- Charlie.. Jag gillar inte det här. Kan vi vända tillbaka? Vi kanske kan flyga över dom giftiga blommorna i den där andra skogen. Snälla Charlie, jag vill bort härifrån. 

Dimman låg tät över marken och dolde allt det hemska som vilade där. Men så fort dom rörde sig virvlade den undan, viftades bort och avslöjade allt det som legat gömt under de tjocka dimsjöjorna. Vargskallar stirrade tomt på de båda valparna, ben stack upp ur marken och på vissa ställen blodfläckade stenar och pälstussar spridda runt om benen. 
Solen hade för länge sedan gått ner och det var rått och fuktigt i luften. Det enda ljus som fanns var månens bleka stålar när dom letade sig ner mellan trädkronorna. 

De båda systrarna gick tryckta mot varandra och försökte att se så lite som möjligt av den stilla skogen runt omkring dom.  
Efter en stund stannade Chica plötsligt mitt i ett steg. Hon klippte med öronen och stirrade på högen på marken. Den såg ut som alla andra döda vargar dom sett i skogen, bortsett från att den rörde på sig. Hon kunde se när den andades, dimman virvlade bort från dess nos vid varje andetag och den främmande vargens sidor höjdes och sänktes i takt med andetagen. 
- Charlie! ser du? kom! viskade hon ivrigt och småsprang till vargen. 
Hon hörde hennes systers snabba små steg precis bakom. 
- Han kanske kan skydda oss! fortsatte hon och petade på den sovande vargen med tassen. 
Hon kunde redan ana en varm känsla av trygghet sprida sig inom henne, och ett hoppfullt litet leende prydde hennes läppar. 

[Pax till Tavar och Charlie  ]

Charlie:


"Charlie.. Jag gillar inte det här. Kan vi vända tillbaka? Vi kanske kan flyga över dom giftiga blommorna i den där andra skogen. Snälla Charlie, jag vill bort härifrån."
Den rosa valpen såg på sin mörka syster när denne yttrade sig om sin rädsla ännu en gång. Hon rynkade pannan och lät blicken svepa över området. Hon såg knappt två meter framför sig. Dimman låg tät över marken och hon var inte tillräckligt stor för att nå ovanför den.
"Men vi lovade mor att möta henne på fars nya revir. Vi måste genom den här skogen." svarade den rosa. Hon försökte hålla sin röst lugn trots rädslan. Men det hade varit på dagen då allt verkade mindre... farligt.
Hon kände sin systers varm päls mot sin sida och den fuktiga kalla marken under trampdynorna.
"Vad som än händer så är jag här, bredvid dig, kära syster." mumlade Charlie och kastade vaksamma blickar runt sig. Tryckte sig en aning mer mot den mörka. Stället hade varit kusligt även utan dimman, som avslöjade rester av vargar.

Då systern stannade stannade även hon, och kastade en undrande blick mot henne. Varför skulle de stanna nu?
Systern hade fått syn på något. Charlie vände sin egen blick framåt hon med, och ögonen blev runda av förvåning. Det hon hade trott var ett av de ruttnande liken var en levande varg! En stor mörk varg låg där och andades... som om han sov.
"Charlie! Ser du? Kom!" viskade systern och lämnade hennes sida för att skynda fram till främlingen. Charlie sken upp och tassade efter sin syster.
"Han kanske kan skydda oss!" hörde hon systern säga. Hoppet tändes inom henne medan systern petade på vargen med tassen.
Charlie smög fram till vargens huvud och böjde sig ner för att nosa på denne. Men hon kände ingen värme. Vargen var kall, trots andningen som lugnt gick genom den stora kroppen.
Plötsligt öppnades vargens ögon och såg rakt på henne. De var gröna och lyste svagt i mörkret. Charlie flämtade till. Sedan blev allt svart och hon kände sig konstigt lätt i kroppen. Hon... svävade.


Tavar:


Han hade hört dem komma. Han hade hört dem långt innan de fått syn på honom, där han låg och låtsades sova. Han hade legat och betraktat trädens vissna kronor då han märkt att två valpar vandrade genom hans område. Han ville testa en ny teknik - att ligga stilla, låtsas vara en levande, så att de blev nyfikna. Det hade fungerat.
Då de små tassarna närmade sig hade han hållit tillbaka ett diaboliskt leende av triumf. Han kände deras dofter, så nära. Två små hjärtan som bankade mot sköra revben. Han hade inte gjort ett dugg, och se, nu var maten serverad.

Han slog upp ögonen och hörde valpen närmast flämta till. Han stirrade på dem ett ögonblick. Den ena var rosa och den andra var mörk i färgen. Båda var bevingade, båda var sockersöta och totalt oskyddade.
Nästan så att de bad om det. Han tyckte nästan synd om dem i en obetydlig del av sitt medvetande, men den delen tystades genast när törsten grep tag om honom som ett glödgat järn i strupen.
Han for upp innan de hunnit dra efter andan, gläfste till och bet tag om den rosa valpens strupe. Han knyckte till med huvudet och bröt hennes nacke med ett kort ljud. Hon föll ihop i tystnad medan den rosa pälsen färgades röd. Den mörka hade hunnit dra efter andan och börja skrika.
Han sänkte huvudet, blottade tänderna med blicken fäst på henne och morrade.
Valpen backade och skrek ett namn som inte betydde någonting för honom. Hon grät och hamnade med baken mot en trädstam vilket fick henne att stanna. Klorna krafsade desperat i marken och hon tryckte sig mot barken, såg på honom med uppspärrade ögon. Hela hon doftade av skräck.
Vampyren log milt, nästan vänligt, och stannade en meter ifrån henne. Han tippade huvudet en aning på sned.
"Stackars liten. Trodde jag levde.." sa han med ett överdrivet ömt tonfall. Valpen kippade efter andan och svalde utan att släppa honom med blicken.
Leendet blev ett hånflin. Huggtänderna gnistrade vita i hans käft.
"Tyvärr." väste han.
Sedan slet han upp hennes strupe i en enda rörelse så att födan vällde fram i vad som liknade ett rött, inbjudande vattenfall.
Han knuffade ner den lilla kroppen på marken - och såg hur huvudet hängde bakåt på ett märkligt roande sätt, innan han satte tänderna i den mörka pälsen och tömde den lilla på blod. Sedan for han fram till den rosa. Han böjde sig ner och högg tag i den brutna nacken för att även tömma henne. Livlösa och bleka såg de ut när han var färdig med dem. Han höjde huvudet från den rosa pälsen och slickade sig om nosen. Mörka droppar föll från hans mun och gjorde hennes päls fläckig.
De gröna ögonen hade fått en ny glöd, mer liv. Öronen var vända framåt och svansen hölls i en nöjd, dominant position.
Tavar klev bort från den rosa och ruskade på pälsen. Sträckte på sig. Slickade det sista av blodet från nospartiet och gick lugnt därifrån utan att kasta en blick bakom sig.

Allt gick så fort. Ena sekunden stod hennes syster vid vargens huvud, och nästa låg hon på den kalla marken med huvudet i en konstig, förvriden vinkel. 
- Nej! nej nej nej nej! Charlie! Charlie! Chica skrek och backade bakåt, bort från det monster som stod framför henne. Tårarna rann nerför hennes kinder och hon såg förtvivlat mellan sin syster och de blänkande tänderna i främlingens öppna mun. 

Plötsligt tog det stopp. Ett träd stoppade henne och hon tryckte sig bakåt så mycket hon kunde. Hennes klor rev upp marken framför henne när hon tryckte sig bakåt, men hon kom ingenstans. Hon var fångad. 

Monstret slutade morra, och istället log han vänligt mot henne. 
"Stackars liten. Trodde jag levde.."  
Chica skakade och såg på vargen med stora, vättskrämda ögon. Han hade dödat hennes syster. Hennes vän, hennes allt. Och nu stod hon själv på tur. 
"Tyvärr."

Förlamad av skräck och tyst gråtande stod hon och inväntade det dödande bettet. Hon drog ett djupt andetag och blundade efter en snabb, sista blick på Charlies blodiga kropp. 


Det brände till, och i nästa sekund var allt så stilla. 


Chica öppnade ögonen och såg sig omkring. Hon stod på en stor äng omgiven av höga träd och täta, gröna buskar. Vinden rufsade om hennes man och förde med sig härliga dofter av blommor och sommar. Det långa, gröna kräset kittlade hennes tassar och mage när gräset svajade mjukt av den varma sommarvinden. 


En buske rörde på sig en bit bort, de mjuka grenarna böjdes åt sidan och en liten, bevingad räv klev ut. 
- Charlie! Chica skrattade och sprang fram till sin tvillingsyster. Hon kastade sig över henne och dom rullade runt i gräset och skrattade lyckligt tillsammans. Dom var tillsammans. Alltid tillsammans. 



Terock


- Chica! Charlie! ropade han så högt han kunde och såg sig omkring i den mörka, dimmiga skogen. Var var dom? Dom skulle ju ha varit framme nu! 

Fallulah hade kommit bara någon timme tidigare, och han hade varit överlycklig över att få träffa sin käraste igen, men när hon frågade om deras döttrar dog hans leende bort. Dom hade inte kommit fram, och det hade gått flera dagar sedan Fallulah lämnade dom i Silverpile. Dom skulle gå raka vägen till sin far, det hade dom lovat. Och dom skulle skynda sig och flyga så fort dom kunde över Relictus på dagen. Blev dom trötta skulle dom vila i det högsta träd dom kunde hitta. Dom hade lovat. 
Men hade dom lyssnat på vad hon sa? 

Terock hörde sin partners rop som ett eko av hans eget. Så fort dom fick reda på att inte flickorna kommit fram spred dom ut sig och letade i vampyrernas skog. 
Han sökte med blicken efter sina flickor, men allt han såg var den täta dimman som täckte allt på marken. 
Inom kort gav han upp försöken att se dom, och sänkte nosen till marken istället. 

Det dröjde inte länge innan han kände doften av färskt blod.
- Fallulah! Jag tror jag har... Hans röst dog bort och han spärrade upp ögonen av fasa. 
- Nej. Nej nej nej nej! Charlie? Chica? Terock rusade fram till sina döttrars livlösa kroppar. Han skakade på huvudet. Nej. Det var inte möjligt. 
Dom låg med bara någon meters mellanrum. Båda med pälsen fläckig av blod och huvudena böjda bakåt på ett helt onaturligt sätt. 
Hans döttrar. Hans älskade små flickor. Döda. 
Tårarna droppade från hans kinder och försvann ner i dimman. Han skakade och benen vek sig under honom så han låg på den kalla marken framför dom båda valparna. Han höjde huvudet mot himlen och lät ett förtvivlat yl skära genom tystnaden i skogen.

Fallulah tassade oroligt fram precis bakom Terock och ropade precis som honom ut de två valparnas namn. Namn som hon skänkt dem medan hon tvättat deras varma pälsar i lyan. 
De två var beviset på hennes och Terocks kärlek. Kärleken förkroppsligad i två vackra små honor som ärvt varsin förtjusande blandning av föräldrarnas utseenden. De delade på sig för att kunna täcka ett större område att leta på. 

Det tog inte lång tid innan hon hörde Terock ropa på henne. Som en pil för hon till hans sida, för hon hade hört tonen i hans röst. Medan hon sprang hörde hon honom yla. Ljudet fick blodet att frysa till is i hennes ådror, och hon skyndade på stegen.

När hon kom fram stannade hon tvärt framför den hemska scenen.
Hennes partner låg ner intill två små kroppar, förvridna och blodiga men lika vackra som hon mindes dem. 
Hennes döttrars ögon stirrade glasartat mot henne utan att se. 
Hon stirrade på dem. Sedan stirrade hon på Terock, vars tårar fick det att värka i hennes hjärta. 
Det tog några sekunder innan hon insåg, verkligen insåg, vad som hänt. Nattens barn hade stulit hennes ögonstenar.

Hon hade alltid hört att man kunde känna sitt hjärta krossas om det gjorde det, men aldrig hade hon trott på det. Det var sånger och dikter från hennes hemland som sade så, inget annat, hade hon tänkt. Men nu insåg hon, medan hon föll ner på marken intill valparna mitt emot Terock, att de hade haft rätt. Hon kunde nästan höra ljudet då hennes hjärta splittrades i miljoner bitar. Sorgen drabbade henne som en tidvattenvåg, omöjlig att stoppa och som slukade allt i sin väg. Hon knep ihop ögonen, drog ett djupt andetag och skrek rätt ut. Skrek ut sorgen, rädslan, ilskan och hatet. Hon hatade mördaren. 
Hon hatade vampyrer. 
Detta var tydligt en sådan varelses verk, en kallblodig slakt.
När hennes lungor inte orkade längre tystnade skriket. 
Hon andades ytligt, stötvis och okontrollerat. Ögonen slogs upp och hon vaggade fram och tillbaka. Ett kvidande läte slet sig ur hennes strupe. Sedan kom tårarna. Det kändes som om hennes ögon skulle brinna upp. Hennes bröstkorg värkte, hon fick inte tillräckligt mycket syre då andetagen mest gick inåt.

Sedan slöt hon ögonen, medan tårarna inte verkade vilja ta slut någonsin. Hon rynkade pannan och drog ett djupt andetag. Sedan andades hon ut i en skälvande suck. 
”Det är mitt fel!” viskade hon, skräckslagen av sanningen hon kände i de orden. Hon fans inte med dem när de behövde henne, trots att hon fött dem till detta liv. Hon borde ha beskyddat dem. Hon borde ha gjort det, men det hade hon inte. Hon hade lämnat dem att hitta vägen på egen hand när de var alldeles för små. Hon hade sig själv att skylla. 
Alla valpar hon fött – förutom de två som varit en olycka – var nu döda. Allihop. 
”Vad är jag för en moder?” kved hon. I hennes tankar fanns de valpar hon fött med som lämnat livet för tidigt. Felíc, Flambre, Falloura, Flor, Charlie, och Chica. ”Felíc, min vackra pojke… Du och Flambre delade döden för så länge sedan.” viskade hon. ”Falloura och Flor, ni hann bli två ståtliga honor som båda bar min färg. Men Chica… Char-charlie… Era liv hade knappt börjat.” viskade hon. Ännu en tår letade sig ner längs hennes kind. 
”Det vilar en förbannelse över mig, Terock.” sade hon till honom utan att se upp. Hennes blick var fäst vid Charlies ljusa lockar och de mörka dropparna av blod som stod i kontrast till det vita.
”Serpie.” grät hon och kände den fuktiga jorden mot pannan. Hon bar även skulden för hans självmord. Hon saknade sin tvillingbror. Hon saknade sin mor, vars lugna melodier kunnat stilla en storm. Hon saknade alla sina förlorade valpar.

”Det är mitt fel.” viskade hon ännu en gång, till marken. Fallulah glömde bort sin omgivning, hon höll på att drunkna i sin sorg och skam. Hon kände dimmans kalla fingrar på sin hud och rös. Blodlukten var stark och fick henne att bli illamående. 
Hon reste sig upp med slutna ögon och drog ett långdraget andetag. En kall vind lyfte hennes man. Öronen slokade och svansen likaså. Hon sänkte nosen och kände hur de sista tårarna lämnade ögonen, som kändes uttorkade. Hade hon inga tårar kvar?
Hon kastade huvudet bakåt och gav ifrån sig ett yl. Vanligtvis var hennes yl färgsprakande och melodiska, men detta var dött och kallt, glädjelöst. Sedan vände hon sin egen kraft emot sig själv för att skada den som bar skulden för alla dessa dödsfall och tragiska öden. 
Jag förtjänar inget annat än det själv, tänkte hon. 
Sedan, när hon sett till att minsta stråle av kraften var riktad mot hennes eget sinne, sköt hon med full kraft.

Skriket, ljudet, som lämnade henne lät inte naturligt och hennes röst bröts då stämbanden blödde. 
Hennes kropp föll ihop med en hård duns och varje muskel i hennes kropp ryckte i spasmer. Hon bet sig i tungan så att fradgan som bildats i hennes mungipor färgades rosa av blodet. Smärtan överväldigade henne. Den var så stark att den fick henne att ångra sig och stänga av den. Hennes kropp blev slapp, ögonen rullade bakåt och slöts. Hon svimmade.

Han hörde henne. Han hörde varenda ord hon sade, men kunde inte göra något. Han var förlamad av sorgen och kunde inte göra något annat än att gråta tyst. 
"Det är mitt fel." sade hon och ylade. En sorgsen melodi som han stämde in i. 


Det var det sista han hörde innan Fallulahs blodisande skrik ljöd genom skogen. Det fick honom att slå upp ögonen och ställa sig upp.
- Fallulah! Nej! Nej inte du också! Fallulah! skrek han och rusade fram till henne. Han puttade på henne med nosen och hans tårar föll ner i henne päls. 
- Fallulah, min älskade, stanna hos mig, bad han och satte pannan mot hennes när hon svimmade. 
- Stanna hos mig. Han lyssnade efter hennes hjärtslag, och blev mer än lättad när han uppfattade dom. Svaga, men dom fanns där. Han slickade henne på nosen och viskade till henne att han bara skulle göra en sak, och sedan skulle dom ge sig av. 

När gropen var grävda in till det stora trädet lade han försiktigt ned sina döttrar, kysste dom farväl och täckte dom med jord. Han kände inget längre. Allt var som i en dröm för honom. En hemsk, hemsk dröm som aldrig skulle ta slut. Men ändå en dröm. 

Efter den lilla begravningen gick han tillbaka till Fallulah. Han fällde ut en vinge och puttade försiktigt upp henne på den så nära hans rygg som möjligt, och sedan höjde han den lite så hon kasade på plats mellan hans vingar. Där låg hon så säkert som möjligt. Han kastade en sista blick tillbaka mot den lilla jordhögen vid trädet och viskade ett tyst " Jag kommer aldrig sluta älska er" innan han lyfte från marken. 

Terock flög över Azhekaslättens karga och dimmiga landskap, och stannade endast när vingarna blev allt för trötta. Då landade han och halvsprang fram tills benen skakade av ansträngningen och han lyfte igen. Vampyrerna skrämde inte honom, inget hade nog kunnat skrämma honom i det tomma tillståndet han var i. Allt han kände var en tomhet som fyllde hela honom. Och allt han brydde sig om var att få hem Fallulah till tryggheten i Höstskogen och hans revir. Hon skulle få bo där om hon ville det. Dom behövde varandra. Nu mer än någonsin.


Hennes tillstånd var oförändrat när han tillslut flög över bergen och landade i den vackra Höstskogen. Han landade precis intill en liten damm och lade sin älskade partner försiktigt på det mjuka gräset. 
- Fallulah, älskling? sade han lågt och slickade henne på nosen. När hon inte reagerade doppade han tassen i det klara vattnet och strök den över hennes panna. 

I den svarta tomheten var det lugnt. Där fanns ingen sorg. Det var ett skyddande lager som slöt henne i sina armar, virade sig runt henne och höll henne levande. Hon förblev omedveten om sig omgivning medan de flög. Förblev omedveten och trygg. I mörkret fanns inga känslor - ingen skam. Ingen sorg. Inte heller glädje. Det var helt tomt, precis som hon behövde ha det.

När hon vaknade, vaknade hon till det kära ljudet av hans röst. Terock. Hon öppnade långsamt de rosa ögonen, inte helt olika två döda hål, och bara stirrade på honom. Mötte hans blick utan ett uns av ljus i sin. Han slickade henne på nosen. Hon reagerade inte. Verkligheten kändes avlägsen, som om en dimma täckte för. Hon kunde knappt minnas varför hon blivit såhär. Hon orkade inte ens försöka minnas vad som gjorde henne så ledsen. Hon blinkade snabbt några gånger då han strök vatten över hennes panna. Glittrande droppar rann ner över hennes nosrygg, delades och föll likt tårar från hennes kinder. 

"Terock, mi amor..." sade hon. Eller, det var det hon försökte säga. Ut kom inga ord, utan bara ett hest, entonigt läte - lågt som en viskning. Varför lydde hennes röst henne inte? Några röda droppar rann ur hennes mungipor. Stämbanden.
Jag vill inte leva mer, tänkte hon medan hon såg in i hans ögon. Riktiga tårar letade sig ut ur hennes ögonvrår.
Jag vill inte. Jag kan inte.
Men hur skulle han någonsin kunna förstå? Hans flock behövde honom, att dö var inte ett alternativ för honom. Så hur skulle han då kunna förstå henne? Hon kunde inte ens prata ordentligt. Hon kunde inte berätta.

Hon skulle behöva anstränga sig ständigt för att mota bort all smärta och försöka glömma allt. Hon skulle hålla käft och se folk i ögonen utan att kunna yttra ett ord. Sedan skulle hon hitta ett sätt att lämna detta liv för gott. 










(Avsluta du. Eventuellt vidare rollspel sker i Höstskogen i så fall.)