[För Jägarna (framförallt Zayev <3) Utspelar sig i början av juli.]

Utan svar, och utan riktning. Men med dig som mitt ljus så finner jag vägen hem till slut.

Han kom med gryningen.
Framför Azazel öppnade bergen upp sig i en djup dal. Han hade inte tänkt mycket på det först; det var en dal som många andra bland bergen. Men vindarna under honom hade burit med sig dofter. Dofter som han så länge sökt efter. Mycket var nytt, men bland det nya fanns det också något väldigt bekant, och han visste, efter så lång tid, att han äntligen funnit rätt.
    Till en början hade han följt den riktning han fått från Islagunen. Efter vila och ett möte med gamla minnen han aldrig hade trott att han skulle träffa igen, så hade han snabbt lämnat platsen och fortsatt sitt sökande. Han hade seglat över Eriinaris vidder, över bergen och spenderat dagar letande i både Wintera och Ötamon. Det var av ren tur som han befann sig här nu.
    Han kallade när han närmade sig dalen. Ljudet var dovt och starkt, fyllt av nytt hopp. Hans röst var hes efter vad som kändes som en evighet av sökande, men han fortsatte att kalla. Gång på gång ekade hans rytningar genom luften, vibrerade bland sten och över mark. Över grönskande träd och öppna fält. Till slut, när han gled in över dalens branta murar, fick han svar.
    De var här.

[Ljudet av ett lejon som ryter >Länk< (lyssna gärna med hörlurar)]

När ljudet först nådde honom så hade Arno inte trott sina öron. Han hade stelnat till, frusen på stället av den olidligt starka känslan av nostalgi som sköljt över honom. Ljudet var ett minne från barndomen, en röst han hade känt väl. Ett minne av blå ögon och varm päls. Ett brett leende i ett lika brett ansikte.
     Arno sprätte upp från marken utanför lyan, där han varit på väg att lägga sig. Varje andetag poängterades av ett skarpt, uppspelt gnyende när han sprang det korta avståndet till där resten av flocken vilade. Så snart han kunde se dem så ropade han högt.
     ”Pappa!” Det var till ljudet av frågor om vad som hände och missnöjda grymtningar som Arno, i sin hast att komma bort till Zayev så snabbt som möjligt, trampade över några av vännerna. Korta ursäkter slapp ur honom på vägen, men det var mer automatiska ord än något medvetet. Hans blick var fokuserad på fadern, som låg hoprullad tillsammans med några av syskonen.
     ”Pappa!” ropade Arno igen när han kom fram. Ljudet kallade i hans öron på nytt, avlägset men så väldigt bekant. För långt bort för att de flesta i flocken skulle höra än. ”Pappa! Pappa vakna!” Arno tryckte framtassarna mot Zayev och knuffade honom hårt för att väcka honom. Nyfikna blickar följde honom när han trampade runt fadern, med korta pauser för att lyssna. När han inte knuffade på Zayev så passade Arno på att knuffa på syskonen och alla andra han i sitt rus kunde komma ihåg som varit med i Acherati, och som fanns inom räckhåll från fadern. Det tog inte lång tid förrän Zayev grymtade i protest mot att bli väckt.
     ”Han är här! Pappa lyssna! Lyssna! Han är här!” Arnos röst var tjock av känslor. Han tryckte tassarna på nytt mot Zayev, men behövde inte knuffa mer för att väcka honom. Vid hans sida frågade någon vem han pratade om. I samma stund hörde han ljudet igen. Arno vände ansiktet i ljudets riktning, och han höjde nosen i ett klart yl. Högt och starkt. Ett svar på sin farbrors avlägsna ryt. Han hade hittat dem.

Delshay väcktes abrupt av att någons något sopade till honom i ansiktet. Han ryckte dramatiskt till med en större reaktion än vad som var riktigt nödvändigt, mer i överraskning än av att det faktiskt gjorde ont. Ändå undslapp ett dumt litet "aj!" hans läppar. Hanen blinkade sömnen ur ögonen till ljudet av djupa suckar, osammanhängande frågor och några undrande blickar som plirade mot tumultets källa lika sömndrucket som han själv.
  "Arno?" Delshay hasade sig segt upp i halvliggande ställning, och harklade sig ljudligt när rösten rosslade. Vad höll han på med? Vad pratade han om? "Vad händer?"
  Någon frågade vem Arno pratade om, och i samma ögonblick tyckte han sig höra någonting mellan Arnos uppspelta ströord. Han spetsade öronen, men kunde först inte avläsa vad det var. Han var här. Han? Zayev.. Var det-
  I nästa ögonblick blev ögonen märkbart större och Delshay tog sig upp på tassarna. Han blickade ut över markerna, lyssnade uppmärksamt, och den här gången var det ingen tvekan. Minnen strömmade tillbaka, och en märklig känsla han inte vetat av på många år infann sig. Nostalgiska bilder och intryck av lek, att kura ihop sig i en varm man efter en upptäcktsfärd med sina bröder och systrar. En lika varm röst som berättade om upptåg som var i det närmsta sagolika. Som att svart och vitt färgades skinande klara i alla de färger Acherati burit. Var det så länge sedan? Det kändes inte så.
  Delshay stämde in i Arnos yl, kallade. Det var en del av honom som undrade om de någonsin skulle få se honom igen, men nu var han här. Han hade hittat dem.

En hård knuff ryckte honom hastigt ur sömnen. Zayev grymtade missnöjt och vände sig om. Långsamt kom omvärldens ljud tillbaka till honom. Han hörde Arno föra ett väldigt liv omkring sig.
    "Vad är det?" grymtade han nyvaket.
    "Han är här! Pappa lyssna! Lyssna! Han är här!"
Han? Långsamt satte han sig upp och vred på öronen. Det kunde inte.. Det var han! Han föll in i sonens och Delshays ylande. Han hade kommit tillbaka, han hade funnit dem!
    Försiktigt, för att inte kliva på någon av de som sov intill honom, ställde han sig så hastigt han kunde upp. Visst hade han blivit bättre på att använda sig utav ekolodet, men det var inte perfekt. Det var däremot tillräckligt för att han skulle undvika att ramla över någon eller något. Med hastiga steg rörde han sig mot brodern. Han var här. Han hade funnit dem. Ord kunde inte beskriva glädjen i hans bröst. Med jämna mellanrum svarade han Azazel. Lät honom veta att han var på väg. Arno och Oberon hade båda sprungit i förväg med valpars glädje.

Trots att resan till Azazel var kort kändes den oändligt lång. Men han var där. Han kunde inte se honom, men han var där! Sönernas röster blandades med den bevingade. Han saktade in något.
    "Jag tyckte väl att jag kände en viss... odör."

Fler och fler röster stämde in i samma sång. Röster han inte kände igen, men som ändå drog i Azazels hjärtsträngar när de blandades med några han kände. Och sen hörde han honom.
     Azazel kunde inte nå den snabbt nog. Minuterna kändes som dagar medan träd och bäckar blev ett töcken under hans vingar. Han landade tungt, springande, så snart som han såg de första vargarna komma springande ut på öppen mark. De ropade hans namn. Azazel hann knappt registrera hur många de var innan flera kom rusande in i honom, tacklande in i hans famn, tumlande runt hans tassar och knuffade i hans sidor. Ljust och mörkt blått, brunt och beige och vit. Deras röster blandades bland gälla skall och exalterade gnyenden. Det tog inte mer än ett ögonblick innan Azazel insåg att det var valparna.
     ”Vid gudarna så stora ni blivit!”, utbrast Azazel medan han försökte komma åt så många av dem som möjligt för att hålla om dem eller knuffa ansiktet mot dem. ”Jag känner ju knappt igen er! Vad har ni-?” Längre hann han inte förrän hans blick föll på Zayev.
     "Jag tyckte väl att jag kände en viss... odör."
För ett ögonblick kändes det som att tiden stannat. Det kändes som att hans kropp var för trång när känslorna över att få se Zayev igen överväldigade honom. Han var här. Zayev var här. Efter så lång tid av letande, efter långa dagar och nätter av oro och saknad.
     Azazel ville säga något, ge ett klyftigt svar på tal, men allt han fick fram var ett tårfyllt ”Ska du säga” innan han slängde sig mot brodern. Han tacklade rakt in i Zayev och slängde framtassarna om hans nacke i en hård omfamning. Han brummade oavbrutet, pressade sitt ansikte mot Zayevs huvud och flaxade med vingarna i ett tafatt försök att hålla balansen innan de föll omkull tillsammans. När han till slut separerade sig själv tillräckligt från den blå björnen för att se på honom ordentligt så skrattade han kort, blött men fyllt av kärlek.
     ”Du är ju ännu fulare än vad jag minns dig. Vad har du hittat på för dumheter utan mig?”

Zayev skrattade kort åt broderns svar. Vid gudarna så han hade saknat honom! Han hörde Azazels tunga steg och gjorde sig beredd för vad han misstänkte skulle komma härnäst. Ett grymtande läte lämnade honom då den andre kastade sig runt hans hals. De stora tassarna omfamnade den bevingade så gott de kunde, och han tryckte (nästan våldsamt) sitt huvud mot hans. Det bekanta, spinnande ljudet fyllde hans öron och själ. Han kunde inte längre hindra tårarna.
    "Du är ju ännu fulare än vad jag minns dig. Vad har du hittat på för dumheter utan mig?"
Han flinade åt hans ord och drog in snoret som hotade att rinna ur nosen på honom.
    "Jomen du vet. Jag hade lite för många ögon. Så en kinkig giftvarg såg till att jag inte hade några alls."
Han hade varit så bitter. Så otroligt bitter.
    "Men det har en fördel i alla fall!" Zayev sänkte rösten. "Jag kan driva mina barn till vansinne med skämt."
Ett bubblande ljud lämnade honom och han omfamnade Azazel på nytt.
    "Jag kan knappt tro att du är här. Att du hittade oss." rösten blev märkbart tjockare."Jag har saknat dig så mycket."
Det kändes overkligt, även om bevisen tydligt fanns där.

Azazel visste inte om han ville skratta eller gråta. Han gjorde bådadera.
     ”Jag kan ju inte släppa dig ur sikte innan du råkar i trubbel din tjockskalle!” Azazel tryckte sig själv in i Zayevs omfamning. Zayev skrattade också, eller så grät han. Kanske båda. Kanske spelade det ingen roll.
     ”Jag har saknat dig också.” Han kände hur någon av de andra runtom försökte trycka sig in i hans armhåla, och Azazel rätade på sig, sittande bak på hasorna men med framtassarna fortfarande på Zayev. Han såg på ansiktena runtom sig. Ansikten som han bara mindes som valpar, men som nu tillhörde vuxna vargar. Även genom deras barnsliga glädje kunde han se att de vuxit upp. De bar ärr i sina anleten, både större och mindre. Det stack i hans inre av en blandning av sorg och något liknande skuld när han såg på några av dem, känslor som snabbt drunknade under den överväldigande glädjen, lättnaden och kärleken han kände. Stolthet. Deras tassar var starka och säkra, där de tidigare varit klumpigt valpiga. De var vid liv. Deras glädje var påtaglig.
     ”Jag trodde inte jag skulle hitta er”, erkände Azazel genom känslorna. Han fann sin famn fylld av vuxna vargar på nytt, vargar som för alltid skulle vara valpar i hans minnen. Arno och Oberon. Delshay och Nadie. Fler. Där var ansikten runtom som han inte kände igen, flockmedlemmar som samlades i närheten, nyfiket men avvaktande. Han mötte fler bekanta blickar bland dem. Theano, Beata, Dimitrij, Loke. Och där var ansikten som han kände igen, så väl, trots att han kunde svära att han aldrig hade sett dem förut. Han kunde se Zayev och Naira i dem. Valpar – redan vuxna – som han aldrig hade träffat. Brett leende och med ett hjärtligt skratt så tryckte Azazel ner huvudet bland de som trängdes mellan hans framtassar, gnuggade ansiktet i deras pannor och kinder.
     ”Ni har gjort det förbannat svårt att hitta er! Förstår ni hur länge jag har letat? Trodde jag skulle hinna bli gammal och slappskinnad innan jag fick se er igen!”
     ”Är du redan!” kläckte en av ynglingarna ur sig. Azazel drog spelat förnärmat efter andan.
     ”Hörrudu din lille skit!” Han grep tag i så många av dem som möjligt och drog dem med sig när han föll tillbaks på rygg.

"Pappa!" Arnos röst väckte Nadie ur en varm dröm om sin familj. Hon blinkade sömnen ur ögonen i tid för att få en lätt spark i revbenen när Arno skyndade sig över henne. Ett par väl valda ord slapp över Nadies läppar, och hon såg sig hastigt om för att se så att ingen valp var i närheten och kunde snappa upp frasen. Det hade inte varit kul. Just som Nadie var på väg upp, hörde hon det. Eller, att säga att hon hörde det var en överdrift, hon kände det. Djupt i bröstkorgen vibrerade det. Hon stannade upp, förvirrad, och spetsade öronen. Ljudet - hon var säker på att det var ett ljud - hördes igen, men så lågt att hon inte visste om det var inbillning eller ej. Flera flockmedlemmar spetsade öronen när det återigen nådde dem, tydligare den här gången. Var det... kunde det vara?
     Minnena slog Nadie som en blixt. När Arno och Oberon satte fart tvekade hon inte en sekund, och det dröjde inte länge innan hon hunnit ikapp dem. Det var han! Det måste vara han! På avstånd kunde hon se något bevingat, och svansen slog bakom henne. När Azazel tog mark, tog det inte lång tid innan hon, tillsammans med de andra, tumlade in i honom. Lukten av lejonet förde med sig minnen hon glömt av, och Nadie kom på sig att sakna Acherati innerligt.
     Synen av Zayev och Azazels återförening förde tårar till Nadies ögon som hon diskret blinkade bort. Först när lejonet rätade på ryggen rörde hon sig framåt igen, tryckte sig nära.
     ”Ni har gjort det förbannat svårt att hitta er! Förstår ni hur länge jag har letat? Trodde jag skulle hinna bli gammal och slappskinnad innan jag fick se er igen!” Nadie log brett, och kunde inte hejda sig själv.
     "Är du redan!" Lejonet drog efter andan, och drog in flera av dem i en stor kram. Det slog Nadie att det var mycket Azazel inte visste. Han visste inte varför de flyttat, han visste inte att Naira var död och han visste definitivt inte att han hade brorsbarnbarn. Det sistnämnda var det enda som inte gjorde henne ledsen, men hon lät någon annan kläcka den nyheten. Det var inte hennes valpar.

Det låg något nästan barnsligt över stegen när Oberon sprang lejonet till mötes, med Arno vid sin sida. Nostalgin fick hjärtat att hamra hårt i bröstet och han kände sig ung. Ung och oförstörd när han kastade sig i famnen på Azazel. Den familjära doften förde honom tillbaka till Acherati, tillbaka till en på många sätt enklare tid. Det kändes som en evighet sedan, och i värmen av tjock man och en alldeles för sträv tunga insåg Oberon hur mycket han saknat det. Saknat honom.
    Han drog sig motvilligt bakåt för att ge Zayev utrymme och kunde omöjligt sätta ord på känslorna när han såg dem återförenas. Hjärtat svällde vid synen av deras tårmilda leenden. Helveteshunden pressade sig nära på nytt, trängdes med de andra i en enda stor omfamning som fick dem att falla till marken. Den valpiga, naiva sidan av honom ville aldrig släppa taget, varken om stunden eller känslorna. Han hade saknat Azazel så mycket. Lika mycket som han saknat det breda leendet som var nära att klyva Zayevs ansikte i tu.

Det hade tagit år. År av resande. Månader av sökande. En evighet sedan han bestämt sig för att återvända. Det tog lång tid innan den första vågen av starka känslor lade sig, och Azazel blev befriad från alla gamla ansikten han saknat så mycket. Som hade saknat honom. En lång tid innan han fick möjlighet att återhämta sig och bli introducerad för resten av familjen. Han grät, när Zayev presenterade sina yngsta valpar. Och han grät mer, när han fick höra att Naira inte längre var med dem. Han fylldes av ohämmad glädje för Arno och Niyaha när han fick träffa deras valpar. Kanske grät han då också.
    Det gjorde han definitivt.
När flocken samlades samma kväll så turades de nu vuxna vargarna som han känt som valpar om med att berätta om vad som hade hänt sedan han lämnat dem. Det var levande berättelser, om allt från små till stora ting. Det var händelser som, när de återberättades, på sätt och vis kändes som sagor. Men de delgavs med en klang och känslor som Azazel kände igen allt för väl. Han berättade sina egna berättelser, om sina resor och sin familj utanför Numoori, men inget av det han hade att dela kunde mäta sig med den styrka som vargarna runtom honom visat när de tagit sig igenom så mycket och kommit levande ut på andra sidan. Så mycket, på så kort tid, och i så ung ålder för många av dem. De sjöng tillsammans, sånger och stämmor som förde fler tårar till lejonets ögon.
    Under dagarna som följde så spenderade Azazel så mycket tid han kunde med alla han saknat. Med Zayev, framförallt, och med valparna medan de andra tränade. Han bytte ord med Dimitrij, om gamla löften och händelser. Där var mycket som hade förändrats. Mycket som hade skett sedan han lämnat dem i Acherati. Men trots det så var där mycket som kändes som att det aldrig hade ändrats alls. Mycket som föll på plats igen nu när han äntligen var här.
    Azazel visste att han inte skulle bli kvar i Sacrari. Han visste att det här inte var hans plats, inte i längden, och han visste att mycket skulle komma att förändras igen. Men när han låg där, i gräset, med famnen full av vargar han älskade, och brodern vid sin sida, så kändes allt rätt. Han hade hittat dem. Hittat Zayev.
    Han hade hittat hem.
Och det var allt han brydde sig om i den stunden.

[Vill någon mer svara är det okej, annars är det avslutat här <3]