Zayev hade inte mycket för de ord som lämnat främlingens mun. Det irriterade honom, men han förblev tyst så när som på det djupa morrandet. Efter att Sarabi lämnat dem båda anföll den främmande grå Zayev. Han var snabb. Otroligt snabb. Och han siktade på ögonen. Det var med mer instinkt än planering som den björnlike drog undan huvudet. Han kände vassa klor farligt nära det övre ögonparet. Med en kraftig stöt slog han uppåt. Kanske kunde han träffa fienden med de vassa betarna.

[Zayev slår huvudet uppåt i ett försök att skydda sina ögon och träffa Weed.]

Miss. Ett sting av missnöje stack till inom Kaiitos örnskepnad och ett smått ilsket väsande undslapp honom. Visserligen hade en del av hans sylvassa projektiler träffat den andre, men det verkade som att den bevingade med lejonman verkade så gott som helt orörd av detta. Alltså kunde inte Kaiitos anfall räknas som en träff. Och att den andre sedan dök mot marken, nästan som om han följde den tigerfärgade, fick Kaiito att känna sig ännu mindre nöjd med sin insats. Nu lämnades han alltså helt ensam i luften. Och han kände av något som kröp inom honom.

Förvirring.

Det var så mycket som hände runt omkring honom. Eller snarare under honom. Nu när han blev kvarlämnad som den enda varelsen som verkligen befann sig ovanför stridsfältet lät han den skarpa blicken glida över de stridande vargarna. Och det som slog honom var allt blod som flöt, alla skrin och vrål av smärta och vrede. Och han kunde inte låta bli att undra vad som egentligen kom ut ifrån detta. Vad var meningen? Fiendeskapen mellan Devils och Qu var väl ingen nyhet direkt, vilken varg i Numoori visste inte om den? Men att detta var lösningen på en sådan sak verkade orimligt, åtminstone ur den synvinkeln han nu såg det ur. Det var så många av dem som stred mot varandra medan vissa låg slagna till marken, jämrandes i smärtor medan andra av dem inte ens rörde sig. Kunde det vara så att det på något sätt löste problemen? Kaiito kunde inte förstå hur det kunde gå till, ifall så var fallet.

Hans fokus drogs bort när blicken fastnade på något som susade uppåt. Sedan ännu en varg som gled mot himlen. Det verkade som att både den med lejondrag och den tigerliknande åter svävade uppåt. Och Kaiito lade genast tankarna åt sidan. Han hade kommit fram till att de båda måste tillhöra Devils. Och han var ensam av både Cierzo och Qu med att vara i luften. Och han var så mycket mindre än de stora vargarna som med lätthet skulle kunna krossa en av hans vingar mellan käkarna. Det gällde alltså att inte låta dem få tag i honom.

Blicken gled ännu en gång över slagfältet. Kanske det fanns någon där nere som kunde behöva hans hjälp. Men han hade nog med sina egna problem uppe i luften.

[Azazel och Saturn bör läsa. Vet inte om jag har fattat allting rätt, men men... Kaiito stannar i luften medan både Saturn och Azazel dyker ned mot marken. Sedan vet jag inte riktigt vad deras avsikter är, men Kaiito är i alla fall beredd på det värsta. Så han "inväntar" att de ska komma upp i luften igen. Jag tror ni fattar ;p]

Det sved i frambenen. Små prickar av blod letade sig envist fram där örnens is träffat. Direkt konfrontation hade aldrig varit något Azazel varit bra på. Han stod hellre på avstånd, betraktade, fegade. Anföll när ingen såg. Men inte här. Här fanns varken tid eller plats för sådant.

Vingarna slog kraftigt när han åter nådde luftrummet ovan slagfältet. Saturn rörde sig i hans ögonvrå. De blå ögonen fokuserade åter på örnen. Inga örnar anföll vargar utan anledning. Och absolut inte med is. Formskiftare. På marken inunder dem fortsatte stridigheterna. Vargars skrin och vrål. Ljudet av morrningar, svordomar och klapprande käkar. Krigets ljud. Den lejonlika var inte säker på vad han skulle tycka om kriget. Kunde inte säga om han såg det som positivt eller negativt. Han hade inte varit medlem i Devils länge nog för att hysa samma agg, samma hat, mot de de slogs mot. Men han slogs för dem. Slogs för den familj han ville höra hemma i.

Vingarna lyckades fånga en vind och rätade ut sig åt sidorna. På så vis behövde han inte flaxa konstant för att hålla sig i luften. Sparade energi. Gamen var ingen fågel som flaxade. Den var skapt för att glida över stora områden. Det kände han, det skulle han känna innan stridernas slut. Han må vara snabb, men ingen kunde orka för alltid. Inte han, inte någon. Han skulle inte kunna manövrera ut en örn i längden.

Det hade endast gått ett ögonblick sedan han nått skyn på nytt, när han lät samla sin vind i tunna, kompakta, projektiler och sände iväg dem mot örnen. De stora vingarna slog, trots att de redan hade vind, för att öka hastigheten och närma sig fågeln. Ett öga kastades i all hast åt Saturn, undrade om han levde, om han skulle slåss mot örnen han med, innan all fokus åter låg på fienden. Den lilla fågeln i skyn.

[Kaiito och Saturn bör läsa.
Azazel återvänder till skyn och tar på ett ögonblick åter in slagfältet. Sedan skapar han vassa vindprojektiler och skickar dessa mot Kaiito. I tystnad hoppas han att Saturn kanske hjälper honom då han själv inte är lika bra som en örn på att manövrera i luften.]

Vad fan gjorde han här egentligen?

Han kunde höra hur Sarabi slogs för sitt och hans liv. Han darrade till av frustration och ilska över att han inte kunde hjälpa henne. Han hatade att vara så här sårbar, det gjorde honom galen. Galen på riktigt. Det blixtrade till inom honom. Smärtan började bli behaglig, ja han nästan njöt av den. Han kände hur ett par tassar tryckte mot hans kropp. Ännu mer smärta. Han var chanslös. Och han började skratta. Hans känslolösa, nästan onaturliga skratt ljöd ut över slätten och blandades med skriken av smärta.

Han skulle nog dö här, ironiskt nog.


( Emon och Sarabi bör läsa. Kione skadas ännu mer, blir oförmögen att kunna försvara sig, tar emot Emons attacker och får en släng av vansinnig galenskap. Någon som inte slåss mot någon kanske kan hjälpa Kione och bära iväg honom till kullen där Nevada står? )

Saturn ser surt på örnen som han nu kommit fram till inte är en vanlig örn. Han öppnar käftarna och ett energiklot börjar skapas där. Det sprakar och blixtar av ren energi som han sedan skjuter iväg rakt mot örnen. Hoppas innerligt att den lilla fågeln blir träffad och får känna hur det är att handlöst kastas mot marken. Utan förmågan att kunna förhindra ett nedslag. Det vore en vacker syn tycker Saturn.
Men han hinner inte ser om energiklotet träffar för något drar hans uppmärksamhet mot energierna på marken. Sarabi's energi befinner sig tillsammans med flera fiender. Även Kione verkar vara där. Är inte valpen för ung för att strida. Saturn svär lite över att han inte lagt märke till det förut och störtar åter handlöst mot marken. Han är lika galet snabb på störtdykning som falken. Han kan komma upp i oanade hastigheter. Men denna gång har han inte tänkt att låta sin kropp vara det som slår ner mot fienden som är i form av en stor grön varghane. Saturn breder ut sina vingar lagom innan han skulle slagit i marken och det dunkar till i vingarna. Under honom på marken har en stor sten bildats. Han plockar upp den med sina tassar och lägger sedan mer energi i attacken när han slungar den stora stenen mot den gröna hanen. Saturn förbrukar för mycket energi. Han svär över det. Men det är för en god sak. För flocken. Saturn landar bredvid den lilla Kione och ser ner på honom.
"Din insats på slagfältet har varit hedersvärd. Men jag föreslår att du tar det lite lugnare från och med nu". Säger han till Kione innan han plockar upp valpen i sina tassar. Saturn är så försiktig han kan med den lilla bruna kroppen. Liten för honom sätt i alla fall. Kione verkar allt annat än i bra skick just nu. Snart är Saturn åter uppe i luften. Saturn sveper bort mot kullen där Nevada fortfarande befinner sig och lägger försiktigt ner valpen på marken. Saturn nickar kort åt Nevada. Det ligger ändå en respekt och vördnad i nicken mot ledaren. Sedan kastar sig Saturn upp i luften igen. Det gör ont i kroppen och han grymtar till. Sedan flyger han högre och hittar snart åter en bra vind han kan surfa på.

[Okej med lite PP på Kione? Säg till om jag ändra eller ta bort det.]
[Saturn skickar iväg ett energiklot mot Kaiito-örnen. Sedan störtdyker han mot marken. Skapar en sten som han slungar mot Emon. Saturn talar till Kione innan han plockar upp valpen och flyger bort mot Nevada på kullen och lämnar valpen där. Sedan flyger Saturn åter upp för att joina Azazel och öronen i skyn].

[Nu ska jag skälla på folk!! *SKALL SKALL* haha dåligt skämt, öm ne men fan folk, ta er i nackskinnet och svara ffs x)]

Helt ärligt så trodde han att han skulle dö. Med en suddig blick mot himlen hann han precis uppmärksamma en sten som kom flygande mot honom och Emon, men var den landade eller om den skadade något märkte han inte. Allt var ett töcken. En röst talade, han såg på vargen framför sig, såg munnen röra sig men hörde inget. Plötsligt kände han hur någon tog tag i honom. Han grymtade till men protesterade inte. Han gav den gröna hanen en sista blick.

"Vi kommer ses igen och då kommer jag vara starkare. Mycket starkare."

Benen lämnade marken. Han flög plötsligt. Stridsfältet under honom såg så litet ut härifrån, det var som att betrakta insekter på marken. Men tiden i luften var snabbt slut och vargen som räddat honom lade försiktigt ner honom någonstans där allt var lugnare. Kione hade inte ork att resa sig upp. Försiktigt såg han upp på den randiga vargen, Saturn.

"Tack" mumlade han fram innan han slöt ögonen och allt blev svart.

( Kione pratar med Emon, flygs iväg av Saturn och dumpas på kullen. Där kommer han antagligen stanna tills kriget är över )

Kaiito mötte dem. När den tigerfärgade och den lejonlike åter hade stigit upp till skyn väntade han på dem. De blåa ögonen, det ena mörkare och den andra ljusare, hade dem båda fokuerade allt medan han väntade på deras drag. Och det dröjde inte länge förrän de båda kastade attacker emot honom.

Först kom vinden. Han hade inte riktigt varit beredd på de projektiler som sköts mot honom. De var svåra att upptäcka, just för att de var skapade av vindar. Luft. De var genomskinliga. Men på något sätt kunde han ändå ana deras färd emot honom. Kände av luftflödet och på så vis lyckades han undvika den första. Planen var sedan att dyka men Kaiito hann inte. För en av de projektiler som den lejpnliknande kastade emot honom slog lätt i hans ena vinge. En simpel träff, om det nu kunde räknas som en träff, men nog för att få honom ur balans. Istället för att dyka girade Kaiito nästan i panik åt sidan. Endast för att i ögonvrån se något sprakande komma emot honom. Det var knappt han undgick energiklotet som den tigeraktige hade kastat emot honom. Samma vinge som vindprojektilen hade träffat sveddes lätt av energin som snuddade vid honom. Men han kände ändå en viss lättnad, som att det nu var över.

Men han hade fel.

I den hastiga rörelsen han hade gjort för att undvika energiklotet hade han helt tappat fokusen på den få vind projektiler som fortfarande var på väg rakt emot honom. Och det var med ett skri som han sedan kände en smärta vid ena benet. Det blåste till, rev med sig några dunliknande fjädrar från hans kropp. Något droppade från hans klor. Ett sår, ett djupt rivsår. En projektil som hade träffat honom. Och Kaiito kunde inte låta bli att undra hur vinden kunde bli så vass.

Han rätade snabbt upp sig, vände åter blicken mot den lejonliknande vargen. Detta var inget han tänkte acceptera. Och med några kraftiga vingslag satte han sedan kurs rakt emot denne. Han tänkte flyga alldeles förbi dennes huvud, och på så vis komma nära vingarna. Väl där skulle det var en enkel match att skapa is mellan den andres fjädrar.

[Rör mest Azazel men även Saturn. Kaiito undviker nätt och jämt attackerna, men träffas från sidan av en vindprojektil som river upp ett djupt sår ovanför hans ena ben. Därefter skujter Kaiito fram rakt emot Azazels ansikte för att som sagt komma över hans rygg och frysa ihop fjädrarna på hans vingar.]

Wind:
Hon ser hur hanen (gato) frammanar ett ljusklot och slungar iväg det samtidigt som hon slungar iväg sitt eldklot. Hon stryker bak sina öron och känner en enorm het tryckvåg komma emot henne. Hon slungas bakåt med en enorm kraft och hon landar med en tung duns på marken en bit bort, hon drar efter andan och reser sig mörbultat upp, Hon ruskar smått på huvudet och ser sig omkring bland alla stridande, hon såg men kunde inte höra dem, det enda hon hörde just nu var ett tjutande läte i öronen. Hon tar några vingliga steg och hon blödde lite från några sår, de uppkom nog efter att hon hade slagit i marken efter explosionen. Hon ser snart vargen som hade skickat ljusklotet och hon morrar dovt och sätter fart efter honom, eller ja snarare blandning mellan vinglande och travande. " åhh nej du, vi är inte klara med varandra än" tänker hon i sitt huvud.

(Gato behöver bara läsa)


Lihai:
Han gnyr till och han känner hur spikklotet växer sig allt starkare och han darrar till. han ruskar på huvudet och spänner käklederna, han måste göra något, han tänkte inte visa sig svag varken inför Qu, Cierzo eller devils. han stryker smått öronen bakåt och möter den andres blick. Han Morrar dovt till och tar ett djupt andetag och böjar koncentrera sig, han samlar all elektricitet som finns runt omkring dem och med hjälp av den så skapar han en blixt som han sedan sänder mot sin fiende. han hoppades att blixten skulle träffa motsåndaren och ge honom brännskador eller paralysera honom i 10-15 sek.

(Reikon behöver bara läsa ^^)

Kai:
Han stirrar på den flersvansade tiken och morrar, han känner att hon får tag i hans tandkött och sedan släpper hon den och den kopparaktiga smaken av blod känns i hans mun. Han morrar högt och följer tiken med blicken, hans ögon blixtrar av ilska och hinner inte riktigt med vad tiken gör, för helt plötsligt känner han sig långsammare, men han kunde röra sig, men musklerna och hans rörelser var mer långsamma nu. han ruskar irriterat med huvudet och sedan känner han smärtor i nacken, tiken hade skjutit iväg glasliknade nålar igen. Han fnyser till, han känner något varmt sippra ut från nacken och han känner blodlukten. Han sneglar mot sin ledare och hoppades att han var okej. han morrar högre. - det där skall du få för väser han mellan sammanbitna tänder. han sänker huvudet och förbereder sig för sin andra attack

(Tocho och Mikayo behöver endast läsa )

[Ingen behöver läsa förutom Kione. Sorry att jag e sen!]



Kyoko och Vitani

Kyoko betraktade striden från avstånd. Hon skulle inte gå in i striderna förrän orden gavs av Nevada, trots att hela hennes kropp i princip skakade av tillbakahållna känslor.
Stridslust, visst - den skulle hon aldrig bli av med. Frustrationen över att behöva sitta stilla och endast betrakta kaoset istället för att delta.

Men framförallt, framförallt: skräck. En slags skräck hon sällan behövt känna innan.
För ett av hennes barn var ute där nu. Sarabi. Första anfallsstyrkan, och visst - hon hade förtjänat det. Var en stark krigare.

Men hon var fortfarande en dotter. En dotter som, trots alla sina styrkor, fortfarande var dödlig.

Kyoko kastade en blick på sin Ledare. Han såg sammanbiten ut.
Kyoko svalde, såg åter igen ut emot kaoset.

Då plötsligt Saturn landade.
Med Kione.

Ilskan och rädslan högg tag i Kyoko, närmast paralyserade henne. Hur kunde han ha tagit sig hit?!




Vitani hade suttit tyst bredvid sin moder och inväntat en order, vilket var svårt. Ljudet ifrån striden slog hela tiden emot henne, och hon fruktade att höra ett skrik hon skulle känna igen.

Men då Kione dök upp glömde hon allt.

Hon följde med sin mor då hon sprang fram. Såg bara stumt på då Kyoko, med all rätt, gav ungvargen ett hårt slag över nosen för att därefter gripa tag i hans nackskinn och dra honom med sig.

Kyoko sa ingenting, det gjorde inte Vitani heller.

Hon bara gick tyst efter sin mor då hon drog Kione med sig, gick förbi Shiro, för att tillslut stanna längst bak i ledet.

Kyoko vände ryggen mot sin son, stod tyst någon sekund.
Sedan vände hon sig emot honom med raseri i blicken.

"... Nu talar jag inte till dig som din mor, utan som din överordnad."

Tonen var iskall, hårt kontrollerad.

Vitani satte sig ned, betraktade sin mor med en vaksam blick.

Kyoko morrade dovt, fortsatte.

"Du trotsade en direkt order."
Kyokos ögon blixtrade till.
"I krigstider. Du krävde räddning, drog uppmärksamhet från en mycket kapabel soldat bara för att han var tvungen att rädda dig."


Vitani såg mellan sin mor och sin lillebror. trots att hon visste att mycket av Kyokos ilska berodde på att hon helt ärligt talat varit orolig, så hindrade inte det en våg av nervositet som for igenom henne.
Hon hade själv varit på den mottagande sidan av Kyokos vrede, även om det var många år sedan nu.





Aruheitou

*sitter hemma i öknen och solar sig*

[Bara Malvado behöver läsa]

Mivria hade fått ett grepp om Malvados ljumske - Hennes bett hårdnade för att greppet inte skulle släppa för fort, hon behövde känna blodsmaken för att veta att hon åsamkat smärta och skada. Det var inget dödligt ställe, men förhoppningsvis nog så irriterande. Snart insåg hon dock att hon skulle bli tvungen att hålla tag för att kunna hålla sig undan Malvados huggande bett. Hon försökte undvika genom att låta benen och kroppen hänga med i Malvados rörelser samtidigt som hon desperat höll fast, vetandes att om hon släppte skulle han få tag på henne, och det skulle inte bli nådigt. Det hade dom båda redan gjort klart för varandra. Det här var inget skämt. Det här var ingen lek.Snarare en dödlig katt och råtta dans. Ingen tänkte vara den svage denna gång. Ett plötsligt ryck gjorde att Mivria tappade greppet och hon kände ett hugg över korsryggen. Man kunde höra henne vråla till av smärta samtidigt som hon försökte hugga mot hans nos och ansikte för att hans grepp skulle släppa illa kvickt.

De första projektilerna missade och Azazels vingar slog på nytt för att få ytterligare fart. Saturns attack undveks även den - med nöd och näppe - och den randige dök mot stridigheterna under luftrummet.

Han och örnen var kvar.

Flygfäet girade genom luften och nya vindprojektiler slungades mot denne från den lejonlike. Allt fokus låg på örnen när projektilerna träffade, skar upp ett sår i fågelkroppen. Ett skri skar genom luften, ljusare än vargarnas. Ett fågelskri.

I samma ögonblick vände örnen åt Azazels håll och det var med knapp nöd den kraftiga fakargen hann påbörja sin undanmanöver. De breda vingarna slog och ryggen höjdes när han böjde nosen mot marken för att dyka. Örnen kom närmare snabbare än han lyckades röra sig genom luften och sekunden efter kunde han känna den andras närvaro ovan ryggen. Kunde känna kylan. Lyckligtvis var vingarna under honom, mitt i ett slag, men han kunde ändock känna isen sprida sig över ryggen, över de innersta fjädrarna på vingarnas utsida. Han blev stel, frusen. Isen sprack med hastiga, korta smällar när han dök och sedan böjde kroppen åt andra hållet. Nosen mot skyn, för att stiga åter. Vingarna ville inte riktigt slå så hastigt, så koordinerat, som han önskade. Musklerna smärtade av kylan. En kort, dov, morrning letade sig ut ur hans strupe när blicken sökte sig efter örnen.

Han hade sett det förut. Hade upplevt det och hade det bågformade ärret i ansiktet som påminnelse. Vinden ökade kraftigt framför honom. Den vred sig i en hastig, kraftig spiral med vass egg. En sköld till viss del när han satte av efter örnen på nytt. Rastáfa hade gett mer än endast kött den dagen. En lärdom.

[Kaiito bör läsa!!
Azazel försöker undvika Kaiito men är inte snabb nog. Ryggen och den innersta delen av vingarna täcks av is, vilken hindrar honom från att röra sig lika lätt som tidigare. Han rätar upp sig i luften igen och vänder sig efter Kaiito. Han låter bilda en spiral av vind med vassa kanter (eller hur ska jag förklara det? Tänk propellern på ett flygplan med knivar på ändarna, som snurrar skitfort och består av vind...) och låter den snurra en bit framför sig när han sätter efter örnen på nytt.]

Emon såg Kiones svaghet, valpen orkade inget mer nu. Han skulle dö här, Emon såg det nu. Och han skulle låta honom dö långsamt, precis så som ungen förtjänade, för att han lagt sin lilla näsa i blöt. Men det blev aldrig så, Emon hörde ett swishande ljud från vingar och hann tänka att den stora brunfärgade vargen som tidigare fallit ner över honom var tillbaka, med rädsla för att måsta känna den tyngden över sig igen förflyttade sig den mörkgröna hanen snabbt åt höger, längre bort från valpen som låg bredvid honom. Tänkte att vargen skulle få fall ner över sin medspelare istället, skulle få vara skulden för valpens död.
Men ingen varg kom nerdunsande, istället träffade något hårt och väldigt tungt Emons vänstra baksida med fart. Emon var en kraftigt byggd hane men stenen avr också stor, den fick honom att stappla åt sidan änu mer. Smärtan rev i hans nu blottade vänstersida där bak. Med stenens rispia yta hade hans skinn rivitsupp och ett sår låg nu som en kal fläck opmgiven av hans gröna hårrem som genast började kleta sig i blodet som låg som en yta över det hela.
Ett flämt lämnade hanen i chock, blicken vändes blixtsnabbt abkåt efter angriparen men istället för att se något där föll en skugga över honom. En varg, men inte densamme som tidigare. Denne plokade upp Kione och försvann med honom. Valpen hade hunnit tala innan han förflyttats bort. Emon såg mörkt efter dem där de försvann.
-Det hoppas jag verkligen. Jag var inte klar, mumlade han lågt. Rösten var hatisk och kyligt mörk.
Han såg mot resten av de stridande.
Först nu lade han märke till hur långt allt hunnit medans han stridit själv.
Lik låg här och var, blodiga och söndertrampade.
Skrin och hatiska vrål fyllde luften, lukten av blod låg över platsen.
Lukten av våld. Lukten av hat.
Emon fnös lågt, den blodröda luggen åkte ner för hans ögon och den sålgrå blicken flöt ut över massan. Han kom på sig själv emd att glömt bort Cierzan däruppe.
Blicken vändes hastigt upp.
Kaiito blir attackerad och har två vargar mot sig. Emons öron stryks platt akåt och tänderna blottas i en morrning. Han ser örnen skadads men ändå sen gå till attack och flyga mot ryggen på ett bevingat lejonliknande djur. Det var samma varg som tidigare attackerat Emon genom att falla ner över honom.
Han ville upp och hjälpa sin flockbroder men var väl medveten om att han inte kunde.

| Inget speciellt hänt, Emon förbannas över att Kaiito är ensam uppe i luften med två Devilas. Vill hjälpa. behöver nån att strida mot

Just som han hade fallit in i en orolig, dunkel sömn så blev han bryskt väckt av att någon smällde till honom på nosen. Han spärrade upp ögonen och stirrade på sin mor som stod där, om blickar kunde döda så hade han dött på fläcken, hon var rasande, så arg hade han aldrig sett henne och det skrämde honom mer än kriget. Oaktsamt grep hon tog i nackskinnet och släpade bort honom bakom truppen. Kione kved till när såren gick upp igen.

Skamset lyssnade han då Kyoko skällde ut honom. Hon hade rätt, men han kände sig ändå orättvist behandlad. Han var ju en devils! De flydde aldrig, de var inga ynkryggar.

"Men mor. Jag skadade honom. Och andarna talade till mig!" Viskade han och log svagt.

[Kyoko behöver bara läsa]

Kroppen börjar säga emot och det svider i såren. Han måste ta det lugnare om han ska orka hålla sig i luften. Han tar några djupa andetag och ryter kvidande till när det smärtar i såret i sidan ovanför ena bakbenet. Där han blivit träffas av skuggspjutet. Det hade inte varit Saturn's fel att den lilla svarta valpen krossats under honom. Ändå var det honom alla skyllde på. Han ruskar på huvudet och vänder sig mot den där örnen som just attackerar Azazel med någon skum kylig kraft. Öronen lägger sig mot nacken på den randige och han sveper till med vingarna. Försöker vinna ännu mer höjd så att han hamnar över Azazel och örnen. Sedan dyker han snett neråt. Öppnar gapet och hoppas att få känna den lilla fågelkroppen mellan tänderna. En vinge i alla fall. Det är vad han hoppas på. Frustrationen är uppbyggd och tillsammans med såren som stör honom och musklerna som känns lätt sega efter att ha använt rätt mycket energi så vill han bara få känna något krossas mellan käkarna. Hoppas kan man alltid. Han ryter frustrerat till.

[Kaiito får läsa. Och kanske Azazel med. Saturn ger sig på Kaiito-örnen i alla fall]

[ endast Mivipivi behöver läsa 8D ]

Han bet sig i tungan för att inte ryta rakt ut av smärta. Men det gjorde förbannat ont att ha Mivrias tänder nerkörda i sin sin kropp. Och inte släppte hon heller. Hans enklaste väg ur detta var att ta till elden, men nog hade han sin stolthet alltid, och att använda elden vore att gå emot den totalt. De hade ju bestämt att detta var ett krig mellan dem som skulle involvera tänder och klor - inga krafter!
När ett av hans febrila hugg efter den svarta honan träffade så gjorde han sitt bästa för att få ett fastare, hårdare tag. Men då det var svårt att borra ner tänderna djupt och när hon högg efter hans ansikte så var han tvungen att släppa för att inte bli träffad. Hennes tänder fläkte ändå upp tre djupa sår på hans nosrygg och han gav ifrån sig ett förbannat rytande. Han tog ett stort skutt rakt bakåt för att undvika att bli träffad om hon skulle göra en snabb attack igen. Hans ögon blixtrade till av den ondskan som Mivria aldrig sett hos honom förrän idag. Den ondska som gjorde Devils till hans hem.
Så hukade han sig och sprang mot henne med öppna käftar. Det spelade ingen roll var han träffade, han var bara fast besluten om att borra ner sina tänder i hennes päls, skinn och kött.

[Bara Mallispallis behöver läsa :>]

Mivria var lättad när hans grepp släppte taget från hennes ryggslut, och hon var tacksam över att ryggraden inte var bruten. Hon hann inte tänka på det, men hon kände snabbt att hon fortfarande kunde röra sig. Smärtan fick adrenalinet ta hand om.

Hon återfick balansen och han ta en titt på Malvado. Hon kunde nästan se hans mörker röra sig i honom nu som de aldrig gjort när hon sett honom tidigare. Som om han hade vaknat till liv nu för första gången, den Malvado hon aldrig hade velat se.

Snart var han på väg mot henne igen, och hans mål var tydligt. Mivria laddade för att undvika attacken, men något gick fel. När hon skulle ta sats och hoppa undan så brast något, och hon skrek till. Såret på ryggen smärtade mer än hon hade känt. Istället för att flytta sig så hade hon blivit stående, och när hon snart insåg vad som skulle hända var det försent. När han bara vara någon meter ifrån henne så gick hon till motattack, men han var snabbare. Hon hade huggit mot hans hals och ansikte, men smällen och hans attack hade träffat hårt. Smällen gjorde att hon hade kastats iväg samtidigt som Malvados tänder hade rispat upp hennes ansikte. Mivria landade hårt och tappade andan så hon flämtade till.

Vad höll hon på med? I den här farten skulle det inte vara mycket kvar av henne. Medan hon låg där så hann hon tänka att hon var tvungen att ta fram en annan sida. Hon hade nog fortfarande svårt att inse att detta verkligen var allvar. Hennes hopp om hans hjärta hade trots allt varit så starkt bunden till hennes hopp om att det fanns kärlek hos alla. Detta hopp höll på att slitas ifrån henne, och även om hon själv tänkte att hon redan insett att hoppet var ute, så fanns det fortfarande kvar djupt inom henne. Nu behövde hon resa sig, och döda hoppet inom henne. Inse att detta var verkligheten nu som hon levde i, och att hon behövde skydda och försvara de som hon verkligen älskade.

När andan kom tillbaka henne så försökte hon resa sig upp så snabbt hon kunde medan smärtan domnade och tryckte bort de onda i hennes kropp. Men när hon öppnade så insåg hon snart att något var fel. Riktigt fel.

När hon försökte öppna ögonen så smärtade det bara i högra ögat och hela ansiktet för den delen. Hon hade tappat synen på ett öga som nu bara var söndertrasat efter hans tänder. Mivria insåg att hon snabbt skulle behöva anpassa sig till sitt nya seende, när hon försökte ignorera vad som hänt. Hon behövde fokusera, och hittade Malvado igen i synfältet igen. Hon morrade nu och försökte tända till igen. Och gick genast till attack utan att låta smärta eller syn hindra henne. Hon kunde inte ge honom tid att tänka.


[sammanfattning: Malvado attackerar, Mivria får ansiktet upprivet så hon tappar synen på högra ögat.]

Ett kort ögonblick känner han triumf, som om han har lyckats med något. Men det vara inte länge för nästan direkt efteråt ser han hur den lejonlike återigen är efter honom. Han lyckades nog inte frysa så mycket som han hade hoppats på. Men egentligen spelar det ingen roll, han är mindre och därmed också snabbare. Dessutom måste den andre ha känt av kylan på något sätt. Kaiito visste inte riktigt hur den skulle påveka den andre, men trots allt var det en varg av Devils. Och de levde i öknen, därmed i ett väldigt varmt klimat. Då var kyla inget som man var van vid. Så lite nöjd kunde han nog känna sig.

Tankarna susade genom hans huvud, det var värt ett försök till. Men just när han hastigt kastade runt i luften för att återigen försöka skapa ett istäcke över den andre så känner han en förändring i luften. Och det verkar som att vargen ännu en gång kastar en så gott som osynlig attack emot honom. Kaiito kunde inte låta bli att förbanna den andra och dennes luftknep medan han försökte göra en undanmanöver. Han gillade dem inte. Och de tvingade honom nu att hastigt stiga, i ett försök att undkomma den vassa luften som nu var påväg emot honom. Han underskattade inte den andres kunskaper, när luftprojektilerna hade skjutits mot honom hade han märkt att den bevingade vargen verkligen kunde skapa dödliga luftströmmar med sin förmåga. Något som faktiskt borde berömmas, ifall omständigheterna hade varit en aning annorlunda.

Några av de yttersta fjädrarna klipptes på en vinge. Men han undkom de vassa vindarna och det var han glad över. De hade lika gärna kunnat klippa hans huvud.

Med fokusen helt på den lejonlike gör Kaiito sig beredd att återigen göra en attack. Han samlar kylan runt sig, redo att skicka iväg vassa istappar mot den andre samtidigt som han dyker och ger sig på ett nytt försök att frysa ihop den andres vingar. Han ville ha bort lejonvargen från himlen. Himlen var hans.

En smärta skar plötsligt genom hans kropp. Ett skri lämnade honom. Fokusen försvann och isen föll mot marken. Han kunde känna hur hans kurs ändrades, hur han slets bort från luftströmmen han hade glidit på. En skräckslagen blick kastades åt sidan. Han såg tänder, han såg blod. Han hörde hur sköra ben knäcktes. Utan att han hade anat det så hade den tigerrandige dykt emot honom, och då han varit oberedd hade han gått rakt i fällan. Och nu befann han sig i denna position, med ena vingen i den tigerlikes käftar. Och det gjorde ont, så ont. Han samlade sina krafter och skickade en enorm kyla mot den andres käftar. Hoppades att denne skulle släppa. Måste släppa. Kyla var ingenting som andra uppskattade hade han märkt. De ville bort från det så fort de kunde. Och varför skulle det inte gälla även denna varg? Och Kaiito ville bort från dennes käftar.

[Okej, kändes skumt... Menmen, Azazel och Saturn - Här har ni att läsa!]

Jag var inte den som slaktade min dotter med mina egna käftar, orden som kom från hanen hade ingen betydelse. Han hade ingen dotter. Han hade aldrig haft. Ett roat skatt kröp ur honom, men han hann inte svara innan de hade kolliderat in i varandra, stående på bakbenen. Sinnena blev så mycket förstorade när de var så nära, ljuden av skinn som fläks upp, lukten av död som stack i nosen, smaken av blod som fyllde munnen, smärtan när sår rivs upp, och Tass kunde inte annat än att älska det. Allt.

Han fick mottaga så många hugg att han blev knäsvag. Giftet brann i hans ådror, fick kroppen att protestera och vilja ge vika. Men hans stålsatte sig, högg och rev om vartannat, allt för att skada Zoid. De hade nog inte stått och slagit i mer än några sekunder, men det kändes som en evighet. En evighet fylld av smärta.

När han äntligen kände tassarna i marken igen tog han sats och skulle just kasta sig emot den randiga skunken men hejdade sig i sista sekunden för att istället betrakta det som just hände. Någon hade kastat någonting emot dem, ett svart bylte som Zoid hejdade i luften och lät skuggorna försvinna iväg med. Tass förstod inte vad det var förrän efteråt och då brast han ut i ett hånfullt, kraxande skratt. Det gjorde ont i revbenen, men det var värt det. Mitt i ett skratt blev han dock abrupt avbruten av att Zoid hade gjort en attack mot honom som tacklade honom flera meter bakåt. Han hostade till och var åter tillbaka i striden. Zoids attacker hade blivit annorlunda, han slogs mer offensivt och tog mer risker, Tass gissade på att det hade med dotterns död att göra. Så, som en van krigskämpe slog Tass på defensiven och gjorde bara ett fåtal utfall mot hanen då han gjorde ett snedsteg eller var för långsam, annars så försökte han bara undvika att få i sig hans gift. Men trots att han inte längre tog några risker så fick han ändå känna på Zoids tänder, under hakan rispade han upp ett långt men ytigt sår och över nosryggen fick han sig ett bett, men det räckte för att sprida ännu mer gift i hans redan försvagade kropp.

För att överraska sin motståndare kastade han sig plötsligt mot hans sinne för att göra en mental attack, men någonting gick fel och istället för att attackera Zoids sinne så kände han en vass stöt i hans eget huvud. Förvirrat röt han till och skakade på huvudet innan han gav sig på Zoids sinne igen, men samma sak upprepade sig och smärtan i huvudet ble värre denna gång. Han gav sig inte på Zoids sinne igen utan fortsatte köra sin defensiva stil.

Kanske avr det giftet som hade påverkat hans telepatiska förmåga. Eller var han helt enkelt för utmattad? Vad det än var så gjorde det Tass oroad. Mycket oroad.

( Zoid bör läsa. Tass slåss mot Zoid. Får i sig massa gift, försvagas, börjar med en lite mer defensiv taktik, attackerar zoids sinne men hans kraft studsar tillbaka och orsakar honom massa smärta i sitt eget huvud pga av zoids gift. )

Fjädrar kittlar gommen. Han flinar nöjd och lite galet av triumf när han hör örnens skri av smärta. Det är som ljuv musik i hans öron. Planen var att ta ifrån örnen flygförmågan. Och om det befinner sig en varg under alla fjädrar så skulle denne förpassas till marken. Även suga energin ut örnen. Lämna denne svag och vek. Ett lätt byte. Det var planen. Saturn fäller ut vingarna och fångas upp av vinden. Ingen idé att dyka nu när han fått sitt byte. Men triumfen blir inte långvarig. Först märker han det på energin som örnen samlar på. Sedan att det börjar dofta kallt. Sedan kylan som sprider sig kring nosen och upp över ansiktet. Det är kallt. Som om käken fryser fast. För att förhindra det tvingas han släppa örnen. Saturn ryter vrållikt och börjar dra med framtassarna över ansiktet för att få bort isen som sprider sig i pälsen i ansiktet. Bort! Bort! Bort!

Han kvider till och kan inte hålla fokus på flygningen. Men han lyckas ändå behålla höjden. Tillslut försöker han samla ihop den energi han har kvar. Föra värmen mot ansiktet och smälta isen. Han ruskar vilt på huvudet. Det ser ut som att han flaxar fram och tillbaka eftersom vingarna slår för att hålla honom uppe eftersom han försöker få bort isen. Tillslut lyckas han. Någorlunda i alla fall. Det värsta är borta. Men synen har blivit lite suddig och han blinkar några gånger för att hitta fokus. Det sticker i skinnet i ansiktet. Käken känns stel. Han ryter kraxande och frustrerat och ser sig omkring efter örnen igen.

[Saturn mumsar örnvinge och försöker göra så mycket skada som möjligt. Tvingas sedan släppa örnen då is börjar sprida sig i ansiktet. Försöker få bort isen från ansiktet. Ser för en stund ut som en fågelunge som flyger för första gången. Ingen balans alls. Sedan lyckas han samla sig och ser sig om efter örnen igen. KAIITO BÖR LÄSA!]

Greppet lossnade. Han kunde känna det. Och det var som en befrielse, en underlig och skön känsla. Visst, det gjorde fortfarande ont - väldigt ont. Men att inte längre sitta fast och inte längre bli krossad mellan de starka käkarna hos en varg var i sig en vinst. Han hade klarat sig undan, han skulle inte dö.

Sedan upptäckte han känslan, den fallande känslan. Ögonen kunde inte skåda något annat än himlen och de två vargarna ovanför honom, hur kunde det komma sig att han kände på detta vis? Och de blev mindre, de två kattlika med vingar blev mindre... Och paniken grep tag i honom. För plötsligt blev han fullt medveten om att när den andra hade släppt sitt grepp om honom så föll han. I ren skräck snurrade han runt i luften, något som ledde till att han upptäckte att han inte kunde flyga. Hans vinge, helt söndertrasad, var inte till någon hjälp. Det var knappt så han kunde röra den eftersom att den smärtade så otroligt mycket. Och marken närmade sig allt mer, allt för fort. Ännu ett skri lämnade honom allt medan han försökte finna en luftström att glida på, någonting som kunde dämpa fallet. Men vingen var bruten och fjädrarna ihop klibbade av allt blod som flutit ut över den. Och han kunde inte tänka annat än att han skulle dö. Han skulle dö i denna lilla, sköra fågelkropp. Hur skulle allting te sig efter döden? Skulle hans kropp fortsätta vara en fågel eller skulle de gå tillbaka till sin normala form? Han visste inte, ville inte veta. Men han skulle inte klara fallet.

Och sedan kom Kaiito på det.

Han skulle inte klara fallet, inte i denna sköra kropp. Men i sin vargskepnad... Då kanske han hade en chans. Och direkt när den tanken kom så försvann fjädrarna, ersattes av päls. Och vingarna blev framben, bakbenen uppenbarade sig inte långt därefter. Och på några ögonblick var Kaiito inte längre en örn, utan en varg.

Sedan slog han i marken och ett högt vrål hördes över slagfältet.

[Ja, Kaiito kan inte längre flyga så Saturn och Azazel har skyn för sig själva. Riktigt var Kaiito landade är en annan sak, kanske en bit utanför slagfältet. Fast ändå så att NÅGON borde märka av honom. Nog för att han är ganska skadad, men ah ;D]

[ endast Mivi behöver läsa hela. men Damon och Fiero behöver läsa sammanfattningen. ]

Han såg hur hon laddade, men millisekunden senare så gick det förskräckligt snett för henne. Hennes motattack mot honom brydde han sig inte om då han förstod att smärtan för henne var för hög för att ge henne en bra chans till en bra attack. Men ändock så drogs hennes tänder längs hans hals och tre djupa sår uppenbarade sig. Sekunden senare så rev han upp hennes ansikte med sina egna tänder, och kastades iväg och Malvado stod flämtande kvar på samma ställe.
Mivria var omtöcknad, och Malvado tog tillfället i akt att göra två andra saker.
Han lät elden sprida sig längre in i Qu's revir. Nu var den fasligt stor, allt för att den inte skulle dö ut allt för snabbt av det våta gräset. Nu hade Damon minsann en eld att jobba med, och han flinade stort.
Hans blick var hela tiden riktad mot Mivria, och nu öppnade han munnen.
"FIERO!" vrålade han så högt han bara kunde. Han visste inte var Fiero var exakt. Senast han sett hanen så hade han gått till attack mot en varg som Malvado inte kände igen [Gato]. "Du har ingenting i den här striden att göra, så försvinn!" hans röst var vildsint och förbannad. Men känslorna han egentligen kände för hanen just nu var tvärtom. Han ville inte vara med när Fiero föll till marken, hanen var mer eller mindre tvungen att ta sig därifrån, frågan var bara om Fiero insåg själv att han var tvungen. Devils ville döda honom, och Qu skulle knappast hjälpa honom. Han var lika dödsdömd som Malvado var, med den lilla skillnaden att Malvado hade vargar som backade upp honom.
När hon plötsligt attackerade så hann han knappt reagera. Men han upptäckte att något var fel, hennes öga var söndertrasat och hon kunde nog knappast se på det och han flinade stort.
Flinet låg kvar på hans läppar även när hennes tänder sjönk in i hans hals. Ett vrål av smärta blandad med skratt lämnade hans strupe och han högg efter henne utan resultat.
"Du är minsann en kämpe utan dess like, Mivria." han skrattade, men satte skrattet i halsen när han var tvungen att hosta. Han spottade rött och insåg förfärat vad det var. Flinet dog ut och inget skratt kom. Han hostade igen. Mer rött.
Han högg mot hennes nacke för allt vad han var värd.

[ Mallis låter eld sprida sig längre in i reviret. Han skriker åt Fiero, var fan han nu e, att han ska sticka, typ...
Han börjar hosta blod.]

Han hade sett allt som skedde på fältet, vilka som hade övertaget och vilka som låg i underläge. Men all fokus hade nog ändå hamnat på Mivria vid jämna mellanrum. Det tog emot så hårt inom honom att bara se på, men även om hon så skulle falla död var det hennes strid, och om hon nu skulle falla kunde han rycka in. Hemsk tanke? Kanske. Många andra skulle troligen ha lagt näsan i blöt för länge sen, inte orkat se sin vän lida så mycket. Men när Mivria sen skulle stå som segrare skulle hon aldrig mer behöva lida. Det visste han..
Ett vrål. Han kunde höra det så tydligt, och det var så bekant. Började hans sinne svika honom igen? Få honom att uppfatta fältet på ett förvrängt sätt. Andetagen vart tyngre och han satte av i fart, återigen bort från själva krigsfältet. Kaiito.
- Res dig!
Han lät arg och bestämd, han försökte inte ens ge sin son en hjälpande knuff. Vad gjorde han ens här? Den mörka blicken höjdes och återigen kunde lågornas sken dansa i hans blick. Varför? Vad skulle dessa djävuls vargar vinna på genom att förstöra deras revir?
Halsen sänktes, huvudet va nu bara några centimeter ifrån sonen. Kaiito hatade Damon, näst intill avskydde honom. Men med en gnutta dramatik så förstod han honom, han förstod dem alla. Damon va inte heller någon dyrkare av sig själv precis.
- Orkar du hjälpa mig att döda elden? Jag kommer finnas här, och beskydda dig. Det är jag skyldig dig.