Såren över hans bringa blödde, men ack han kunde inte känna det. Han hade alldeles för mycket adrenalin som pumpades ut genom kroppen, hade han inte lärt sig att filtrera ljud hade hans egna hjärtslag förstört hans synfält. Han var dock alldeles för erfaren av blindhet vid det här laget för att det skulle vara ett hinder för honom. Han mindes till och med koncentrations lektionerna med Blossom. Att en sende varg kunde lära en blind varg se på ett kosntigt och tillvridet sätt är ganska imponerande.

Han kände blodet rinna ner för hans strupe, käftarna pressades allt hådare samman desto mer tänderna kilade sig in i nacken på unghanen. Sedan hände sekunderna snabbt. Han hann inte reagera när han såg rörelsen snett bakom sig och släppte inte taget förens han förvånat hörde ett brak mellan käftarna. En stark njutningsfylld känsla fick honom att rysa i samma stund som en stor hane flög in i sidan på honom. Han tappade i samma stund luften och blev liggandes för några sekunder i väntan på att han skulle hämta andan. Den kom fort tillbaka, men hanens käftar for över honom som rakblad. Detta var en vuxen hane, erfaren. Han flinade kallt. Såg valpen som silade ner som en död sill för sluttningen. Detta var någon som betydde mycket för hanen, det såg han ganska kvickt med hjälp av sina krafter. Ett rent sant nöjje.

- Your son right?? He's dead..
Viskade han hånfullt emot främligen då denne kom emot honom för att hugga honom i strupen. Han for upp på alla fyra och hoppade undan. I nästta sekund högg hanen emot honom igen. Iwaku reagerade kvickt, tog ett snabbt steg framåt för att möta denne, spände musklerna i hela kroppen och krökte nacken för att i all kraft sedan ge den mörka hanen en så kallad Danskskalle. Det var inget han vanligtvis använde i strid, men det var effektivt om han ville bli av med en stridskämpe snabbt för att sedan hinna där ifrån tillsammans med Aisu och Fiero. Han såg inom sig hur känslor och minnen tinade bort i samma stund som den stora hanen började tappa medvetandet. Han kände på sig att denna striden var långt ifrån över, även om den inte skulle tas upp igen på ett bra tag. Hans blick och uppmärksamhet vändes sedan tillbaka emot sin syster och sin bästa vän. I några långa språng tog han sig sedan till dem och när de väl var inom lagom räckhåll telepoterade han dem långt ifrån platsen. De hade andra planer att ta itu med.

[EVIL SHITFACED BASTAD är han jag vet... Thats life, en elak värld skapade ett monster, thats it... Poor evil Iwaku <3]

Emon siktar in rakt mot Zayevs bringa när den blå reser sig på bakbenen, han hinner inte se om det träffar eller inte men det luktade svedd päls. Mitt i det hade han ett öronbedövande vrål i sina öron, han sänkte det blixtsnabbt mot marken och slog ena tassen över örat. När han höjde huvudet i plåga och såg Zayevs blick förstod han att det var en del av hans kraft.
Innan följande ljudvåg nådde Emon hann han rikta in en eldsflamma som skulle antändas i stora lågor unbder Zayev och sakta förhoppningsvis grilla honom. Emon var svagare nu, betydligt svagare pga. alla attacker. Men han försökte ändå få elden att genomföras helt, så att genast Zayev flyttade sig skulle elden spridas över marken ditåt han gick, för att på samma gång bara bli till glöd på den föregående plats där han nyss varit. Hannen han lägga ut ett flin med tanke på vilken smärta den andre skulle utsättas för men inget mer slapp ut ur den gröna muskelbyggda hanen.
Ljud från alla håll riktades mot honom, han hörde plågade skrin som kunde vara en annan vargs sista läte. Han hörde segervrål, han hörde förtvivlade och peppade prat, han hörde allt som de andra gav ifrån sig. Irrande stirrade han runt sig, men försökte fortfarande fokusera på elden vid Zayev.
Antagligen kunde den inte vara i metershöga flammor pga de kraftigt distraherande och plågsamma momenten Zayev utsatte honom för. Men samtidigt som den blåes ljud distraherade honom skulle Emons lågor som hoppeligen nästan täckte Zayev störa honom med.
Tyvärr täckte de honom nog inte nu när den andre kom med såna oljud riktade mot Emon.
Hannen vrålade sinnat ner i marken. Försökte på allt att sluta, men såklart funkade inget.

|| oaaah, blev lite brått här nu men: Emon plågas av Zayevs ljud, antänder marken under Zayev med tanken att lågorna ska typ täcka hannen. Men blir distraherad av ljuden, tänker ändå att elden ska följa Zayev vart han än går (antagligen med lite lägre låga med tanke på ljuden)||

Till sin förtjusning hade Zayev lyckats med sitt lilla trick. Då höga flammor slog upp runt om honom falnade hans förtjusning. Dock sjönk de och var mycket snart endast någon decimeter höga. Irriterad dansade den blå till. Det brände och sved under hans tassar. Han tackade sig lycklig över att hans tassar var vana vid att gå över den heta ökensanden och att han hade ärvt viss del utav sin eldimunitet ifrån sin far. Tyvärr hjälpte det inte allt för mycket då marken inunder honom glödde. Han lade över tyngden på vardera sida och dansade än det enda hållet och än det andra, men ingenting fick elden att sluta flamma upp inunder honom. Den ankommande irritationen fick Zayevs koncentration att dämpas. Han morrade till och såg mot Emon. Med ett vrål kastade han sig mot honom, högg efter strupen. Om han inte kunde bli av med elden skulle han bli av med den som skapade lågorna.

[Visste inte riktigt hur höga flammorna var, så jag bestämde en höjd på dem.. Men ljuden runtomkring sänks till viss del och Zayev kastar sig mot Emon]

Han var inte längre medveten om vad som hände omkring honom, det enda som fanns i hans synfält var skuggvargen och skunken, men blicken blev allt suddigare, konturerna blev otydligare, allt var ett töcken. Men han vägrade ge upp. Han kunde inte ge upp, inte nu. Plötligt bröt en röst bubblan runt de tre stridande vargarna.

"Nevada."

Tramptass stelnade till och såg i det ögonblicken var det som om någon hade pausat kriget. Tass gjorde inget annat än att lyssna på Mivrias ord. Men det var bara tomma ord för Tass. Meningslösa tills Nevada hade sagt något annat. faktum var att han knappt hade ork att begrunda dem ordentligt. Så mycket annat tog hans uppmärksamhet, det var först nu han lade märke till i hur pass dåligt skick Devils var, och Qu också för den delen. Döda och skadade låg överallt, den fräna blodlukten stack i nosen, ett  lågt jämmer hördes från en skadad, var det Urufu som livlöst låg därborta?

Så mycket som inte skulle ske hade skett. Vad hade hänt med Fiero? Tass hade svårt att förstå att den lymmeln hade förrått dem.

Men han hann inte tänka mer på Fiero förrän han fick syn på något som fick hans hjärta att stanna för en sekund, för där, ett stenkast ifrån honom låg en mörk skepnad, pälsen blänkte nästan blå i månens sken och de giftgröna ögonen stirrade livlöst tillbaka på honom.

"Nej." Läpparna rörde sig knappt när han viskade fram orden. Smärtan i kroppen var som bortblåst, det tog honom bara några sekunder att ta sig fram till den stilla kroppen, så välbekant men ändå så främmande. "Nej. Zemi." Han kunde inte förstå, det kunde inte vara sant. Zemi, hans Zemi, hans själ, en del av honom själv. Hon var död. Han var död.

Han kastade sig över henne, försökte få henne att vakna. Det fick inte vara sant. Hon bara sov. Det var ännu ett av hennes trick, hon skulle snart vakna och ge honom ett hånflin, kalla honom dumma tasselitassen som alltid faller för hennes tricks. "Nej, vakna. Zemi?" Han krafsade frustrerat på henne, men hon reste sig inte upp. Han backade ifrån kroppen utan att ta ögonen ifrån henne. Darrande föll han ihop och sanningen gick plötsligt upp för honom.

Hon fanns inte mer. Sakta kröp han närmare henne igen och lutade sitt huvud mot hennes nacke. Den välbekanta doften kunde inte lugna honom. Han hade varit för upptagen för att ens märka att hon deltog i kriget, hon skulle ju vara hemma och vakta döda skogen. Hur hade han kunnat låta detta ske?

Ett sorgeskri fyllde luften, ett sådant läte hade han aldrig åstadkommit tidigare, så fyllt av sorg och smärta men också hat och hämnd lystnad. Han skrek ut sina innersta känslor, för hans själsfrände hade slitits ifrån honom.

En del av hans själ dog med henne den natten.

[ Ingen behöver egentligen läsa. Tafs stannar upp i striden och lyssnar på Mivrias ord UPPDATERAT: Tass upptäcker Zemis döda kropp och dör lite inombords. ]

Med en lätt krusning över nosen lyssnade han.
Det var hans plikt som ledare att lyssna till dessa ord och döma dem. Begrunda dem källkritiskt. Och hur gjorde han det?

Skulle Qu klara av att hålla sina tassar från hans familj? Han tvivlade inte på Miv, som motståndare hade de känt varandra länge, hon hade utvecklats, blivit starkare... framför allt, blivit ledare. Men aldrig skulle han kunna lita på hela gruppen. Aldrig sluta oroa sig då en Devils behöver vandra genom dessa marker. Han slåss, givetvis för sin familj. Det är poängen med den här striden. Kriget om en fred. Det Mivria nu erbjöd kunde han inte helt acceptera. Men som svar log han ändå.

"Om jag skulle få välja så hade det här kriget aldrig skett. Men om jag hade fått välja hade också risken fortlöpt att de mina dog bort, och familjen splittras. Det du erbjuder tänker jag ta emot. Vi tänker hålla ditt ord på att Devils kan gå fria. Hur som helst kan jag inte tala för Malvado eller Fiero. Malvado är fri att utmana ödet, på era vilkor. Fiero vet om och har accepterat flockens regler. Han är medveten om konsekvenserna av hans handlignar. Men för fridens skull kommer vi inte jaga honom. Jag kan hur som helst inte lova att någon av de mina inte gör någonting drastiskt om han skulle beträda Devils revir. För er del... Låter det bara rättvist att vi inte rör er heller. Vi vill inte ha annat än ett säkert hem, trots allt."
Om han hade fått välja.... Hade han slagit sig till ro då? Vad hade hänt.... om han hade valt Nyene istället? Den där regniga natten? Vad hade hänt om han inte följt efter Tenkai?

Han släppte inte ögonkontakten med Mivria, men inombords ville han se sig omkring, och se effekten av det som han påstod inte var hans verk. Han kände bloddoften i hans känsliga nos, värmen som böljade mot hans ansikte. Skulle han kunnat stoppa det? Inte i Tenkais namn... Men det var vägen han hade valt. Det var vägen han behövde slutföra. En väg omöjlig att vika av ifrån. Och det här var den sämsta situationen att tvivla i. För Mivria stod framför honom, och han kunde se hur insupen i situationen hon var. Hur hon bet ihop för att vara stark. Hur hon tänkte för sin framtid. För att just han stod inför henne.
Men...
Han kunde inte hjälpa att känna att även det var hans.... fel.

Tass skri avbröt tankarna. Det skärde i hans hjärta. Han försökte intala sig själv att han inte kunde göra något. Men han slet ändå bort blicken från Mivria. Tittade bort mot Tass och Zemi. Vände blicken mot Urufu som långsamt tog sig närmre. Mot Azazel...

Han vände sig mot Mivria. " Om ni accepterar, jag vill se till de skadade."

Med en tom röst, och en tom blick, för att dölja desperationen som växte inom honom.


((Alla läser, kriget drar sig mot ett slut.))

Mivria tog in Nevadas ord. Han fick erkänna för sig själv att han antagligen var mycket visare än hon tidigare anat. Han delade inte bara hennes upfattning om världen i form av religion etik och moral. Men han står för de han tror på, och för Mivria blev det tydligt att någonstans i hans kalla yttre så fanns där en ledare som gjorde sina val för att han bryr sig om sin flock, liksom Mivria själv gör. Vad som är rätt och fel i de valen en ledare gör är antagligen inte för att man menar ont, utan för att man gör de man tror på. Hur detta sedan uppfattas av andra formar ens rykte. Men Mivria visste sen tidigare att man aldrig kan döma vargar, vrener eller kargar till att vara onda, eller ta för givet att de är goda. Dessa gränser finns inte. Även vargar som Nevada, denna obehaglige till ryktet onda varg var liksom hon en ledare som tvingas göra val omöjliga för andra att förstå. Mivria hade fortfarande mycket att lära om hur det är att vara ledare. I jämförelse till Nevada så var hon fortfarande nybörjare på området. Men hon skulle utefter sin egna tro på livet, med månguden Duraneir som sin ledsagare, göra de val som hon skulle anse rätt och vara bäst för Qu, hennes kära familj av bröder och systrar. Hur andra skulle uppfatta henne som ledare skulle lbi upp till dem att avgöra, oc hdet skulle bli upp till hennes flock om de ville följa hennes beslut. Någonstans inom henne hade kanske en förstelse för den vite, men till hjärtat mörke, ledaren Nevada som nu stod framför henne, där hon fortfarande bar sår från Nevada själv. Men för flockens skulle så var det inte värt att ta hämnden för dessa sår. Alla inblandade på båda sidor hade redan bli straffade nog. Personliga vendettan var man tvungen att lägga åt sidan.

Även om de kanske bar henne emot, så gav hon en bugande gest mot Nevada för de han sa. Hon mötte hans blick igen, såg rakt in i ögon gula som hennes.
"Dina ord du talar har stor mening för mig. Om dessa ord jag sagt bryts av en varg som kallas sig för en varg av Qu har du mitt ord på att jag kommer vandra till er, för att låta er ta mitt liv, utan motstånd."

Mivria sträckte på sitt framben, och böjde sakta ner sitt huvud och greppade tag om sitt framben med sina tänder och rispade upp sår som genast började blöda. Rött blod började rinna i strimmor längs hennes ben som färgade marken under henne i en mörkröd nyans.

"Du har denna blodsed på de jag sagt." Hon tvekade inte i det hon sagt.

Kanske kunde istället denna förståelse skapa något nytt mellan flockarna som inte existerat så länge hon vandrat på Numoorislätten, eller som knappt någon antagligen kunde minnas i varken Qu eller Devils - någon form av fred. Huruvida detta verkligen skulle kunna bli en fred återstod att se, men Mivria tänkte se till att de inte skulle bli en Qu'are som skulle bryta dessa ord som de nu hade sagt till varandra. Hon ville nu ära detta, och önskade att andra kunde göra detsamma. Någonstans var någon tvungen att bryta sig ur denna cirkel av evigt hat och dödande som aldrig ledde till ngot annat än födelse till nytt hat i nya generationer att komma. Nu hoppades Mivria kunna skapa ny livsvilja till framtida Qu utan fruktan för vargarna i öster.

Även om Mivria antagligen aldrig skulle förstå Devils och deras levnadsmetoder och regler som de var tvungna att följa så ville hon hoppas på att hon kunde lära sig acceptera dem, och leva vid sidan av dem. Troligen inte som vänner i denna generation, men vem vet vad som händer om flera generationer? En dag kanske det finns möjligheter för en stark allians mellan Devils och Qu om de kunde lära sig att acceptera varandras skillnader. Hon tvivlade dock på detta för stunden, de var för olika, men även Devils skulle förr eller senare få nya ledare som skulle ta nya ledare, precis som Qu skulle få en ny ledare efter henne som kanske kunde skapa ytterligare nya band med denna flock långt mer än hennes egen heder skulle kunna förmå.

"Låt oss ta hand om våra sårade." Sa hon instämmande i det han sagt. Hon såg att flera devilsmedlemmar var skadade, precis som Mivria kunde se skadade ur hennes flock som hon mer än något annat ville hjälpa.
"Säg mig, kan vi sedan vandra tillbaka till våra hem i ro och lägga detta blod bakom oss?"


[Alla läser även detta, förhandling om ett slut på kriget.]

Nevada nickade till hennes ord.

"Jag hoppas det." var egentligen allt han kunde säga. För vad visste han egentligen?
Han var inte helt säker på om resten av flocken skulle misstycka att han avbröt striden. Men det var så det skulle bli. Han såg in i Mivrias blick, en sista gång, innan han vände sig bor från henne.
Tre korta skall, var och en slutade med en ylning, utlöstes från honom. Avbryt. Sakta ner. Avsluta.

"Alla skadade till mig!"

Han skulle inte hinna flytta undan någon, vilket tvingade honom att lita på de ord som Mivria just talat. De som redan var flyttade fick vänta, han ville se till de som fortfarande var i riskzonen.

Han ville känna striden långsamt tystas runt honom. Några tystnade. Av fel anledning. För många döda. För många sårade. För många stred fortfarande. Han kastade upp huvudet och lät ett kort, grovt varnande yl lämna honom.

"Alla skadade samlas!"

Han gick snabbt fram emot Urufu, tog emot hans kropp med nosen, stoppade fallet, och lät den sedan varsamt glida ner den sista biten på hans framtassar. Han undersökte kroppen snabbt. Men han .... var för sen...

...

...

Försiktigt drog han sig undan. Släppte Hanen med blicken och gick vidare till Azazel och Sarabi. Hastigt tittade han över axeln, mot Mivria, och Qu.

Hastigt tittade han också mot Tramptass och Zemi. Ett förhållande han inte vågade störa nu. Om Zemis liv gick att rädda, så skulle Tass varit framme vid honom nu.

Han trevade fram mellan istapparna och tryckte upp sin nos mot Sarabis röda kind för att avbryta henne, lugna henne.
"Du har gjort ett bra jobb. Ligg ner, nära Azazel." sa han. Kort.

Och så, långsam till start, började han hela luften omkring sig. Och de som var nära och andades, skulle känna hur de ganska snart blev friska och klara i huvudet. Kropparna skapade fler celler snabbare, och byggde nu själva upp försvar mot infektioner och bakterier. Stoppade blodflödet. Stillade smärtan åtminstone lite grann, och gav ett mjukt lugn över dem, så att deras kroppar kunde arbeta avspänt. För en stund skulle de bara kunna vara nära varandra, en kontrast mot kriget, mitt på slagfältet.

Han kunde inte garantera att det bara var Devils som upplevde den helade kraften, då den härstammade från vindens gud och tenderade att fara dit vinden tog den. Han hoppades att vinden tog den upp för kullen, till de som låg även där. Just nu kände han den så stark i sig. Den brukade vara så varierande. Kanske tyckte gudarna att nu var rätt tillfälle?

Han stod där så länge han orkade, litade på att hans flockbröder skulle ta dit de mest skadade, avbryta striden och föra orden vidare. Litade på att Mivria och Qu inte skulle störa honom nu.

((Han står där max en timme. Alla skadade till Nev. De som kan vill säga. Resten får åka Zayev buss eller stanna. ))

|| hoppas de e ok at jag pp:ar liiite. annars ändrar jag ||

Emon släppte ifrån sig ett iskallt hånskratt när han såg på Zayevs dansande, trots att han själv hade en låg position och plågades i smärtorna kunde han inte låta bli.
Zayev svarade på Emons lågor med att skjuta framåt och hugga mot hans strupe. Emon höll sina käftar öppna mot fienden från sin låga position och kände den blå hanens käftar stöta mot hans bog och ta fäste där, men på samma gång mött Zayevs öra och huvud mot Emons käftar och han rev för vad han kunde vid örat och hårmanen där.
Ett gält rop mötte Emons öron mellan alla andra ljud Zayev kastat mot honom.
Ett från ledarna.

||Tänkte fortsätta men låter dig, Zayev, svara här nu så du får avgöra hur de blir med de där betten ||

Mivria såg hur Nevada gick till sin flock, och nu ville hon bara vara med sin egen flock - de få som nu fanns kvar av den, hennes familj. Hon var tvungen att lita på Nevada i deras avtal. Fördelen för dem var att båda flockarna lidit stora förluster och helst vill kunna gå hem bara. Konstigt nog kunde hon nästan känna en helande känsla från Nevada. Hon gav honom en sista blick, såg hur han tog hand om de sina och vände sig sedan mot sina flockbröder och systrar. Först vände hon sig mot Tocho, denne modige unge varg som hon nu såg som en nära vän. Han hade hållit deras avtal om en allians. Han hade dykt upp när Qu hade behövt dem. Hon kunde inte vara mer tacksam än hon var nu.

"Tocho, vi kommer stå i tacksamhetsskuld till er. Närhelst ni behöver hjälp, så vet ni vem ni ska kontakta. VI gör vad som helst för er." Hon bugade lätt och såg honom i ögonen sedan.

"Ni har Qu's tack med er. Nu ska jag dock inte hålla er kvar, ni borde ge er av hem igen. Ni har gjort nog för oss denna gång. Ni har skadade att hela." Hon log varmt mot Tocho. Hon visste att hon hade funnit en vän hos honom. Det värmde henne att det gick att finna nya sådana fortfarande.

Nu talade hon till de sina.
"Nu går vi hem. För med alla kroppar. Alla ska få en värdig begravning för deras offer. De dog för oss, och deras namn ska inte lämnas åt glömskan. De ska för alltid finnas med oss."

De skulle nu vända hemmåt för att sedan lämna detta bakom sig.

Men vad hade detta krig egentligen frörändrat? Eller var det något som hade förändrats alls? Skulle löften som givits vara luft värda eller skulle de faktiskt ha en ny mening i Numoori? Det kunde bara de överlevande och den kommande tiden utvisa i vilka ord som skulle hedras som sagts mellan ledarna.

I Qu hade dock många saker förändrats. Det visste Mivria, och hon skulle göra sitt bästa för att göra bra ifrån sig nu i hennes officiella nya roll.

Men när vindarna som närmade sig efter kriget så var det något annat de förde med sig som hon kände av. Något mer var på väg att hända, men vad som skulle ske kunde hon inte svara på. Hon visste bara att de skulle skynda sig för att hinna försöka läka i tid om de var nya mörka tider som närmade sig. En stor oro vilade i Numoori som Duraneir avslöjade för henne. Hon delade hans oro.

Vad som närmar sig kommer snart att utvisas. ~


[Kriget är officiellt AVSLUTAT. Tack alla som deltagit. :)

Har ni strider ni vill avlsuta kan ni antingen skicka ett sista inlägg här, men ni får gärna avsluta de privat med varandra, vi kan inte dra ut på den här tråden mer än vi redan gjort. Alla är därmed befriade från kriget.]