[Har ingen bra förklaring på hur hon har klarat sig utan mat så länge så säger typ att det kanske inte har gått så jääääättelång tid sedan hon lämnades ensam så hon ändå kunnat överleva. X) Eftersom hon inte kan jaga själv ännu.
Och Nagini har inre mörker som gör att vissa kan få obehagskänslor eller något i hennes närhet. Typ.]

Den lilla svarta valpen låg utanför lyan i solskenet som sipprar in mellan trädens kronor. Ögonen är slutna och den lilla kroppen darrar lätt. Hon har inte ätit på ett tag och har inte mycket energi kvar. Lite gräs och några bär var hennes senaste lunch. Hon har ätit växter och bär som mor visat är okej att tugga på. Hon saknar mor. Kommer valpen någonsin få veta varför mor lämnade henne? Trött ligger hon hopkurad till en liten svart pälsboll för att hålla värmen.

Fåglarna kvittrar glatt uppe i träden och solen står rätt högt på himlen. Det är många timmar sedan den steg och många timmar kvar tills natten faller. Hur många ljus och mörker har det gått sedan mor försvann? Valpen har ingen uppfattning om tid över huvud taget. Hon är liten och ensam och hungrig. Men hon vill inte lämna lyan. Även om mor inte kommer tillbaka. Även om hon insett att hon är helt ensam så lämnar hon inte lyan. För den är den enda trygghet hon har. Hon vet inget annat och vågar inte gå för långt bort.

Det darrar till i nosen och hon nyser till. Ögonlocken öppnas och den blodröda blicken sveper trött över gläntan. Hennes hem. Den enda plats hon känner till. Den hör gläntan är hela hennes värld. Trött sträcker hon ut frambenen framför sig och särar på tårna och gäspar stort. Så sätter hon sig up och ruskar på huvudet. Tuggar lite förstrött på grässtråna hon haft i munnen hela tiden. Tröttnat snabbt och sväljer. Hon reser sig upp och går lite närmare lyan. Där kliver hon runt i en cirkel och lägger sig sedan ner igen. Lurar ihop sig som en liten svart pälsboll igen och gömmer nosen under svansen.

[PAX TILL HIELO]

[För mig funkar det fint om rollet utspelar sig tidigare på våren också, Hielo har mest gått runt och möglat i Nordriket. c: Upp till dig om det funkar! Och jag är hemskt ringrostig på rollspelande, så vi får se hur detta går.]

Våren hade anlänt till Numoori. Trots alla de år som passerat, trots alla dessa återkommande lövsprickningar han bevittnat och kakofonier av fågelsång han lyssnat till, så var det alltjämt med ett stygn av motvilja Hielo mötte den värmande solens anlete. Efter många, långa månader i Nordrikets famn av bitande kyla och bleka solsken så var denna värme brännande och intensiv, strålar av plåga som sipprade ned genom de täta trädkronorna. Ändå återvände han utan tvekan i sina långa steg söderut med jämna mellanrum När han åter vandrade mot nordbergen så var han ibland ensam, ibland inte. Oavsett så var det nödvändiga visiter, han behövde ännu ögon och öron i södra Numoori. Men snart skulle dessa besök inte längre vara nödvändiga. Den väldiga vita vargen log vid tanken.

Kaiwood, som varit hans kropps hem så länge, såg ut som det alltid gjort. Skogen doftade dovt av vilt, gräs och fuktig mylla, marken sviktade stumt under hans breda tassar då han gick så smidigt som en varg av hans storlek kunde. Han tornade upp sig över fallna träd och buskar, en avvikande vit ande som strövade omkring skogen. Han var noga med att inte närma sig The Bloodblooms revir, den flock han så länge tillhört. Det rådde ingen tvekan om att deras tankelösa passion skulle leda till konflikter om de mötte honom - Konflikter som en kung varken hade tid eller intresse för. Men i Kaiwood fanns fler saker att finna än en flock ledda av vreden i sitt blod, och det var dessa Hielo sökte.

Han hade sedan en stund tillbaka följt ett doftspår skogen skänkt honom, och nu var han nära. En valp i sin lya, svulten och längtande, var vad han snart fann. En glänta öppnade sig mellan träden, med en lya inuti. Endast en färsk doft fann där att finna, utan tvekan tillhörande den ynkliga, svarta valp som låg hopkurad framför lyans ingång. Hielo saktade inte in sina långsamma, sakliga ögonblick ens för att ögonblick, han gick mot valpen som om det var mot henne han hela tiden varit på väg. Blott en meter bort stannade han, såg ned på gestalten. Övergiven. Mer än ideal.
  "Vad gör du här, valp?" Tonfallet var varken anklagande eller sympatiskt, men med en mild underton av intresse. Blicken outgrundligt blå, men idogt fäst på ungdjuret.
   Någonstans djupt inom den enorma vita vargen rörde det sig något som inte rört sig på väldigt, väldigt länge - ett stygn av obehag. Hielo konstaterade det med mild förvåning, inget som syntes i hans ansiktsuttryck. Det tog inte mer än några ögonblick för honom att anta att det var någon sorts kraft valpen besatt, vilket ytterligare väckte hans intresse för henne. Det var alltför länge sedan han upplevt några genuina känslor för att åsynen av denna valp skulle kunna väcka något sådant. Sannolikheten att det var annat än magi var alltför osannolik.

Hon hade inte mycket fokus på omgivningen för hon är helt enkelt för trött. Men när stegen närmar sig är det snart svårt att inte lägga märke till dem. Ögonlocken slås åter upp och svansen lyfts från nosen. Valpen höjer huvudet och måste höja det ännu mer. Nosen pekar nästan upp mot trädens kronor. Så väldig är främlingen som stannat så nära. Valpens blodröda blick möter främlingens isblå. Öronen lägger sig genast mot nacken.
"Ja bo hä". Svarar hon och ser osäkert upp mot den väldiga hanen. Hon vågar inte röra på sig. Vad kommer hända nu?
"Väm ä du?" Frågar hon osäkert men försöker inte låta så liten. Men hon är liten. Och trött och hungrig. Hon vågar inte släppa främlingen med blicken. Trots att hon snabbt blir trött på att ligga där med huvudet höjt och nosen mot skyn. Men hon ignorerar det. Det finns inte mycket hon kan göra mot denna främling infalla fall. Men det är något med denna främling.

Valpens ögon verkade tunga, troligtvis både av trötthet och det skick hon befann sig i. Det var inte alltför svårt att se de fysiska tecknen på att valpen varit ensam en tidsperiod. Det fanns heller ingen färsk doft av äldre vargar kring varken valpen eller lyan. Numooris vårdslösa behandling av sina ynglingar var goda jaktmarker för en opportunist som Hielo.
   Ett snett leende syntes på hans läppar, i kontrast till de lugna, intetsägande ögonen, då han betraktade valpen. Om än hon lade öronen på nacken så svarade hon, om än osäkert och med en ung vargs naivitet. Som att fånga ett kid med brutet ben.
   "Jag?" Han gjorde en sval, spelad, min av förvåning. "Mitt namn är Hielo, kung av Nordriket. Vad är ditt namn, valp?" Det fanns en klang av självklarhet i Hielos röst, som hans svar var något som borde vara uppenbart. Man borde inte behöva fråga vem Kungen av Nordriket var.
   Lugnt satte sig den enorma vargen ned, med sin långa silkeartade päls svepande kring sig. Han var här för att stanna en stund. Han skulle ge denna valp den uppmärksamhet hon inte fått på länge.

Hon tar till sig hans namn. Tippar huvudet lätt på sne. Förstår inte riktigt. Men han verkar vara en viktig person.
"Kung?" Frågar hon nyfiket.
"Va ä en kung?" Det är något hon inte hört förut. Hon fnissar lätt. Det låter roligt. Och främlingen... Hielo hade sagt det med sådan självklarhet.
"Fölåt. Ja ha inte höt om dej föut". Förklarar hon. Hon var rätt skyddad här i gläntan. Mor höll henne här. Det var bara de två. Sen var det bara valpen kvar.
"Mamma sa att ja få läja mej mé nä ja ä stöjje". Men mor är borta. Mor lämnade henne. Mor sa så mycket och la så mycket fokus på valpen och sen bara försvann hon. Var valpen inte tillräckligt bra? Tröttnade mor?
"Ja hetej Nagini". Presenterar hon sig sedan. Valpen reser sig till sittande när Hielo sätter sig ner. Men hon måste fortfarande hålla nosen högt för art kunna se upp på honom. Valpen är så liten fortfarande. Ser inte mycket ut. Och tröttheten i kroppen har gjort att hon helt glömt bort att vara rädd. Att hon borde vara på sin vakt. Ena örat reser sig på huvudet men det andra ligger kvar mot nacken.
"Vet du va min mamma ä?" Frågar hon. Det kan väl inte skada att fråga? Kanske känner den här främlingen mor? Kanske har han sett henne? Var är mor? Vad ska valpen göra utan mor?

Valpen var ung, och hade av hennes utseende och tal att döma inte haft vuxna att dra lärdom av i alltför stor utsträckning. Om än hon talade och betedde sig simpelt så var det inte mer än han förväntade sig av en valp. Oavsett så kunde han dra potential ur henne. Om inte, så fanns det andra syften hon kunde tjäna - även korparna behövde föda. Om än det skulle mycket till innan en valp dömdes till det ödet. Inte ens Debwer hade nått en sådan punkt.
   Ett milt leende fanns på Hielos läppar, svagt men tydligt i kontrast till hans i övrigt neutrala ansikte. Han betraktade valpen med en glimt av spelad bekymran vid hennes fråga. Var är hennes mor?
   "Ah. En sak som denna är aldrig enkel att förklara, men din mor..." Han gjorde ett ögonblicks paus, som för att finna ordet till det uppenbara. "... kommer inte att återvända." Han vred lite på huvudet och iakttog valpen ingående. Inte varmt eller sympatiskt, men med uppmärksamheten tydligt lagd på henne.
   "Jag ser att du varit ensam ett tag. Det kan inte vara enkelt för en valp att helt ensam finna föda och skydd i detta farliga land." En viss begrundan fanns i hans min då han kort pausade, och sedan fortsatte.
   "Men... om du önskar så kan jag ge dig hjälp." Han såg lite mer allvarlig ut. "I mitt rike finns det rikligt med föda att äta sig mätt på, skydd från kalla vindar och varma fällar att sova på. Och det finns vargar likt du, som jag har hjälpt, och som sedan hjälper mig i gengäld. De blir en del av en familj långt mer lojal än någon annan du kan finna i Numoori." Hielo log litet, tvetydigt.
"Låter det intressant? Att slippa oroa dig för om maten räcker nästa dag?"

såklart hon redan har insett att mor inte kommer tillbaka. Men det är ändå svårt för en liten valp att förstå. Varför mor valde att lämna henne här. Ensam. Valpen förstår att hon är ensam. Även om det då och då kan dyka upp någon snäll individnsom hjälper henne. "Ja föstå inte vafö mamma inte vik komma tijjbaka". Säger hon mer liten röst.

Så dyker denne stora vite främling upp. Och talar om en trygg plats. En familj.
"Va ä en famij?" Frågar hon och tippar huvudet lätt på sne. Det var alltid bara valpen och mor. Inga andra. Valpen förstår inte riktigt konceptet av en familj. Vad är en familj? Valpen blev alltid tillsagd att lyssna på mor och inte lita på hanar. Men hittills har valpen bara mött en elak hane. Den där dumma Shiva som ville att hon skulle lämna Kaiwood. Han gjorde henne arg. En strimma svart rök riglar sig ut genom nosen på henne närmhon tänker på dummingen. Hon ser på Hielo igen.
"Kan famij hjälpa mig bli stoj och staak?" Frågar hon och svansen viftar lätt bakom henne. Känner sig faktiskt lite upprymd. Rösten inom henne viskar att det här kan bli bra. Det är något som gör att hon känner en viss dragning till den här stora vita främlingen. Den mörka rösten inom henne myser.
"Om de ä så? Kan ja få bji famij me?"