Den brända plats som en gång varit måntemplet hade varit förvånansvärt fylld med folk. Diverse trogna Månvargar med en önskan att återbygga och goda samariter som ville hjälpa till eller iallafall höja sin personliga karmakvot. Detta hade gjort henne nervös, och det hade också snabbt blivit tydligt att hennes bror inte var där. Så de hade rört sig vidare, och nu efter att ha sökt igenom månskogen efter eventuella platser där hämndlystna Duraneirs vittnen kanske kunnat gömma en fånge nått Västra bergen.
Hon hade inte haft ro att be, och än mindre utföra en ritual, i månskogen men kände att det nu var dags. Då hon trodde att ingen sett hade hon lyckats fylla en liten bägare med jord från den plats där templet vänts ut och in. Det fanns inga spår av varken aska eller blod kvar på platsen men jorden skulle nog duga. Hon hade också karvat av en förkolnad bit bark från ett väldigt träd vid det forna stridsfältets utkant. Duva hade gett henne en frågande blick men inte vågat fråga. Bambra hade antligen varit lite lynnigare än vanligt på senare tid, och partnern verkade noga med att ge henne andrum. Tänk att det fanns något med ett sådant tålamod, och att denna någon valt att vara med just henne. För det var fakargen evigt tacksam.
I skydd bakom en klippa hade hon nu spillt ut jord och kolbitar framför sig. Försiktigt plockade hon fyra fjädrar från sin rygg och lade ner dem i högen. Sedan tog hon ett djupt andetag innan hon bet sig själv i det ena frambenet och lät blodet droppa ner över både jord, kol och fjädrar.
"Chaibos."
Började hon sin bön.
"Gud över livets slut, över straff och över frid, konung över grottorna. Du är de dödas själars herde, men min redan nu i livet. Tag emot detta offer. Jord och kol från den plats där otaliga själar sänts din väg under min ledning, och delar av mig som ett bevis på att jag tillhör dig."
Hon hoppades att det skulle vara tillräckligt, och om det inte var det att han skulle visa henne vad han krävde.
"Snälla se min dedikation, se min kärlek och min bottenlösa respekt. Och led mig rätt, låt min tjäna dig som levande länge och bespara mig från grottornas ovisshet. Skydda mig och de jag älskar, Blair, Duva, Molok, tag emot mina offer som en ersättning för deras liv och låt de klara sig oskadda ur sina trångmål."
Hon fuktade läpparna, kände blodsmaken i munnen.
"Jag ber dig. Låt mig finna Molok vid liv, låt honom överleva och finna sin väg tillbaka till oss. Tag honom inte ifrån mig."
Hennes redan darrande röst sprack och ögonen slöts.


[Ensaminlägg]