Det hade varit uppenbart att han närmade sig knutpunkten redan långt innan Azazel anlände i lagunen. Ju närmre han kommit desto fler vargar hade han mött. Vandrare på väg åt samma eller motsatt håll. Främlingar som samlats för att vila från sina egna långa resor, fler som var här på olika ärenden, eller som sökte platsen av ren nyfikenhet. Han hade inte längre varit ensam i skyn när han flugit in över landskapets ångande marker. Han hade kunnat se platsen redan på håll; en vid platå med rykande källor och tydliga strukturer runtom. Doften av otaliga främlingar som befann sig, eller hade befunnit sig på platsen hängde med ångan i luften. Han hade cirkulerat området på håll, innan han funnit en plats att landa på. En plats en bit utanför Islagunens myllrande liv där han kunde andas för ett ögonblick innan han gav sig in på området.
     Det var inte oväntat när det som mötte honom var viskningar. En del främlingar hade hyfs nog att se bort när Azazel vände blicken mot dem, men många stirrade öppet. Livet i lagunen stannade inte upp när han lunkade in bland dem, men vargar han passerade följde honom gärna med blicken. En del med öppen nyfikenhet. Många med illa dolt ogillande.
     En del av honom ville bli arg, ville ryta åt dem att sluta viska. Sluta stirra som om han var ett djur. Den större delen av honom, en äldre och tröttare del, drog istället ett djupt andetag. Han hade levt länge nog för att inse att det inte var värt att lägga vikt vid deras ord. En lång livstid av dåliga beslut och hårda konsekvenser. Han levde än, och hade inga planer på att ändra på det. Inga planer på att låta främlingar som inte kunde veta bättre krypa under skinnet på honom. Han visste mycket väl varför de viskade.
     Azazel stannade upp vid utkanten av platån. Han slöt tillfälligt ögonen och drog in ett nytt, djupt andetag. Den varma, fuktiga luften fyllde hans lungor. Det var så många vargar här. Många fler än han var van vid. Det var lika bra att få det överstökat. Han stålsatte sig mentalt, innan han öppnade ögonen igen och såg sig omkring. Han vände sig till de första vargarna i närheten som tycktes mer intresserade av hans anlete än äcklade.
     ”Ursäkta mig? Jag letar efter min bror.”

[Privat till Hielo, men jag tänker påstå att det är okej för utomstående att bidra med ensamma inlägg om någon vill låta sin karaktär vara ett ansikte i mängden :') Azazel frågar runt om det är någon som har sett hans bror, och beskriver Zayev som "en stor, blå björn med många ögon."]