon's ögon smalnade, adrealinet pumpade inom honom. Han kände inte till Qu allfötväl, men han skulle strid aför sin ledares vilja.
Om han ansåg att de skulle hjälpa Qu, att de behövde det,
stod Emon vid hans sida.
I rask takt bytte han riktning och tog sig närmare ylet.
Efter inte alltför lång tid blev de blandade dofterna starkare, en blandning av Qu:are, Devil:are och fåtala Cierzor som hunnit ta sig till platsen innan honom.
Nedför sluttningen såg han nån som kunde vara Tocho, en mörkpälsad hane, kämpande mot en större blå.
Elden svällde inom honom, de blodröda klorna hettade och brände gräset han vandrade över. Raggen var rest och svansen lyft med lyft hår.
| kriiiigkriiiiig, shit han kommer stekas, styckas och mosas.. min lilla björn...D'= |

Allt var kaos.
Vargar överallt.
Stridstjut.
Skrik från sårade.
Det var en skrämmande scen.
Men Kione vägrade låta rädslan ta över. Istället stålsatte han sig och såg ut över kaoset för att försöka hitta en måltavla. Han hade hållit sig i bakgrunden. Men nu kände han sig redo. Så redo han kunde bli iallafall. Han kunde urskilja Sarabi i mängden, som ett galet inferno sprang hon omkring och högg och rev omkring sig med elden dansade runt sig.

Kione tog ett djupt andetag, tog blicken på en grön varg som såg ensam ut och sprang nerför kullen på ljudlösa tassar. Alldeles för snart närmade han sig den andre och med ett stridsvrål slängde han sig över den gröne och försökte komma åt att hugga honom med sina små vassa tänder.


[Glöm inte bort att ni inte kan gå igenom Malvados eld ^^ ]

Elden speglade sig i hans mörka ögon och det dova lätet från hans bröstkorg tycktes eka i hans egna sinne. Han vart triggad utav hela situationen. Vargar röt, det hade han lärt sig för länge sen, dom morrade likaså ilsket. All hat och avsky som cirkulerade ovan honom var tillräckligt med energi för att dra fram mörkret inom honom. Sjukdom eller en förbannelse va dock frågan. Vad det än var, så älskade han det. Precis då han skulle sätta av i fart kunde han skymta dessa främmande vargar som slöt sig till dom. Vilka var det ens?
Andningen vart tung och desperat såg han mot sin ledarinna, Miv. Trots att det var Weed's flock kunde han inte låta bli att se den svarta tiken som sin ledare, det var naturligt. Han gav även dom andra en hastig blick, granskade stridsfältet och fick sig en snabb uppfattning om vem som skulle dräpa vem. Ett steg tillbaka. Damon höjde huvudet, skrattade kort och den rufsiga raggen tycktes resa sig. En annan flock stod på deras sida, men varför? Dom drog ingen nytta utav det, dom skulle bara klassas som fega och svaga. Och sen när hade då Damon börjat bry sig om sådant? Förr hade han velat skapa rättvisa och fred, han var den som ställde sig mellan alla för att inte kunna kategoreras. Men det som dom flesta inte visste var att det endast va en fasad och ett patetiskt försök till att ändra på sig själv, inge kände hans rätta sida.
Han morrade igen, dovt, backade ytterligare ett steg och sänkte halsen. Det muskulösa bena ville sätta av i fart, hans käftar ville slita någon i stycke. Han ville mörda, men endast för att lugna och mätta sin egna ilska. Samtidigt visste han att det kunde gå åt skogen, skulle hans sinne spela han ett spratt nu skulle han kunna vända sig mot sina egna. Han skulle även kunna tröttna på dem som skulle hjälpa Qu. Och vad hände när han slutligen glömde vilka som var vänner och fiende?
Stelt vred han nacken, skakade svagt på huvudet medans han fortfarande morra och kroppen ryckte till. Det var ett tecken han gjorde mot Miv för att hon skulle förstå att han inte klarade det just nu. Energin låg på max, han skulle inte sluta om han började. Blicken drogs tillbaka mot dom övriga i flocken i samma stund som kroppen spände sig. Dom som nu stod kvar skulle han beskydda, han skulle inte ge sig ut i närstrid först tiden var inne.
Han hade redan en dold plan.

(Om ingen orkar läsa eller vet hur Damon är kan jag ju säga att han har en personlighetsklyvning som gör att han blandar ihop verklighet med illusioner, och att hans ilska dramatiskt kan växa och bla bla. Just nu håller han på att explodera av hat och irritation och är inte speciellt glad över att få hjälp av en främmande flock för honom. Så han håller sig tillbaka, för tillfället ;>)

Hennes telepatiska sinne var vidöppet, hon sökte fiendernas tankar för att försöka lista ut vart hon skulle behövas mest. Själv hade hon en stark sköld uppbyggd runt sig, så att hennes egna sinne låg dolt för allt annat. Plötsligt såg hon Gato på stridsfältet, och morrade av ogillande. Egentligen var hanen en sådan som Sarabi gillade, och hon kunde inte säga att hon hade något emot honom trotts hans spydighet och kaxiga uttalanden. Men vad hade han här att göra, detta var Devils strid – och visst var Qu fega nog att kalla till sig hjälp men Tenkais ättlingar slogs ensamma. Så insåg hon att han hade exakt samma tanka ri huvudet, han förnedrade Qu för deras feght. Hon fnös och gav honom en knivskarp blick
~Du skall inte tala, vad gör du själv här? Besudla inte Devils heder genom att tro att vi behöver hjälp!~ de ilskna tankarna sändes rakt in i hanens sinne, ett morrande lämnade henne och hon var redo att ändra riktning och jaga bort hanen från en strid som så uppenbart inte var hans. Men så plötsligt frös den unga honan till på stridsfältet, eller hon saktade i alla fall ner sin aggressiva framfart. Ett sinne som hon i kriget och svekets hetta inte märkt av tidigare hade blivit upptäckt – Kione. Vafan gjorde Kione här? Han var För Liten, För Oerfaren, För Dödlig. Hon tänkte inte låta sin sista bror lämna dem, så som Kovu och Fiero gjort. Med ett illvrål vände hon tvärt om och for likt ett streck av ljus rakt förbi alla de stridande. De större vargarna (och det fanns en hel del av gigantisk storlek) for hon helt enkelt rakt under då hon själv knapp ägde höjden hos en räv. Kione dumma ungjävel – tankarna var hatiska och livrädda på samma gång, vart fan var henne mor och varför tog hon inte hans om det här. Hur hade Kione lyckats smita med då Devils hyste några av Numooris starkaste telepatiker. Jävla unge! I blixtsnabb hastighet sicksackade hon mellan strider, for in under Zayev just som han anföll ledaren för Qus patetiska medhjälpare och kom ut bortom striden.
Ännu en gång saktades världen ner, Weed susade fram från en träddunges grenar och gick utan eftertanke på Tramptass. Vafan gjorde Weed där, Weed var död, han Måste vara död. Plötsligt hade all eld skapad av Sarabi slocknat och hennes åter giftgröna ögon blickade emot den grå lusen tindrande av tårar. Hade Ascar dött för ingenting, hade allt varit utan nytta. Hon darrade, en skälvning som skar ända in till skelettet och en iskall sorg att spred sig igenom den taniga kroppen.

Det blev för mycket för henne, hon kunde inte elda upp Qu, hedra Ascar, hjälpa Tramptass och Kione och dessutom ta itu med problemet Fiero samtidigt. Det gick inte, så hon valde det som låg henne närmast hjärtat.
~Kione, försvinn! Du klarar inte den striden, håll dig undan till jag kan hjälpa dig~Sände hon ut – väl medveten om att det troligen var förgäves då hanen var minst lika envis som henne och hade han redan tagit sig såhär långt så… Men likväl vände hon sedan om och riktade in sin flammande blick på Aisu. Den hyndan hade tagit hennes bror, allt var hennes fel, och trotts Sarabis egna omständigheter med Morg så fanns det ingen förståelse hos den lilla honan. Innan elden helt tog över hennes sinne sände hon ut en varningsbild till Tramptass och Shiro – hoppades att någon av dem skulle göra något åt Kiones naiva anfall. Med kroppen åter flammandes satte hon ännu en gång fart över den brinnande slätten.
”DU SKALL DÖ DIN ...!!!”
Resten av meningen försvann i ett ursinnigt dödsvrål innan hon for under sin forna bror snabbare än han hann reagera och högg med fantastisk precision mot Aisus strupe – snett underifrån.


[FÖRLÅÅT, blev inte spec kort alls. Men iaf, Sarabi säger elaka saker via tanken till lilla Caligato, sen springer hon för att rädda Kione från en säker död mot övermäktiga Emon – men Weeds uppenbarelse hindrar henne. I en okontrollerbara ilskan kastar hon sig istället emot Aisus strupe.
(Rekomenderar att Kione, Gato och Aisu iaf läser hela inlägget <3) Thats it, nu fan skall Aisu DÖ.. eller inte *klyven* Svarar med Fiero efter Aisus svar, men han lär reagera – dock är Sarabi aldeles för snabb för honom (men AIsu, du kanske inte skall svara med något tidsmässigt utdraget inlägg, då Fiero lär komma till din undsättning om några sekunder (L) Om du förstår vad jag menar.. aah, derp.]

Hon stryker öronen bakåt och hennes ögon börjar glöda och hon ser hur en av vargarna från fienden skapar en eldring, hon ruskar smått på huvudet och morrar dovt. Hon sträcker på sig för att se vilka som är omkring dem. hon kastar en snabb blick omkring sig för att se till så inte någon Qu medlem eller från sin egna flock är i vägen. Hon kastar en snabb blick omkring sig för att se till så inte någon Qu medlem eller från sin egna flock är i vägen. Hon koncentrerar sig och börjar frammana med hjälp av värmen från omgivningen, en eldboll som hon sedan kastar på den närmaste anfallande fienden.

Kai:
Han följer alla med blicken, det hade dykt upp fler och nu var det svårt att hålla kol på vart alla var någonstans. han fnyser kort när en eldring uppenbarar sig runt dem. han svepte ilsket med svansen och liksom sin syster börjar även hans ögon att glöda men han väntar, tills någon av de anfallande är riktigt nära, då skulle de få känna. han ler hånfullt mot devils medlemmarna och morrar högt och stryker bak öronen.

Lihai:
han backar undan några steg från eldringen men han visar ingen rädlsa för den, han blir bara irriterad och ruskar smått på huvudet. hans reser ragg och morrar högt. han kunde känna alla värmen runt omkring dem dels från sin egna mor och dels från eldringen. han drar några djupa andetag, han ville slåss, han tänkte inte backa undan och han visste inte om han kunde använda sina krafter i värmen här, men han skulle nog få chansen senare, han morrar högre och utmanade.

(Sorry om jag kanske har missat något, säg till isådana fall så jag tänker på det nästa gång. men försöker hänga med så gott jag kan :) )

Mikayo hade fått syn på Zayev som förväntat. Roande att få stå på samma sida som denne intressanta varelse faktiskt och hon tvivlade inte på att de skulle bli goda vänner om hon faktiskt fick gå med i flocken. Hon stod kvar på kullen, då alla Devils medlemmar störtade ner i ett stort blodbad. Natten var på hennes sida så som den var på de andra månvargarnas sida. Hon var nöjd med sitt kraft artbete, då hon kunde lagra månenergi för att sedan utnyttja den i starka blixtar, stötar och andra slags attacker. Elektrisiteten kunde visa sig i de mest underliga former tack vare månenergin. Hon lät ögat söka över motståndarna och hur striden tog ur sin rätt redan nu. Skador på bådas sidor, käftar som slog emot ben. Hon hade aldrig sett något liknande, men aldrig hade hon skådat något vackrare. En glimt tändes i de isblå ögonen då hon for ner smdiigt travandes, tog sig sedan fram mot fienden.

Hon hade studerat två avvaktande finder, dags att ge sig in i striden. Hon slingrade sig som en ål runt omkring, så hon kom till den bakre delen av fiendens bakre led. Hon for fram och gav upp ett lågt morrande läte då hon stod alldeles framför fienden. Hon hade aldrig krigat tidigare, hon kom på sig själv att det var något nytt för henne. Trotts att hon var så passionerad av det. Fienden var större än henne själv, den mörk hane, med pannlugg. Ärr prydde hans kraftiga kropp. Hon lät elektrisiteten spraka omkring henne, den tog from och hon spände upp nacken med de kraftiga taggarna. Sedan tog hon språnget. Oväntat nog for hon endast upp i luften, gjorde en volt och sköt iväg sina blixt messiler, de var många, små, likt längre glasnålar. Fast i blixtformer, vassa och i ett fastare material då var elektrisitet kring långa pälsstrån från svans och nacke. Hon landade smidigt på andra sidan for runt och kastade sig emot främlingen med sina vassa tänder.

[PS. Det är Kai hon anfaller x)]

| Emon stoppas av en eldmur som håller utomstående utanför kriget på ängen, vem som skapat den visste han inte, men den frågan avr inte viktig heller.
Han stålsatte sig med egen hetta så utåtvänd innanför skinnetsom det gick. Han bar inte kraften att antända hela sig, om han gjort det hade det hela blivit ännu enklare.
Men han visste att han kunde klara muren, den avr inte speciellt tjock och inte så hög heller. (((har för mig att nått sånt nämndes..?)))
Emon hade inte tidigare tstat att korsa en eld, vilket han nu insåg att varit en passlig träningsuppgift, nu avr det dock försent och han fick använda det han kunde.
Med snabb fart närmade han sig elden och med brännande päls för andra som vidrörde den korsade han elden, nästan helt utan brännskador.
Han kollade sig snabbt omkring, vrålande ilska skjölde emot honom från krigande, smärtsamma, avskysladdade och aggresiva.
Emon såg över hela samlingen, han flinade smått och tog sig emot virrvarret.
En brunfärgad hane mötte hans blick från sidan (?) och tog sen fart för att anfalla. Emon såg vassa huggtändersegla emot honom, han hann reagera emot och skjöt frammåt med låg kroppshållning. Vilket gjorde att när dn andre flög emot honom i noormal höjd, möttes denne av Emons massiva kroppsmassa lite underifrån.
Emons mun hettades upp av en redan nu glödande tunga och han riktade in sitt bett mot bringan eller hoppeligen strupen.

| Emon motanfaller nu Kione med en attack i lite lägre linje än Kione, vilket gör att när de möts kommer Kione i normal höjd, och Emon i attack lägre nerifrån mot Kiones bringa/strupe |

Ivrigt väntade han in den gröne vargen som kastade sig emot honom och högg lågt. Kione tog ett språng upp på den andres huvud och hävde sig över på andra sidan, snubblade till och föll till marken bakom sin motståndare. I chock av att ha råkat ur balans låg han kvar på marken en stund och blinkade.

En röst hördes i hans huvud. Sarabi. Och hon lät inte glad. Kione ignorerade henne. Hon kunde inte stoppa honom nu. Han var redan där. Han skulle visa att han faktiskt klarade av ett krig. Alla skulle bli stolta. Han visste det!

Då plötsligt dök en annan varg in och anföll den gröna hanen. Kione fylldes av ilska. Det var hans motståndare! Hans fiende. Hans! Den där silvirga saken skulle inte komma ivägen och sno honom! Den bruna lilla vargen var snabbt på benen och granskade ett ögonblick vargen som kommit emellan. Inte var han någon devil inte. Så vad gjorde han här? Kione hade inte tid att fundera vidare.

"Min!" Morrade han och kastade sig återigen mot den grönpälsade. Denna gång siktade han mot benen. Han skulle bita av dem. Helt fucking rakt av.


( Viktigt för Emon och Mithrile att läsa, inte speciellt relevant för någon annan. Kione fajtas på så gott han kan ^^ )

Orden ekade igenom hans huvud och Gato strök ogillande bak öronen men svarade inte tillbaka dom ord som hade talat till honom. Han visste mycket väl vem det var som hade sänt dessa ord men kunde inte ignorera dom men inte heller svarade han på dom. Istället spred sig ett kallt flin och om Sarabi var en sådan skicklig telepatiker som han trodde så skulle hon utan problem känna av vad han tänker just nu. Han slåss för sin sak men även för dom han ser upp till och respekterar och vem vet kanske framtida vänner. Men dör dom denna natt så är det bara bortkastad tid och det skulle han se till att det inte blev.
Inte ens om detta skulle bli sista gången han ser detta himlavalv.

Med en irriterad min vände han sin vassa glödheta blick emot Tramptass håll och fann
den stora mörka hannen i underläge och slingrade sig som en räv bland hugg och rivande klor. Blicken var fäst på den svartvita hannen och dom höga benen började att glöda av energi och vid dom vidöppna käftarna bildades ett klot av ljus som den unga hannen slungade iväg precis före han hoppade emot den grönögde hannen. Gato var större än de illaluktande kräket och bestod av ljus. Den andre var mindre och bestod av skuggor men även gifter och om Gato inte var på sin vakt så skulle det kunna sluta riktigt illa.

Den glödande energin hade klättrat sig uppåt och nu glödde även magen och en bra bit upp emot nacken. Tänderna hade antagit en glödande nyans samtidgt som den unga hannen högg efter den mörka giftvargen. Allt för att jaga bort honom ifrån Tass och bort emot elden, bort ifrån dom och ner till helvetet.

[okeeej... rätt och slätt så skjuter Gato ett energi klot emot Zoid precis före han hoppar på honom med ljusenergi täck på halva kroppen ^^]

Hon hörde Sarabis ursinniga ord, och sedan hennes vrål. Hon släppte taget om sin kraft och lät dimman röra sig fritt mellan alla vargars fötter. Det där med att försöka minska elden fick hon vänta med.
"Kom då din förbannade hynda!" skrek Aisu och innan hon hann reagera så hade Sarabi tagit sig fram till henne. Och sekunden senare så gjorde honan ett utfall mot Aisu, som var millisekunden för sen att reagera. Men ändock så bara rispade Sarabis tänder mot hennes strupe. Om Aisu hade reagerat bara en hundradel senare så hade Sarabis tänder varit fastnaglade i hennes hals. En skrämmande tanke.
Honan var starkare, men det var något som Aisu inte tänkte låta sig själv bli rädd för. Skulle hon gå under så skulle hon göra det med en strid, och ta Sarabi ner i fallet.
Hon gjorde ett utfall mot Sarabi's nacke, i hopp om att få in ett bett där det skulle vara svårare för honan att få bort Aisu.

Hanen stod kvar och morrade framför honan han älskade, det gjorde ont att stå där han stod men han visste – varenda liten cell av honom visste – att det var precis där han hörde hemma. Likväl skar det i honom som inget annat då han såg flockmedlem efter flockmedlem stirra på honom med ren chock i de brandskuggade ansiktena. Ty för Qu hade också haft ett hemligt vapen, ett ”stun-gun” och han var inte på något sätt stolt över att vara det.
Men så slet något annat åt sig hans uppmärksamhet, något som fick det att isa igenom hela hans kropp. Han kände hur det närmast vände sig i magen på honom av avsky då Weed plötsligt uppenbarade sig på stridfältet – och inte som ande utan som en fullt levande varelse. Han mor, han älskade mor som betytt så mycket och mer för honom, hon hade dött i onödan. Helt utan minsta anledning hade hon offrat sig för Devils, för att tysta Qu’s ledar-loppa en gång för alla. Och så levde han igen, stod där i full krigsskrud och sina bästa år. Detta fick det att hetta inom honom som aldrig tidigare, han mindes med ursinne hur illa han tagit moderns död – allt det han gjort, allt han gått igenom. Det faktum att hon dött i onödan brände fortfarande i honom, det var som om han just brännmärkts med ett stort, fett ”hopplös” men att man glömt att ta bort den glödande metallen från hans hud. Det smärtande ordet bara fortsatte och fortsatte att ärra och gräva sig in i honom.
Vansinnet var ett faktum.
En liten hona som han kallat syster sen han börjat tala susade förbi under honom, hennes eld slickade hans buk och innan han hunnit reagera så var hennes knivskarpa kargkäftar om hans älskades strupe, även om tänderna bara rispade den. Det blixtrade till för Fieros synfällt och all det vansinniga ursinne som annars skulle drivit honom till att åter byta sida och upprepa sin mors öde vändes istället emot den lilla honan.
Blixtsnabbt böjdes hans nacke och hans kraftiga käftar slog igen över Sarabis ländrygg. Han kände med både skräck och ren njutning hur tänderna grävde sig in i båda sidorna av hennes buk. Det kändes som om han högg i sitt eget hjärta då han kände hur något tycktes spräckas i honan och hon flämtade högt. Med vidöppna ögon och uppspärrad mun kvävde blott hennes envishet ett skärande skri, men Fieros hat var starkare och han hade redan valt sida – det var för sent att göra något åt.
Med en kraftfull rörelse svingade han på nacken och slungade iväg den lilla honan över slaget. Om det var med avsikt eller inte var svårt att avgöra men den lilla brinnande – och i högsta grad smärtplågade – tiken susade i en hastighet på 110 rakt emot Weed, snett bakifrån.

[Fiero lite emo över Devils, ser sen Weed och blir tokig för hans söta mamma dog i onödan. Han tar ut ilskan på närmsta rörande ting, vilket råkar vara Sarabi (till hans egna förtret). Med litet annat än ursinne biter han Sarabi över ryggen och slungar iväg henne mot Weed, Aisus hugg träffar därför inte så bra men hennes hörntänder rispar dock upp en ytligt och ojämnt sår i Sarabis nacke. Weed och Aisu borde iaf läsa detta inlägg.]

Mivria mål var klart i sikte. Hennes energirika månboll skickades iväg mot hennes mål - hennes älskade - Malvado. De var fortfarande långt ifrån varandra, men hennes månboll hade en förvånandsvärd träffsäkerhet, så att den var riktad mot Malvado var det ingen tvekan om. Det visade tydligt hennes avsikter med denna strid. Hon ignorerade hennes skrikande och sårade hjärta, detta var nödvändigt. Hon skulle möta honom. Hon var inte rädd. Hon hade vårdat hans skador, burit hans barn, levt med honom i Qu.. Mivria om någon kände till hans svagheter. de värsta fienderna är de som står en närmast om de vänder sig emot en. Malvado hade tydligt redan bevisat det. Han hade utnyttjat hennes svaghet.. Hennes kärlek för honom. nu fick hon göra detsamma, och hon visste antagligen mer om honom än många andra här. Kanske hans största fiende. Varandras största fiende.

Vilket mörker till kärlek. Eller hade det någonsin varit kärlek? Mivria visste inte. Kanske hade han lurat henne från början när han fick veta att hon var en Qu'are, och Mivria ung och oerfaren som hon var föll direkt för hans mörka själ som hon kunde förstå och se sig själv i. Kanske hade det aldrig varit någon kärlek mellan dem så som hon alltid inbillat sig.

Tänk vad mycket Mivria hade gått miste om i sitt liv i sådana fall; Andras kärlek. En tanke på Dolor slog sig plötsligt in i hennes sinne..
Och tänk vad hon hade offrat; Sin flocks förtroende.. En tanke på weed som litat på henne när han lät Malvado stanna.

Ingen återvändo, bara slutet kvar.

Innan hon gav sig in i sin dödsstrid talade hon tydligt till Damon, "Damon, det här är din verklighet. Minns din roll om det händer mig något." Hennes blick sneglade över mot alfan och betan i devils.
"Damon, lyssna. Om du ska attackera någon, ta ledarna. Nevada, Tramptass. Minns vilka som är dina bröder och systrar, skydda dem."
Mivria kände Damon väl nu, och kände till hans mörka sida även om hon sällan träffat den. Mörker var inget som skrämde Mivria längre.. Speciellt inte mörker från hennes fränder.

Hon sneglade mot Aisu och såg att hon blev attackerad, men såg att Fiero, Devils-sonen, beksyddade henne. Hon fick anta att han var på hennes sida, på Qu's sida och att han menade sitt Devils-svek som hon tolkade det. Trots allt, Malvado hade aldrig slagits på hennes sida motDevils. Och hon litade på Aisu och hoppades hon inte skulle göra om samma misstag som hon själv hade gjort. Misstag som hon nu skulle åtgärda, trots att vissa skador och sår från misstaget aldrig skulle läka.

Hon höjde sin röst för alla i Qu och talade med stark röst fylld med hopp.
"Minns vilka ni är, minns ert hem och minns varför ni slåss" Hon tog ett djupt andetag och ögonen lyste av månenergi när hon fäste blicken på Malvado. Varenda en av hennes muskler var spänd, ändå utstrålade hon ett lugn och en trygghet. Hon väntade på Malvados nästa drag. Nu skulle hennes strid verkligen börja.




[Sammanfattning: -Mivria skjuter månboll (koncentrerad månenergi) mot Malvado.
-Talar lugnande till Damon
-Konstaterar att Fiero verkar ha svikit Devils och skyddar hennes dotter Aisu, vilket lugnar henne så hon inte behöver tänka lika mycket på Aisus säkerhet.]

[ behöver endast läsas av Mivria.]

Han såg tydligt ljusen som var på väg honom, och den bländade honom på ett irriterande vis och han blinkade frenetiskt för att kunna se klart igen. Ljus, ironiskt med tanke på att han antagligen skulle se liknande ljus när kriget mer eller mindre var över. Han räknande inte med att gå ur den här striden levande, men han tänkte göra sitt allra yttersta för att faktiskt göra det, och klarade han det inte skulle utan tvekan göra allt för få med sig Mivria.
Han såg nu inte rätt mot ljuset. Han tänkte snabbt. Han omslöt sig i en liten kupol av massiv, våldsam eld. Hoppandes att han skulle kunna stänga ute klotet av månljus. Han hade aldrig förr stridit mot någon med krafter som Mivria's, och nu i efterhand ångrar han att han inte tog tillfället i akt när han vi Qu att stridsträna med och mot dem.
Han hade inte lyckats stänga ut klotet helt, men den hade blivit grovt förminskad när den trängt igenom hans vägg av eld. Den träffade honom rakt i bröstet och han slungades bakåt med en kraft som han inte trodde var möjlig. Han slungades ut från hans lilla skyddande kupol, som så fort han var utanför den löstes upp till endast rök.
Han landade en bit bort, lite omskakad, och med ett runt, köttigt brännsår på bogen. Han reste sig upp, stirrade på Mivria, och ett litet flin lekte på hans läppar.
"Kom då." viskade han för sig själv. Flinet på hans läppar växte sig bredare och bredare, hela hans ansikte lyste av något slags lyckligt och mordiskt vilket fick honom att mer eller mindre se ut som en fanatisk mördare.
Äntligen fick han strida med sin familj.
Så satte han av i ett stort språng, med siktet inställt på den varg som han än gång nästan älskat mer än sin egen flock. Men saker förändras. Han förändrades. Nu såg han på Mivria som vilken Qu som helst. Och hon skulle gå under.
Han sick-sackade genom krigande vargar, mest för att göra det svårare för Mivria att få in en till träff. Hela tiden så låg flinet på hans läppar.
Han kunde knappt tro sig själv när han kände extas över detta. Han var utan tvekan förändrad. På ett sätt som han inte ens själv kunde förklara.
När han sprang rakt fram mot henne så skickade han ut en säkert två dussin av vassa taggar av is, riktade mot honans bog och neråt. När han kom fram till henne så hukade han sig och högg efter hennes bog.

I det ögonblicket, när han blev träffad av henne, och log ett maniskt halvgalet leende tillbaka, i den stunden visste hon att allt de haft, eller kanske till och med aldrig haft, för alltid var borta. Nu var han för alltid död för henne. Mivria hade levt i de nhär låtsasvärlden hon hade skapat åt dem båda, där de en dag skulle leva tillsammans, bli gamla och grå tillsammans för att sedan dö sida vid sida. Mivria borde ha vetat bättre, det insåg hon nu. Vad hade hon inbillat sig av denna mörkervarg? Att han hade känslor? Hon hade alltid gärna velat tränga undan de faktum att hon själv hade uppfostrat 4 älskade ungar, som alla ändå hade ärvt hans mörker till allas nackdel. Han hade aldrig brytt sig om dem. Han hade aldrig brytt sig om henne. När han lämnade Devils så trodde hon ändå att hon äntligen fick se hans sanna sida, den som hon alltid älskat. Den strimma av värme av kärlek hon alltid hade sett i honom, den sida hon hade hoppats skulle komma fram mer och mer om hon bara älskade honom tillräckligt. Så ycket hon hoppats och väntat på. Hon borde ha insett tidigare. Men vad hade hon annars som hon kunnat hålla fast vid i sitt liv? Hon hade alltid haft något att kämpa för, eller kämpa mot. Ett liv i framtiden som skulle bli det hon alltid önskat. dela en familj med den varg hon älskade. Hon trodde hon att fått en drömmen, även om hon inte hade vågat accepterat de helt så trodde hon ändå att hon hade fått en bit av sin dröm som sedan hade slitits ifrån henne. Eller nej inte slitits ifrån. Den biten hade aldrig varit hennes från början. När skulle hon lära sig?

Hon stod kvar och väntade när han kom emot henne med sin galna blick. Som att hennes attack bara hade triggat igång honom, och Mivria hade självklart inte förväntat sig något annorlunda.

En tår, omöjlig att hindra rann ner för hennes kind.

Hon tog ett steg tillbaka av smällen från isen som trycktes in i hennes framsida och benen med ispetsarna utstickandes från kroppen; Det var redan en blodutgutelse. Hennes starka energinivå började dock verka direkt, rusade genom hennes kropp likt elektricitet värmdes isen så den föll av snabbt för att inte bli kvarsittande i kroppen och ge köldskador, samtidigt som hon hoppade för att undvika hans attack mot bogen. Han träffade, rispade upp den men hon kunde nu sikta in ett hugg mot hans manke samtidigt som hon laddade månenergi mellan tänderna för att kunna ge ett brännande bett.

[sammanfattning: Mivria slåss mot Malvado; endast malvado behöver läsa]

Weed högg inte mot hanen, inte än. I strid var Weed någon som åtminstone till en början planerade sina drag och väl betraktade den andres för att hitta dennes fördelar och svagheter, och för att själv kunna dra nytta av sina egna. På så sätt var han förberedd av den stora hanens attack och snabbt hoppade han åt sidan, vände sig genast om för att se Sleazoid gå till attack. Han var giftig, och den gråa ungvargen backade ett flertal steg, insåg att hans flockbroder troligen skulle få ut mer av sina förmågor utan hans närvaro.
Häftigt andades ha ut, kände pulsen öka medan han drog sin blick över strdisfältet, försökte analysera hela händelsen. En händelse som han, ännu en gång, varit försenad till. En händelse som aldrig tycktes sluta förvåna honom, och ilskan bubblade upp i samma sekund som han drog slutsatsen att mal-fucking-vado var en förrädare. Att hans hjärta matchade den mörka pälsfärgen och hans ögon ökensolen som alltid varit och skulle bli hans hem, hans fängelsehåla. Där stod han, med blottade tänder och ett flin på de svarta smilbanden, och Weed ville inte annat än att kasta honom till Chaibos. Han var en usel individ, han hade utnyttjat sin kärlek. Men till vilken nytta?
Ögonen intog en mörkare ton och ett dovt läte rullade upp från stämbanden, och det var hans första misstag denna månnatt. Ilskan gjorde honom omedveten om den fara som knackade honom på axeln. Eller slog, snarare.
För han hade bara hunnit rycka till och vända på huvudet innan någon dundrade in i hans sida, slog andan ur honom och han kastades åt sidan av kollisionen, ställde sig sedan på vingliga ben och ansiktet rätt mot.. Ascars son. Likheten var slående. Men han var en av Devils, och en av dem som i nuläget hotade hans barn, hans fränder och älskade.
Tänderna gnistrade till och han hoppade snabbt framåt, med sikte på Fieros ansikte.

[Weed undviker Tass och lämnas striden åt Sleazoid, betraktar för ett tag Miv och Mal på håll och inser att han har är en förrädare, blir så pissed att han inte ser Fieros attack.]

Attacken mot Weed, det ruttna aset, misslyckades eftersom den grå hanen hoppade undan och försvann iväg. Tass hade följt efter och slitit valpen i stycken, om det inte vore för Zoid som höll honom tillbaka genom att anfalla. Ett välkänt sinne pressade sig mot hans eget. Han släppte motvilligt in det och en bild av en brun liten valp uppenbarade sig. Kione. Kokande av ilska slängde han en blick bort mot valpen som i nuläget slogs mot en för honom okänd hane. Idiotiska valp. Men han hade inte tid att hjälpa nu. Kione fick klara sig själv.

Han hade för några sekunder trängt in i skunkens huvud och slitit sönder så mycket han kunde därinne, han kände hur det smärtade och med ett flin av vansinne fortsatte han riva, men Zoids skuggor hade ännu en gång gömt hanens sinne för Tass och han försökte förgäves dyka igenom dem en stund innan han tvingade sig att avbryta och dra sig tillbaka, för Zoid hade kastat sig fram och huggit mot honom så att en skur av gift hade träffat honom på samma ställe som skuggpilen tidigare hade gjort. Då den randiga hanen drog sig tillbaka igen grimaserade Tass ilsket och förberedde sig på smärta, en smärta som aldrig kom(?). Giftet som hade hamnat i såret sved till, men sedan hände ingenting. Men Tass visste att han inte skulle underskatta Zoid och hans gifter. Han var säker på att giftet hade påverkat honom, han hade bara inte upptäckt det än. Mer han hann inte fundera förrän den randiga hanen ännu en gång sköt någonting mot honom, den här gången var den en skuggboll. Tass morrade ogillande och intog en hukande ställning för att undvika bollen, men han var för långsam. Den kyliga gasen slog emot hans ansikte och direkt snörptes hans andningsvägar åt och han kippade, nästan panikartat med andan. Hostande såg han på Zoid med glödande ögon. Han skulle dö. I samma sekund dök en ljusstråle upp och kastade sig över motståndaren. Caligato.

Så när Zoid hade uppmärksamheten åt ett annat håll passade Tass på att gå till attack igen, denna gång fysiskt. Snabbt smög han sig fram mot den mörke hanen och slängde sig emot honom med sin massiva kropp för att få hanen ur balans, samtidigt högg han emot ryggen och gjorde en blixtsnabb attack mot hans sinne, en attack som bara var avsedd som en distraktion.

( Tass ser Weed försvinna iväg, förbannar Kione, får en dos grått gift i sig och andas även in massa gas och attackerar Zoids sinne. Då dyker Caligato upp och går på Zoid. Tass kastar sig mot Zoid för att få omkull honom och hugger mot ryggen. )

"Framåt!" Hade Tramptass utropat. Och ljudet av Devils tassar hade dundrat i takt med eldens lågor. Nevada hade stått kvar och sett deras flackande skuggor kasta sig om vartannat, som i en dans. Han visste att de tänkte för full rulle nu. Men... Snart... Snart skulle de känna doften och smaken. Av blod. Och de skulle inte längre bry sig. De skulle springa ut alla sina känslor på en gång. Och lämna förrädisk död efter sig.

Han kände hjärtat slå till hårt i bröstet på honom. Gjorde honom medveten om hur dödliga de alla var. Hur dödlig han själv var. Han hade medgett inför den här dagen. Och vetat hela tiden. Idag kanske inte Sarabi kom hem. Shiro kanske inte skulle finnas där och ge honom en sista puff på kinden innan han gick för att sova. Kyoko kanske inte fanns vid vatten hålet imorgon under soluppgången för att diskutera framtiden. Kanske fanns han inte själv där. Kanske fick han aldrig springa med sin familj igen. Och han hade sörjt. Varje kväll. Krig var inte längre vackert. När han var yngre hade han slagits för sin plats, vid sidan om Tenkai. Han hade krävt av omvärlden att de skulle få utrymme. Få plats att leva och älska. Och nu hade de det. De hade allt. De hade varandra. Men världen insisterade ännu.

Så nu stod de på klipphyllan. De satsade allt för att bevara det som de äntligen hade fått.
Han vill röja allt ur vägen. Allt som hindrade hans familj från att skratta och leka.
Men inte utan att säga farväl till allt han älskade. Han sket fullständigt i Mivrias yl och kapplöpningarna mot denne. Han fyllde sin röst med all den kärlek han förmådde och ylade ut ett sista farväl och ett välkommen hem. Till Devils.
Sedan tittade han ut, andfådd, över flocken, myllret av rörelser. Och han kopplade bort minnen och historia, slöt sig till den aggressiva stunden. Röd flammande död och gråt. Hopp och kärlek. De gula ögonen blev skarpa och iaktagande.

Det första han såg var Fiero, vänd mot sin familj. Han förstod inte först, men insåg snart att honan bakom honom var anledningen. Han fnös, skulle det inte vara romantiskt? Om de två kom där ifrån hela? Fiero tappade allt värde i hans ögon. Sjönk till den djupaste grad. Förbi valparna och all evighet. Han brydde sig inte längre om hur högt denne skulle skrika av smärta, be om nåd och gråta. Ett svek var ett svek. Inga fångar skulle bli tagna.

Ett plötsligt ljus får honom att vrida sin blick och, först bländad, förvirrad fokusera synen på den grå fläck som tycktes bränt kvar på hornhinnan.
...
En illusion? Nej, Tass var redan där. Kunde det vara? Gick inte att ta miste på. Weed.
Weed.
Weed.
Det vita ansikte som nyss var sorgset och lugnande förvreds och tryckte fram tänderna som korsade varandra under läpparna. Ögonen tycktes ansträngda, som om de såg skiten ur den grå vargen.
"Saturn, Azazel." Väste han mellan tänderna. "Jag vill att ni flyger upp, och inväntar den stund då en av oss ligger i underläge. Så fort som det händer undsätter ni. Stanna sedan vid dennes sida om den är skadad, annars flyger ni upp igen."

((Jag låter Nevada stanna en sekund om det finns fler som behöver någon form av order, eftersom vi inte har fler strategier?? However, Nevada Ylar ett Farväl och välkommen hem, tänker tillbaka, samt ser Fiero och Weed.. och ger order till Azazel och Saturn.))

Triumf över att hans is hade träffat, trots att de inte satt kvar länge i hennes kropp. Knappast något han hade räknat med i och för sig. Ytterliga triumf när han kände hur hans tänder åtminstone fick tag i hennes bog, även om han åstadkom mindre skada än vad han hade velat. Han såg hur någonting ljust skapades i hennes mun, och han dolde en ovälkomnande skräck som han kom när han såg det. Han gillade verkligen inte hennes kraft.
Han kände hennes tänder sjunka in i hans manke. Samma ställe där han fick såret från Kyoko, men det hade läkt nu, tur var väl det.
Han röt av ursinne och smärta, han skickade ut en våg av eld, likt en energi våg från sin kropp som sköts ut i sex meters radie åt alla håll från honom.

[ den där energi-eld-vågen whatever; typ en en energivåg om du fattar Mivi? Fast med eld ^^ ]

Flinet på hans läppar ligger belåtet kvar. För Saturn tycker om krigets hetta och höra fiendens dödsskrin och känna smaken av deras kött och blod. Men krig betyder även att den egna sidan inte kommer komma undan helskinnade. Och det är det som färgar flinet med en mörk bitterhet. Om han kunde skulle han stå upp för dem alla. För Devils. Men ensam kan han knappast täcka hela slagfältet. Så sikta in på de som mest behöver det. Se till att göra så stor skada på motståndaren som möjligt. Den skära tungan fuktar åter läpparna och öronen rycker till och hela blicken vänds mot Nevada när denne brister ut i ett yl som förmedlar så mycket känsla att det stärker själen.

Nevada som Saturn faktiskt känner viss osäkerhet inför. Osäker rädsla kanske?. Men Saturn's lojalitet har alltid varit stark och såklart lyder han ledaren. Därför nickar han bestämt och kroppen hukar sig mot marken innan han med kraft kastar sig rakt upp i luften. Vingarna breddas ut helt och med flera kraftiga slag är han uppe i luften. Han vinner höjd och cirkulerar sedan slagfältet. Håller koll på alla där nere genom deras olika placeringar på marken och även genom deras energier. Vissa utstrålar mer energi än andra. De lyser klarare. Likt solar bland stjärnor.

[Saturn lyder Nevada's order]

Kriget bryter ut lika snabbt som ringarna på vattenytan. Den sprider sig som en löpeld och ingen kommer undan. Det verkar även någon enskild se till genom att omringa dem alla med eld. Eld. Inte Hina's favoritmotståndare precis. Men det sänker inte hennes mod för det. Läppen dras bakåt och blottar tänderna när hon studerar motståndarna runt sig för att finna ett lämpligt mål. Zoid har redan lämnat hennes sida och gett sig på en större grå hane. Hina vill inte att Zoid kommer till skada. Men det är väl oundvikligt i krig. Så länge de båda kommer med livet i behåll tillbaka till Anah. Den turkosa blicken riktas snabbt mot en främmande hane som även denne ger sig på Zoid. Två mot en är inte rättvist. Men när är krig rättvist?

Flera andra icke-Qu:are har även anlänt. Vilka Hina inte känner igen. Men ett igenkänt ansikte tillhörande Wind. En hona Hina mötte för länge sedan. Men det kan inte tänkas på nu. Hina koncentrerar sin vind och sänder iväg flera skärvindar mot hanen som attackerat Zoid med någon ljusattack. Skärvindar kan göra stor skada om de träffat. Och Hina är rätt bra på att sikta. Vinden är en del av henne.

Hina's egen telepatiska förmåga sluter hennes tankar och sinne och medvetande för andra. Hon hatar den kraften men har tränat den till sin fördel. Gör hennes huvud nästintill ointagligt mot telepatiska krafter. Men det finns fortfarande se som är mer kraftfulla än henne.

[Hina attackerar Gato med vassa skärvindar.]