Skuggorna flackade snabbt över marken, oregelbundna skarpa former till ljuset av elektriciteten som slungades mellan två av tikarna. De mörka molnen hade inte kastat mycket skuggor, men det bländande, blixtrande skenet lämnade krökta klor av mörker över marken för Umbra att styra. Den vita tiken han valt ut i mängden slog upp en stenvägg mellan dem, utan en tanke på att väggen själv bildade fler skuggor. De högg efter henne, men Umbra tvingades välja ett annat mål när tiken försvann från hans synfält bakom sten och andra stridande. Han höll sig på utkanten, medvetet utom räckhåll för de närstridande vargarna. Skuggorna upplöstes i de korta ögonblicken som passerade mellan de elektriska stötarna, blev till intet mer än ett diffust, mjukt mönster på marken, innan de lika plötsligt var tillbaka. Vassa och flyktiga runt och över vargarnas kroppar. Han valde ett nytt offer i mängden, högg med skuggorna för att stoppa rörelser, dra undan benen, skära med vassa tungor. Han fick tag på den tunga Qu-hanen som vrålat, och slet hans ben åt sidan, ur led, och han föll under Zhevra och Midas.
    I samma ögonblick så dränktes stridens ljud av en öronbedövande knall, och berget under deras tassar sprack. Umbra stapplade baklänges och ramlade omkull när världen skakades av en fruktansvärd jordbävning. Fler föll runtom när marken på ena sidan om sprickan sjönk, medan den höjdes på motsatt sida. En del av klippan runtom rasade ner längs bergssidorna nedanför.

[Umbra bidrar, lovar. Han håller sig borta från närstrid. Han skär efter Huyana med skuggkraften, och rycker sedan Yargols ena ben ur led. Det är fritt att välja om man vill ha blivit attackerad av skuggorna. Dags för jordbävning ]

De var inte här. Det var åtminstone vad den orangea tiken hade sagt. Skrikit. Det hade lämnat henne ofokuserad och öppen för attacken. Nephania sänkte tänderna i hennes hals, och endast bråkdelen av en sekund senare kände hon stötarna från den andre. Ofrivilligt bet hon ner hårdare då käkarna på henne började krampa. Blodsmaken som först endast varit en svag förnimmelse blev med ens mycket tydligare. I ett försök att undvika att kvävas av både sitt eget saliv och den andres blod försökte hon svälja, men med krampande muskler var det svårt. En hastig rörelse från den orangea tiken och hon kunde känna en brännande smärta i halsen. Hade hennes muskler tillåtit det hade hon släppt taget för att skrika högt. Nu lämnade istället ett dämpat, gällt skri henne. Om hon fick ärr av det här skulle hon få betala dyrt! I hopp om att avleda den ovälkomna elektriciteten försökte hon få ett grepp om dem. Vad som helst, så länge hon kunde leda den till genom henne utan att det passerade hjärtat, och ner i marken. All fokus låg på att undvika att skada sitt eget hjärta. Skulle elektriciteten passera genom det skulle hon dö. Hon kunde inte dö här. Inte nu. Och framför allt inte på grund av någon som hon.

Plötsligt började marken skaka våldsamt inunder dem och de föll båda till marken. Om de drog omkull varandra eller inte lät hon vara osagt, men hon visste att hon aldrig skulle ha ramlat om det inte varit för henne. Fallet hade dock fått de båda att släppa taget om den andre, och med ålande rörelser lyckades hon komma ut från inunder fiendetiken. Hon måttade en klumpig spark i den andres ansikte och träffade något. Om det var hennes mål eller inte spelade ingen roll. Med halkade steg rörde hon sig mot Oscuro. Sökte skydd. Tröst. Hennes hals pulserade av smärta, och hon kunde känna hur blod klibbade ihop hennes päls. Hon var öm i käkarna och ville bara därifrån. Och om hon hade gett henne bestående, fysiska men skulle hon få betala dyrt.

[neph krampar pga viljas elektricitet, allting börjar skaka och hon ålar iväg mot sin bror för ingenting är bra]

Markens muller agerar bakgrundsmusik till striden. Att tassar kan skapa sådant ljud. Saturn morrar och siktar in ännu ett hugg mot den orange främlingen som just nu sitter kring hans nacke. Smärtan ilar genom kroppen och doften av blod fyller nosen.
Då klyver sig jorden under de stridandes tassar där nere. Striden urartar till förvirring. Saturn knuffar av sig den orange hanen och ser neråt. Själva berget verkar ha gett sig in i striden. Tanken att skadan och förlusterna kan bli mycket större än väntat slår honom. Energierna är farligt vilda. I en strid förväntas skada och förluster men om berget fortsätter krackelera kan båda sidor lida horribla förluster.
Saturn ignorerar den orange hanen för nu och dyker ner mot Vilja som han snabbt lokaliserar. Hennes sprakande energier tillsammans med Qu-tiken går inte att missa. Jorden under dem är ilsken. Saturn har aldrig tidigare sett jordens energier på ett sådant här sätt. Det skrämmer honom lite. Men han fokuserar på Vilja och tar mark.
"Vilja!" En vild elektrisk laddning får pälsen att resa sig och kramp går genom kroppen. Han kvider till och vacklar till. I bröstet pumpar hjärtat vilt men det verkar osmart. Han ser åt Vilja igen.
"Berget brister!" Han ryter åt Qu med.
"HÄR HITTAR NI INGA FÖRRYMDA SATAR FRÅN ERA RANKER! MEN HAR DE SATT TASS PÅ VÅRA MARKER SÅ KAN NI ALLTID TA EN TITT PÅ DE PÅLADE HUVUDEN SOM KANTAR VÅRT REVIR! KANSKE NI HITTAR FAMILJÄRA ANSIKTEN DÄR" Saturn skrattar men berget röst dränker det. Han ser på Vilja igen. Berget spricker upp och splittra marken under deras tassar. De behöver samla sig och ta sig till säkrare plats.
"Vi behöver samlas och sätta flocken på säker mark" Den gyllene blicken ser på Vilja. Han ber dem inte retirera och dra sig undan striden med svansarna mellan benen. För mycket spelar in just nu för att den här fajten inte ska bli ödesdiger.

[Liten PP på Ceru. Saturn tar sig till Vilja]

Det hade börjat vrålas mellan flockarna, någon svarade Yargol och sedan skrek ytterligare någon annan nästan samma sak. Hon ville bara att de skulle sluta bråka, därför var hon säker på att det var hon som fick marken att skaka till en början. Att hennes ilska över den meningslösa striden fått henne att tappa kontrollen över sin magi, det var först när skalven skickade henne huvudstupa in i Oscuro som hon insåg att det inte kunde vara hennes magi som orsakat detta.. Hon tänkte inte försöka bekämpa naturen också utan började kravla sig bort från det som var kvar av striden, oförmögen att stå upp, letandes efter Cerulean.
Bergen verkade fast beslutna att trilla ner på samlingen med vargar och krossa de allihopa. Paniken började sprida sig i kroppen när hon inte fick syn på Cerulean, skräcken som hon kände när tankarna snuddade vid att det kunde hänt honom något.
"CERULEAN!" vrålade hon upp mot himlen och slog upp en halv kupol runt sig själv för att inte bli krossad av ett rullande klippblock.

Marken skälvde och fyllde luften med sitt vansinniga vrål. Kione släppte fokus på sin motståndare och försökte orientera sig, vad var det som hände? Hela världen vändes upp och ned och han kände hur han föll handlöst när marken sjönk under hans tassar. Dammet i ögonen förblindade honom och han försökte i blindo klamra sig fast i något. Sten och grus smattrade över hans rygg. Vad var det för värdelös och oansvarig idiot som förlorat kontrollen fullständigt över sin kraft, eller var det en riktigt jordbävning? Marken skälvde fortfarande, han stapplade in i en mjuk kropp och snubblade sedan vidare över en annan. Typiskt Qu att ställa till massa bråk. Han spottade och fräste och gnuggade sig i ögonen i ett försök att bli av med dammet. Han blinkade några gånger och synfältet började sakta bli klarare. Ett kolossalt klippblock rämnade från klippan som skapats och föll rakt emot honom. Förbannat. Kione kastade sig åt sidan och började springa. Marken föll i skugga och Kione hann tänka att han åtminstone hann sätta tänderna i en Quare innan han dog. Klippblocket föll ned med ett öronbedövande dån och allt blev svart. 

(Kione stapplar omkring och är allmänt hjälplös och blir eventuellt mosad av ett klippblock)

Allting hände så fort. 
Midas störtade ner från himmelen och i samma stund knuffade hannen undan henne. Han skrek något igen som lät lika obegripligt som det innan. Teck? Hon hade aldrig hört namnet.
Zhevra pressade sig ansträngt upp med dammet som yrde runt samtliga på slagfältet när Midas fick tag i hannen och slet honom våldsamt ner till marken. Upp på tassarna föll hon över honom på nytt. Midas hade också han blivit knuffad åt sidan men var också snabbt uppe på tassarna igen. Quaren kämpade med en övernaturlig styrka för att hålla dem stången och för att hålla sig själv stående. Det var då världen morrade. Ett högt avgrundsvrål av massiva bergsmassor som rämnade. Hannen under dem föll och både Midas och Zhevra över honom, och under dom föll också marken.  
"Förbannat," svor hon stressat och kämpade med att fånga kraften. Stenmassan som de låg på gled ner för sprickan som öppnats under dem. Kraften. Om hon bara kunde fånga den tillräckligt fort - där. 
Hon greppade den för sitt inre och kände direkt hur den svarade till hennes kommando. Stenblocket som de befann sig på började långsamt stabiliseras och höja sig ur ravinen som varit på god väg att svälja dem. Under slutna ögon och med ansträngda andetag låg hon stilla på stenblocket. Fullt fokuserad på kraften.

Shocken över att se sin gamla barndomsvän var överväldigande, och att Tannin betedde sig på det sättet som han gjorde... Oförståeligt. Oscuro hade svårt att greppa allting, samtidigt som han duckade för ännu en av vrenens attacker. Han hade så många tankar som snurrade i huvudet, så många frågor som han bara ville slänga ur sig, men inga ljud kom fram. Dessutom verkade Tannin inte villig att svara honom heller. 
Han kunde inte förstå vad som hade hänt med hans vän sedan Tannin lämnat flocken och sedan Treontha hade splittrats. Vad kunde möjligen ha format hans kamrat på detta vis, gjort honom så full av ilska? Så pass att han faktiskt attackerade sin förra flockkamrat, så pass att han valt att gå med i en flock med det ryktet som Devils hade omkring sig....
Och plötsligt skalv marken under dem, som om själva marken gav sig in i striden som utkämpades bland de rödfärgade klippformationerna. 
Tannin kastades bakåt när marken rörde sig under dem, tvingades avbryta sin attack, överrumplad av den plötsliga jordbävningen, samtidigt som Oscuro på ostadiga ben förvirrat såg sig omkring. 
Stäppvargens blick fastnade på systern som verkade röra sig i hans riktning, deras blickar möttes och plötsligt glömde han Tannin. Istället verkade det enda viktiga i nuläget att ta sig till Nephania, nu när det verkade som att själva Gudarna var förargade över detta meningslösa stridande. 
Tannin kastade en skärrad blick över området, innan de blåa ögonen riktades mot himlen. Även hans tankar nådde Gudarna, och ilskan riktades istället mot himlen, inte mot Oscuro. Ifall de lade sig i denna strid var han inte rädd för att kämpa mot dem heller. 

[Mina religiösa pojkar ser jordskalvet som ett tecken från Gudarna. Deras strid avbryts, Oscuro försöker ta sig till Neph och Tannin förbannar Gudarna med sina tankar-ish.]

Han hade hållit sig i bakgrunden. Medan flockarna skrek mellan varandra mätte Zephyr motståndarna. Devils var en tunn skara. Om än flera stora och buffliga var de långt från det antal han föreställt sig. Föreställningen om en rabiat armé med primitiva varelser visade sig bara vara en halv sanning. De var ingen armé – långt ifrån – men mentaliteten tyckes densamma när en stor tik plötsligt avlägsnade sig från sina egna. Hon kastade sig över Yargol. Det låg mer än en varning bakom hennes handling. Det var tydligt i hur hon högg och slet efter honom och med det, drabbade flockarna samman.
    Röster byttes mot vrål och morrningar och i stundens hetta försökte Zephyr hålla sig lugn. Tänka klart. Adrenalinet susade i öronen, fick hjärtat att hamra hårt i hans bröst. Han såg från Yargol och tiken, till Nephania och vidare till Huyana och Oscuro. I ögonvrån uppmärksammade han stäppvargen som – precis som honom – höll sig utanför tumultet. Hanen var i Zephyrs egen storlek och brukade en kraft han skulle känna igen var som helst. Skuggor. De sprang över marken likt levande varelser. Grep och slet efter hans flockfränder. En drog i Yargols tass tills benet hoppade ur sina gängor med ett knak.
    Plötsligt ljöd en hög knall över området. Marken under dem skakade kraftigt när bergsmassorna rasade samman i en jordbävning som tagit dem alla med överraskning. Många föll till marken. Andra parerade vibrationerna efter bästa förmåga när marknivån skiftade under dem.
    Zephyr såg sin chans och när stäppvargen tappade fotfästet sköt han efter honom. Han grep efter sin egen kraft och stabiliserade marken under tassarna medan han rörde sig framåt. Den andre hade fortfarande inte rest sig upp när han kastade sig över honom, redo att måtta ett giftigt hugg mot hans bringa. Päls yrde kring dem medan världen fortsatte rasa och det var svårt att avgöra om Zephyr överhuvudtaget fick in något vettigt grepp, eller om han bara hade päls mellan tänderna.
     Ett stort klippblock föll och skickade hundratals vassa skärvor flygandes när det drämde ner i den ostabila marken. Vad än grepp Zephyr haft om stäppvargen tvingades han nu släppa när han såg sig om, sökandes efter sina egna. Genom tungt stendamm såg han flockarna skingra sig; hur alla tog de raserande stenmassorna som sin chans att dra sig tillbaka. Motvilligt vände han ryggen till den andre och måttade en snabb spark mot honom innan han återvände till sina flockfränder.

[Fint folk kommer sent. Zephyr siktar in sig på Umbra och sticker sen tillbaka till sin flock som var tanken med jordbävningen men som jag missade för jag är trög ]

Hela händelseförloppet hade gått så fort att Cerulean nästan hade svårt att minnas allt i efterhand. Ena ögonblicket hade han kastat sig över den randiga, alldeles för stora hanen, och högg sig fast som en igel över hans väldiga skuldra. Hanen hade vrålat i ilska och försökt hugga tag i hans vilt vevande vingar, men de hade inte hunnit mycket längre än så innan berget gjorde sig tillkänna.
   Cerulean blev avknuffad från den främmande hanen och plötsligt hade han befunnit sig ensam. Den dova, malande smärtan som börjat sprida sig intill vingfästet försvann lika snabbt som isande kyla spred sig i maggropen, och plötsligt kunde han inte andas. Ljudet. Stenar som rullade, stenblock som krossades till grus. Berget mullrade som i vrede, stenar haglade över de stridande, men Cerulean stod som bedövad inför det kaos som uppstått runtom honom.
   Marken rämnade plötsligt under tassarna, och det var inte förrän han fann sig desperat famla efter fäste som han väcktes ur transen. Hjärtat slog snabbt och hårt i bröstkorgen, och med en sista adrenalinkick mitt i insikten att han skulle krossas mot stenarna där nere i fåran lyckades han slå två, ostadiga slag med vingarna och komma upp på fastare mark. Väl där försökte han koncentrera sig på att andas, andas, och att inte skaka så fruktansvärt - men det fanns ingen tid att hämta sig. Han snubblade upp på benen och spetsade öronen.
   Huyana. Vart var Huyana?
   Cerulean rusade iväg för att hitta henne.


[Jordbävningen avbryter deras skärmytsling, Qu och Devils drar sig tillbaka åt varsitt håll. Rollspelet är avslutat.]