Elyn hade haft rätt.

Tramptass insåg det redan när bergstopparna började skymtas vid horisonten. Blodröda, olycksbådande. Missuppfattade. Precis som Devils. 

De hade äntligen nått sitt mål. Sitt nya hem. Tramptass kände det. Han såg upp mot de mäktiga bergen där de sträckte sig mot skyn. De befann sig i en dal. Han stannade och flocken följde hans exempel. Här hade de skydd från fiender, bergen skyddade och dolde dem. De hade vandrat i många dagar, sökt efter en lämplig grotta att bosätta sig i men än hade de inte haft någon lycka. Doften av vatten var svag men inte obefintlig, det fanns vatten på gångavstånd. Det fanns gott om klippskrevor i bergväggarna. Tass blick fastnade på en punkt på en av de branta klippväggarna. Utan ett ord gick han dit och stirrade upp mot  klippväggen. Långt upp över honom kunde han se ett litet klipputsprång. Tass såg sig omkring och höll på att hoppa till av lycka då han såg en stig utmejslad ur bergväggen, upp mot klippavsatsen. Gudarna hade varit goda. Stigen var smal, men Malvado och Midas kunde säkert spränga upp bergväggen med sin eld. Grottan i sig var stor och rymlig, men även där krävdes lite finslipning. Små sprickor ledde djupare in i berget, kanske fanns det fler ingångar. Det fanns mycket jobb att göra men Tramptass visste att de hade hittat hem. Han vände tillbaka ut och ställde sig på klippavsatsen. 

"Här stannar vi." Han log brett och såg på sina flockbröder och systrar. Nevada hade gillat Blodbergen. 

Tramptass såg fram emot vila. Han var utmattad. Nu kunde han  slappna av. Efter månader av slit, stress och blod men också spänd förväntan så var deras resa äntligne över. 

Vi är åskan. 



K I O N E 

Det var varmt. Det var torrt. Soligt. Ljust. Vindstilla. Precis lika vedervärdigt som Öknen. Det fanns ont om villebråd och vatten. Dåligt med skugga. Torr, hemsk luft. Tungan klibbade i munnen. Solen stekte hans rygg. Ögonen värkte. Huvudet dunkade. Tassarna var ömma. 

Det kändes som Öknen. 

Det kändes som hemma. 

Kione var nöjd. 



(Flockmedlemmar är nu fria att ströva omkring och göra vad de vill, ett flockmöte kommer startas inom kort så håll koll i flockforumet, info om reviret, jaktmarker osv kommer också komma upp. Det här rollet är mest tänkt som ett avslut på vandringen, någon kan upptäcka en vattenkälla någonstans, nån kanske hittar en lämplig plats för stridsträning eller något annat spännande. )

Det gick inte att beskriva lättnaden Elyn kände när Tramptass gett sitt godkännande till platsen. Hennes ben vek sig med rätta av den enorma vandring hon genomfört. Devils vandring gånger två, och hon var lika mycket mentalt som psykiskt utmattad. För stunden brydde hon sig inte om att hon inte såg klen eller svag ut. Hon var trött, och så enkelt var det. Och hon var fri från öknen. Det gav henne en inte frid hon aldrig tidigare hade känt. Hade Elyn kunnat, så hade hon antagligen beskrivit känslan av att hon för stunden var lycklig.

Shiro kunde inte tro sina ögon när flocken vandrade in mellan de röda klipporna. Detta var verkligen en fantastisk plats,  som skapt för Numooris djävlar. En fristad för den flock som kunnat uthärda Öknens ogästvänliga miljö utan att klaga. Djup stolthet fyllde hans bröst då han såg mot sin dotter. Tänk att hon hittat detta till dem. Det var utan tvekan hans största bedrift. Att föda fram den varg som förändrat Devils legend för alltid. Den varg som hittat deras nya marker. Han önskade att han kunde hitta ett bra sätt att uttrycka denna stolthet på. Att han skulle kunna gå fram till henne och nafsa henne i örat och säga att det här var bra jobbat.  
De gjorde halt och Tramptass försvann upp för en stig. Shiro såg sig om, detta skulle kunna bli ett bra hem. Tafs tycktes hålla med honom. Här skulle de stanna.
Ett leende prydde hans läppar och han såg ut över flocken. Alla lika utmattade som lättade. Med en aning försiktighet i stegen gick han fram till sin dotter och såg ner på henne en varm blick.
"Vi behöver prata senare"
Sade han, fortfarande med ett leende på sina läppar. Blott sekunder senare började han röra sig bort mot stigen men vände sig om emot henne igen innan han hunnit allt för långt.
"Men först skall vi ta igen oss.. i vårt hem."
Orden fyllde honom med en djup glädje. Så rörde han sig vidare upp emot klippavsatsen där hans ledare stod. Med sin höga rang antog han att han var välkommen att gå upp dit, men likväl mötte han ledarens blick med vördnad och en djup bugning. Sedan intog han Tramptass sida.

En varm höstvind drog in över området och han såg ner utöver dalen. Över medlemmarna som börjat röra sig runt där nere. 
Han hade en hel del som han ville reda ut med sin ledare, men för stunden dög tystnaden gott. Den varma, vänskapliga och familjära tystnaden.
Det skulle aldrig bli det samma som med Nevada. Givetvis inte. Men Tramptass var en högs värdig efterträdare. 

Det var dags att gå vidare. 

Det var dags för Devils att resa sig ur askan igen.

Han kunde känna det, höra klipporna viska det.


Odödliga.

.

- A V S L U T A T -