Kaiito hörde en röst bakom sig, kände igen den. Det verkade vara en varg som kom från Cierzo, en flockbroder. Och på något sätt kände han sig tacksam för att den andre var nära honom. Frågorna som ställdes var på något sätt tröstande, och Kaiito kände sig plötsligt så väldigt svag. Isen runt hans tassar började smälta, försvinna. Och genast insåg han sitt misstag. Han fick inte känna sig svag, behövde inte tröst eller vänskap. Det enda som egentligen drev honom framåt i detta skede var Damons ord, ord som framkallade hat inom honom. Allt som kommit ur Damons mun hade inte varit annat är rent skitsnack. Och han skulle motbevisa fadern, bevisa att han klarade sig utan honom. Behövde inte hans hjälp, behövde honom inte alls.

- Kan du hjälpa mig att släcka elden eller hela mina sår?
Kaiito nästan skrek fram orden. Tonen var hård. Och han kände hur isen genast blev fast under tassarna. Den hade spridit sig en bit framför honom, men elden hade smält det mesta av den. Han kunde inte låta det hända igen. Han samlade krafterna, den styrka han fick från ilskan och hatet mot fadern. Han gjorde inte detta för Damons skull, inte för att fadern hade sagt att han trodde på honom och beskyddade honom. Han gjorde det för att det var rätt, för att Leale hade lärt honom att det var rätt.
Allting för mor.
Tanken gav honom en gnutta mer styrka och han kände hur isen sakta började samla sig, bli hårdare och kallare. Han insåg hur elak han låtit mot sin flockbroder. Det var snart dags att låta isen sprida sig över marken, men först...
- Ifall du inte kan hjälpa mig, gå och gör nytta någon annanstans.
Sade han med en mjukare ton. Vänligare, nästan ursäktande. En kort blick kastades även på den gröna vargen. Emon var hans namn kunde Kaiito minnas. Sedan såg han åter mot elden.

Isen började sprida sig från hans tassar, över marken. Den nådde elden, och sakta men säkert kunde han se hur flammorna började dö. Han släckte den, bitvis. Han dödade elden. Kämpade för att hålla isen samma, han kunde känna hur den smälte. Men han höll den samman, bet ihop. Han skulle klara det.

[Emon bör läsa. Rör egentligen alla som har med elden på Qu:s revir att göra. Kaiito kämpar vidare.]

Emon tog sig närmare, kollade över Kaiitos kropp på skadorna.
Han hade inga helande krafter, han hade bara sin eld och denvar inte heller till nån nytta i att släcka elden.
-Elden är min kraft, och jag har inga helande krafter. Jag tror inte jag kan hjälpa dig..., sa han sakta och såg ännu en gång mot elden Kaiito kämpade mot, han kände sig så dum att stå där och se hur hans vän kämpade men inte kunde hjälpa till.
Emon lyssnade till Kaiitos nu mer lugna ord, han nickade sakta och abckade undan.
-Var försiktig, jag vill se dig levande efter kriget broder, hans ton avr mjuk. Ett försök att lugna.
Sen vände han sig om, mot kriget.
Den stålgrå blicken sökte efter Qu:are eller Cierzor som behövde hjälp.

| Kaiito kan läsa, Emon tilltalar honom men går nu tillbaka mot kriget och söker efter medvargar in neeed 8D |

OFF: Vet inte alls vad som hänt eller hur allt ser ut - hinner/orkar inte läsa allt. Kan någon förklara lite snabbt så att jag kan joina med mina Cierzonissar?<3 )

[Bra för alla att veta är att achilles har som ett skyddskraftfält i hjärnan som skyddar honom ifrån alla form av avläsning. Man kan alltså inte läsa Achilles tankar eller liknande. Hans oerfarna hjärna är skyddad.

Aisu och möjligen fiero kan behöva läsa]

Achilles hade hållit sig på reviret. Han var inte säker på hur redo han var att ge sig ut strid ännu. Han hade aldrig mött en varg i en riktig strid, mer än på träning. Och träning blir aldrig samma verklighet som en motståndare som verkligen försöker döda dig.

Han hade hört Mivrias yl, men valt att stanna och hålla vakt, som han blivit tillsagd att göra. Hålla sig ur vägen. Dock blev det snart ett problem när han märkte elden närma sig. Infernot av flammor som tände eld i det frostkylda gräset spred sig snabbt över reviret och han var chanslös att göra något emot de. Achilles besitter inga krafter som kan hindra elden. Achilles hade för övrigt väldigt dålig koll på sina krafter alls. Han hade aningar, men långt ifrån fullt ut upptäckt sin egen potential.

Han visste att Keiko och Lilja fanns kvar någonstans bland flammorna i reviret, men han kunde inte finna dem. Hettan och andra oljud överröstade eventuella rop eller skrik. Han beslutade för att lämna fältet för att bege sig mot platsen där kriget pågick för att varna för elden. Krigsplatsen var enkel att hitta. Doften av blod var stark och ljuden de gav ifrån sig ekade redan som smärtamma minnen i honom. Han hörde varje hugg och smärtsamt stön som vargarna gav ifrån sig. Achilles hörde väldigt bra, det visste han. Det hade han fått från sin mor, ljudvargen Laulu.

Han stannade till på ett krön och såg ut över slagfältet med häpen och förfärad blick. Det var långt värre än vad han någonsin kunnat föreställa sig. Långt blodigare och smärtsammare, allt blandat i ett oberäkneligt kaos. Han kände sig plötsligt handfallen och hjälplös. Trots att han visste vad krig kunde innebära efter att han sett sina flockbröder och systrar komma tillbaka från tidigare krig, där de bland annat burit med sig Morgs döda kropp, så hade han sett vad krig kunde orsaka. Men han hade nog inte förstått vad det innebar att verkligen se och delta i ett krig.

Han andades tungt och försökte urskilja sin flock ur den kaotiska massan. Achilles gjorde det lättast genom att lyssna efter de röster som han kände igen.

Han kunde snart urskilja Mivria, den varg som hade tagit hand om honom som en mor, och den ende han kände som en mor. Achilles hade aldrig haft möjligheten att lära känna sin riktiga mor då hon dog när han var väldigt liten. Mivria var i full strid och han insåg att det skulle bli svårt att nå henne med nyheter. Sleazoid, Damon.. Alla var upptagna i strid. Han förstod inte heller vad som hade hänt Malvado som blev omhändertagen av.. en Devils? Han försökte lyssna av vad som sades mellan honom och den lilla tiken men det var svårt att förstå sammanhanget. Det han upfattade var att den lilla tiken försökte hjälpa honom. Han fattade inte vad som pågick. Snart kunde han urskilja Aisu's röst, en varg han såg som sin storasyster. Han sprang mot henne.

"Aisu! Aisu hur är det?!" Han flämtade när han kom fram till henne, fortfarande andfådd efter att ha sprungit över hela slätten.
"Vad är det som händer här? Varför blir Malvado hjälpt av en Devils?"

Han hörde en honas röst, och gjorde allt vad han kunde för att resa sig upp. Smärtan som ilade genom hans kropp gick inte att beskriva. Han bet sig i tungan för att inte skrika.
Honan knuffade på honom och han smällde ilsket ihop käften och blängde på henne.
Han placerade framtassarna stadigt på marken, och gjorde ett försök med att resa sig upp. Nu kunde han inte hålla tillbaka tjutet av smärta och lät det ljuda över slätten.
Efter många om och men så lyckades han resa på sig, men det var på darriga, vingliga och blödande ben som han stod upp. En hostattack fyllde munnen hans med blod som han inte var sen med att spotta ut.

Medan han tog sig fram, ett litet steg i taget, så såg han sig omkring i den mån han kunde röra huvudet. För varje rörelse så gick en stöt genom kroppen av olidlig smärta.
Vad gjorde han egentligen här?
Huvudet bultade och han gjorde sitt yttersta för att minnas. Han kände igen honan som verkade så mån om att få honom därifrån. Men vad var namnet?
Han kände igen majoritet av vargarna som slogs runtomkring honom...

Han vinglade hit och dit. Benen vek sig under honom och han skrek gällt av smärta. Men när han åter igen reste på sig så bet han sig i tungan för att inte skrika ännu en gång. Han fortsatte vinglande att långsamt, fruktansvärt långsamt, gå bort från allt.

Något stort fattades honom. Men vad?

Sarabi
Hon slår hårt ihop med Hinata och låter elden omsluta honans hals då hon hugger däremot. Men innan hennes sylvassa kargtänder hinner sluta sig om honans blottade strupe så slungas hon iväg av de vindar hon kastat sig rakt in i. Hon uppfattar själv inte om hennes elder lyckasbränna honans skin innan vinden utplåner dens existens, hinner bara förbanna sin ringa storlek som låger vinden slita tag i henne och dra med henne åt sidan. Snopen och förbannan landar hon på sidan med munnen full med varghår, observerar inte förens nu hur hon inte slitits iväg från sin fiende av enbart dennes vind, utan också av en slank eldvarg. Hon ryter dp den glödnande smärtan efter eldens huggtänder borrar in sig i hennes höft. Blodet väller fram ur hennes sår. Hon slänger med huvudet emot eldvargen och sänder ut en eldboll vilken omfammnar denne, börjar kämpa med att ta över makten över elden coh förgöra den. Från det glödande såret på hennes höft börjar eld sprida sig längs hennes kropp, tills hon åter står som en brinnande infern. Hon reser sig morrandes, försöker desperat iggnorera smärtan då hon slungar iväg två eldbollar mot Hinata. inser att telepatin ine kan användas emot honan och tvingas därför förlita sig på sin eld.
Längre än så hinner hon inte innan något sliter tag om hennes uppmärksamhet. Där står hon, omringad av två allt för starka fiender, då Kiones sinne försvinner från hennes innre karta. Hon skriker till av fruktan, men inser snabbt att Saturn för valpen i säkerhet. Saturn; hon hade den hanen att tacka för så mycket... Och mer skulle det komma att bli. Verkligheten blir difus då hon följer sin brors psyke, hör moderns ord och känner hennes ilska. Känner också Vitani, och plötsligt överöser en djup lättnat henne. Systern är där, om än i andra stridsvågen.
Men lättnade varar inte längre, Malvadis och Tramptass sinnen binkar röda på hennes karta, hennes sinne översvämmas med tankar, böner, stridsrop, smärta och främst av allt rädsla. Hon överhettas, backar bakåt undan Hinata och eldvargen, omedveten om hur länge striden håll på, hur många sekund som flytit förbi henne medan hennes verklighet fortfarande darrat i kanterna.
~Vitani, systra mi, hjälp!~
Hinner hon sända ut innan han drasar ihop på ändan av förvirring, smärtan skär i henne då hon känner hur Tramptass och Malvado bara bleknar allt mer...

Så blixtrar det till i henne, hon flyger upp och skriker av ren smärta. Malvados sista tankar skär i hennes huvud, och likt en flammande studboll kastar hon sig framåt. Upp och ner i höga skutt fram och tillbaka i ett sicksack-mönster, fortfarande skrikandes. Vart hon än landar flammar elden över det våta gräset, planen får inte misslyckas. Samtidigt försöker hon ta sig fram till sin Mentor, till den hane som har så mycket va hennes respekt. Men den svarta tiken står i hennes väg, hon lyckas inte frigöra sig från sin stid. Men det finns inte tid för den, hon måste hinna till Malvado - och Tramptass. Det enda hon kunde hoppas på var att systern hört hennes desperata bedjan, ty dumdristig som hon är kastar hon sig åter rakt in i den svartas klor.

[Sarabi är dum och naiv och tar sig massa vatten över huvudet. Hennes attacker lyckas inte som hon vill, hon är skadad och förvirrad. Ber telepatiskt sin syster Vitani och hjälp innan hon pggnar till igen då hon känner hur Malvados sinne försvagas. Försöker komma fram till hanen men lyckas inte då Hinata och Emons eldvarg står i hennes väg. Hinata, Emon, Vitani och vem som än vill skall läsa]

Fiero

Han slår in i hanen, känner hur käftarna borrar in sig i den andres nackskinn och känner sedan med nöje hur den andres kropp tummlar runt över honom. Han riktar en spark emot Gatos sida, reser sig på bakbenen och morrar fram ett vrål innan han slår med tassar och klor emot den andres bringa samtidigt som han möter dennes hugg med egna. Käftar slår ihop med saxliknande ljud i luften. Dem båda går åter ner på fyra ben, han riktar en prima bitch-slap emot den andres kind innan dem båda går upp på två ben igen. Åter käftar som slog emot varandra, klor som rev, smärta och ilska som pulserade om varandra. Allt annat var utestängt
[Har Gatos tillåtelse att PPa honom genom kriget, vi har beslutat vad som skall ske på ett ungefär.. Ingen som behöver läsa egentligen, strax dumpar han gato för sin älskling <3]

Reikon

Han såg missnöjt hur fiendens ben stod där det alltid stod rakt och helt. hatet välde upp inom honom likt en mörk bubblande smet. Så uppfattade Reikon en gnista, som på millisekunder blev till en livsfarlig blixt. Den slog ut från fienden, rakt emot honom. Ilskan blev som kol på elden då han kastade sig åt sidan, blev likväl träffad - och i frambenet av alla ställen. Så patetiskt. Med ett sjupt morr tummlade han åt sidan, kunde inte kontrollera kroppen ordentligt utan snurrade runt över stidsfälltet. Blev sedan liggandes, skakandes, på sidan. Benet vägrade lyda hans order. Men han lyckades höja huvudet över marken, blev ytterst frustrerad över att hans telekenseri inte ville lyda honom men sände ut ännu en telepatisk stöt emot den andre. Tog sin egen pulsernade smärta och förde via sinnet över den på fienden. Kravlade sig redan upp med ena frambenet hängandes lelöst, släpande efter honom. Då och då ryckte det okontrollerat i benet, det såg vidigt och onaturligt ut. Den vita pälsen på tassen var svedd och han stank av bränt kött. Skamligt.
Han morrade och stod stilla med rest ragg, förberedde sig på att - inte stida - kasta sig iväg och finna nästa varelse att slita sönder med sina käftar och sinnen.
[Egentligen bara Lihai som behöver läsa... Reikon är arg och blir träffad och skadad och mer arg xD]


[Duminlägg är fail, felåt för att strul och att jag varit off.. Detta blev väldigt rörigt, hoppas jag fick med det mesta iaf.. Sarabi har inte direkt full uppfattningsförmåga just nu]

Hon slår ihop med Sarabi och smärtan som bränner hennes strupe är så stark att hon inte får minsta ljud ur sig. Doften av bränd päls och blod fyller hennes nos för en stund. Hon fnyser. Hon kan bara hoppas att hennes tänder och klor och vinden gör stor skada. Vinden. Man kan tro att vinden inte är något som skulle kunna göra skada. Men vinden är så mycket mer än sävliga brisar. Storm. Vinden är den otämjda stormen. Hinata är vinden. Hon är stormen. Och det är Sarabi som har väckt den. Det bränner på skinnet på strupen. Hon vet inte hur stor skada som orsakats av Sarabi's brinnande käft. Men ont gör det. Hinata försöker andas. Hon ser förbannat på Sarabi. Den där lilla lusen ska inte komma undan så lätt. Hon försöker morra. Men det låter väsande så hon lägger av. En underlig varg av eld har lagt sig i. Hina kastar en snabb blick på Emon som tycks lämna platsen under stor brådska. Hinata hinner inte sprida sina tankar till någon annan. Hon fokuserar åter på Sarabi. Öronen ligger tryckta mot nacken. Som om de vuxit fast där. Mer skärvindar riktar hon mot Sarabi och kastar sig sedan åter mot denne. Hon tänker inte ge sig förrän hon får riva och slita i det som är kvar av den andres sargade kropp. Hon tänker inte ge sig förrän en av dem är död.

[Hinata blir bränd på strupen av Sarabi's eld. Pälsen är bränd och även skinnet. Sedan kastar hon åter skärvindar på Sarabi och kastar sig med öppen käft och utspärrade klor mot Sarabi igen. Hina is in Killer-mode. x3]

[ Achilles och Filia behöver läsa ]

Det var så mycket att ta in. Så mycket som hände framför hennes ögon som hon inte kunde påverka så som hon ville. Hon såg sin mor och sin far slåss i en dödskamp. Hon såg Sin mor döda sin far, eller hon trodde att det var det som hände i alla fall. När hon såg honom åter röra på sig så var hon inte säker på vad det var hon precis hade sett.
Men å andra sidan, allt var möjligt i Numoori, det om något var något som hon lärt sig genom sin uppväxt här.
Hon hade nästan helt glömt bort elden som förstörde hennes älskade födelseplats. Hon ruskade på huvudet och kom tillbaka till nuet. Hon lät en vattenfylld dimma tränga upp ur marken, och skickade den mot elden i rasande hastighet. Hon gjorde sitt yttersta för att kväva den.
Aisu befann sig inte mitt i striden, därför så var hon inte allt för vaksam på vad som pågick, alla verkade fullt upptagna med att slåss mot någon.
Hon hörde en välbekant röst och vände lite på huvudet och fick se Achilles.
"Med mig är det bara bra." svarade hon aningen frånvarande. Hon hade fortfarande större delen av sin koncentration fäst på att kväva elden.
"Malvado har varit med Devils hela tiden. Han var aldrig en av oss." Ett smått hjärtlöst, iskallt skratt lämnade henne och hon blev själv rädd för kylan i den. "Hur kunde vi vara så dumma och naiva, Achilles? Det går inte att lära en gammal hund att sitta."
Hennes ögon skiftade i grönt, och hon kände något som slogs inom henne. Någon ville komma ut. Någon ville ta kontroll. En rädsla spred sig i hennes nu grön-röd skiftande ögon.
"Men Fiero är på vår sida." sa hon sedan, och sa mer eller mindre emot allt som precis hade sagt till Achilles. "Och jag måste ta han härifrån." det var bara ett vagt mumlande.
Men hur skulle hon lyckas med det? Fiero var inne i en kamp med en varg som Aisu inte alls kände igen. Hur skulle hon kunna sära på dem?

Det som var inom henne slogs för glatta livet. Aisu hade inte tid med ett inre krig nu, inte när det viktigaste kriget var på utsidan.
"För i helvete, ge upp någon jävla gång då!" fräste hon förbannat för sig själv. Men det hjälpte inte.

För första gången på länge så tappade hon det helt - kontrollen.
Ögonen skiftade helt och fullo över till grönt. De spejade ut över krigsfältet, fastnade på hanen bredvid henne, som Aisu hade kallat för Achilles. Hon rynkade nosen i avsmak och såg sig omkring igen. Nu fastnade blicken på en hona [Filia]. Envidia slickade sig om läpparna och förberedde en attack.

[ Har en mysig lite pratstund med Achilles 8D. Envidia tar över och hon förbereder en attack mot Filia. ]

[YAAAAAY kriiiig! : D Iaf, Hinata och Sarabi skall läsa. Sammanfattning; Vitani går emellan och är jobbig lillasyster hah!]


Vitani hade stått plikttroget stilla hela tiden, trots att det smärtade. Hon hade stått stilla när Malvado föll. När Kyoko kastade sig ut i kriget. Tillochmed då Nevada gav sig av nedför kullen, ut i strid.

Hon hade endast betraktat från ett avstånd, ignorerat hur mycket det gnagde mellan hennes revben av oro, av rädsla, av krigslust.
För regler var regler, och hon hade fått order om att vara stilla, och hon skulle lyda oavsett vad.

Tills nu.

Systerns vädjan for som en blixt över Vitanis medvetande. Sarabi lät desperat, förvirrad. Lät rädd. Hennes syster skall aldrig låta rädd. Allt annat slogs undan.
Åt helvete med reglerna, åt helvete med andra anfallsvåg.

Vitani skulle till sin syster. Nu.

Vitani kastade sig framåt. Kriget runt omkring hade förvandlats till ett svagt brus, inte längre viktigt. Vad det än var som hade hänt, så var det allvarligt. Vitani tvivlade inte ett dugg på sin systers förmåga i strid; men Sarabi hade låtit svårt skadad.

Och vem det än var - vad det än var - som hade fått hennes syster att låta så svag, så skulle denne skickas rakt in i helvetet. Det skulle Vitani personligen se till.

Vitani landade framför sin syster, blockerar henne från attack. Tar emot de vassa vindarna. Sår rivs upp, men smärtan registreras knappt hos Vitani. Det enda som registeras är raseri.


Med ett vansinnigt morrande kastar sig Vitani framåt, möter de fienden rakt på och hugger.

Kaiito hörde den andres ord, Emon som talade till honom. Men han kunde ta åt sig av dem, kunde inte tillåta sig själv att känna känslor som var värmande och glada. De skulle endast göra honom svag, få honom att tappa sin fokus.
Han kunde inte tappa sin fokus.
Tankarna fokuserades på Damon och hatet brände till inom honom. De blåa ögonen gled över elden som sakta men säkert slocknade under det täcke av is som han lät sprida sig över marken. De träd som brann blev övertäckta med frost och gräset frös sönder. Men det var ett pris som naturen fick betala för att undslippa den totala förödelse som elden skulle lämna efter sig ifall den fick härja fritt.

Med stela rörelser haltade den unga hanen framåt allt medan han lät isen ta över marken som han vandrade på. Och han kunde känna triumfen inom sig, för han visste att han klarade det. Han visste att han släckte elden. Smärtan skar genom hela hans kropp, men han tvingade den åt sidan även om han inte lyckades ignorera den helt.
Han fortsatte linka framåt på sina tre dugliga ben. Fortsatte att hålla isen intakt, även om elden ville smälta den. Tvingade vattenmolekylerna till hoppressade små kristaller och vägrade låta dem rinna undan.
Elden skulle dö.
Och efter varje steg han tog kände han triumfen, den nästan galna glädjen. Han kände en sorts makt, som om han hade en förmåga som ingen annan ägde. Han kunde släcka elden, och han skulle göra det. Han skulle klara sig, han skulle rädda naturen och Qu:s revir. Han skulle visa Devils vargarna som hade slitit sönder hans vinge att han inte var svag. Han skulle klara det!

Ett skratt letade sig ur Kaiitos strupe. Sedan började det svartna för ögonen. Blicken blev suddig, han lyckades inte fokusera den. Och skrattet dog ut, lämnade en konfunderad min i den unga vargens ansikte.
Vad hände?
Han kunde inte riktigt känna sin kropp, kunde inte riktigt förstå vad som fanns omkring honom. Som han tappade fattningen, förlorade greppet om världen. Och det kändes underligt, det kändes oväntat och framför allt kändes det obehangligt. En svag yrsel kom över honom, små prickar dök upp hans synfält. Benen började darra, han kände sig svag. Svag och trött. Han ville lägga sig ned och vila. Sova. Ja, det skulle vara skönt. Men han kunde inte, för elden var kvar. Han måste släcka elden.
Och med en sista kraft ansträning sköt han isen framåt, lät den sprida sig över både marken och de träd som brann. Lät den kväva elden som fanns kvar. Och sedan...

Sedan blev allt svart och Kaiito föll ner i mörkret, bort i medvetslösheten.

[Ehehehe, så kul att plåga sin karaktärer 8D Okej, elak jag är. Nå, Kaiito är avsvimmad. Han använde de sista krafterna han hade, så han är ganska oförmögen att göra något mer som läget ser ut just nu. Han släckte ganska mycket av elden, men fortfarande brinner det så någon annan får ta itu med resten. Så NÅGON, hjälp min Kaiito?]

Hon registrerar inte så mycket att någon kommer emellan. Men hennes skärvindar träffar någon i alla fall. Men denne är vit. En helt annan färg än på den hon slagits mot hittills. Helt andra minnen och känslor och sinnesstämning. Hon slår ihop med denne. River och sliter och hugger i allt hon kommer åt. Hon har fortfarande inte gett allt ännu. Men kroppen har tagit mycket skada. Blod rinner ner för stora sår på hennes sidor och på strupen och bogen. Även på kinderna. Pannan. Ett jack i ena örat slits upp. Hina morrar argt. Hon är vansinnig. Frustrerad över bytet av motståndare men tänker inte ge sig i alla fall. Vindarna drar sig tillbaka. För stunden. Hon sliter sig loss från den vita motståndaren och spänner sedan den turkosa blicken i denne. Hon ignorerar smärtan. Det fick hon lära sig att göra redan som liten valp. Hon slickar sig om munnen. Blodsmaken är starkt metallisk. Hon är inte säger på om det är hennes eller motståndarens eller en blandning av bådas. Hon vacklar till men lyckas finna balansen snabbt igen. Hon måste få bort den vite för att komma åt den brune igen.
"Ur vägen!" Morrar hon och kastar sig mot den vite.

[Kort så sammanfattning kanske inte behövs? Vitani får läsa. Sarabi med om hon vill.]

| Behöver deilvvarg att slåss mot

Emon kastar en blick bakåt mot Kaiito för att sen gå in mot kriget, men hans blick stannar på Kaiito. Han ligger nu avsvimmad. Emon vänder sig om igen, Kaiito ligger avsvimmad farligt nära kriget. Emon tar sig snabbt fram till Kaiito igen och buffar mot hans ansikte.
-Kaiito? Är du okej? Vakna broder, muttrade han oroligt.
Det mörkgröna huvudet höjdes och blicken sökte efter en plats att föra Kaiito till.
Där han avr i säkerhet. Stackarn var ju utpumpad.

Något vitrosa tar upp hennes synfällt, det tar en sekund för henne innan hon inser vem det är och lättat viker hon av sin attack. Och det var nog tur för i samma sekund som nosen ändrat färdriktning snubblar hon till. I allt kargblods ära lyckas hon dock räta på sig i sista sekund, och snubblar runt i en cirkel. Blodet pulserar ner längs hennes nu bara glödande päls. Hon måste spara på sina eldkrafter.
Sarabi har lärt sin mycket om krigsföring under sina år av träning i Devils, hon siktar ju trotts allt på att bli general inom flocken. Hon vet att hon med sin glöd kan bränna igen öppna artärer och på så vis förhindra utblödning. Men trotts att hon bränner igenom sina sår fortsätter blodet att pumpa ut, och hon kan inte stoppa hela blodflödet genom kroppen utan att dö. Åter igen behöver hon sin närmsta och trognaste väninna.
~Syster, jag behöver ditt glas över mina sår - dem går för djupt för att bänna igen~
Sänder hon ut åt sin älskade syster, som åter räddat henne likt hon själv räddat henne så många gånger. Vem som står vem i skuld har dem slutat räkna, faktum är att dem egentligen gör sig själva en tjänst genom att rädda varandra. För hur skulle Sarabi kunna leva utan Vitani vid sin sida?
Älskade syster.
Hon har återfunnit balansen, skärpan i hennes blick är tillbaka - och den är inriktad på den svarta honan. Hon litar på att systern kommer klä in hennes rygg i glas vilken sekund som helst, och vågar därför åter sätta sig i rörelse mot attack. För faktum är att dem behöver avsluta den här striden så fort som möjligt, för nu är det bara Sarabi kvar i kampen om elden, och det är där hon behövs.
Hon kastar sig framåt, med bränsle från åsynen av systerns blod - Hinata har skadat henne, den hyndan. Men, till skillnad från sin mor, tränger hon ansträngt undan ilskan och fokuserar vid målet. Med ett hatiskt vrål är hon uppe vid sin systers sida, sveper kärleksfullt med den ljusgrå svansen längs hennes rygg innan hon far förbi och riktar ett hugg emot fiendens hals.

[Rawr, now you made Sarabi mad too - lolz <3 Redigerade lite, de som läst får gärna läsa om :P]

Illa till mods över vilket straff han skulle få efter kriget vände han sig om och linkade bort till buskarna Kyoko hade menat. Skräckslaget kastade han en blick på Nevada som stod och betraktade striden. Han ville inte dö, men han stod hellre nere på stridsfältet än att bli bestraffad för ordervägran. Han kände sig mycket orättvist behandlad.

Stelt lade han sig ner och försökte spänt kika ner mot striden, men han kunde inte se vad som skedde, kullen var i vägen. Han såg sin mor försvinna ner och även Vitani. Det stack till inom honom, nu var hela hans familj borta. För stunden. Han hoppades innerligt de var okej.

Han ville inte förlora dem. Aldrig.

Utmattad lutade han hakan mot framtassarna, men han kunde inte sova. Det var omöjligt, trots att han inte kunde se striden så kunde han höra den. Han kunde känna hur själar lämnade sina kroppar. Han kunde höra deras förtvivlade viskningar.

Och han kunde inget göra.


( Ingen behöver läsa egentligen. Kione går och gömmer sig bakom några buskar)

(Här kommer AquaEye :3
Vem som helst får läsa xD)


I utkanten av allt stridande, dök en rosa hona upp.
Den vita manen böljade kring hennes skuldror, och hon svängde lite med huvudet så att den åkte över helt på ena sidan.
Kall var blicken som svepte över området och allt som pågick där.
Ett stort vimmel av stridande gestalter, omgivna av eld.
En morrning letade sig ut ur den rosas strupe.
Blicken sökte bland gestalterna efter fiende och vän.


(Kort, men hinner inte mer ;_; )

[Egentligen bara Kione som behöver läsa]


Urufu stod troget där han stod såg ut över scenen, det värkte i kroppen av att se sina fränder skadas - men han hade order att sitta där och satt, och så gjorde han. Under hela striden satt han bara där och såg ut i tomma intet med sin speglande vita blick. Och han såg, han såg precis allt. Kylan i luften och i gräset gav honom kraft, han kunde känna hur den bultade inom honom i takt med hjärtslagen. Väntan på att få frigöra den var otålig, han ville ut i krig nu. Den yngre Urufu hade fruktat, kanske rent utav darrat och tryckt sig emot faders höga bakben. Men inte längre, visst kände han en värme och en oro för alla vargar av Devils - men på utsidan var den numera stora hanen iskall. Det enda tecken på oro i hans anlete var en ensam huggtand som stack ut utanför munnen och ständigt pressade hårdare och hårdare ner mot underläppen.
Då Kione avlägsnade sig för andra gången vinklades hans öra lätt bakåt men hans uppmärksamhet slets tag i av Kyokos försvinnande ut på stridsfälltet, tätt följd av Vitani. Han skälvde till av obehag. Nevadas ord skrämde honom, han visste precis och exakt vad krig innebar men att någon utav dem skulle dö denna natt... Det hade inte varit verkligt förens nu.
För att lugna sig reste han sig upp, sträckte ut de leder som började bli stela i kylan och vände sig sedan om och började gå emot Kione. Att lämna sin position en liten sekund kunde inte göra något, och det var för en flockmedlems bästa.
Då han nådde fram till den bruna valpen(Kione) svängde svansen försiktigt bakom honom, han var lika mjuk till sättet som alltid då han försiktigt sänkte huvudet emot den andre.
"Låt mig hjälpa dig."
Sa han och sträckte fram tassen emot unghanen, stannade precis innan den vidrörde den andres brända kropp. Kanske att detta var en av Ufu desperat handling för att han inte kunda hjälpa de ute i krig, för nog kände han en allt djupare ångest över sin brist på handlingsförmåga. Men han kunde inte hela, han fick inte slåss och att ge energi var inget han skulle orka med. Men Kione och dennes brännsår kunde han faktiskt hjälpa, lindra smärtan och öka chansen att hanen skulle orka ta sig hem. Hans tass började gnistra i ljusblått, och mycket mycket lätt la han den emot hanens öppna sår. Genast spred sig skimmret från tassen och bredde ut sig över såren med en kylande effekt. Hans själsenergi - baserad på kyla, ondska och blodslinjer - var mer än hjälpsam i detta fall. Han hade ett kraftigt energilager, och kunde ge Kione lite extra gnista, dessutom så domnade hans kyla bort den andres smärta.
Urufu visste att de flesta Devilsmedlemmar helst inte tog emot hjälp, inte ens av sina egna, och han förväntade sig inget annat än ett snäsande och kanske att hugg tillbaka - absolut inte ett tack. Men likväl gav han den andre att svagt leende, med huvudet på sned, och sedan vände han snabbt om och slank tillbaka till samlingen av Devilsvargar utan syssla. Han hann just stretcha klart frambenen - i brist på något annat att göra - då hans faders stämma ekade ut över dem alla...


[Svar med Shishi kommer straxx]

[ Endast Filia behöver läsa. Fiero kanske oxå, om han vill veta vad hans lilla älskling håller på med <3 8D ]

Envidia var inte sen med att reagera på honans attack. Henne egen attack rev upp sår på honans bog och hon kände tänder mot sin nacke. Hon slängde med huvudet och honan misslyckades med att bita fast.

Innefrån studerade Aisu alltsammans, utan kraft att påverka någonting.
Envidia, för i helvete! Hon är ingen fiende! röt Aisu ilsket.

Ett flin spred sig på Envidias läppar. "Om hon inte är fiende till dig så är hon definitivt det för mig..." sade hon högt för sig själv, och njöt av att känna hur ilsken Aisu blev.

Ett hånfullt skratt lämnade hennes strupe, och hon kastade sig mot honans hals.

]HELA DEVILS BÖR LÄSA, spec de som nämns så Shishi pratar!]

Shiro stod stilla snett bakom sin ledare, huvudet var höjt över de andra vargarna, stor som han var, och blicken svepte över krigsfälltet. Han var vanare vid scener som dessa än vad man kunde tro, och trotts att minsta lilla förlust och skada skar ända in i hans själ så njöt av han scenen. Allt medan demonen vred sig inom honom. Utan större reaktion såg han på medan vargar föll, valpar dog och Devils skadades. Han vägrade se bort från stridsfälltet, alla sinnen på helspänn, inte ens då Kione flögs tillbaka allvarligt skadad lät han uppmärksamheten dras från stridandet. Främst två strider intresserade honom - lika mycket som de oroade honom - det var Malvado och Mivria, och Tramptass och Sleazoid. De två Devilsveteranerna, som båda gjort så otroligt mycket för flocken och var så otroligt värdefulla, slogs uppenbart för sina liv - likaså gjorde i och för sig deras motparter. Då Malvado öppnade sig för att allvarligt hugg så ryckte det till i hans framben, men han stod som fastnaglad. Ledarens order var ledarens order.
Så försvann Kyoko ut i strid, lyckligtvis med ledarens samtycke. Detta lämnade Shiro som överhuvud för Devils Andra Anfallsvåg.
"Vänta..."
Sade han med dov stämma och sträckte på ryggen just som hans son Urufu obemärkt slank ifrån sin post. Det var ord menade åt hela hans "platon", för även om Kyoko var den riktiga krigsgeneralen och tillfällig ledare över dessa vargar så skulle dem inte dra ut i anfall redan, trotts att hon gjorde det. Med bestämdhet tvingade han dem att stå kvar, raka som furor, och invänta. Medan Malvado föll, medan Tramptass krävde assistans, medan elden falnade allt mer.

Ett djupt andetag och en blick emot ledaren, var detta ok? Givetvis var det det, det var han som bestämde nu, han var tvungen att sluta vara så medberoende (co-dependant..). Snabbt sorterade han upp flocken i sitt huvud, och med ens insåg han att andra anfallsvåg inte alls var så stark som det skulle behövas.
Dem som stod för Devils försäkning var han själv, vilken var i toppform, Kyoko - redan i strid, Urufu, Elyn, Zayev - redan i strid och i behov av hjälp, Azazel - redan i strid och skadad, Saturn - redan i strid och skadad, Reikon - redan i strid, Vitani - redan i strid och sedan allt för många frånvarande. Det smärtade något extra då han var tvungen att räkna upp sina egna barn. Han slöt ögonen för en sekund, föreställde sig stridsfältet framför sig. Devils hade några huvudsakliga problem som behövde lösas och Qu hade allt för många vargar utan fiender. Han organiserade upp en plan och särade sedan på de plötsligt torra läpparna. Hjärtslagen dunkade i öronen, detta var vitalt för krigets utlopp - han var tvungen att tänka sig för men kunde inte komma på en bättre plan än den han hade.
Han harklade sig tyst, svalde ännu tystare.
"Andra anfallsvåg, hörupp.
Urufu, hjälp Azazel och teleportera sedan Malvado i säkerhet, vila och gå på den gråblå (Dowan).
Azazel, dra dig undan och fortsätt med vår plan.
Zayev, dra dig undan och anfall den gröna (Emon).
Reikon, anfall den rosa nykomlingen (Fallulah).
Elyn, ta över Rei's strid (Lihai).
Saturn, dra dig undan och anfall sedan den rödbruna (Hawke)."

Nevada susade ner för kullen mot Miv, Shiro svalde, nu var det allvar - hela flocken var i kriget. Han litade på att Kyoko skulle finna sin naturliga plats såfort Malvado inte längre var ett problem, noterade att Tramptass skulle behöva telepatisk hjälp. Med ett bekräftande skall begav han sig sedan ner för kullen, ut i strid, med sin älskade flock bakom sig. Huvudet rest och pälsen fladdrande, mullret från deras framfart dånade i öronen i takt med hjärtslagen, men i samma sekund som han kom in bland stridande blodiga kroppar blev det knäpptyst. Han stannade med vansinnig uppsyn upp snett bakom Tramptass, för att visa sitt stöd där. Fortfarande hördes inte ett ljud, och han kunde känna hur Konpaku kastade sig av och an inom honom.


[Efter lång otålig väntan kallar Shiro - tillfällig general i Kyokos frånvaro/stridande - in andra anfallsvåg och går själv ut i strid. Han stannar vid Tramptass sida för att visa sigtt stöd där och för att hjälpa om det behövs; SAMTLIGA I KRIGET BÖR LÄSA egentligen. Hoppas det är läsbart... är otroligt virrig i skallen efter allt organiserade x__x]

Då Malvado högg efter henne stelnade Kyoko till. Malvados blick var frånvarande. Förvirrad.


Men det fanns inte tid att vara orolig.

De var tvungna att ta sig där ifrån.

Kyoko hoppade smidigt runt Malvado, morrade hotande till alla förbipasserande, skyddade honom ifrån fara så långt det gick.

Det var strid överallt. Tanken blixtrade ovälkommet genom Kyokos huvud.

Vi kommer inte lyckas.

Så hördes Shiros avlägsna rop. Ett krigsrop?
Kyoko bad till Gudarna att andra anfallsstyrka var på ingång.

[Mal bör läsa, kanske urufu också om han ska komma och hjälpa sedan. Kyoko försöker eskortera bort Malvado genom allt kaos.]

[Nu kommer det att bli lite PP med Weed, ber om ursäkt för det!]

Zayev lyckades få bort den gråe även om han inte gjorde någon skada som han hoppats. Han hörde en röst. En hannes röst. Han var inte säker på vem den tillhörde, men det verkade vara en utav Devils. Den blå hannen nickade kort och morrade dovt åt den grå.
"Ändrade planer." sade han med sin mörka röst innan han vände och skyndade iväg över slagfältet.
Han lyckades utav större svårigheter ta sig emellan stridande parter och fick snart syn på den gröna varg som rösten hade beodrat honom att attackera. Han ökade takten och sprang mot den gröna fienden. Då han kommit närmare saktade han inte och blottade tänderna. Ett morrande som började långt ner i bröstet på honom lämnade hans läppar. Zayev visste inte vad den gröna hade för krafter eller hur stark den var, men det var en hanne. Doften talade om det. Han hukade sig aningen och inväntade en reaktion från den gröne medan han blockerade vägen för honom. Det kunde inte undgå den blå att fienden framför honom var mindre. Det verkade som om han hade ett övertag i just storlek åtminstone.

[Zayev dumpar Weed och springer för att attackera Emon. Han gör dock ingenting, utan väntar.]

Han känner energin samla sig i kroppen. Det känns lite lättare att röra sig. Han hoppar snabbt undan och hör Shiro's order. Snabbt öppnar han fler energiportar och suger åt sig så mycket energi som möjligt. Försöker att inte sno energi från Tass och de ur Devils som befinner sig närmast. Men att sno energi från fienden gör honom inget. De behöver ingen energi. De kan gå och dö hela högen. Saturn hukar sig snabbt mot marken. Kroppen protesterar av smärta men han ignorerar det och kastar sig upp i luften. Han slår hårt med vingarna och vinner snabbt höjd. Sedan finner han en vind han kan surfa på och överblickar slagfältet. Söker med blicken efter sitt nya byte. Snart får han syn på den rödbrune och sänker sig mot marken. Hans tassar tar mark med en duns bara en bit ifrån den rödbrune. Saturn ryter och blottar de vita tänderna. Öronen ligger mot hans nacke och han fixerar den rödbrune med blicken. Sedan kastar han sig mot den mindre hanen. Med öppen käft och utspärrade klor.

[Saturn snor åt sig energi och kastar sig sedan upp i luften igen. Han får snart syn på Hawke och landar på marken en bit ifrån denne. Sedan går han till attack.]

Off: Ledsen att jag inte kunnat svara med varken Dowan elelr Tocho i
detta roll men håller på att flyttar, eller snarare så håller jag på att
packar inför flytt som sker nästa vecka. Jobbar även heldagar så har
ytterst lite tid över just nu! Ska verkligen försöka komma in nästa
veckan och skriva ett svar men kan inte lova att jag hinner med det...

Annars kanske jag kan hinna med att svara veckan efter jag flyttat innan jag börjar plugga.

//Loco (Malin)

Mitt i all smärta och oro dök ett ansikte upp framför Kione. En ljus hane i samma ålder som han själv, de hade tränat ihop och lärt sig devils läror. Urufu. Den av Shiros ungar som han gillade bäst. Han var trots allt den mest normala av dem. Men i nuläget vill han bara vara ifred. Han skämdes över att behöva ligga där, skadad och svag. Surt drog han upp överläppen och blottade tänderna i en ljudlös morrning men den ljusa ungvargen kom ändå närmare och lutade sig över honom. Kione orkade inte säga något utan lät hanen hålla på.

Snart spred sig en kylande känsla över hans sargade kropp. Han sneglade ner på Urufus tass, det lyste blått mellan den och hans egna kropp. Smärtan domnade bort och blev mer ömmande än ren och skär smärta. Den dämpades helt enkelt. Kione förstod inte hur hanen gjorde, men han brydde sig egenliten inte heller. Huvudsaken var att han slapp smärtan. Genast kände han sig piggare, även om han var trött till döds.

Han mötte Urufus blick och försökte le, men det blev mest en grimas. Det var verkligen inte hans grej att visa sin tacksamhet, men han gjorde det ändå.

"Tack." Mumlade han och slöt ögonen igen och föll i en orolig slummer utav utmattningen.

( Urufu behöver bara läsa. )

Emon svor tyst för sig själv över Kaiitos tillstånd.
När den grå såg upp en andra gång för att hitta en plats att släpa Kaiito till så att han kunde vara i skydd från kriget, dök en väldigt blå hanne upp framför Emon.
Emons telnade till och reste rtagg, besvarade den andres morrning med att blotta tänderna, den stålgrå blicken mötte den andres.
Emon avr i skadlig position, han hade en medvetslös varg framför sig, han måste skydda både sig själv och Kaiito.
Han tänkte inte lämna sin flockbroder. Med ett stor steg tog han sig över Kaiito och stod nu mellan flockbrodern och den blå.
Huvudet var lågt och benen brett särade, stadigt.
Den blodröda luggen föll ner för hans panna och de sammafärgad eklorna grävde ner sig i underlaget.
Svansen slog till, elden bubbladeupp inom honom. Hettan vidde sig runtom honom.
Hans tunga hettade mot gommen. Kraften avr redo, han inväntade tåligt den andres attack och var inställd på att bara skydda sig själv och Kaiito.
Denne blå skulle få ångra att han ställt sig där.

| Emon upptäcker Zayev framför sig, stiger över Kaiito för att st emellan honom och Zayev. Blottar tänder och reser ragg. Inväntar den blås attack ^^ |