(Förlåt är helt off pga olika skäl, och det kommer jag fortsätta vara ett bra tag nu. Har inte hunnit läsa igenom varje inlägg, utan bara försökt samla på mig lite vad som sker)

Han hade fått sitt grepp om fienden, men precis i samma stund hade en bevingad varg kommit till undsättning och satt han ur balans. Zoids stämma nådde honom, tackade honom. Giftvargen skulle klara sig alldeles utmärkt nu, helt själv.
Det var ilska och hat som fick honom att hålla sig kvar på fältet, snegla mot de alla som stred. Dom alla hade sin egna fight och han själv höll sig återigen tillbaka. Det var det enda han dög till just nu.. Han skulle bara finnas där ifall någon behövde honom.
Kaiito...
Den mörka blicken drog iväg, såg mot elden som fortfarande brann längst deras revir, och nog hade vargen som skapat elden lyckats bra med att bränna ganska så mycket av deras mark.. Men nu skulle han sätta stopp för det.
Damon gick tillbaka, långsamt och nästan stelt. Han ville inte, egentligen. Han ville inte se Kaiito, ännu mindre tala till honom. Öronen la sig bak mot nacken och han drog ett djupt andetag, när han slutligen andades ut såg det nästan ut som om kväve svävade ner från hans mun och la sig på marken, sedan spred sig isen längre och längre ut för att lägga sig som ett skyddande fält.
- Kaiito, hur är det?
Han såg inte mot sin son, istället såg han bara ut mot fältet och hela hans kropp verkade ha stelnat. Han skulle va tvungen att bli av med dessa röster och förvridna tankar innan han fortsatte leva i verkligheten.

(Bara Kaiiiito behöver läsa!)

Zayev såg den gröne göra sig redo för strid. Morrandet låg fortfarande kvar i hans egen strupe. Han smög närmare den andre med raggen rest. Den blå kröp ihop, samlade kraft, innan han sköt framåt och slog efter fienden med sin tass. Siktet var inställt på ansiktet.

[WOOT!! Långt!! xD Zayev slår efter Emon]

Zoid hade återhämtat sig. Tass hade missat sin chans att döda honom. Skuggorna omkring skunken började förändras, växte och formades till en kompakt form, en varg. Tass spärrade förvånat upp ögonen men tvekade inte att anfalla den mörka skepnaden. Han svarade emot skuggvargens attack med hugg och knuffningar, men det var något helt annat att slåss mot än skugga än mot en levande varg. Och ännu en gång var hans kraft värdelös. Men han kunde känna hur hans telepatiska förmåga sakta kom tillbaka till honom, men än riskerade han inte att använda den, inte ens på Zoid.

Fortfarande hade han svårt att lite blint på sin kropp, giftet i hans ådror spelade honom spratt oavbrutet, alltifrån hostningar till skakningar och andnöd. Han kände sig trögtänkt och han rörde sig inte med samma snabbhet som han brukade. Men han kände också att Zoid började förlora sina krafter, hans sinne var inte lika närvarande som innan. Men skuggvargen var närvarande, så närvarande den kunde vara. Tass gjorde allt för att skada den, men började sakta motas bakåt, steg för steg. Flera nya sår revs upp över hans ansikte och bog när skuggan hänsynslöst fortsatte anfalla och Tass tvingades ta till defensiven igen.

Det var omöjligt för honom att hålla koll på vad som hände omkring de tre vargarna. Han såg inte vad Saturn sysslade med, eller hur det gick med Malvado, eller om den sista truppen hade anslutit sig till striden. det var som om de befann sig i en bubbla och Tass var osäker på om han skulle klara sig ur den levande. I ren desperation anföll han Zoids sinne, trots att han egentligen inte visste om giftet fortfarande påverkade det. Smärtan pulserade i hans huvud och han tvingade sig att inte avbryta anfallet. Kunde han få Zoids sinne ur balans kanske skuggvargen skulle upplösas.

Det var åtminstone vad han hoppades på.

(Tass slåss mot zoids skuggvarg och anfaller desperat zoids sinne )

I Emonms ögonvrå ser han en annan hane komma fram till Kaiito bakom honom, han tilltalar flockbrodern, Emmon känner lukten av Qu:are och blir då lugnare, kanske denne kn hjälpa undan Kaiito.
När Emon riktartillbaka koncentrationen mot den blå kommer han flygande mot Emon.
Hanens tunga glöder redan intensivt och fattar då eld, han öppnar munnen och blåser ut glöd och het het luft som antaglien skulle bränna den blås ansikte.
Han blåste inte ut eld, han hann inte hetta upp tungan så pass mycket innan den blå var framme vid honom.
Den mörkgröna hanen var itne beredd på tassen som sträcktes ut och daskade till honom från sidan över ena kinden.
Det rev upp märken var klorna gått och rufsade om hans lugg.
En dov morrning steg i hans strupe.
Emon tog ett frånskjut mot den blå och närmade sig honom med de blodröda klorna utspärrade, girigt letande efter material att slita i.
De hade hettan i si, det de klorna träffade lämnade att glöda flera minuter av bränningen som klorna gav.
Hanens käftar särades också och den lågt brinnande tungan blottades för omärlden, en rökpuff lämnade munenn när hans käkar väl var öppna och kudne komma att förblinda den blå för ett ögonblick. Det skulle kunna komma att ge Emo mycket tid.

| Emon ser Damon komma till Kaiito bakom honom, han hinner öppna munnen och blåsa ut het luft och glöd men blir bitchslappad av Zayev ;) Senb attackerar han Zayev och öppnar munnen så mörk rök kommer ut mot Zayev, tungan brinner. |

Zayev kände hur han träffade den gröne i ansiktet. Ärligt talat hade han inte helt räknat med det då han inte precis försök dölja sin attack, men det hade verkat som om den andre varit distraherad utav någonting. Ett fult drag från Zayev kanske, men det hade lyckats. Dock planerade han inte att använda sig av mycket mer fult spel.

I motattack flög den gröna fienden mot honom. Han backade undan något steg. Röken som lämnade den andres mun skymde hans sikt. Ett irriterat morrande lämnad den blå. Han hade inte mycket tid på sig att välja vad han... Just då slog främlingen emot honom och en glödande smärta fattade dag i Zayevs skuldra och framben. Det var inte skönt att få så heta klor inborrade i sig. Han kunde känna hettan från den andres mun. Sedan kom de glödheta tänderna. Ett dovt morrblandad skall lämnade honom. Att kasta rök i någons ansikte var nästan som att sprätta upp sand i ögonen. Fulspel. Dock hade han inte mycket tid att kunna fokusera på just det. Med öppna käkar högg han efter den gröne.

[Zayev blir träffad utav Emons attack och hugger efter honom]

På ett sätt var det skönt att slippa allt. Mörkret omfamnade honom och han kände sig lugn. Smärtan var borta, hatet var borta. Det enda som fanns inom hans kropp var stillhet. Och han njöt av det. Han befann sig långt bort från krigets höga stridslarm och stickande dofter av skador och blod. Han befann sig på en annan plats, en lugn plats.
Här ville han stanna.
Men han fick inte, för någon ropade på honom. Eller inte ropade, snarare talade. Men i den ljuva tystnaden han upplevde lät det som ett vrål. Ett ljud som ryckte bort honom från stillheten och tillbaka till verkligheten. Tillbaka till smärtan, ljudet och dofterna. Tillbaka till livet. Hade han varit död? Nej, men han önskade nästan att han hade varit det. Nu när hans medvetande hade återvänt så saknade han stillheten och tystnaden. Vilken hemsk värld de levde i.

Kaiito vaknade precis i tid för att höra Damons röst. Ögonen slogs upp och det var med stela, smärtsamma rörelser som han mycket långsamt satte sig upp. Och medan han rörde sig talade han, samtidigt som en iskall blick kastades mot fadern.
- Som att du bryr dig. Det är bara tomma ord som kommer ut din strupe.
Det gjorde ont, så ont. Smärtan nästan förblindade honom. Han hade svårt att se, han hade svårt att andas. Men han tvingade sig själv att göra det. Han visste att han inte kunde strida, men inte heller kunde han stanna här. Han måste bort, till varje pris. Ifall en av deras motståndare skulle se honom tvivlade Kaiito på att denne skulle lämna honom i livet. Men å andra sidan, var det verkligen så mycket bättre att Damon var i närheten? Sist de hade mötts hade fadern inte verkat bry sig om Kaiito levde eller inte.

[Damon bör läsa.]

Wind:
Hon rusar efter vargen som hade kastat ljusklotet (Gato) men hon tvärstannar när hon får syn på Kaiito och Emon, varav Kaiito låg på marken och Emon stod framför honom med en stor blå varg (Zayev) framför sig. Hon stryker ilsket öronen igen och springer för att hjälpa sina flockbröder. Medan hon springer emot dem så ser hon Emon och den stora blå slåss med varandra. Hon morrar lågt och skyndar på stegen. Hon ser att en annan varg (damon) kommer farm till kaiito och hon kunde höra kaiito svara nykomlingen. Hon stannar upp bredvid kaiito. - Är du okej, kaiito? Hon ser mot Emon och den blåe igen och hon koncentrerar sig, med hjälp av värmen från omgivningen samt sin egna värme så börjar hon skapa en heatwave (Läs på Winds presentation om attacken), den här "värmeböljan" var framförallt menat åt motståndarna runt omkring dem. Men hon visste inte om de skulle bli påverkade men hon kunde ju försöka i alla fall.

(Kaiito, Emon och de runtomkring dem bör endast läsa)

Kai:
han följer Tocho med blicken, han ruskade smått på huvudet och känner blod rinna från munnen där den irriterande flersvansade tiken hade bitit honom. han morrar högt och han sänker huvudet snabbt, och det låter hulkande ljud från honom, nästan som han spyr, och han spyr upp en vätska och sedan slår han ihop tänderna snabbt och en gnista antänds och en konformad eldstråle bildas från hans mun, men han blir bländad av ett starkt ljus och han backar några steg och känner hur det svider i ögonen av ljuset. han ser inte vart eller vem den konformade eldstrålen träffar. Han gnider sig om ögonen med sitt ena framben men han såg fortfarande ingenting. han hoppades att Tocho hade klarat sig

(Mikayo och Tocho bör endast läsa)

Lihai:
han såg hur hans blixt träffade den andre och skadade honom, och han ler hånfullt mot den andre. han sveper med svansen och morrar högt och blottar tänderna. han följer den andre med blicken, han kunde känna att den andre försökte nå hans in i hans huvud igen. han kunde känna den andres pulserande smärta som hans blixt hade orsakat. han fnös och mötte ilsket den andres blick. han väntade, trots den pulserande smärtan i hans huvud som den andre ger honom, men han väntar, väntar på vad den andres nästa drag.

( Endast Reikon behöver läsa )

Hawke:
han ser sig iskallt omkring och hörde en duns bakom sig och snor runt, han får syn på en randig kattlikande bevingad varg några meter framför honom. han stryker bak öronen och fnyser ilsket till. han piskar till med svansen och ställer sig i attackläge, han ser när den randige attackerar honom med öppen käft och uppspärrade klor, han förösker ducka undan men han känner hur den randiges klor träffar honom över skulderbladet och nacken, han vrålar ilsket till och hans ögon blixtrar till och han kastar sig mot mot den andre också med öppen käft och uppspärrade klor.

(endast Saturn behöver läsa )

[Azazel behöver läsa, eventuellt också nevada]
Mivria noterade att Kyoko hjälpte Malvado att resa sig igen. Han hade alltså överlevt ändå, trots att hon var säker på att det skulle vara över för honom. Gudarna måste ha varit vänliga mot honom trots allt. Hon beslutade sig dock för att ignorera honom för stunden. Hans öde var nu inte hennes att styra över. De hade gjort upp med varandra, och om de skulle mötas igen i detta krig eller någon annanstans skulle tiden få utvisa. Nu behövde hon byta fokus mot andra vargar omkring henne. Devils-vargarna var Malvado trogen och hon hade nu fått flera andra emot sig. Den stora bevingade vargen framför henne var utan tvekan kraftfull av den kraftiga smällen att dömma. Hon hade svårt att tänka sig att en sådan smäll inte skulle ge några skador alls, men å andra sidan var han kanske van. Hon kände inte till denne varg och om han hade några andra krafter så hon skulle verkligen behöva vara varsam.

Mivria hann uppfatta ytterligare en varg som plötsligt dök upp vid Malvados sida - Nevada. Hon hade träffat honom tidigare, även om det var för länge sedan nu. Mivria hade slagits mot Rukaze när Nevada hade dykt upp till Rukaze räddning. Den gången hade Mivria tvingats fly tidigt, och hon misstänkte att han inte hade några minnen av Mivria från det mötet. Mivria hade dock fått respekt för Nevada vid den tidpunkten och det hade suttit i sen dess. Det var dock längesen nu, och Mivria hade växt upp och blivit starkare till psyket och rent fysiskt. Den gången skulle inte bara åsynen av Nevada få henne att fly, utan det skulle krävas mer än så för att få henne på flykten.

Den stora bevingade vargen hade plötsligt gjort ett utfall mot henne. Mivria vill inte komma i direkt närstrid med en varg som är så mycket större och hon fick försöka hålla sig undan, speciellt nu med hennes försämrade syn så skulle hon behöva ta det extra försiktigt. När man efter hela sitt liv är van vid syn på två ögon, så blir nu plötsligt attacker lätta att missa.

Hon fick ta hastiga hopp bakåt för att öka avstånden och kunna förbereda sig på attacken med att ladda energi i gapet mellan tänderna. Mivrias skadade kropp gjorde att hon inte hade den snabbheten hon brukar ha och att helt undfly attacken från Azazel var oundvikligt. Istället försökte hon förbereda sig på en motattack. Hans tänder borrades i hennes bog när han kommit emot henne med stor kraft samtidigt som hon siktade sitt energifyllda gap emot hans bog och nacke.

En annan smärta träffade henne snart, och det tog en stund innan hon insåg vad de var. Ett par av Nevadas silverpilar hade borrat sig in i hennes lår medan hon var oförmögen att ta bort dem.


[Sammanfattning: Mivria kommer i närstrid med Azazel, och försöker hugga tillbaka, och blir samtidigt träffad av Nevadas silverpilar.]

Mivria bör läsa. Kanske även Urufu, Nevada och andra som kan tänkas beröras av den här striden.

De korta, kraftiga käkarna slöt sig om den grå tikens päls. Smaken av järn, av blod, lekte i den lejonlikes sinne. Någonting svischade snabbt förbi och satte sig i tikens kropp [Nevadas silverpilar]. Vad det var hann fakargen inte reagera på. Hjärtat slog hastigt, svagt, och hade han kunnat svettas hade han säkerligen dränkt slagfältet. Musklerna lydde honom inte som de borde. Det värkte i hela kroppen. Framför ögonen dansade ljus. En ny smärta blandades med den andra när tikens käkar kom åt hans kropp, strax ovan skuldran. En främmande smärta. Så mycket klarare än den han redan kände. Skarpare på ett sätt han inte var van vid. Ett kraftigt stön lämnade hans strupe mellan de hårt låsta käkarna. Allt för familjen. Han tänkte inte släppa i första taget. Inte nu.

De breda tassarna slog med skarpa klor samtidigt efter tiken. Från varsitt håll i hopp om att träffa. Vingen närmast där hon träffat ryckte och slog i ett försök att tvinga bort hennes ansikte. Bakbenen skrek i smärta när den betydligt större fakargens kropp försökte hiva sig själv upp över tiken, lägga sig över henne, tvinga ner henne mot marken. Nacken kröktes, utan att släppa med käkarna, för att försöka tvinga omkull henne.

Det ena bakbenet vägrade hjälpa till. Balansen sviktade och den andra vingen fälldes ut för att stödja mot marken. Svansen och stjärtfjädrarna frasade och ryckte bakom hans kropp när han gjorde ett tafatt försök att forma vinden. Kraften var nästan slut. Han hade ingen egentlig ork kvar. En tunn strimma av vind, lik ett osynligt snöre, piskade genom luften. Var han träffade, om han ens kom i närheten, visste han inte. En strimma, som snabbt dog ut. Adrenalin var allt som höll honom igång. Den otroliga chocken var allt som höll honom vid medvetande. Inte en tanke fanns på de brutna benen och musklerna i kroppen. Inte en tanke fanns på allt blod som klibbade i hans päls. Han skulle tvinga ner tiken till marken, om så med sin döda kropp.

Någonstans, långt borta, hörde han Shiro ropa. Fullfölj planen. Om han kom levande ur tikens käkar. Om han kom därifrån alls.

Allt för den familj han ville se som sin. Allt för att visa sig värd en plats bland öknens barn. Allt för de han ville tillhöra.

De han en dag ville kunna älska. Som en familj.

[Mivria får in ett bett i Azazels skuldra. Azazel försöker slå Miv med sina tassar och tvinga bort hennes ansikte med sin vinge. Han tvingas stödja sig mot andra vingen då ena bakbenet slutar lyda och försöker samtidigt att hiva sig upp över henne. Han försöker tvinga ner henne mot marken med sin kroppstyngd. Az använder en svag attack med sin vind, som inte ens är säker att den kom i närheten av Miv. Han är svårt skadad, och skulle inte kunna röra sig av smärtan om det inte vore för den starka chocken och adrenalinet. Az behöver hjälp, NU! ]

Han får in en träff på den rödbrune. Han försöker föra så mycket skada som möjligt med sina stora tassar. Sen bildas det ett avstånd mellan dem. Saturn's gyllene blick vilar spänt på den rödbrune. Orsaka så mycket skada som möjligt. Det är vad som rör sig i hans huvud. När den rödbrune sedan kastar sig mot honom så hukar sig Saturn snabbt mot barken. Sedan böjer han in hakan mot halsen och skjuter ifrån med bakbenen så att han skjuter fram och upp mot den rödbrune. Syftet är att slå luften ur fienden genom att träffa denne på bröstkorgen. Saturn försöker även sno energi från den rödbrune. För att försvaga fienden.

Det är bara fienden framför honom han har fokus på. Men han kan ändå känna alla andras placeringar på slagfältet. Han känner dem alla så länge de har kontakt med marken under dem. Med jorden. Men han kan bara koncentrera sig på denna fiende. Samtidigt måste han se upp med så att ingen attackerar från annat håll. Hans tanke är att samla på sig mer energi. Försöka trycka undan smärtan i kroppen och de protesterande musklerna som dämpas ju mer energi han samlar på sig. Det smärtar strax vid höften där skuggspjutet snittat ett rätt djupt sår. Och det svider där skärvindarna träffat. Inte ge upp. Fortsätt kämpa.

[När Hawke attackerar Saturn duckar den randige och skjuter sedan fram och upp mot Hawke's bröstkorg med fart och kraft. Saturn försöker även sno åt sig av Hawke's energi]

[Ganska väsentligt för de flesta. Men Kyoko, Malvado, Mivria, Azazel, Nevada och alla runtom dem och dessa strider bör läsa!]


Urufu spärrade upp ögonen och spettsade de ludna vargöronen, han drog efter andan. Hans far tog befälet samtidigt som Nevada kastade sig ut i striden. Nu var det mer än allvar, trotts detta kunde han inte låtebli att le. Hans order var raka och exakta. Snabbt sökte blicken över stridsfälltet, han lokaliserade alla fiender, sände ut sig isenergi och kände alla deras tassar emot frosten i gräset. Drog sedan tillbaka alla krafter, ännu ett djupt andetag, sedan kastade han sig framåt. Det var onödligt att slösa på krafterna, därför avverkade han sträckan fram till Azazel och Miv till fots. Nu kom den svåra delen, att komma tillräckligt nära - han behövde röra den bevingade lejonvargen. Den halvblinda honan var rasande, hennes hugg kunde bli dödliga, men Nevada var påväg och täckte dem med ispiggar och snart även sin kroppshydda. Urufu dök in under lejonvargen, reste huvudet uppåt och pressade sin nos emot dennes buk. Det blå skimmret återuppenbarades och pred sig från honom till den andre, det var samma kylande energi som gav hanen lite extra kraft och domnade bort smärtan från skadorna - iallafall tillfälligt. Mer kunde han inte göra, och det förargade honom. Sedan vred sig Urufu om och kasta sig iväg emot Kyoko och Malvado som bara hunnit en liten bit bort. Malvado verkade förvirrad, han insåg att han helt inte ville vara ensam med hanen då dem kom fram, hans förvirring kunde också bli ett problem under själva transporten. Ärret över hela hans buk brände varnande. Men det var en risk han var tvungen att ta.
"Kyoko, jag orkar inte föra honom enda till öknen, men iallafall bortom kullen."
Sade han inledande, kort och konkret. Sedan vände han sig till den av blod rödsvarta hanen.
"Jag skall föra er iväg härifrån nu, ni måste vila och har redan hedrat Devils stort."
Respekt och beundran lös så tydligt igenom den unga hanens anlete då han uttalade orden, sedan stannade han upp tätt intill de två vuxenvargarna. Han slöt ögonen för en sekund, andades djup, lät sedan blicken vandra från Malvado till kullen - där den fästes. Ännu ett sjupt andetag och han gick upp på bakbenen. Framtassarna placerades fjäderlätt mot hanens övre bröstkort. Självsenergin sökte snabbt över marken där de skulle komma att hamna, så att han kände det hyffsat, sedan drog han tillbaka alla krafter en andra gång. Med blicken stint fäst på kullen stod han stilla för en sekund, föreställde sig landningsplatsen. Sedan var både han och Malvado borta...
I samma sekund bortom kullen uppenbarade dem sig. Såfort hans baktassar tog mark mer eller mindre kastade sig Ufu bakåt, bort från Mal. Han landade klumpigt och föll ihop på marken. En serie av djupa andetag lämnade honom och kan drog så mycket energi han förmådde från kylan i marken och luften. Sedan reste han sig, placerade en tass på Malls sida och förde över lite av denna till honom.
Sedan suckade han djupt, behövde en paus innan han sökte upp den fiende som snart skulle bli hans.



[Urufu ger Azazel lite kyl-energi som domnar bort hans smärta och ger honom lite extra kraft. Sedan skyndar han sig iväg (för att undvika att bli anfallen eller komma ivägen). Säger några ord till Kyoko och Mal innan han teleporterar bort hanenoch sig själv till andra sidan kullen.]

[Lihai, Fallulah och Elyn bör läsa]

Reikon hörde sin fars stämma och flinade till, han spännde blicken i Lihai och skapade ännu en exploderande spikboll i dennes huvud, samtidigt som ett enträget tjutande hade uppstått i den andres öron. Reikon gillade inte att lyda order, faktiskt så gjorde han alltid sitt bästa för att slippa lyda order - men detta var en strid han redan varit påväg ut ur - och den rosa honan såg bra intressant ut. Fast det faktum att han tvingades lämna striden - och inte bara det, utan även överlåta den till sin syster - gjorde plötsligt Lihai till en mycket roande fiende. Efter en kort sekunds övervägande rörde han sig ändå bortåt genom stridsfälltet, med höger framben lustigt släpandes med sig. Det gjorde iallafall inte speciellt ont - längre. Den tvefärgade blicken fastnade på den oförnekligen vackra rosa varginnan, och han flinade brett.
"Nej men godafton."
Väste han fram, innan han med snabba rörelser zick-zackade fram till honan och kastade sig om hennes häls. Riktade ett hugg emot nacken samtidigt som han rev med sina vassa kargklor emot den andres box, axlar och skuldror. Telepatin och Telekenesin laddade inom honom, men just nu var begäret efter att pressa kött mellan käftarna för stort för att stå emot - och honan var allt för vacker för att inte förstöras.


[Reikon is beeing a dick och tjurar. Men efter en sekunds tvekan lämnar han Lihai striden och anfaller istället Fallulah. Alla kan läsa men som sagt rör det mest Lihai, Elyn och Fallulah ;3]

Emons klor klöser efter den blå vargens päls och skinn, vill göra skada.
När denne gör en motattack öppnar Emon käftarna och fräser högt med rynkad nosrygg, hörntänderna blottas ända upp till deras fäste i tandköttet.
Vargen får ett tag om Emons vänstra sida av manken och
den mörkgröna hanen tar sig med flytande steg mot höger för att undvika.
Det hjälper inte speciellt mycket och han piskar med svansen i stark avsky.
Eldens hetta forsade genom honom som en flodvåg, det samlades till området där
den blå höll om honom i sitt fasta grepp.

| Kort -.- |

Andetagen var tunga, inte för att han var trött eller dödligt skadad men nog brändes bettet efter Tramptass. Ännu ett ärr skulle nu prägla hans kropp. Tungan svepte runt den blodiga käften och den mörka blicken låg över Kaiito. Hans son.
- Du vet att det inte är sant, för när skulle jag ha gett dig det?
Tomma ord. Knappast. Han behövde inte spela för att verka trevlig eller brydd, han var den han va. I alla fall för stunden.
Familjegräl skulle inte komma mellan kriget och honom, han hade annat att tänka på. Liksom elden som ännu brann ute på fältet men som snart skulle dö ut.
- Hade jag inte brytt mig så skulle jag inte vänt om två gånger för att komma tillbaka för din skull...
Han såg bakåt, mot Mivrias håll. Slogs hon ensam? Hur många va egentligen mot henne? Ögonen smalnade av och en röd vacker färg spred sig kring hans pupill. Ett drag som va vanligt hos endast vampyrer, och honom själv. Den höga kroppen sträckte ut sig och han höjde halsen. Blodet rann ner på marken och ett brett flin lade sig över hans läppar. Trots att hans vansinniga sida hade tagit sin rätta form kunde han ännu höra sin egna röst, ha kvar sina egna tankar. Kunde det vara så att mörkret inom honom för en gångs skull skulle stå på hans sida och slåss med, och inte mot honom.
Den mörka vargen knyckte på nacken, gav sonen en hastig blick och en röst viskade till honom. Dock blev tankarna till sanna ord, tillägnade Kaiito.
- Vi kan inte vända om nu, så varför inte fortsätta kämpa. Eller tänker du ge upp?

Flocksystern Wind anlände strax efter Damon. Och återigen var det någon som frågade honom ifall han var okej, hur han mådde. Och en irritation blossade upp inom Kaiito.
- Hur ser jag ut att må?
Morrade han åt Winnd mellan sammanbitna tänder. Och sedan vändes uppmärksamheten åter mot fadern. Blicken var iskall och den krampaktiga sittande ställningen han hade var tillbakadragen och avvisande.
Men trots att han ogillade fadern så starkt kunde han inte låta bli att påverkas av dennes ord. För visst låg det en viss sanning i det hela. Varför skulle Damon vända om två gånger för Kaiitos skulle ifall han inte brydde sig? Det verkade faktiskt ganska logiskt att fadern faktiskt hyste någon sorts omtänksamma känslor för sin son. Men det verkade ändå otroligt, för den vargen som Kaiito hade mött verkade inte bry sig det minsta om honom, hans syskon eller hans mor. Kanske det bara var ett spel där han var en bricka? Kanske det bara var en del av en plan, att fadern låtsades bry sig? Ha kunde omöjligt veta och han slets mellan det han ville tro och det han borde tro. För visst ville han ha en far, men det var bevisat att det inte gick att lita på den vargen.
- Du har rätt. Har vi kommit hit kan vi lika väl kämpa.
Orden tvingades fram ur strupen och de lät inte trovärdiga. Och egentligen var det inte mer än en ridå. Den verkliga tanken var att han inte tänkte ge fadern nöjet att se honom ge upp. För i Kaiitos öron hade orden varit hånande, nedvärderande. Och han vägrade vara sämre. Han var bättre än sin far, han skulle åtminstone bli det. Och med mödosamma rörelser kämpade han sig upp på de tre fungerande benen, ignorerade smärtan som skar genom kroppen och tröttheten som nästan bedövade honom.

[Damon och Wind bör läsa.]

Kyoko andades lättat ut då Urufu dök upp, det var i allra sista laget. Kyoko hade varit tvungen att cirkla kring Malvado och akta sig från hugg både från fiender men även från Malvado, och trots att de bara tagit sig några tiotals meter var hon redan utmattad.

Kyoko gav ett snabbt tacksamt leende till Urufu och tryckte ned hur det värkte och högg till i hjärtat. Hon skulle aldrig bli van vid att se sina 'söner' och 'döttrar' uppvuxna och ute i strid.

"Akta, han är förvirrad."

Var allt hon hann säga innan Urufu och malvado var borta.

I krig fanns ingen tid för tack, ingen tid för farväl.


Kyoko spände sig genast, såg vaksamt runt omkring sig. Andra anfallsstyrka hade tydligen skickats ut, men var ..

Där var han. Kyokos ögon spärrades upp, men bara för ett ögomblick. Nevada var ute i striden.

Devils använde sin fulla styrka.


Kyoko öppnade ögonen, skärpte sinnet och spanade runt bland de stridande vargarna. Hon kunde skymta sina två döttrar, sida vid sida, och slappnade av en aning. Malvado var i säkerhet, Shiro hade precis gått till anfall och ... Tramptass.

Kyoko skickade en tankevåg till sin flockbroder.

Ditt tillstånd och position, General?


[Tramptass bör läsa, Urufu och Malvado med. Azazel bör läsa, bara för att förtydliga att Kyoko faktiskt inte ser honom och har "glömt" att hon lämnade han med miv. :( Hon står dock inte långt därifrån, runt 20-30 meter, ryggen mot honom..)

Zayev kunde känna smaken utav blod i munnen då hans tänder fick fatt i den gröne. Han bet ytterligare hårdare för att inte tappa greppet om honom. Vagt noterade han att omgivningen blev varmare. Ett trick från den gröna vargens sida? Fullt möjligt, då han anade att han hade eld som kraft, men han trodde inte det. Det irriterade honom att någon annan lade sig i deras strid. Då den blå kände hur det hettade till i hans mun släppte hans kvickt greppet om fienden. Irriterat smackade han med tungan och backade undan ett par steg.

Nu när han kunde koncentrera sig mer på det märkte han av värmen mer. Dock var det inte ett större problem för honom ännu. Öknens heta dagar och hans arv från sin far gjorde att stod ut med hettan. Skulle den dock öka i styrka skulle han säkert förlora på det. Zayev såg morrande på den gröne.
"Ni vet om det att slåss två mot en endast är fegt, inte sant?"
Frågan ställdes lika mycket för att det var deras strid och ingen annans och för att hetsa lite.

| oj, lade inte märke till att Wind kommit när jag skrev mitt tidigare inlägg ='o |

Emon flinade rått mot den blå när den fick backa undan för hans hetta.
Den blå lade en komentar om att strida två mot en, för en stund blev Emon förvirrad. Han var ensam mot Zayev, eller?
Kaiito hade ju inte lagt sig i ännu. Emon svängde snabbt bak blicken och såg Wind stå snett bakom honom (?). Hanen skämdes smått, att han inte lagt märke till medlemen, först nu lade han märke till värmen som spred sig runt dem alla. Wind's kraft.
Emon hade inga problem med den, tack vare sin egen hetta hade han inte ens lagt märke till att Wind satt igång kraften förrän nu när värmen steg mer (?) och Emon verkligen lyssnade med sina porer efter klimatförrändring runtom honom.
-Dags att skvallra kanske? morrade Emon dovt och såg under lugg mot sin motståndare, blicken var slug och flinet rått, precis som innan. Han brydde sig inte om de var två mot en, den andre fick väll ta och skaffa sig en till vän eller något om han så måste klaga. Eller så kunde han alltid springa iväg som en fegis med svansen mellan benen.
Det var upp till honom. Möjligheterna fanns ännu.

[Endast Emon och Wind behöver egentligen läsa]

Zayev såg hur den gröna sökte med blicken. Hade han inte lagt märke till att han inte slogs ensam. Ett vagt nedlåtande leende fann en plats i hans ansikte. Patetiskt. Det försvann dock lika snabbt som det dykt upp då fienden vände sig om. Han talade. Det han sade fick Zayev att kort dra på mungiporna. Skvallra skulle han inte göra. Det här var hans strid. Det hade varit en order.
"Ynkrygg." väste den blå mellan tänderna.
I vanliga fall skulle han aldrig kasta namn på en fiende, men nu då denne inte ens kunde slåss rättvist, varför skulle han spara på glåporden?

Med blicken fäst på den gröna skickade han iväg ljud mot den som störde deras strid. Det övre ögonparet flackade lätt till i riktning mot denne. Dock var det så vagt att det knappt märktes. Med en morrning började Zayev resa sig på bakbenen och blev till fulla längd. Ett vrål lämnade honom och han slog efter den gröne med tassen, samtidigt som han höll någorlunda koll på sitt ljud. Om den träffade den som störde skulle det skapa ett irriterande tjutande i öronen. Ljudet skulle växla i tonläge och göra störningsmomentet tillfälligt döv. Och det skulle smärta till. Det visste han mycket väl.

[Zayev förolämpar Emon. Sedan skickar han iväg en ljudvåg mot Wind för att störa hennes hörsel och koncentration lite, han reser sig på bakbenen och slår efter Emon igen.]

Emon hinner höja huvudet med nosen uppåt skyn och släppa ut ett rått skratt,
"ynkrygg"? Den blå hanen talade om sig själv som var tvungen att börja påpeka om att det var orättvist spel med två mot en. När han själv tidigare kämpat mot den bruna unga hanen hade då titt som tätt andra Devilsar kommit från varsitt håll med attacker.
Ändå svarade Emon med en våldsam tystnad som bara bestod av avsky där den hängde mellan de två hanarna.
Emon lade inte märke till den blå vargens ljudattack mot Wind eftersom att han inte själv blev utsatt av den och attackerade därför bara tillbaka mot den blå i självförsvar.
När denne höjde sig upp på bakbenen och tog i sin fulla längd tog sig även Emon upp, för att inte visa sig svagare bara för att han själv var en storlek mindre än sin motståndare.
Emon mötte den blåes tass med sin egna, och den andra tassen tog han stöd mot Zayevs bringa med (Nej, Emon känner inte till Zayevs namn, men det blir enklare att skriva såhär).
Öronen låg platta bakåt och grova hörntänder visades upp när hanens överläpp drogs upp i ilskna morrningar. Den mörk grön-pälsade svansen slog bakom honom, delvis i aggresivitet och delvis för balanshållningen.
Den blå uslingen framför honom skulle inte lämna sin plats på slagfältet utan minnesmärken över sin kropp.
Om han nu ens kom sig därifrån levande...

En röst når plötsligt hans utmattade sinne, Kyoko. Flämtande försökte han lokalisera henne men förgäves. Skuggvargen tog all hans uppmärksamhet.

Du har mitt tillstånd.

Jag skall föra er iväg härifrån nu, ni måste vila och har redan hedrat Devils stort.

Han hörde den unga hanens röst, och lyckades även snappa upp ett namn. Kyoko.
Det var så honan hette? Honan som hade tagit honom tillbaka, och som fanns i så fruktansvärt många av de minnen han hade.
Innan Malvado hann reagera så teleporterade Urufu honom bort från striden.
När hans tassar tog mark en bit längre bort så vek hans ben för honom och han föll ner på marken. Något knäcktes i hans kropp och han röt rakt ut av smärta. Om den unga hanen hade varit inom räckvidd så hade hans hugg antagligen träffat. Men hanen hade backat ifrån honom när de landat, så Malvados käftar smällde endast igen mot hans håll. Hans blick lös av tomhet och förvirring.
Han gav ifrån sig en tung suck och lade sig ner i det kalla gräset, sträckte ut huvudet och lyssnade på kriget som pågick. Det var obeskrivligt skönt att bara få ligga ner. Smärtan i kroppen bultade fortfarande, men det gjorde inte lika ont. I alla fall så länge som han låg blickstilla. Revbenet gjorde fruktansvärt ont varje gång han andades, därför så tog han så sällan han kunde nya andetag, för att komma ifrån smärtan så mycket det bara gick.

[ Urufu behöver läsa. Övriga Devils kanske endast behöver vara medvetna om att Mallis har teleporterats bort från striden. Han är förvirrad, och har nu även brutit ett revben. ]

Ursäkta mitt sena svar men har haft så mycket att göra hela tiden!

Tocho
Han var inte alls beredd på att spjutet skulle försvinna för att sedan komma mot honom själv så han kunde bara stiga åt sidan och låta de träffa honom i sidan och smärtan spred sig då den kilade in sig mellan två revben och han kände tippen punktera hans lugna. Han gav ifrån sig ett vrål och sakta försvann spjutet in i hans kropp. Blev åter en del av honom och han kastade sig mot de två vargarna. Vreden var väckt i honom så han högg vilt omkring sig men bara mot sina fiender. Då sedan ett skarpt ljus förblindade honom tillfälligt så litade han på sin skarpa nos.

(De som slåss runt honom bör läsa. Sedan är de upp till er om han får in någon träff. Hans sår i sidan läker ihop och de gör även de invändiga såret. Vet att de är ett dåligt svar men orkar tyvärr inte lägga enr mer energi på de hela)

Dowan
Han var inte sen att pollettera sig efter den varg han anföll och han försökte ge sig i närkamp med denne både till sinnet och till de fysiska. Försökte hålla jämna steg och inte släppa iväg vargen igen. Han både högg och rev med käftarna och med sinnet mot denne varg som uppenbarligen hade liknande krafter som han hade.

(Ska verkligen försöka svara bättre nästa gång!)

[Känner som du angående namn... Zayev vet ju inte vad Emon heter heller, men för enkelhetens skull..]

Zayev kunde känna den tunga avsky som hängde i luften mellan dem. Visst hade Emon inte gjort någonting ännu som frammanade ett personligt agg, men just för tillfället räckte det att de var fiender. Den grönes tass slog emot hans egen. Mycket snart hade han även fienden ståendes på bakbenen med ena tassen mot hans bringa. Även om hela den blå vargens anlete uttryckte aggressivitet kunde han inte stoppa den lätta ryckning som skedde i hans mungipor. Det verkade som om fienden hade vissa svårigheter med att hålla balansen på sina bakben. Åtminstone till den grad att han inte verkade kunna stå själv.

En tanke passerade plötsligt Zayevs sinne. Det var inte helt en plan då han inte visste vad han skulle göra efter det hela, men... En etapp? Jo, det skulle han nog kunna kalla det.
"Hur bra håller ni balansen utan min hjälp?"
Frågan ställdes utan någon som helst negativ känsla i, dock kunde man inte heller påstå att det fanns speciellt många positiva heller.
Utan att vänta på ett svar från Emon snodde Zayev runt, fortfarande ståendes på bakbenen. Han kände hur den grönas tass lämnade hans bringa [lessen för pp där.. men om du inte anser det hela vara ok ändrar jag c:]. Med lätt hukande ställning såg han nästan nöjt på medan fienden stod och balanserade på sina bakben.