Back to the heat... [p]

Sakta vandrade den stora hannen genom rök, eld och små rännilar av lava. Hans glödande päls smälte väl in i landskapet runtikring honom och hans långa klor lämnade skrapmärken i den porösa stenen. Det hornprydda huvudet hölls högt och de svarta ögonen spejade lugnt över den brännande heta klippöknen. Han hade varit borta ett tag, alldeles för länge antagligen. Han sträckte på den långa kroppen, öppnade käften med de långa, mörka tänderna i en gäspning. Öronen klippte till och huvudet vreds åt sidan. Han tyckte att han hörde något, men var osäker på om det var en inkräktare, en fiende eller en vän. Huvudet sänktes och öronen lades platt mot nacken samtidigt som ett dovt morrande lämnade hans strupe. Han sade inget, han bara varnade denne någon för att komma för nära. Med huvudet fortfarande sänkt rörde han sig sakta mot en hög klippformation på vilken han förvånansvärt smidigt hoppade upp. Han tyckte om att se ner på alla andra, vilket hans kroppstorlek även annars ofta bidrog till. Tungan spelade över läpparna och han fnös till då lite aska virvlade upp när han lade sig ned på klippan. Tyst väntade han på att denne någon skulle ge sig tillkänna.

[Gahh, blev nåt CP när jag skulle skriva så skrivrutan hamnade lixom nere där vid omröstning och så, skitjobbigt att de vad man skriver O.o]

Den gyllene varginnan vandrar ljudlöst över Lavaöknens marker. Hon vandrar ofta här. Vandrar ofta revirets marker. Hon har väl svårt för att vara stilla helt enkelt. Hon är en tränad krigare och kroppen måste hållas igång hela tiden. Hon måste alltid vara allert. På språng. De tofsprydda öronen klipper till på huvudet när jorden talar om för henne att det vandrar en annan varg på dessa marker. En varg hon inte mött tidigare. Tillhör han flocken? Eller är han en inkräktare som vandrar på riskfylld mark? Den pupillösa rubinröda blicken söker över området och hon styr stegen åt det håll främlingen befinner sig åt. Hon är inte nyfiken. Och hon känner inget som driver henne till att ta reda på vem denne främling är. Men ändå styr hon stegen ditåt. Varför? Kanske är hennes vardag så urbota tråkig att hon söker sig till sådant som kan kanske ge lite stimulans i tristessen?

Snart får hon syn på en stor hane. Hon ser inget speciellt i honom men nog har han ett lite annorlunda yttre. Men han tycks på ett sätt verka hemmahörande på denna plats. Han har mycket strategiskt placerat sig på en upphöjnad i marken. Så han på så sätt kan se ut över området och se ner på alla som kommer nära. Men denna varginna tänker inte låta sig ses ner på. Inte så lätt. Hon kommer närmare. Snart. För varje nytt steg hon tar höjer sig marken under henne och snart har det bildats en liknande upphöjnad i marken framför den hanen befinner sig på. Hon sveper till med den höjda svansen som böjer sig bakom henne. Höjd för att inte släpa i marken. Och även för att hela varginnans hållning alltid är rest och högdragen. Stolt. Den pupillösa rubinröda blicken hålls fäst på hanen.
"Fascinerande att se ett nytt ansikte på dessa marker. Ni ser ut att vara hemmastadd". Hon talar värdigt och med styrka i rösten. En vacker och medlodisk stämma. Trollbindande har mången sagt under hennes vandringar. En röst van att kommendera. Ge order. En högt uppsatt krigare. Men det var när hon följde sin far i hans armé. Hon hade tänkt se sig själv stå högt inom denna flocken med. TDN. Men sen bestämde sig ledarinnan för att lämna dem. Denna gyllene hona stannar endast kvar för att hon funnit roande intresse i en liten valp som säger sig vara Key's efterträdare.

Ett ögonbryn höjdes lätt då han såg den gyllenfärgade tiken röra sig mot honom, och ögonbrynet höjdes ytterliggare något då marken tycktes skjuta upp under hennes tassar. Han fnös lätt och reste sig upp från det hårda underlaget då tiken stannade framför honom, de svarta ögonen fångade upp hennes röda då hon talade. Hans läppar drogs upp ytterst lite då han såg in i tikens röda ögon, de påminde vagt om ögonen på en varg han svurit att kallblodigt dräpa. Han fnös lätt, öronen klippte vid honans ord. Det hornprydda huvudet nickade lätt vid hennes påstående, tungan gled lätt över läpparna innan han talade.
"Jag bör verka hemmastadd i ett område som åtminstone varit det jag kallat mitt hem." Tonen var kort, rösten djup och förvånansvärt kall i kontrast till hans glödande päls och det brinnande landskapet. Han flinade inombords åt tikens hållning, en hållning som användes för att visa sig överlägsen. Själv höll han huvudet högt men svansen sänkt. Hans ögon visade dock stor vaksamhet och de långa klorna skrapade lätt mot stenen han för tillfället stod på. Hakan hölls lätt sänkt mot den muskulösa bringan.

Hon ser ointresserat på hanen. Kyligt. För det är sällan hon finner något intressant hos andra. Den långa svansen sveper lugnt till bakom henne. Den hålls högt framför allt för att den är så lång. Så att den inte ska släpa i marken. Så svansen är böjd som i en båge bakom henne.
Hon flinar lite lätt.
"Så du säger att du tillhör TDN? Var har du hållit hus tills nu?" Inte för att hon är nyfiken. Det är som sagt inte ofta hon intresserar sig för andra. Hanens utseende har ingen inverkan på henne heller. Hon är lika kyligt likgiltig som alltid. Mot alla.
Det är mycket som har hänt i flocken på sistone sedan chaoset inträffade i landet. Men inte är det upp till Artemis att hålla alla upprättade. Så kallade eftersläntare får väl helt enkelt ta reda på allt själv. Får se hur det går. DET skulle kunna bli något intressant. Men Artemis kommer inte agera publik i alla fall.