Varför? Frågar han sig själv hela tiden, varje dag. Varför är han tvungen att vara så feg? Så svag? Om han inte varit det, skulle mor fortfarande levt. 
Men han bara satt där, skakade som ett asplöv inträngd i grottan och kunde inte röra en muskel.
Varför var ondska tvungen att existera? Varför kunde inte monstret ha lämnat mor ifred? Lectyr låg i det höga, döda gräset som ännu inte blivit begravd av snön. Tillbaka tänkte han på det som hände i hans hemtrakter, bergen. 
Den lilla, bruna, klumpfotade hanen hade legat här i drygt 2 dygn med ett har-kadaver som han släpat med sig som färdkost. Han var ingen bra jägare, han var alldeles för klumpig för att fånga friska byten. Denna hare hade han lyckligtvis lyckats bränna ihjäl. Annars hade den antagligen sprungit iväg.

Den lilla nosen höjdes upp i skyn för att söka efter faror, det fanns så många främlings dofter att han inte vågade gå därifrån. 
Och han fruktade det värsta, att han gjort intrång på någons revir. Han skulle bli dödad, för att han inkräktade. 
Mor råkade inkräkta på Pumans revir, och hon vart dödat. Tänk om puman hade följt efter honom? Lurade någonstans bland träden?
Lec ruskade genast av sig den tanken. Ställde sig försiktigt på två ben och kollade sig fort omkring innan han åter igen skyndade sig tillbaks till mark. 

Något hördes bortanför, en doft kändes, eller var det två? De var närmare än de andra dofter han känt. Han fick panik, slickade sig kring munnen av nervositet. 
Han låg där och tänkte banne sig inte flytta sin kropp för än mörkret föll. Han var ganska mörk, så han kanske skulle kunna smyga därifrån. Kanske hade han en chans.

Keren hade följt skogens rand för några dagar och hade sedan bestämt sig för att vika av och vandra ut över slätten. Han hade lyckats fånga en hare i morgonens tidiga timmar. Den hade varit oförsiktig, förmodligen ung. Och den hade inte minst varit ett enkelt byte. Men nu var det något annat som störde hans ro, en doft - valp. Han hade följt spåren från den i närmare 30 minuter nu. Han stannade och vädrade för minst hundrade gången, vinden drog sig över hans nos, han fuktade den åter och fortsatte med att vädra. Nej, valpen hade inte ändrat riktning, han var riktigt nära nu. Endast ett tio tal meter återstod mellan de.

Keren manade på sina egna steg, han lät blicken söka efter valpen, färgen gick inte att undvika. Utan att dra sig för att tilltala valpen började han prata, det var trots allt bara en valp. "Vad gör du här ute, valp?" i hans mörka röst gick det inte att missta irritationen. Han drog lätt på läpparna, visade ett leende för några sekunder och satte sig sedan ner. Han fokuserade sina öron på valpen men lät blicken granska området efter någon förälder som kunde utgöra hot för han själv.

[Ett första lite halv segt inlägg ~ Hoppas att det var ok att jag joina c:]

Hanen blev oerhört schockad hur fort en främmande doft närmade sig, skulle han springa därifrån? Nej, han kunde inte, han var tvungen att visa sig stark inför mor.
Han tog ett djupt andetag, reste lite på sig och fick se en väldigt stor, eller iallafall mycket större än honom själv, stå där och talade direkt till honom.
J, vad gjorde han här ute? Jo, han var rädd, mycket rädd och osäker på allt i denna värld. men det kunde han såklart inte säga. "Jag utforskar..." Sade han med sin valpiga röst och den darrade lite grand. Men han försökte så gott han kunde att hålla rösten stadig, och kanske hade denne skrämt bort puman..

Ett mullrande skratt spred sig i Kerens bröstkrog. Hans ansikte klyvdes i ett stort flin. "Utforskar, hmm? Vad gör du om natten? Blir uppäten?" han lutade sig bakåt och lät skrattet rusa ut med sin fulla kraft, för att sedan sluta tvärt. Han påminde sig själv: Var samlad Keren, samla dig själv. "Du må se ut som ett monster, men du lär inte ryta högre än en mus" han hade åter stelnat till, ansiktet hade åter tagit sin gamla frusna form och blicken naglades fast på valpen, den dolde intresset av vilken reaktion valpen skulle få.

Keren reste sig upp, fortfarande med blicken fäst på valpen. "Var är din.. familj egentligen?" de sist nämnda orden nästan spottades ut. Familj? Vad hade en sådan för mening egentligen?