Skymningen hade börjat falla över den uråldriga skogen, lade ett dunkel under trädkronorna där den svartvita honan vandrade runt. Det fanns en vag känsla av tomhet inom henne som hon inte riktigt hade förväntat sig. Efter att under en så pass lång tid varit omgiven av sina valpar så hade de nu givit sig av på sina första uppdrag. Att säga att hon saknade dem var nog fel, men det var ovanligt tomt och tyst i skogen utan dem, utan deras livliga energier. Hon kunde inte låta bli att lägga en del tankar på hur många av dem som skulle återvända, om de skulle lyckas, och hur de skulle utvecklas av det hela. Hon mindes sitt egna första uppdrag, det var speciellt, och gav en ett tillfälle att se mer än världen. Förhoppningsvis så hade hon lärt dem nog för att de inte skulle falla för frestelser och andra filosofier. Det var såklart omöjligt att veta någonting innan, om, de återvände, och en del av henne såg fram emot det. Det skulle bli intressant, helt klart. Tills dess dock så fanns det ingen anledning att grubbla över det, de tankarna tog henne ändå ingen vart. Hon hade tagit sig en runda omkring på de södra delarna av reviret under dagen, och allt verkade vara i sin ordning. När en av flockbrödernas energier flammade upp i närheten av henne så stannade hon kort till. Energin tillhörde en av de nyare medlemmarna som hon inte riktigt hade någon uppfattning om, hade inte talat så mycket med på tu man hand. Tillfället var väl lika bra att ta vara på tyckte hon. Hon styrde sina steg åt det hållet där han befann sig, och det dröjde inte särskilt länge innan hon kunde urskilja hans mörka gestalt mellan träden. ''Kogan''. Hon nickade vagt i en hälsning om än stämman hon talade med inte sade särskilt mycket, neutral och relativt känslolös, som så ofta annars.

| Paxat till Kogan |

Under hannens breda tass kämpade haren för sitt liv. Ögat, som låg riktat uppåt, var fullt uppspärrat och pupillen utvidgad. I det kunde han skymta hur fruktan sakta åt upp den lilla lorten inifrån.
Sakta fälldes de kraftiga klorna ut från sitt skyddande hölje. Kogan kände hur den redan snabba hjärtfrekvensen började slå med ännu kraftigare, rappare slag som att hjärta var redo att slå sig ut ur den kropp som höll det fånget.

'Kogan.'
Han snodde runt, utan några häftigare rörelser med den tass som klämde fast haren till marken. Tänk en sådan mödosam förlust det hade varit om bytet råkat ta sig iväg.
Den röda blicken placerades över tiken som kallat ut hans namn.
Kali, sa han med ett breddat, något överdrivet leende.
Det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle få en stund för oss själva. Han fick det att låta som att det pågick en hemlig romans mellan dom två, och att dom nu äntligen skulle få en stund i härlighetens tecken för varandra. Men verkligheten var en annan. Han hade knappt mött tiken tidigare, bara stött på henne vi diverse sammankallningar. Dock hade han fått hört både ett och annat. Ett häftigt humör med en blandning av ett obehagligt lugn. Mamma till en skara uppnosiga valpar. Syster till Shiva.
Det fanns en hel del gobitar att smaska på där.

Men till och med hans fårskalle förstod att det var klokast i att låta denna skönhet vara... för stunden.
Kanske. Han var inte en fårskalle för intet.
Sugen på ett litet snack? Får det vara ett lår, eller något annat av intresse? Färskt och direkt från grillning om så önskas. Han la lite mer av sin tyngd på haren och att ett gällt skri sprang ur dess mun.

Den nästan dubbelt så höga, svarta hanen snodde runt mot henne efter att hon uttalat hans namn. Blicken vandrade kort över den fjäderbeklädda nacken innan den tog sig neråt mot tassarna där en hare kämpade för sitt liv med sina sista krafter. Energierna inom den nästan gråa till färgen, nästan uttömda, döda. Hon älskade den färgen. Den var så tillfredsställande, så vacker. Om än ingenting slog att framkalla den färgen hos andra vargar. Ett flyktigt flin spred sig på hennes läppar vid tanken, det passade dock någorlunda bra in på de ord som hanen hade sagt också. Den vita blicken fästes till sist vid hanens röda. ''Verkligen, och den tiden verkar ha infunnit sig''. Blicken smalnade av, och en mystik hade lagt sig över henne då hon talade, kanske även något smått retsamt. Hon hade aldrig förut talat med hanen på tu man hand, inte ens vid flocksamlingarna heller för att vara ärlig. Det enda hon visste om hanen var sådant som hennes broder hade berättat, vilket inte var mycket mer än hans namn egentligen. Han hade dock börjat få sig ett visst rykte, främst bland honorna i flocken. Det var någonting med det hela som intresserade henne. Inte det skamlösa flörtandet i sig, det kunde hon inte bry sig mindre i, men lekarna som det förde med sig. Så likt de hjärnlekar hon brukade använda sig av. Uppmärksamheten lades återigen på honom då han fortsatte att tala, erbjöd henne en del av haren. ''Om än det är ett väldigt lockande erbjudande så ligger intresset främst i dess energier. Vad är priset för dem säg?''. Hon visste inte riktigt varför hon spelade med, men det fanns någonting som lockade fram den sidan hos henne. Den lekfulla, retsamma och galna sidan. Det här kunde bli intressant.

Det pirrade genom kroppen. En uppslukande, exalterad pirrning. Bättre än så kunde han inte beskriva känslan det förde med sig.
Kogan lät den röda blicken droppa ner till den skälvande varelsen under hans tass. De vassa klorna farligt nära att punktera dess liv.
Energier, sa han med ett tydligt intresse i rösten, om än också funderande. Vilken möjlighet hon lagt framför honom. Han behövde ta vara på den. Ett smalt leende smög sig fram i det ärrade anletet, de överdimensionerade hörntänderna blottade mer än vanligt.
Kom närmre vettja. Hannen hade lyft sin blick och fäst den i tikens vita. Det känns så... onödigt att stå och prata så här på avstånd. Tungan slank ut och svepte över nosen samtidgt som han lät en stund av tystnad skrida förbi. Om, han låtsades tveka. Om jag får lite värme av dig så ska du få ta del av harens energier. Han blinkade med ena ögat åt henne och bakom honom vaggade den tjocka svansen med i en tyst rytmik i väntan på ett svar från tiken.

Kom närmare vettja. En del av hennes inre skruvade på sig då hon hörde orden lämna hanens mun. Det var inte direkt så att hon var rädd för så gott som främmande hanar som använde sådana ord, även om hon hade all rätt att vara det efter vad hon utsatts för, men hon kunde inte låta bli att känna sig något olustig i situationen. Rädsla var bara en känsla som infunnit sig två gånger i hennes liv. Den dagen hon fått reda på att mormodern hade lämnat dem, att syskonen skulle behöva möta världen ensamma då även modern hade lämnat jordelivet inte långt innan det. Och så den dagen. Det var känslor som hon inte alls var van vid egentligen, känslor som gick emot hennes själva natur. Varför var hon så svag? Hennes yttre visade ingenting om de tankar som flödade igenom hennes huvud, utom kanske en vag nyans i den annars så stela blicken. Hon brukade inte tveka, brukade alltid ha svar på tal, agera. Inte bara stå stilla. Vad var det här för skit? Hon hatade det, så innerligt. ''Glöm det, för det priset så kan jag lika gärna ta av dina energier''. Vargars energier var betydligt starkare, betydligt mer tillfredsställande. Hon kunde riktigt se de varma flödande energierna inom hanen, om än inte med sina ögon likt brodern kunde. I hennes sinne pågick dock alltid samma sorts spel av färger, nyanser och vågor. Det var nästan en beroendeframkallande känsla av att ta del av dem, en som hon aldrig ville bli av med. Kort undrade hon över om hanen visste om hur situationen med hennes valpar egentligen låg till? Hade någon pratat vid mun? Hon hoppades då inte det. Hon hatade att ses på som svag och misslyckad, som besudlad och underlägsen. Plus, det hade han ingenting med att göra.

Han rynkade pannan i ett förvånat uttryck vid tikens val av ord. "Jag tror du missförstår mig." Ja, det var nog precis vad hon gjort. Men han kunde inte neka att hennes starka reaktion på det speglade något som låg under ytan och skavde. 
Eller? "Jag menade inte fullt så intimt som du uppfattat det. Men din reaktion gör mig lite... ledsen. Du är ändå rätt söt." Han nickar instämmande och suckar något besviket.

Hon skakade på huvudet samtidigt som en kort fnysning lämnade henne. Hon kunde inte minnas att hon hade stött på någon som var lika smörig som hanen. Förr i tiden skulle hon endast himlat med ögonen åt det och lämnat det vid det, eventuellt gett en del svar på tal om humöret varit det rätta. Nu vände hon sig om, redo att fortsätta sin vandring längs med reviret. Hon hade dock inte hunnit ta fler än ett par steg innan hon stannade upp, suckade lågt. Hanen var trots allt en flockbroder, en hon behövde lära känna om hon skulle kunna lita på honom, och en som säkerligen skulle få reda på det förr eller senare. Hon vred huvudet halvt åt sidan, såg åt hans håll utan att direkt lägga blicken på honom. ''Du vet säkert om att jag har åtta valpar''. Stämman var neutral och stel, vittnade inte om någonting särskilt. Han hade inte egentligen med saken att göra, men det var väl lika bra att få det ur vägen. ''Låt oss bara säga att det inte var ett frivilligt val att skaffa dem''. Hennes stämma var fortfarande stadig, visade inte ens det minsta tecken på att vackla. Hon fäste sedan blicken vid hanens röda, lika hård och känslolös som vanligt. Mer än så behövde inte sägas, hoppades hon. Det var nog omöjligt att inte förstå innebörden bakom de orden, och hon kände inte precis för att diskutera ämnet ytterligare. Som om ingenting hade hänt så harklade hon sig och bröt sig ur den stela fasaden som dragit sig över henne. ''Jag vet inte hur det är med dig, men jag känner för något mer än en hare till middag''. Hon började röra sig åt hanens håll, gick förbi honom samtidigt som hon sökte av energierna i området efter något större bytesdjur. ''Kommer du?''. Stämman var nästan utmanande. Hon ville se vad han gick för, vilka färdigheter som dolde sig under ytan.

Det fanns inte mycket för honom att säga angående hennes uttalande, bekännelse, om hur hennes valpar kommit att bli till. Nog för att han under sin uppväxt fått repeterat för sig, tillsammans med sina övriga syskon av samma kön, hur hannarna var viktigare än det motsatta könet. Kogan hade visserligen aldrig sagt emot men det betydde inte att han delade den åsikten.
Han kunde inte tänka sig att leva i en värld där honorna inte existerade. 

"Har du något specifikt i tanke?" Han höjde ögonbrynen och följde henne nyfiket med blicken när hon passerade honom. Det var något med tiken han inte riktigt kunde sätta tassen på. Något som lockade honom. När hon talade på nytt så kunde han nästan utvinna en utmaning i hennes frågeställning. Snabbt sprang ett flin över hans anlete.
"Du kan behöva lite försprång med såna korta ben."Och med dom orden var han iväg. Fjäderplymen som klädde hans bakdel svajade mjukt med i rörelserna som tog honom fram över terrängen. Han slängde en intresserad blick över sin skuldra för att se efter Kalis position.