Den stora svarta hanen vandrar över slätten. Ja, han vandrar. Det är ofta han gör det. Trots att han har två stora svarta vingar som vilar vid hans sidor. Klart han flyger med. Men han vill utforska landet och det är lättare att göra det på marknivå där man inte missar så mycket än att se allt på håll från luften. Svansen sveper lätt från sida till sida och huvudet bärs högt. Den udda blicken ser sig omkring. Han söker inget speciellt. Han ser sig endast omkring. Kanske är det mest nyfikenhet som driver honom för han är ännu ung. De stora tassarna placeras mjukt mot marken när han går fram. Han lunkar på i sakta mak. En hare skräms av att hanen kommer för nära och hoppar skrämt ner i sitt hål i marken. Hanen ser bara lätt uttråkat åt harens håll. Hungrig är han inte och inte på humör för jakt. Även om han lätt skulle kunna få upp den där haren ur dess håla.

Han fortsätter framåt utan att ändra på takten. Vart han befinner sig är han inte säker på. Men han är flocklös och borde inte ses som något hot av någon. Han är heller inte den som muckar gräl. Han har fått en god uppfostran av både mor och far. Även om han bär på ett mörkt sinne så är han ung och oerfaren på många punkter. Han lär sig fortfarande. Det är fortfarande mycket som kan ses som en lek i hans unga ögon. Det är många gånger som valpen kan komma fram och visa sig på ytan. Men vuxenlivet ligger framför honom. Utsträckt och med många hinder och överraskningar. Vad som vilar i fjärran vet han inte. Men han vandrar framåt med stolta steg.

Öronen står spetsade på huvudet. Och vinden som sveper över slätten leker med den svarta pälsen. Smeker den som en älskande hand. Hanen har ett speciellt band till vinden. Den är hans frände lika mycket som elden är det. Född med två element. Hanen stannar upp och ruskar lätt på hela kroppen. Vingarna fälls halvt ut och det frasar lätt i fjädrarna. Sedan sträcker vargen på sig. Gäspar lätt. Det har inte hänt mycket intressant sedan han lämnade Kaiwood. Även om han vill utforska hela landet har han börjat fundera på om det inte vore bäst att söka sig mot öknen. Kanske den varg han sist fann i Kaiwood och vill finna igen har återvänt dit? Det återstår att se.

Hanen står stilla och stirrar åt det håll han är säker på att öknen ligger åt. Vinden viskar till honom. Viskar om öknens vidder. Men vinden talar även om vad som finns runtomkring honom på denna slätt. Att han är långt ifrån ensam här.

[PAX TILL MIVRIA]

Den lätta vinden i luften hade burit med sig doften från en för Mivria helt okänd varg. Hennes överläpp spändes, tänderna visades och ett dovt morr hördes djupt från hennes strupe. Det var något med doften som gjorde att hon inte kände sig vänligt inställd, även om den var främmande.

Mivria vandrade till en höjd i området som gav en bra utsikt över området. Hon ställde sig medan vinden passerade svalkande genom hennes päls. Hon höll sitt vakande öga över slätten och sökte efter vargen medan hon funderade på om hon borde kalla till sig någon av de andra vargarna som förstärkning. Men hon gjorde inte de eftersom att det bara var en varg det handlade om. Det skulle hon kunna klara av själv gott och väl. Långt brt tyckte hon sig till slut skymta en svart främling, hon morrade igen och satte av i trav. Hennes kropp var fortfarande sliten sen kriget, men hon hade orken. Det var bara att bita ihop. Det fanns fortfarande spänningar i luften sen kriget, och Qu hade större beredskap för främlingar i flocken. De kunde inte acceptera fler svek och dödsfall. De var sköra som de var, och alla som hotade lugnet de hade nu var tunen att skickas iväg.

Hon tänkte inte låta vargen vänta.

Det tog inte lång tid innan hon var ikapp vargen, hon skällde högt för att få uppmärksamheten till dig från främlingen, varna och visa att hon var där. Hennes sargade utseende avslöjade att Mivria var en tuff varg som slagits många strider. Hennes ansikte var rivet så illa att hon förlorat ett öga, men det hindrade henne inte från att stå här med stolthet och styrka.

"Främling, vem är du och vad gör du här." Frågade hon effektvt i en brysk ton. hon tänkte inte dalta med främlingar längre. De var tvungna att visa att de förtjänade hennes förtroende som Qu's ledare. Det var hon skyldig Qu.

Han står stilla och bara andas. Har aldrig varit i öknen själv men minns hur far doftar. Av sand och hetta. Det är en hemtrevlig doft. En doft som skänker trygghet enligt Midas. Det är därför han vill ta sig dit. För att kunna stå vid sin fars sida. Den enda varg han verkligen ser upp till. Klart han älskar mor och syskonen. Men med far är det något helt annat. Midas vill inget hellre än att göra sin far stolt.

Ett lätt leende vilar på de svarta läpparna och vinden viner omkring honom. Den har ökat lätt. Beror det på hans egna känslor? Vinden är en underlig kraft som alltid följer honom.
Ett skall drar tillbaka honom till verkligheten. Leendet försvinner från hans läppar och han vänder den udda blicken mot en mörk främling som kommer mot honom. Midas står lugnt kvar. Verkar inte ens bry sig om att främlingen inte direkt verkar glad över att han står där. Han bryr sig inte.

"Mitt namn är Midas. Jag gör inget särskilt här. Ser mig omkring bara". Den udda blicken studerar främlingen. En tik. Som tycks ha varit med om en hel del i livet. Nog en varg som förtjänar respekt. Men frågan är om hon är värd Midas respekt. Hon själv verkar inte för stunden bete sig respektingivande. Men han beter sig inte hotfullt eller någonting. Han står bara där. Gör ingenting mer än att bara se på främlingen. Det är inget hotfullt över hans hållning heller. Även om huvudet hålls rätt högt. Men han ser inte ner på tiken i negativ bemärkelse.
"Får man fråga om ert namn?" Frågar han. Han har en rätt ljus stämma fortfarande. Men en mörkt ton vittnar om att han inte är någon valp. Men han är heller inte vuxen.

Mivria svarade först inte, utan bara betraktade främlingen. Försökte se om de var något han försökte dölja för henne. Han verkade dock solid och hon slappnade av något med ett djupare andetag, men fortfarande med ett allvarligare ansikte. Hon visste ännu inget om denna fortfarande unga vargen.

"Nåväl." Sa hon kort till slut.
"Jag är Mivria, ledare över Qu på denna slätt. Vi måste vara hårdare mot främlingar nu efter kriget. Det finns vargar vi inte kan tillåta på detta område. " Sa hon med ärlig ton.

"Vart kommer ni ifrån?"
Detta frågade hon för att fortfarande försöka komma fram till vilka vargar denna hade umgåtts med, eller var på väg till. All vargar kommer någonstans ifrån.


[kort .__.]

Mivria? Så denne varginna är Mivria? Far har talat om henne. Berättat om henne och om Qu. Och om de andra valparna. Fast just de kan kanske inte kallas valpar. Midas visar dock inte utåt att hennes namn säger honom något. Han tänker inte låta det gå honom förbi när det faktiskt kan bli intressant. Han nickar istället kort.
"Goddag, Mivira av Qu". Hälsar han med sin vanliga artighet. Midas har lärt sig att man kommer rätt långt med artighet och om man vet hur man ska föra sig. Han är en slug ung hane.
"Jag förstår. Sådant kan ställa till med problem". Lägger han till och sänker huvudet något djupare denna gång. Som i en respektfull gest. Han höjer strax huvudet igen och den udda blicken fästs på tiken. Han studerar henne.

"Jag kommer långt härifrån. Men bestämde mig för att utforska Numoori på egen hand efter att min mors flock bestämt för att dra vidare". Det är sant. Han kände att han inte ville stanna med dem hela livet. Han är äventyrslysten av sig. Men så har han oxå ett mål med sin vandring. Kanske hade han hoppats på att stöta på just denna hona på denna slätt. Se själv hur och vem hon är. Och det är säkrast att göra det medan han ännu kan se sig som flocklös.

[Å gud förlåt, hade totalt glömt bort de här rollet, och hade hamnat långt ner på min rollspels-lista att de försvunnit ;A;]

Mivria studerade den väldigt unga hanen, fortfarande på relativt säkert avstånd. Hon visste inte hur hon skulle placera honom. Det var något med honom som varnade henne, men hon visste inte riktigt av vilken anledning. Hon var inte rädd för honom, nej. Men hon litade inte på honom.

"Någonstans så är vi väl alla vandrare i detta land, ständigt sökandes efter något." Sa hon som kort kommentar på det han hade berättat. Det sa egentligen inget om
Hennes blick fastnade vid hans speciella utseende. Mivria hade inte mött många vargar med vingar tidigare, de var lätta att räkna upp, och de flesta av dem var döda nu mera. De var helt enkelt inte så vanliga. Men det var inte hans vingar som hon fann intressant, utan hans teckning i ansiktet och olikfärgade ögon.

"Jag finner ert utseende intressant. Får jag nyfiket fråga om er bakgrund, om er släkt ser ut som du gör? Om ni inte finner det oartigt."

[Det är lugnt. :) Sådant händer. ^_^ Jag hade själv glömt bort det lite men upptäckte det igen när jag gick igenom Midas rolllista. :3]

Han nickar lätt och det där charmiga leendet som klär honom så bra leker på hans läppar. På ett sätt spjuveraktigt som om han har en hemlighet. Men samtidigt väldigt ärligt.
"Så sant som det är sagt. Hur man än vrider och vänder på saken så är det alltid något vi söker efter". Svarar han henne. Tiken verkar väldigt vis. Hittills har han sett sidor hos henne som far berättat om. Men ännu har hon inte låtit honom bilda en egen uppfattning om henne.

Han tippar huvudet lätt roat på sne när tiken säger att hon finner intresse i hans utseende. Att det gör henne nyfiken på hans bakgrund. Han tänker välja sina ord rätt för att inte avslöja för mycket.
"Svart, vitt och rött är färgerna som mina föräldrar ärvt ner till mig och mina syskon". Svarar han.
"Som ni säkert märkt så är svart den dominerande färgen i det arvet". Han fortsätter le. Kanske han kan vinna lite tillit från tiken om han visar sig glad och ärlig, och artig såklart.
"Min mor är en fakarg. Så vingarna har jag från henne. Alla syskon fick faktiskt vingar". Säger han med ett lätt skratt. Han borde säga något om sin far med. Kanske kan det mindra tikens nyfikenhet över hans bakgrund.
"Storleken har jag efter far dock". Avslutar han och ser på tiken igen. Svansen sveper mjukt till bakom honom och det frasar till i stjärtfjädrarna vid rörelsen.
"Det skulle vara väldigt intressant att höra lite om er med, Mivria". Säger han och ler nyfiket mot henne. Tippar huvudet lätt på sne. Kanske kan han försöka charma henne lite med sin ungdomliga charm?

Mivria ler artigt åt det som Midas berättar, men hennes ögon smalnade något när han började fråga om att veta mer om henne. Men hon kunde inte neka det när han berättat om henne. Mivria hade dock fått lära sig att det är bättre att vara försiktig, och hon hade märkt att många vargar ofta kände till henne, eller hört talats om henne, att bara vetskapen att hon är ledare över Qu kan vara riskabelt att dela med sig av, men så mycket visste han ändå redan.

"Jag är månvarg från den västra skogen Ötamon. Jag är uppväxt där, men vandra till dessa marker för många år sedan och har stannat kvar här sen dess."

Hon log ett ögonblick igen.

"Om du vill veta mer får du fråga." Sa hon artigt. Hon visste inte riktigt vad mer som skulle vara intressant att veta för en främling. Dessutom kunde hans frågor säga mer av hans avsikter. Det var bättre att säga för lite än för mycket just nu.

Midas lyssnade till hennes svar. Ötamon, ett namn han inte hört tidigare. Men han hade trots allt inte sett allt för mycket av Numoori ännu. Största delen av sitt unga liv hade han spenderat i det som de andra invånarna i Numoori länge hade kallat för det okända. Midas själv hade inte haft något speciellt namn på stället han kom ifrån, mer än att det var 'hemma'.
Vad som dock fångade han uppmärksamhet var det faktum att hon var en Månvarg. En ras som Midas hört en del om, men aldrig fått äran att träffa. För nog såg han det som en ära. På något sätt såg han dem som mycket speciella och kraftfulla. Detta var vargar som sades blivit tilldelade krafter av deras egen Gud. Huruvida sagorna stämde eller inte var inte Midas sak att avgöra, men nog hade han en respekt för varelserna, trots att detta var första gången han faktiskt mötte en Månvarg.
"Åh, jag vill ej tränga mig på", svarade han snabbt när honan tillät honom att fråga ytterligare. Det fanns en hel del som han kunde fråga Mivria, speciellt om just hennes släkte, men det fanns en gräns för hur mycket man kunde få lov att fråga en främling.

Mivria såg lugnt på den unga hanen och skakade bara på huvudet. 

"Det är ingen fara, så länge du kommer med god vilja. Jag är bara försiktig med vad jag säger till andra nu mera. " Sa hon och log ett leende som kunde avslöja att hon hade dåliga erfarenheter av att lita för mycket på andra.

"Du får ha överseende, men det blir så när man blivit sviken för många gånger av de man trodde stod en närmast. Det är då det sårar och skadar som mest." Hon betraktade den unga hanen.


"Jag misstänker att du är för ung för den erfarenheten, men jag hoppas du kan leva din livstid utan att bnehöva uppleva den sorgen som det innebär." Hon sa det sista med välvilja. Hon skulle knappt önska sin värsta fiende den smärtan..

Hon insåg dock ironin i hennes tanke, med tanke på att en av hennes värsta fiender redan var döda.

"Sen får man lära sig stå ut med mer som ledare också. Bra att tänka på om du blir en ledare själv en dag. Men det kanske inte är vad du önskar? Att bli ledare alltså."

Midas nickade långsamt.
"Det kan jag förstå, även om jag själv inte fått känna på något svek ännu. Men å andra sidan så har jag inga som står mig nära förutom mina syskon och föräldrar", svarade han lugnt. 
Han kunde inte låta bli att undra vad hon varit med om och han var säker på att hon hade en hel del visdom att dela med sig av - allt hon upplevt och alla val som påverkat henne på ett eller annat sätt. På något sätt såg Midas fram emot att få göra alla sådana val själv i framtiden. Han hoppades bara att han skulle göra val som fortfarande skulle kännas rätt många år senare.
"Jag har inga problem med att se mig själv som ledare en dag. Det är lättare att leda än att bli ledd för mig, men det är dock inte något jag strävar efter i livet", sade han sedan sanningsenligt. "Men rent generellt har jag aldrig riktigt sett upp till det där auktoritära. Ens auktoritet gör det lätt för andra att felbedöma en. Man bör bedömas efter hur man är och inte vad man är", lade han slutligen till med en aningen entonig röst. Visst behövde en flock en ledare och under honom någon form utav rangsystem. Utan det skulle en flock inte vara fungerande. Men att vara ledare betydde även att vara en del av flocken, något som hade gjort att han hade blivit intresserad av sin fars flock. En sammansvetsad flock som var som en enda stor familj.

Mivria log åt det sista han sa. Nog hade ungvargen rätt. Att vara ledare innebar att ständigt bli bedömd, varje beslut som togs skulle granskas, och det var ständigt ett vägskäl där man behövde göra val som båda kunde ge lika hemska konsekvenser. Och ansvaret var slutligen alltid hos ledaren. 

"Du har rätt. Det är ett högt pris man får betala som ledare. Därför är det också viktigt att ha tillit och respekt för en bra ledare. Känslan av en familj kommer bara till en flock med bra ledare. Men du gör nog vist nog i att inte sträva efter platsen som ledare. De som strävar efter makt, får den ofta, och den som vill ha makt utnyttjar den oftast till de sätt som endast gynnar deras egna behov, och inte utefter flocken. De bästa ledarna blir ofta dem som inte trodde att de kunde leda." Mivria log och tänkte tillbaka på sig själv som ung då hon ville leda deras flock efter att hennes föräldrar gått bort, och hon hade då blivit arg på sin bror som fått ledarplatsen. Så här i efterhand är hon glad att hon inte fått den. Den som Mivria var då, hade aldrig platsat som ledare.

"Men säg mig, vad strävar du efter?"

Midas nickade, utan något direkt uttryck. Men han höll med i hennes ord, därav huvudrörelsen. Än hade han inte levt tillräckligt länge för att se en flockledare bli galen eller se en auktoritet trycka ner andra. Ändå hade det bildats ett starkt ogillande i hans sinne kring det, och han hade alltid blivit arg när frasen "...därför att jag är äldre" sades till honom. 
Den dagen hans flockledare inte har flockens bästa i tanke, utan endast sig själv, är dagen då Midas respekt för denne försvinner. Och har man en gång förlorat hans respekt är det en lång uppförsbacke för att få tillbaka den. 
Vid hennes senare fråga var det ett självklart svar som hans läppar lät sippra ut. Lika självklart som att solen varje morgon stiger upp och hälsar honom godmorgon. 
"För det första vill jag lära mig mer om världen jag lever i, allmänbildning kommer man långt med och kan jag utöka det till djupare kunskaper är jag nöjd", svarade han med allvarlig ton. Han hade alltid varit någon som frågade, ville veta, ville lära sig. 
Hans nästa ord må inte sägas med värme, men blicken var inte längre tom och apatisk utan nu fanns där något tämligen nytt för att vara honom. En gnista värme, en gnista av hopp inför framtiden hans. 
"Jag hoppas att jag, likt min far, kan hitta min egna själsfrände. Jag hoppas även kunna lära av misstag som de före mig har gjort, och inte göra samma", sade han och syftade på sin far. Men faderns största misstag var inget som han hade berättat för Midas, nej det hade hans mor berättat. Hon hade inte berättat mycket, bara i korta drag och det mesta i historien var för Midas okänt. Men han tänkte att han någon gång skulle fråga fadern om det. Fråga om den svarta honan som han lämnade. Fråga om varför han gjorde det, då hon tydligen varit hans själsfrände. Fråga vad det var som gick snett... Men än hade han inte vågat fråga, i respekt för sin fader, men förr eller senare ville han veta det.

"Själsfrände.." Mivria upprepade Midas ord med en tydlig avlägsenhet där hon såg bort mot djupa minnen hon länge försökt glömma, radera ur sin själ. Minnen som påminde henne om en tid då allt var så simpelt, allt kändes enkelt. En tid då hon trodde sig ha funnit sin själsfrände, och hon trodde hon visste vad det innebar. Hon blev kyligare till sättet av sina minnen.

"Din faders misstag är något att lära av. Bara för att du tror att någon är din själsfrände, så behöver det inte betyda något alls. Vilka är vi att veta av något sådant? Ingen av oss är mer än någon annan. Även en så kallad själsfrände är inte mer än en vanlig dödlig, och kan när som helst svika dig. Då blir allt ni tidigare sagt till varandra om kärlek eller vänskap obetydligt. Allt du trott om dig själv, ditt liv, allt kommer krossas." Mivria hade inte sett att det fanns något som skulle tyda på att en själsfrände var någon man var menad att leva med, bara att man kommer få lida ännu mer när man skiljs åt. För alla kommer separeras förr eller senare. Antingen i livet eller vid döden. Alla de som Mivria älskat mest, hade också förr eller senare, försvunnit, lämnat henne eller förlorat livet.

Mivria kunde känna igen skrämmande mycket av sig själv i vargen framför henne. Hon hade sökt den sanna stora kärleken - men oavsett hur mycket man själv kämpar, så hindrar det inte den andre från att svika.

"Misstaget jag gjorde, var att lita på den jag kallade för min själsfrände. Gör inte heller mitt misstag när du lovar att du inte ska göra om din faders misstag. Båda misstagen är lika stora och smärtar lika djupt förr eller senare."

Hon tystnade en stund och försökte svälja sin bitterhet. Men hon kände ett visst ansvar till att vara helt ärlig mot ungvargen.

Det som skulle sägas från henne nu, var som ord som länge legat inom henne, som hon aldrig velat säga rakt ut, av ren stolthet, då hon aldrig velat vara den som lämnat hoppet om en perfekt värld bakom sig.

"Sanningen är att det inte finns någon själsfrände till någon. Det finns bara vilsna själar som i desperation söker sin plats i detta livet och i nästa. Och vi kommer aldrig hitta hem, för det är de som gör oss till levande. Att vi alltid söker, alltid frågar, alltid önskar."

Hon blev nästan rädd för sina egna ord, och kunde inte se Midas i ögonen. 
"Var försiktig i ditt sökande Midas. Bli inte som mig." Hon vände sig om och såg istället bortåt utan att säga något mer.

Midas lyssnade på vad hon sade, insöp vart ord hon yttrade. Det var bittra ord som kändes obekanta i hans öron. Hur kom det sig att en varg kunde bli så bitter på kärleken? Vad som hänt henne blev för Midas nyfiket, men han frågade inte, det var hennes egna ensak. Hon hade berättat tillräckligt redan.
Blicken drogs bort från honan och en suck lämnade honom.
"Jag vet inte om jag är beredd att hålla med er, Mivria", svarade han aningen frånvarande. "Jag tror ändå att man har en själsfrände,  någonstans...", Midas vände långsamt huvudet mot tiken igen.

Det finns bara vilsna själar som i desperation söker sin plats i detta livet och i nästa.

Ett kort "hmm" lämnade Midas när honan hade talat igen. Kanske hade hon rätt ändå? Kanske var det inte lönt att sträva efter något som kunde lämna en sådan bitterhet i ens hjärta. Men han behövde sträva efter någonting, varje varelse behövde sträva efter någonting. Annars skulle var och en apatiskt gå runt utan mål, inget att göra, inget att ens vilja göra.
"Men Mivria, om ni ser bortom era egna felsteg och de som svikit er... Kan ni inte tro att det finns någon där ute som är perfekt för er? Som ger er allt ni någonsin önskat er, som är allt ni någonsin önskat er? Men vem har sagt att man får leva med sin själsfrände. Hon kanske är min själsfrände, men jag kanske inte är hennes...", sade han rent hypotetiskt. Han hade inte mött kärleken så han hade ingen aning om hur den fungerade, men nog trodde han nog att den fanns. Och nog trodde han att alla hade en perfekt matchning med någon.

Mivrias leende dog bort.
"Men jag hade allt jag önskde mig. recis allt. Jag kunde inte önska mig mer. Men det är priset man får betala sen - att man till slut, förr eller senare, kommer att förlora allt. Min själsfrände var allt, gav mig allt, men han tog också allt när han valde bort mig."

Hon tystnade för en stund innan hon fortsatte.
"Jag antar att frågan till slut blir om man tycker att det är värt priset man får betala. Och ja, någonstans så var det värt det. Och jag kan ändå inte påverka det eller mina val. Gjort är gjort, och det har gett mig bra minnen samtidigt."

"Jag är ledsen, det är inte min mening att fylla en ung varg med tvivel eller misstro till livet. Jag hoppas bara att du får med dig bättre lycka i livet. Och att du  slutet också har med dig bra minnen, och känner att du fått allt, och att du inte kan önska dig mer. Minns bara att livet är mer än en själsfrände. För livet fortsätter även när du förlorat din själsfrände, eller när denne förlorar dig. Livet går vidare, men jag antar att man någonstans måste känna sig nöjd"

Hon log svagt igen. "Och när jag tänker efter, så är jag nöjd. Jag har haft allt, jag kan inte begära mer."

Han lade huvudet lite på sned och lyssnade till hennes ord. Först såg han likgiltig ut, endast lyssnande. Inte dömande, inga känslor. Men sedan dök något upp hos honom. Först i huvudet, men sedan ut i ansiktet. Det var bekymmer, medlidande. Han slöt ögonen kort stund.
Skulle han också sluta med samma tankar? Samma bitterhet i hjärtat som han tyckte att honan hade. Att höra att hon på något sätt tyckte att allt hade varit värt gav honom en värmande känsla, en betryggande en.

"Ni behöver inte känna att ni fyller mig med misstro", försäkrade han henne. "Det ni säger ser jag som en lärdom", sade han.
"Sedan tror jag aldrig att man blir helt nöjd, det lär väl alltid finnas saker som man önskar att man gjort, eller inte gjort eller borde gjort annorlunda", svarade han och besvarade hennes lilla leende med ett av sina egna, sparsamma leenden.

Mivria nickade instämmande.
"Och man kommer att lära sig av sina misstag, för misstag gör vi alla. Ibland känns det som att livet går ut på att vi ska göra fel, för att vi ska kunna göra rätt." Leendet blev åter igen avlägset, men hon höll blicken kvar på Midas. 
"Men jag ska inte uppehålla dig mer, för du ska inte stå här och slösa ditt liv på någon som redan är gammal och gjort sina misstag. Och jag vill att du lämnar med en lyckönskning från mig, om att du kommer finna det du söker en dag, och jag önskar att du hinner känna frid i livet. När vi hittat hem, då vet vi att varje misstag var värt mödan. "


[Skriv ett till inlägg och avsluta om du vill, annars kan det vara slut här :)]

Han kunde inte låta bli att roat frusta till, kort och tyst. 
Ibland känns det som att livet går ut på att vi ska göra fel, för att vi ska kunna göra rätt.
Det var en cynisk tanke, men inte fullt så fel egentligen. Mycket i livet kändes verkligen så, det var han tvungen att hålla med om.
"Det är väl dags för mig att fortsätta min vandring mot egna misstag och min egna frid", sade han med ett flin, även om han hade ett allvar i rösten.
"Ni får ta emot mina lyckönskningar också, och jag hoppas att er vardag fortsätter att vara den ni vill att den skall vara", han vände blicken mot slättens horisont, där träd bredde ut sig. Stora och ståtliga.

"Det är dags för mig att gå. Ta hand om er, Mivria", han börjde långsamt ner huvudet en aning i en nick mot henne. Därefter vände han riktning och började gå mot slättens horisont.

[Slut I guess ^^ ]