De hade varit en dyster tid sen Turbo och Teck försvunnit. De hade letat, högt och lågt, nära och långt borta, i grupp och enskilt, men inget spår efter far och dotter hade gått att finna. Cerulean fick ofta ont i magen när han tänkte på det, främst på Turbo, som varit så liten vid försvinnandet. Han hade inte vågat uttrycka det öppet med risk att såra Thrar, men hoppet hade sedan länge börjat sina. Han kunde själv relatera till sorg och saknad och det var inte något han önskade för någon, särskilt inte en vän, och Thrar hade ändå förlorat både en valp och en partner. Bara tanken på att förlora Huyana gjorde det svårt att andas. De andra i flocken verkade känna detsamma, för alla som kunde hade aktivt deltagit i sökandet, tills idéerna tagit slut och bara ett enda desperat alternativ återstod.
  Högt ovan blodbergen rätade Cerulean ut vingarna för att glidflyga. Någonstans inom honom hade han ett hårt grepp om illusionen, men visste att resultatet inte skulle se lika bra ut som önskat. Själv såg han ingen skillnad och var lika uppenbart orange som alltid, men för den som inte visste vart denne skulle titta var han i stort sett osynlig där han tog sig fram högt ovan mark. Ovanför hängde molnen tunga efter morgonens regn, och trots att det givit med sig flera timmar tidigare visade vädret ännu inga tecken på att spricka upp och ge plats åt solsken. Han blickade ut över området i sökandet efter rörelser. Ett samlat yl från Qu hade tidigare ljudit över bergen i kallan efter flocken som levde där, och nu kunde han se hur de rörde sig allt närmre.
  Cerulean gjorde en tvär sväng i luften. Vinden ven i öronen när han dök för att ta fart, och återvände med allt hast tillbaka till gruppen. Vännerna såg åt hans håll när fakargen släppte kraften i samma sekund han dök upp över ett krön, och slutligen landade framför dem med allvarlig min.
  "De kommer."

[Öppet för Qu och Devils ;D]

Saturn hade suttit uppe på en klippa och begrundar saker och ting när vargars röster hade bryskt dragit tillbaka honom till nuet. Han vred på huvudet åt det håll rösterna kommit ifrån. Det var en kallelse. Saturn reser sig upp och vingarna breddas ut. Han kastar sig rakt ut från klippan och en vind fångar upp honom. Med flera svep med vingarna så vinner han höjd och söker efter energierna när han sveper fram med bergen under sig. Han ser ingen mening att varse flocken då kallelsen hördes lång väg. Fler än han själv borde hört dem. Det tar inte lång stund innan han får syn på gruppen.

Vingarna fälls in mot kroppen och han dyker i hisnande hastighet mot klipporna under sig. En bit innan marken fäller han ut vingarna igen och vinden fångar upp honom. Med mjuka tassar tar han mark på avstånd från gruppen. Tillräckligt nära hör att samtal ska kunna föras men tillräckligt långt bort av defensiva själ.
Den gröna blicken sveper från ansikte till ansikte. Saturn sträcker på sig.
"Här i Blodbeegen bör ni vara uppmärksamma vårt ni går. Vad är det ärende här?" I väntan på uppbackning än flocken så är det smartast att ta reda på vad främlingarna vill.

Kione kunde knappt tro sina ögon, det var verkligen Qu. De stod där, utan skam i kroppen, i Devils berg. Vad de ville var inte relevant. De var ryggradslösa inkräktare och de förtjänade en snabb resa till Chaibos. 

Hans bröder och systrar började samlas på platsen. Kione sneglade på Spik som stod och vaggade från sida till sida, illmarigt stirrande på fiendeflocken, ett lågt mummel, nästan som ett mässande hördes från den rangliga vrenen. Kione hade aldrig hört Spik låta så tidigare. Kione ruskade på huvudet och lät blicken glida vidare över fiendeflocken. Saturn försökte tala med dem. Kione fnös för sig själv, som att det gick att kommunicera med dem. De var monster och mördare och Kione fick använda all sin viljestyrka att inte skrika ut förolämpningar till asätarna. Hans kropp vibrerade av hat. Han kände saliven samlas i munnen. Han väntade tålmodigt på en signal - eller ett felsteg från fienderna.

Hon kände sig mer spänd över situationen än vad hon låtsades om. De började få ont om alternativ, och även om hon förnekade det med allting hon kunde kände hon innerst inne att det redan var för sent. Turbo... Hennes frånvaro ekade tungt på fler än ett sätt. Tydligast var det på Thrar. De hade fått tvinga henne att stanna på reviret efter att ha kommit tillbaka från en lång sökning. Det hade krävt valparnas bedjan, men till sist hade hon gett med sig. Hon var ganska säker på att hon hade somnat redan innan de hunnit gå därifrån.
    Med sökande blick såg hon över området. De måste vara i närheten: det stank av dem. Så varför dröjde det? Det kändes som en hel evighet hade passerat när Cerulean landade framför dem med en bekräftelse att de närmade sig.

Efter ytterligare en evighet landade en fakarg en bit ifrån dem. Hans ord fick Nephania att himla med ögonen. Med en kraftansträngning bet hon tillbaka en vass kommentar. Nu var varken tiden eller platsen för att göra det. Framför allt inte med tanke på hur den bruna hannen blängde på dem. Hon litade inte på honom. Inte för en sekund. Hon såg på den randige.
    "Vi är här för att prata med Tramptass."

Det hade gått så lång tid att om Huyana skulle vara ärlig hade hon gett upp hoppet om att hitta Turbo. Kanske skulle Teck återvända, men det kändes inte heller självklart. Var Turbo vid liv och ville komma hem så var Huyana övertygad om att hon skulle ha gjort det vid det här laget. Sina tvivel var dock någonting hon höll väldigt tyst om. Men det var ett tag sedan hon aktivt varit ute och letat efter någon av dem, hon försökte lägga sin energi på valparna var kvar så att de inte skulle känna att de var mindre värda än deras försvunna syster.

Men nu stod de där. Hon hade oroligt tittat efter Cerulean när han flugit iväg för att spana åt flocken. Hade hon fått bestämma skulle han aldrig få ge sig in på fiendeterritorium alldeles ensam. Magen knöt sig till en orolig knut.
När han slog ner på marken framför flocken och meddelade att de närmade sig knöt sig knuten hårdare. Hon skyndade sig att stryka nosen mot hans päls när han slöt upp vid hennes sida innan hon riktade blicken mot vargarna som mötte upp dem.
En stor randig fakarg landade en bra bit ifrån dem och började genast prata. Inte kunde han mena allvar? Huyana spände ögonen i honom medan resten utav flocken slöt upp omkring honom. Hon noterade en brun hane som verkade orimligt arg, men blicken flyttades snabbt till Naphania när hon plötsligt pratade. Huyana kände inte att det var rätt tid för den unga tiken att föra QUs talan, men hon skulle samtidigt inte ha sagt någonting själv och någon måste ju prata.
Blicken riktades åter mot Devils, sökande efter den varg hon fått beskriven som Tramptass.

"Tramptass är inte här för tillfället."

Vilja gick självsäkert fram genom den samlade gruppen vargar och ställde sig mitt framför den gula stäppvargen. Hon studerade tiken som hade frågat efter Tramptass på nära håll medan den långa svansen svepte rytmiskt från sida till sida. Hon flinade så tänderna visades mot henne.

"Så ni menar att Qu krupit fram ur sitt hål och vandrat hela vägen hit, helt öppet, bara för att ni vill tala med Tramptass." Ett kyligt skratt. Hennes blick svepte över hela gruppen av Quare och stannade på stäppvargen igen. "Det är bäst ni snabbar er med vad ni hade på hjärtat. Det ni vill säga honom - kan ni säga till oss."

Det var så absurt att Qu plötsligt stod här framför dom. Vilja hade själv aldrig mött dem tidigare, men ändå kunde hon känna hatet och föraktet mot dem. Det var så djupt rotat i henne under hela hennes uppväxt, och Qu hade än så länge inte gett henne skäl att känna något annat mot dem heller för den delen. Det verkade dock inte veta att Tramptass var död, vilket var till deras fördel nu.

"Jag kan lova att det inte är bara jag här som skulle se fram emot att rensa tänderna med era kala ben ikväll."

Nephania tog till orda, och Yargol fick hindra sig själv från att ge henne en skarp blick. Om inte annat så var det väl positivt att hon inte sade mer. Han var tillräckligt bekant med hennes skarpa tunga för att veta att hon hade mer hon gärna sagt.
     Yargol vände sin uppmärksamhet till den orangea tiken som steg fram bland de samlade Devilsmedlemmarna. Hon förde sig på ett vis som talade om auktoritet. Talade med äganderätt, men orden hon valde vittnade om något. Han hade väntat sig att Tramptass skulle varit en av de första på plats, eller att flockens drägg skulle ha samlats runt sin ledare om inte annat. Men här stod de, och flickebarnet framför dem sade att Tramptass inte var där. Talade som att Tramptass inte skulle komma.
     Yargol hade kanske inte själv varit med under de stora striderna mellan flockarna förr, men han kände till tillräckligt mycket för att veta att Devils var som rabiata jordgetingar. De behövde en ledare som höll dem samman så de inte stack ihjäl varandra när någon trampade i deras bo. Han trodde inte för ett ögonblick på att deras ledare skulle låta bli att visa sig när självaste Qu sparkade på deras näste. Så var var han?
     ”Vi har i alla fall inte kommit krälande som vad er Malvado gjorde till oss.” Yargol blottade tänderna med en hård fnysning. Han mindes fortfarande den brännande ilskan som hängt över flocken när den svarte kommit till dem och haft mage att be om en chans. Påstått sig vilja gottgöra det han gjort. Patetiskt. ”Jag måste då säga att era ord tappar lite stinget efter vad vi senast sett från er.” Han svepte med blicken över de av Devils som samlats. ”Det är inte en imponerande syn. Skäms Tramptass så, att han inte vågar visa sig?”

Hennes blick sökte sig till den orangea tiken då denne talade. Hon förde sig med en självsäkerhet som matchade hennes egen. Rösten var autoritär. Orden hånande. Nephania kom snabbt till slutsatsen att hon inte tyckte om henne. Utan att ge henne en reaktion till det yttre mötte hon den jämngamla. Vägrade bryta ögonkontakten. Inte för någon som hon. Inte för någon. Hennes ord skrämde henne inte: hon hade gudarna på sin sida.

Innan stäppvargen hade chansen att säga någonting hörde hon Yargols stämma. Hade det inte varit för det faktum att hennes stolthet inte tillät henne att vika sig hade hon sett på honom. Informationen han delgav var för henne ny. Han talade om händelser som skett innan hon gått med i Qu. Men namnet var bekant. Malvado. Hennes mor hade talat om honom. Att han sjunkit till den grad att han kommit krälandes var bara skrattretande. Och det sade en hel del om vad Devils hade blivit: ett skämt.

Han var inte belåten över att hans fråga till viss del förbisetts. Qu kommer inklampande här och tror de kan ställa krav. De är här för att prata med Tramptass. Även om Tramptass hade varit här så hade flocken inte tillåtit att den här gruppen skulle lämnas ensam med ledaren. Vilka tror de att de är?

Saturn tar flera steg fram och sluter upp vid  Viljas sida.
"Tramptass har viktigare saker att uträtta just nu än att prata med er. Är det något viktigt så kan vi lämna ett meddelande. Men var noga med vad ni säger för det är ofta som vandrare inte tar sig oskadda ut från de här bergen". Han kan känna pulsen bland de samlade Devils. Han vet vad de gärna skulle vilja göra och han delar den känslan. Det kliar i kroppen. Den längtar efter stridens hetta.

Devils närmade sig, och snart hade Qu en hel grupp av den okönda flocken framför sig. Cerulean höll sig nära Huyana, och såg trotsigt tillbaka mot den randiga hanen som landat framför dem, på den gula honan som steg fram och talade. Han sade inget, utan lyssnade istället på Yargol, som talade om saker Cerulean inte kände till allt för väl. Det var svårt att helt undvika vad som hänt i det förflutna, långt innan Cerulean hittat till Qu. Han hade heller aldrig mött Devils, men historierna om flocken från blodbergen var många. Avskyn en stor del av Qu kände gentemot flocken var omisskännlig.
 Cerulean och Huyana såg kort på varandra när Yargol slutligen nämnt Tramptass. Den gula tiken berättade att Tramptass inte var anträffbar, och flinade mot församlingen genom det uppenbara hotet. Den randige med vingar följde samma exempel. 
  De vände samtidigt tillbaka blickarna mot Devils, ordlöst överens om att stora ord var just det, ord. Det lilla de hittills sett och hört av flocken var inte imponerande. 
  Cerulean var lockad att säga något, men bet sig i tungan. Det fanns andra som talade bättre än honom.

[Skamlös PP av Huyana]

Likt majoriteten av flockmedlemmarna hade Zhevra varit snabb med att ansluta sig till platsen. 

Spänningen låg som ett moln i luften och omfamnade båda parter. Men hon kände ingenting. Inte längre. Bara ett avgrundsdjupt svek som försökte krama sönder varje fiber i hennes varelse. 
Tramptass. 
Hon hade hört tillräckligt. Var redan dödligt less på den fåniga pajkastningen av ord. Hon visste vem Malvado var, vad han gjort, och vart han stod till flocken. Hon såg till Midas och mindes deras första möte på klipphällen. Minnena skiftade till mötet med Kione och hur det lett henne till Devils. Till honom.
Hon såg till Vilja och därefter till Saturn. Till den tunna gula tiken som stod med Qu och sedan den kraftiga, mörka hannen. Hennes blick stannade på honom.
... 'Skäms Tramptass så, att han inte vågar visa sig?'
Han var död! Fattade dom inte? Död! Och han hade dött som vilken menlös varg som helst. Hon frustade ljudligt vid tanken. Dött som en mask i en vattenpöl! Hjärtat bultade hårt innanför bröstkorgen. Att han vågat lämna henne när dom äntligen återförenats. Raggen stod rest över nacken och tänder låg blottade. Som en menlös, värdelös mask!
Zhevra separerade sig hastigt från gruppen av Devils och måttade ett hugg mot den mörkes hals.

Vilja himlade med ögonen, men ja hon förstod varför Zhevra attackerat. Hon förstod mycket väl. Qu verkade aldrig komma till saken heller, så den här charaden blev tröttsam direkt. De kunde stå och gnälla om Tramptass hur länge de ville, han skulle ju uppenbarligen aldrig dyka upp.

Vilja blottade tänderna för stäppvargen som stod närmast medan det började knastra om henne. Elektriciteten strömmade i henne och hon gjorde ett utfall mot den gula tiken.

Yargol förstod att han träffat en nerv när en kraftig tik i hans egen storlek plötsligt gick till anfall. Han hann inte besvara fakargens avfärdande kommentar förrän tiken med en ljudlig morrning sprang framåt. Hon slängde sig mot Yargol, och han mötte hennes käftar med en egen, våldsam morrning. Hennes tänder träffade hans bringa, när Yargol lyfte framtassarna och greppade om hennes nacke med kargens skarpa klor.
     I samma stund gick fler till anfall. Det slog lock för öronen när luften fylldes anäv sprakande elektricitet. Yargol drog tikens huvud mot sig. Vred sitt grepp - sig själv - i sidled och tvingade ner henne i marken under sig med rå, kraftfull styrka.
     "VAR HAR NI DEM?" Vrålade han ner mot tiken. "VID GUDARNA OM NI HAR DEM SKA JAG PERSONLIGEN SLITA TÄNDERNA UR ERA KÄFTAR!"

[Skriver på mobil från jobbet så no proof reading we die like men. Jenn du får säga till om du vill att jag ändrar nått <3 Det är ok att PPa Yargol tillbaka]

Hon vände bort blicken från Ceruleans trygga ögon för att se på Yargol med en förargad blick. Nu var inte rätt tillfälle att dra upp det förflutna och håna Devils. Vad spelade det för roll om de pratade med Tramptass eller inte? Resten av flocken skulle kanske vara villig att uppge informationen de behövde om man inte kastade förolämpningar på dem.
Innan hon hann reagera hade en kraftig tik hon inte tagit notis av tidigare kastat sig på Yargol - vilket han i och för sig förtjänade efter att ha varit den klantigaste förmedlaren någonsin - och elektricitet sprakade om den gula tiken i Devils främre led.
Instinktivt slungade hon ut sin kraft och luckrade upp jorden under Devilsmedlemmarnas tassar. Hon hoppades att det kunde få flera av dem ur balans så att Qu kunde få ett övertag. Hon valde ut den arga hanen hon sett tidigare och tog ett språng mot honom för att begrava tänderna i hans skuldra.

Hon kunde inte hindra sig själv från att himla med ögonen ännu en gång åt den randiges ord. Tänk på vad ni säger. Det är ofta som vandrare inte tar sig oskadda ut från de här bergen. Tomma hot. Vad det än var han försökte med lyckades han inte. Hon öppnade munnen för att svara men hade aldrig chansen innan hon hörde en klar och tydlig morrning. Blicken sökte sig instinktivt till källan och fann att en mörk hona i Yargols ålder rusade mot honom. Och visst kunde hon förstå henne: det fanns tillfällen då hon också ville slita honom i stycken.

Ett välbekant sprakande nådde hennes öron och hon såg mot den orangea tiken framför sig. Hon var alldeles för nära för att hon skulle vara bekväm med det. Med ett överraskat ljud dansade hon undan så gott hon kunde. Hon undvek bettet, men inte kraften. Hennes muskler krampade allt för familjärt och hon kastade en sur blick på den andre, ville kasta elaka kommentarer. Men det fanns ingen tid. Med blottade tänder och raggen rest började hennes egna päls spraka. Devilstiken var inte den enda som kunde det där tricket, och efter att ha gett sig själv otaliga stötar om valp visste hon precis hur hon skulle motverka det. Hon hade dock inte slagits på allvar på alldeles för länge, och trots att hon försökt hålla igång med träning visste hon att hon var ringrostig. Med en smidig rörelse tog hon sig nära den orangea och högg efter hennes nacke, elektricitet dansande i munnen. Någonstans bortom spraket kunde hon höra Yargols vrålande stämma.

Situationen eskalerade fort, och plötsligt hade flera vargar kastat sig emot varandra i vredesmod. Huyana försvann snabbt från hans sida, och Cerulean tog flera lång språng bort från de som drabbat samman i ett försök att få betänketid. Han hade redan förstått vad mötet skulle kunna leda till. Helst av allt ville han egentligen ställa sig mitt i tumultet och skrika åt dem att bara sluta, att de inte kommit för att bråka, utan för att få svar, men det var orimligt. Genom ljudet av Yargols vrål såg han ut över Devils. Modet sjönk när han såg deras tre flygare, två långt kraftigare än honom, en i hans storlek. Tre mot en. En av de större hade han kunnat finta i luften, tröttat ut - men tre? Fick de tag i honom var han dödsdömd. Att ta till luften var inget alternativ.
  Cerulean svalde hårt när den stora, randige fick syn på honom genom massan av stridande vargar. Han stirrade trotsigt tillbaka, och vecklade ut vingarna utefter sidorna för att se större ut. Den randige må vara kraftig, men han var snabb.
  Kom an, då.

I samma stund som hon mötte marken med sin rygg, flydde luften från hennes lungor. Hon hostade till och kippade kort efter andan utan att släppa hanen med blicken. "Ni har ingen aning om vad ni pratar om," fräste hon ansträngt mellan stängda käkar. Vreden brann i hennes ögon. Ännu en gång harklade hon sig och kände med det hur andningen stabiliserat. Hur energin återvände.
I samma stund som hon kallade på kraften placerade hon baktassarna mot hanens undersida, lät dem väga mot hans buk. Stenmineralerna i marken formades till vassa spetsar och grävde sig upp ur jorden, och riktades mot hanens kropp. Redo att avfyras likt projektiler.
"Ditt förbannade as." Hon lät stenarna slungas mot honom, och det gick att se hur några lämnade efter sig öppna sår i den mörka fällen. I samma veva omfamnade hon hans nacke med framtassar för att pressa in sina egna karglika klor in i hans skinn. En tand för en tand. Hon kände hur pälsen i hennes egna nacke hade klibbats ihop av blodet.

Det gick så snabbt. Zhevra kastade sig fram i vredesmod, startskottet som fick allt att eskalera. Marken skakade under honom. Vargkroppar kastade sig emot varandra. 

Så var det igång. 
Det var musik i hans öron. 

En ljus hona närmade sig honom. Kione välkomnade henne med ett snett flin. Han kände hennes tänder rispa upp ett sår över skuldran. Smärtan fick adrenalinet att pumpa ut i kroppen. Ett besinningslöst vrål lämnade honom i samma stund som han vred kroppen mot honan och målinriktat högg mot hennes nacke.

När Zhevra kastat sig mot en Qu så var det startskottet. Saturn var bara lite besviken att han inte gjort det först. Men Det bra förtjänar att vara i stridens hetta. De alla gör det. Saturn fixerar genast den orange flygaren på Qus sida. Jorden börjar mullrar under tassarna och Saturn lyfter upp vingarna i några kring kroppen när han galopperar mot fienden. Fjädrar vibrerar och ett ryt liknande morr letar sig upp ur strupen. Det kliar i klorna att få riva i skinn. Saturn hukar sig och skjuter ifrån med starka ben och kastar sig i en uppgående rörelse mot den orange flygaren. Siktar in sig på strupen. Han förväntar sig inte något direkt motstånd men hoppas på att Quaren ska ge honom lite motstånd. En katt gillar att leka med sitt byte.

[Skriver både ur Tannin och Oscuros synvinklar. ]


Oscuro hade följt med för att han ville se efter sin syster, och när striden eskalerade kunde han inte annat än tackade Gudarna och änglarna för att de inte låtit honom stanna vid reviret. Helst hade han velat hindra att Qu ledde in han och hans syster på dårskap likt detta, men ganska snabbt hade han insett att denna strid inte gick att stoppa. Det verkade som att deras agg mot varandra sträckte sig flera årtionden bakåt, och det enda Oscuro kunde göra var att följa med.
Ändå var han glad att han befann sig här, så att han kunde skydda den enda han hade kvar som betydde något för honom.
"Neph!" 
Desperat rörde han sig framåt mot sin syster, även om hon inte ens verkade höra hans rop då all hennes fokus verkade ligga på Devils honan som attackerat henne. De var uppfostrade till att klara sig själv, men Oscuro hade alltid varit en överbeskyddande individ, och inte heller nu låg hans fokus någon annanstans än på systern.
Inte förrän en hård kraft slungade honom åt sidan, fick honom att glida över den röda marken. När han såg upp kunde han knappt tro sina ögon.
"... Tannin?!"

Förvåningen som Tannin först hade upplevt över att se sina förra flockkamrater och barndomsvänner hade först känts som en skärande smärta. Men ganska fort hade smärtan övergått i något som inte kunde liknas vid annat än brinnande ilska. Hur vågade dem ens visa sig här, bara kliva in i hans liv, och dessutom med en av de flockar som var hans fiender?!
Så Tannin hade kastat sig efter Oscuro, tacklat denna med all sin kraft. Och även om Stäppvargens förvåning över att se honom verkade genuin kände Tannin inget annat än de flammande ilskan.
Så målmedvetet kastade han sig åter mot Oscuro, denna gång med ett hugg riktat mot nackpartiet. Det var med nöd och näppe stäppvargen hann kasta sig åt sidan. 

"Tannin, vad gör du?!" vrålade Oscuro, alldeles för överväldigad av chocken för att ens kunna fokusera på att slåss tillbaka.

Midas hade anlänt aningen försenad till hela spektaklet. Nu stod han dock lugnt och stilla bland samlingen av vargar och betraktade vad som försiggick framför hans ögon. Han visste inte riktigt vad han skulle tycka om det hela, han hade egentligen ingen relation till Qu - varken bra eller dålig. Han visste dock att Devils och Qu gick långt tillbaka, och att hans far hade en tå med i spelet. Det fick han också bevis på när en ärrad och tämligen oattraktiv hane nämnde hans namn. Midas rörde inte en min när faders namn uttalades, ärligt talat fanns det egentligen ingenting han tyckte om sin far. Han var feg, ja, men Midas hade bättre saker för sig än att gå runt och hata fadern. 

Vem det var som började, eller vilken sida, såg inte Midas, men plötsligt drabbade de båda flockarna samman. Han såg hur hans flockbröder och systrar dundrade in i sina motståndare med kraft och målmedvetenhet. Själv försökte han att först tänka rationellt och logiskt. Han gav dock upp detta ganska snart och riktade in sig på den oattraktiva hanen som hade gett sig i strid med Zhevra. Midas väcklade ut vingarna en aning och tog sats med bakbenen. Med hjälp av vinden och musklerna i bakbenen pressade han sig framåt och for med full fart rakt mot Qu-hanen. Med öppna käftar närmade han sig hanen, redo att gripa tag i köttet hos fienden.

[ Midas joinar. Han siktar in sig på en attack mot oattraktiva Yargol <3 ]

Hon kunde inte hjälpa känslan av hopplöshet som hon kände när striden tog fart runt henne. Att slåss skulle inte leda dem till någon vetskap om deras förlorade flockmedlemmar, bara till förödelse för båda parter.
Trots det kände hon hur klorna träffade den bruna hanens skuldra. Det kunde knappast höra någon större skada på honom, hennes klor var inte gjorda för att riva upp någonting. Hennes oförsiktighet gjorde att hanens tänder tog ett järngrepp om hennes nacke. Ett tjut lämnade henne samtidigt som hon manade jorden att resa sig under hanen i en hård pelare och slunga iväg honom. Hon hade blivit slarvig i sin stridskonst, men hennes magier var i alla fall starka.
En skarp smärta högg henne plötsligt från andra hållet. Hon snurrade runt, hoppades att pelaren hade gett henne några sekunder utav frihet. Långa skuggor sträckte sig mot slagfältet, bredde ut sig från en gulfläckig varg som höll sig på avstånd från allt stridande. Vassa spjut av skugga sköt över marken mot henne och andra i hennes närhet. Hon kastade upp en vägg för att hindra skuggan för att få kontakt men den slingrade sig bara runt för att sedan fortsätta mot sitt mål. Huyana tjöt ännu en gång när skuggan skar upp ett långt sår på vänstra frambenet.  Desperat försökte hon att hitta den bruna hanen så hon kunde ha honom mellan sig själv och skuggorna. I tumultet fann hon honom och satte genast av för att ge igen med ett hugg i hans nacke.

[Introducerar Umbra och hans magi med lov från MP <3]

Vindarna bar henne med illfart mot de främmande ylen, starka kastbyar ledda medvetet under breda vingar. Ljud kunde färdas långt under rätt förutsättningar, och Stormvind hade varit långt borta när de vaga tonerna nått hennes öron. Det hade inte funnits något bekant med dem, inget alls, men det faktumet att det var främmande vargar inom hörhåll var mer än nog för att hon skulle bryta all form av patrullering och kasta sig i motsats riktning. 
Morgonen hade varit grå och tråkig, regnmolnen tunga trots att de redan släppt ifrån sig sitt sparsamma vatten. Den fuktiga luften tjänade Stormvind väl när hon skyndsamt ven framåt. Vattnet som fastnade på hennes vingpennor, i pälsen, överallt, var tillgångar hon senare kunde nyttja med iskrafterna. 
Långt, långt borta kunde hon se vad som kunde vara vargar. Två sidor. 
Sedan var det bara en klump med mörka prickar, och Stormvind var officiellt försenad. 
Hon samlade fukten som ansamlats i pälsen, formade sylvassa små istappar i klumpar likt en ringbrynja runt halsen och nacken. Det skulle göra det svårare för en fiende att kostnadsfritt måtta bett mot det annars oskyddade området. Inte var det ett perfekt skydd, och det gjorde henne något tyngre, men klart bättre än inget alls. Tung var hon ju redan så det spelade ingen roll.
De små prickarna blev större, fick mer detaljer. Färgerna blev tydligare. Snart kunde hon urskilja flocksyskonen och vilka som var inkräktare. 
Hon seglade ett varv över samlingen, svindlande högt ovanför. Vem skulle hon gå på? Vem behövde mest stöd? Det var bara dumdristigt att kasta sig in oförberedd. Kanske kunde hon slunga iväg några stora istappar mot gruppen, men riskan var för stor att hon skulle skada någon av flocksyskonen. 

[Stormvind kommer inflygande, och cirkulerar högt ovanför stridsfältet.]

Vilja hade reagerat när hon hörde den stora starta fjädriga vargen ropa högt vart har ni dom. Samtidigt som hon fick försöka väja undan den elektriska striden mot stäppvargen, försökte hon se efter den svarta vargen som Zhevra och andra gav en god match.

"VA VAD MENAR DU med DOM? VI HAR INGA QUARE HÄR OM NI TRODDE DET." Vrålade hon till den svarta fjädervargen samtidigt som Zhevra försökte kväva honom.

Vilja skrek sen till högt då hon kände en brännande smärta från den gula tiken som hade fått in en träff medan Vilja varit ouppmärksam. Vilja gav ifrån sig en våg av stötar och vände sig om för att bita henne med samma medel - ett elektriskt bett i strupen.

[Vilja skriker till Yargol samtidigt som hennes pikatchu strid med Nephania fortsätter.]

Tiken pressade baktassarna mot Yargols buk, på ett vis som tog kraften från hans egna ben när han inte längre hade samma stöd mot marken. Han vred sig själv i sidled för att rulla ur hennes grepp när skarpa stenprojektiler sköt upp ur marken och slet i hans hud. I samma stund hörde han den orangea tiken vråla över ljudet av fräsande elektricitet och morrande röster.
     "VA VAD MENAR DU MED DOM? VI HAR INGA QUARE HÄR OM NI TRODDE DET."
Yargol rullade på marken, och hann precis finna tassarna på nytt när den kraftiga tiken slog tassarna om hans nacke och rev med skarpa klor. Han vrålade vredgat, och greppade själv om hennes bröstkorg. Han begravde klorna i hennes sidor och vred om med kroppen. Hennes klor lämnade djupa revor i hans nacke när han slängde henne ifrån sig. Han kastade en blick i riktning mot det bländande ljuset av elektricitet, och fiendetiken som ropat.
     ”OM DET ÄR NÅGONSTANS TECK SKULLE-”
Längre hann han inte förrän en stor, svart fakarg högg tag i hans ena axel och slet honom till marken. Yargol morrade våldsamt, och högg ner i fakargens nacke för att slita loss den från sig själv och försöka slunga även den åt sidan.
     Var de inte här? Han hade inte tid att tänka, inte tid att känna skam över hur situationen urartat så fort. Visst hade han vetat att orden han valt kunnat träffa hårt, det var därför han valt dem, men att punkten skulle vara så öm att Devils genast gått till attack var inte väntat. Han hade inte tänkt att det skulle eskalera så fort, även om det varit svårt att se situationen leda till något annat än strid. Det var trots allt Devils. Han ångrade inte sina ord, men önskade att de hade hunnit byta fler ord innan det oundvikligt utbrutit i strid. Kanske hade de fått veta mer då.
     Yargol fann sig själv brottandes med både den kraftiga tiken och fakargen. Han kämpade för att inte falla omkull. Föll han här så skulle han inte ha en chans mot dem båda. Han skymtade delar av striden runtom; Nephania och fiendetiken som slungade blixtar mot varandra; Cerulean som slängde sig undan från den stora tigern; Oscuro som vrålade åt en annan stäppvarg. Han såg jordpelare resa sig och istappar slungas mot mjuka bukar. Fler Devils anslöt sig till striden. Skuggor rörde sig i skarpa sicksackmönster som inte enbart berodde på ljuset från blixtarna. Yargol fann sig själv oförmögen att lyfta sin ena tass när en skugga plötsligt slöt sig om hans ben och slet det åt sidan i en hård rörelse, ut från under hans kropp med ett fruktansvärt ljud. Han stapplade och föll-
     -i samma stund som berget brast under deras tassar.

[Yargol försöker svara Vilja, men har två tjockisar (Zhevra och Midas) att brottas med så det går sådär. Han får ena benet ryckt ur led av Umbras skuggor, och sen blir det minsann skakigt  ]