De svarta tassarna placerades stadigt framför henne, en efter en. De långa klorna var utspärrade till sin gräns, och fick ett klickande ljud att uppstå när de slog emot det hårda underlaget där hon tog sig fram över den kala öknens heta marker. Rörelserna vittnade om att trots att djupa sprickor kunde skymtas nästan överallt i marken var hon inte orolig, detta var hennes revir och det hade grott till en vana att låta trampdynorna avgöra vars det gick att sätta tassarna. En riskfylld taktik, då takten hon höll inte gav henne mycket tid att känna av värmen som steg ur marken där hon planerade att stiga för att ta sig framåt. Men som sagt, vanans makt var svår att göra någonting åt. Dessutom var hennes tankar på helt annat håll än i det karga landskapet där hon nu vandrade fram med sänkt huvud och en blick som talade för att hon hade någonstans hon behövde vara.

Inte många vargar vågade sig in på dessa öde marker. Lavan som färdades under marken och kunde skymtas i de djupa skårorna som gjorde det till en konst att ta sig genom öknen var oftast tillräckligt för att avskräcka de flesta levande varelser. Det gjorde såklart inte detta till några ypperliga jaktmarker, men stillheten och ensamheten man fann här var precis vad som var nödvändigt när man skulle bygga upp och träna en flock utan resten av omvärldens vetande.
Problemet var bara ett det fanns vissa idiotiska själar som trots farorna och de utmärkta gränserna valde att vandra in, endast för att ta sig en titt och lära känna området. Det var det som var källan till den unga karghonans raska steg och beslutsamma min där hon tog sig över lavasprickorna och de stora stenarna som fanns utplacerade lite här och var i öknen. Här var luften varm och stod för det mesta stilla. Att känna någon annan doft än svavel och aska var för de ovana omöjligt, men då hon vuxit upp på dessa marker och lärt sig leva med värmen och den kvava luften hade hon också lärt sig att urskilja svaga dofter. Flockens starka doft låg över hela området, och hon kände igen var och en av medlemmarnas. Men det var nu under sin färd emot revirets östra del som hon uppfattat en doft som inte hörde hemma här. Och hon tänkte inte ha överseende denna gång.
Den andra vargen befann sig i närheten, hon gissade att det enda som hindrade henne från att få syn på denne inkräktare var den tre meter höga vägg av svarta stenar som reste sig framför henne och avslöjade att detta område inte var sig likt vars man än vände sig. Med ett kraftfullt språng tog hon sig över de höga klipporna/stenarna, och när hon landade på andra sidan landade hon just framför den hane som var den hon letat efter. Benen böjdes så att kroppen sjönk närmare marken, de svarta öronen var spetsade och nosryggen rynkad så att de långa tänderna kunde skymtas i käftarna på henne.
"Vem har gett dig tillåtelse att beträda The Dark Nations revir?!" Rösten var dov, men morrning kunde anas under hennes mörka ton, och de giftgröna pupillerna var vidgade så pass att irisarna knappt var mer än tunna streck i dess utkant. Hon sträckte upp sig, tog ännu ett steg närmare hanen, och tungan fuktade nosen medan den övre läppen drogs upp, blottade hörntänderna, och hon morrade varnande emot honom medan svansen snärtade till bakom henne. Detta var inte en hona som var på lekhumör.

[komsi komsi Keifer lille~ 8D]

Han kände sig mycket bättre nu. Denna platsen gav honom kraft. Och den magra kroppen ser inte längre lika mager ut. Han ser nästan ut som han brukar. Bara att man fortfarande kan skymta revbenen under skinnet. Han hade lämnat lavaspår efter sig när han vandrat framåt. Men han hade inte gått längre in på dessa marker än han behövde. Och så fort han hade fått i sig lite av den härliga eldfärgade massan mådde han mycket bättre. Kione hade rynkat på nosen åt det hela. Keifer skrattar lätt för sig själv. Den bruna hanen hade varit ett trevligt sällskap men de hade tyckt den andre var skum minsann. Kione tycker det är skumt med en varg som dricker lava. Keifer tycker det är skumt med en varg som dricker vatten. Han ruskar lätt på huvudet. Nä, det behöver han inte tänka mer på nu. Han har redan insett att andra inte är som han själv. Att alla inte klarar av att dricka lavan. Men det är ju så gott. De vet inte vad de missar. Vatten däremot. Keifer ryser lätt. Vatten ska man hålla sig borta ifrån. Det kan ta livet av en. Vatten är en stor fara. Varför finns det vatten egentligen?

Han hade vandrat framåt i lugn mak. Funderat på om han ska vandra vidare nu när han faktiskt mår bättre. Men han trivs så bra på den här platsen. Och det vore så underbart om han kunde ta sig till vulkanen och undersöka den. Han längtar dit. Det går inte att beskriva en sådan längtan. Hanen hummar lätt för sig själv där han går. Med lugna steg. Tassarna placeras lugnt framför varandra. Inte behöver han ser sig för vart han går på denna plats inte. Han ler för sig själv. Det ryker lätt ur munnen på honom när han andas ut. Ja, han trivs väldigt mycket på den här platsen. Han förstår inte varför Tosca inte ville att han skulle ta sig in på dessa marker. Visst det bor en flock här. Men Keifer kanske kan bli en del av den flocken? Så länge han får vistas på dessa marker och utforska vulkanen så är han glad. Tänk om han kunde bo på denna plats. Han myser vid blotta tanken.

Rätt som det är är det någon som dyker upp framför honom. Eller rättare sagt landar framför honom. Keifer stannar upp. Öronen lägger sig bakåt just som tiken talar. Och hon verkar inte vänligt inställd. Keifer känner osäkerheten krypa fram. Vad ska han göra nu? Det ryker ur munnen på honom men han sluter snabbt läpparna. Det börjar ryka ut från nosen istället. Han tar några steg bakåt. Huvudet har sänkts till mankens höjd.
"Jag behövde bara finna lite lava". Svarar han utan att svara på tikens fråga. Hon verkar inte glad som sagt. Vad ska han göra nu? Kanske lika bra att svara på frågan?
"Jag tog mig hit själv". Svarar han. Finns ingen att skylla på. Han ville inte lyssna på Tosca. Det är allt.

Det rycker till i den övre läppen när hanen svarar henne. Inte för att han ger något riktigt svar på den fråga hon ställt, han väljer att förklara sin vistelse där genom att säga att han behövde finna lava. Samtidigt som vecken i nosryggen blir djupare och mer av tandköttet blottas av irritation över hanens fräckhet att inte ge henne ett ordentligt svar kan hon inte låta bli att undra varför någon skulle vara i behov att finna lava. Kanske är det bara ett försök till en bortförklaring, hanen väntade sig ju knappast att hon skulle dyka upp ur tomma intet och ställa honom emot väggen.
"Frågan var inte varför du befinner dig här." Ett lågt väsande kan uppfattas i undertonen av orden som lämnar hennes tunga. Ilskan speglas i hennes klara blick, men det är så många andra känslor som går att skymta i de färggranna ögonen att det är lätt att förvilla sig i kaoset. Sinnet på denna hona kan liknas vid en storm där eld, vatten, jord och vind drabbar samman på det mest brutala sätt man kan tänka sig. Tankar går nästan inte att urskilja från minnen, och spekulationer tar form i handlingar snabbare än man någonsin skulle kunna tänka sig. Därför är hon så farlig att befinna sig i närheten av. Ena sekunden är hon en lugn och stabil flockledare som delar ut order och ser efter medlemmarna, för att i andra hugga tag i sin flockbroder eller syster och hålla denne under sig endast för att statuera att hon står högst i rang. Möten utanför flocken är inget undantag. Denna hona bär på ett skrämmande sinne som i kombination med galenskap och brillians formar den oförutsägbara varelse hon är. Vissa kanske anser att hon inte ens bör befinna sig i andra vargars närhet... medan hon själv anser att det är hennes födslorätt att stå som ledare för denna flock.

Röken som ringlar sig från hans nos får hennes blick att smalna, och rasnamnet Inferno dyker upp bland tankarna på henne. Kanske är det värmen och lavan som dragit honom hit för att det är delar av hans rätta element? Det ger honom dock ingen större rätt än någon annan utomstående att korsa hennes gränser.
"Jaså, det gjorde du?" Rösten är plötsligt lugn, likaså ansiktsuttrycket. De svarta öronen vinklas bakåt och hon tar sig tid att studera hanen som står framför henne med sänkt huvud. Han liknar ingen varg hon tidigare mött, med sina granna färger som påminner om eld och lysande gröna ögon, men hon har hört talas om en del av de många raser som ska finnas i detta land. Infernon sägs vara en varg som kontrollerar elden, och har ett temperament som påminner om elementet. Det rycker till i nosen på henne, och hon möter ännu en gång hanens gröna blick med sin egna. Pupillerna har återgått sin vanliga storlek, möjligtvis att de är aningen smalare än de brukar, men detta får endast de orangea irisarna att framträda ytterligare.
"Och ditt enda syfte var att finna lava?" Tonen är sträng när hon talar, och frågan låter mer som ett konstaterande. Svansen snärtar till bakom henne, och huvudet lutas en aning åt sidan medan hon fortsätter att granska hanens ansiktsuttryck. Måhända att hon visar upp en lugnare sida av sig själv, men ännu ligger ilskan alldeles för nära ytan för att man ska kunna slappna av.

Vad ska han göra? Ena stunden verkar tiken mer än gärna vilja jaga bort honom. Eller varför inte sätta tänderna i honom. Så länge hon får bort honom från detta The Dark Nation's marker. Men sedan blir hon lugn. Det får Keifer att tänka på elden. På mor och far. Lugna. Oroväckande lugna. Det går inte att lita på elden. Men är man ett med elden så kan man lita på det. Om man kan kontrollera elden behöver man inte vara rädd för att den ska bita en. Om man är en del av elden. Därför föddes valparna i en vulkan. Deras första minne är lavans värme. Det skulle härda dem tidigt. Den som inte klarade av lavan vid så unga år var inte värdig att leva. Och det var lavan som tog dess liv. Lavan ger liv och lavan tar liv. Och föräldrarna var stolta Inferos. Stolta över sitt rena blod som de förde vidare genom valparna. Valparna härdades tidigt. Och liksom elden var föräldrarna oförutsägbara. Men det sa de var en del av uppfostran.

Det är elden som Keifer tänker på när han ser tiken framför honom. Förrädiska elden. Men han är ett med elden. Elden är ett med honom. Han behöver inte vara rädd för elden. Men det är vad han känner för tiken som står framför honom. Rädsla? Är det verkligen det han känner? Nej, det kan det inte vara. Mer osäker msstänksamhet. För han vet inte hennes nästa drag. Och han har redan fått ett smakprov på hennes humör. Någon som först är arg och sur och sedan lugn... Går det att lita på sådana? Men man kan inte lita på det om det är tvärt om heller. Någon som till en början är lugn men sedan blir sur och arg. Man kan inte lita på någon alls. Öronen stryker sig mot nacken. Svansen hänger mot bakbenen. Den giftigt gröna blicken hålls fäst på tiken. Vad blir hennes nästa drag?

Han nickar kort. Lavan ja.
"Ja". Svarar han. Ett fånigt kort svar. Vad ska han göra nu? Vad kommer hända nu?
"Jag behöver lava". Som om det ska förklara det hela. Tungan smiter ut mellan de svarta läpparna och stryks över tungan. Det fräser lätt till. Han sänker huvudet mer. Han befinner sig faktiskt på någon annans revir. Och den här tiken tillhör den flocken. Han kan inte mopsa upp sig. Även om han kanske skulle vilja göra det. Men nej, det vore ett dumt drag. Särskilt då han inte direkt är i toppform.

Hanens korta svar får nosryggen att rynka sig och det rycker lätt i den övre läppen. De skarpa hörntänderna kan anas där de gömmer sig bakom de svarta läpparna, och vem som helst som studerar henne blick kan se att svaret hon givits är ett svar hon inte är nöjd med. Som om det skulle vara så lätt för hanen att bortförklara varför han befinner sig på hennes revir. Än sedan om han är en varg som tillhör eldens element och kanske finner lavan nödvändig i det område där han tänkt vistas, detta är hennes marker! Och hon tänker inte tolerera att en okunnig eldsvarg bara vandrar in på hennes revir och tycker sig ha rätten att ta del av allt som går att finna här.
Svansen snärtar ilsket till bakom henne, och trots att hon i sitt uppretade tillstånd uppfattar hanens bakåtstrukna öron, sänkta svans och diskreta kroppshållning så finns det få saker som skulle kunna få henne att styra bort tankarna från att begrava tänderna i denna hanes skinn och skilja kött från ben. Om hennes kära syster befunnit sig på platsen tillsammans med henne hade hon antagligen rått hanen att backa och hålla ytterst låg profil, såklart skulle ett brett och hånande leende befunnit sig på systerns läppar, men hon skulle icke desto mindre ha försökt få sin syster att behålla kontrollen och riva ögonen ur hanen förrän de givits en riktigt bra anledning till det.
Men systern finns inte i närheten. Och det psykopatiska ursinne som alltid ligger och gror inuti denna unga karghona bubblar nu upp till ytan, tränger bort allt vad sans och vett heter, stänger ute alla röster och tankar förutom de som skriker Döda honom! Döda honom! Döda honom! Blod har alltid varit den lukt hon funnit doftat bäst. Den vätska som matchat tungans alla krav för att klassas som en ljuv smak. Och känslan av att få slita i kött och känna livet rinna ur en annan varelse medan hon håller kontroll över hela dess fysiska form är mer berusande än någonting annat som existerar i denna värld.
"Du behöver lava..?" Orden är inte mer än hesa väsanden, knappt urskiljbara från den dova morrning som vilar djupt nere i hennes strupe.
Hennes nästa drag är oförutsägbart, liksom allt med denna hona. Ingenting tyder på att hon tänkt attackera hanen, varken kroppsspråk eller blick. Irritation på gränsen till ursinne lyser klart i hennes kontrastrika blick, men att hon faktiskt tänkt kasta sig över honom är ingenting som man kunnat förvänta sig. Inte förrän hon trycker ifrån med bakbenen, slår tänderna runt strupen på hanen och pressar frambenen emot hans bröstkorg så att hon tvingar honom bakåt och till slut får honom att tippa över på rygg. Bettet hon tagit runt hans strupe har inte gjort hål på hans skinn, det var endast stadigt nog att tvinga ned honom utan att han skulle kunna göra motstånd. Så fort han ligger på rygg och hon står över honom med alla fyra tassar stadigt placerade på vardera sida om honom släpper hon greppar med käkarna och sätter sin nos så nära hanens att de bara är millimeter ifrån att röra vid varandra.
"MIG RÖR DET INTE I RYGGEN OM DU SÅ VORE GJORD AV LAVA. DETTA ÄR MINA MARKER, OCH INGEN BETRÄDER DEM UTAN MITT TILLSTÅND. FRESTELSEN ATT SLITA TUNGAN UR MUN PÅ DIG MÅSTE JAG ERKÄNNA ÄR ENORM, OCH ANTAGLIGEN SKULLE JAG REDAN HA GJORT DET OM JAG INTE RISKERAT ATT SJÄLV BRÄNNA KÄFTARNA AV MIG.
ELDVARG ELLER EJ, DETTA ÄR MITT OMRÅDE. FÖRSTÅTT?!"

[Jag hoppas det är okej att jag PP:ade gulliga lilla Keifer lite!! D: Om det inte är det ändrar jag såklart! Inga problem! Men jag måste bara säga, så att du inte oroar dig; Selva kommer INTE döda honom! Han är alldeles för charmig för att hon ska göra det, jag lovar! ;3 ]

Keifer tänkte för en kort sekund att tiken framför honom påminde lite om hans mor. Samma vackra heta temperament. Han fortsätter hålla låg profil inför henne. Svansen stryker sig hårdare mot bakbenen och öronen håller sig i nacken. Inte på ett aggressivt sätt. De slokar mer. Mer brett isär än om det vore aggression. Han vet inte vad han ska säga. Tiken har redan bestämt att han är en inkräktare som måste jagas bort från reviret. Det finns inget han kan säga som kan ändra på det. Och visst inkräktar han. Det var han medveten om innan han satte sina tassar på denna mark. Men för sin överlevnad var han tvungen att finna lava. Nu kan hans liv sluta här i alla fall. Till ingen nytta. Fast han är glad att han fick smaka på lavan en sista gång i alla fall. Det var värt det.

Han hinner inte reagera när tiken rör sig mot honom. Snabbt. Han känner hennes käftar om strupen och hennes tassar mot bröstkorgen. Hans framtassar lämnar marken, varefter baktassarna följer med. Han slår hårt i marken. Blir liggande på rygg med tiken över sig. Han ger inte ett ljud ifrån sig. Tikens käftar fick honom att hålla tyst. Han ligger där stilla. Alla fyra tassar är tryckta mot kroppen och svansen är placerad mellan benen upp över hans mage. Huvudet är böjt bakåt så strupen är helt blottad. Total underkastelse. Hans föräldrar måste vrida sig i sina gravar nu.

Förstått? Tiken röt verkligen åt honom när hon släppt greppet om hans strupe. Ska han våga svara henne? Han rätar sakta på huvudet så att strupen inte är så sträckt längre. Inte lika blottad. Men han undviker att se på tiken.
"Om frestelsen är så enorm varför ger ni då inte efter för den?" Frågar han. Han vet själv hur skönt det är för att ge efter för frestelse. Men det ska vara rätt frestelse. Den som är till ens egen fördel.
"Jag ber om ursäkt för att jag beträdde er mark utan lov. Men det var för min egen överlevnads skull. Om det är betalning nog lägger jag gladeligen mitt liv i era tassar". Säger han. Han ger gärna upp sig själv för lavan.

[ÄNTLIGEN ETT SVAR! xD haha. Jag är seg. Jag jobbar heltid nu så är väldigt trött på kvällarna. :3 Men på helgerna försöker jag vara lite mer aktiv på Numoori nu. ^_^ Och PP är lugnt. ^_^ Jag vet att du kan hantera det på ett bra sätt för båda karaktärer så du har alltid tillåtelse att PPa mina karaktärer lite. :3 Det blir ju mer intressant handling om de faktiskt kan röra vid varandra.]

[ Det är helt okej, Bellz. Jag själv är inne på min andra dag som arbetslös, och tills nu har jag ju verkligen varit hur inaktiv som helst. Men det blir lite för mycket att sätta igång med heltidsjobb direkt efter skolan... tur att det bara är ett säsongsjobb. Och tack ;w; jag är alltid livrädd för PP, jag gör det verkligen aldrig!, men du ska veta att det betyder jättemycket att du tycker jag kan hantera det på ett bra sätt. :'D ]

Det fortsätter att rycka i den övre läppen, trots att den är så pass uppdragen att det skära tandköttet är blottat. Även den veckade nosryggen vibrerar i takt med hennes andning, och en dov morrning tycks ha placerat sig i djupet av hennes bröstkorg. De giftgröna pupillerna är så breda att irisarna endast går att skymta i utkanten av dem, likt en tunn cirkel som skiljer pupillen från ögonvitan som nu är tydlig i ögats vrå. Men det vildsinta raseri som sköljde över henne, den våg av ilska som fick henne att med ursinnigt våld trycka ned hanen på marken, har dragit sig tillbaka. Ilskan och viljan att försvara sina marker ligger fortfarande kvar under ytan, där den alltid vilar, men i hennes blick går det nu att se att hon avläser situationen på ett annat sätt än vad hon gjorde tidigare. Kvar i den kontrastrika blicken ligger fortfarande glansen efter vreden som likt eld flammade upp inom henne, men nu tar hon sig tid att faktiskt studera hanen som ligger vid hennes tassar. Underkastelsen han visar upp, det försiktiga försök han gör för att rädda sitt skinn, får henne att sluta käftarna, vika huvudet en aning åt sidan och fnysa högt för sig själv. Hon ser långt ifrån nöjd ut. Men sanning är den att hon på insidan känner sig farligt tillfreds med hanens blottade strupe och svans som ligger över magen. Det är detta som hon strävar efter, som hon en dag kommer att uppnå; total underkastelse av alla levande varelser. De ska alla en dag inse att hennes styrka inte går att mäta sig med. De ska kräla vid hennes tassar, eller dödas för sin dårskap.

Orden som undslipper hanen väcker henne från tankarna, huvudet rycker till och hon riktar åter uppmärksamheten emot honom med spetsade öron. Ge efter för frestelsen. Åh, så som hon fick bita samman för att inte göra just det. Men för henne handlar det inte endast om frestelse; för henne handlar det om instinkt och känsla. Det gör det mycket mer komplicerat att avstyra tankarna från blod och smärta när de väl etsat sig fast. Hon är ett rovdjur i sin renaste form. Det är impulsiva handlingar och instinkter som håller samman hela hennes sinnessjuka väsen.
Vid hanens nästa uttalande rynkar hon återigen på nosryggen och ger honom en missnöjd blick. Men så spricker läpparna upp i ett brett leende, och hon sänker huvudet och lägger nosen tätt intill hanens öra.
"Det handlar inte om att ge efter. Det handlar om kontroll." Orden viskades med len stämma in i pälsen just intill hans öra. Leendet som prydde hennes läppar minskades en aning, till endast den ena mungipan fortfarande höll kvar det. Med en lugn rörelse lyfte hon huvudet på nytt, och när hon mötte hanens gröna blick var hennes ansiktsuttryck åter allvarsamt, iskallt.
"Jag tänker acceptera din ursäkt för den här gången. Inte för att jag bryr mig om din överlevnad, utan för att du tycks ha insett det stora misstag du gjort." Öronen vinklades bakåt emot nacken, och hon vände bort huvudet innan hon lyfte ena framtassen och tog ett steg åt sidan så att hon inte längre stod över hanen. Hon tog ytterligare några steg, gjorde en halvcirkel så att hon åter stod vänd emot hanen, innan hon stannade upp.
"Behåll du ditt liv. Men håll dig borta från mina marker, och min flock. Detta är ett stort område, och jag har för avsikt att minska reviret så att det blir mindre yta att täcka. På det sättet kommer du kunna hålla dig vid liv utan att behöva korsa mina gränser igen." Hon talade med mörk, bestämd ton. Varje ord betonades med sådan styrka att man i just denna stund kunde se ledarinnan skina starkt inom henne.
"Men om du mot all förmodan skulle finna dig på mitt revir igen," blicken tycktes mörkna, och hon sänkte hakan en aning närmare halsen så att en skugga kastades över hennes ansikte innan hon fortsatte med en röst som lät som om den kom från djupet av helvetet, "förvänta dig då inte att jag ska vara lika vänlig."

Keifer andas sakta ut när tiken verkar låta honom gå. Men hennes hot och varningar har skurit hårt in i honom. Öronen klipper till på hans huvud och tippar sedan ut åt sidorna. Han ligger kvar på rygg och ser på henne så gott han kan utan att vrida eller lyfta för mycket på huvudet. Tiken kanske inte accepterar att han bara reser på sig och tackar för varningarna och sen svansar iväg. Men sanning att säga så har han fastnat lite för henne. Hennes auktoritet. Hennes mark. Sakta vänder hans sig över på mage. Svansen är fortfarande tryckt mellan benen och han vrider sakta på huvudet och ser på tiken. Den giftigt gröna och glödande blicken ser på henne. Öronen slokar ut åt sidorna.
"Jag vill väldigt gärna stanna. Jag vet inte om jag kan bidra med mycket till er flock. Men jag vill hemskt gärna stanna. Jag står kvar vid mitt ord. Ni får göra vad ni vill med er. Jag vill väldigt gärna stanna". Han inser att han förmodligen upprepat sig för många gånger. Tiken borde redan ha insett vid första meningen att han vill stanna. Han kan inte göra sig tydligare än så. Men känslan är så otroligt stark. Den fyller hela honom. Han vill gärna stanna. Hon får gärna bita honom och sparka honom och även döda honom om hon vill. Bara han får stanna.

[Keifer vill stanna. xD]

[Stackars Keifer... han måste ha slagit huvudet väldigt hårt när Selva kastade sig över honom.. xD]

Det märks att hennes ord nått fram. Det försiktiga sättet hanen rör sig på, att han väljer att behålla sin undergivna position även ett tag efter att hon stigit ifrån honom och mer eller mindre gett honom klartecken att sticka därifrån. Detta är en hane som nu, om inte sedan tidigare, fått sig en ordentlig läxa i handlingar och konsekvenser. Kanske rentav lektionen även innehöll en kort not om respekt. Tja, det skadar aldrig att skicka iväg vargar när de fått lite mer vett inbankat i huvudet.
När han sedan vågar rulla över på mage, hon märker väl att han behåller hela intrycket av undergivenhet trots det, knycker det till i hennes svarta öron och hon blinkar lätt, som för att påminna sig om att behålla honom under uppsikt tills han tagit sig en bit ifrån gränserna. Men de ord som sedan lämnar hanen är någonting hon aldrig kunnat förbereda sig på. Efter den enorma, kanske aning för hotfulla, utskällning hon gett honom förväntade hon sig att han kanske skulle yttra några sista ord, om att han tänkte lämna platsen och vara försiktigare i framtiden, att han är tacksam för att hon lämnat honom vid liv, vad som helst som har att göra med att ingen av dem förväntar sig att stöta på den andre igen. Så när han så rakt på sak ber henne att få stanna kvar känns det som att hon tappar den guard hon haft uppe och blir lämnad stående svarslös. Vad kan möjligtvis ha gett honom idén att han vill stanna kvar, och gå med i hennes flock?! Kanske var hon för våldsam när hon tryckte ned honom på backen. Ja, så måste det vara. Hon skulle ha tagit det försiktigare, men gjort är gjort. Nu har hon antagligen skakat om hanens hjärna så mycket att han är så förvirrad och uppskakad att han inte har en aning om vad han sysslar med.

Hon rynkar på nosryggen, det rycker lätt i hennes övre läpp, och en lätt fnysning undslipper henne innan hon ruskar på huvudet. Handlingen ger intryck av att hon vill skaka av sig förvåningen som antagligen lagt sig över henne, och även om det inte var anledningen så är hennes uttryck betydligt mer allvarsamt när hon åter rätar upp huvudet och ser ned på honom med så strikt blick att det ser ut som att hon ska flyga på honom igen.
"Du vill stanna?" Rösten är hård, strikt som en lärares, men i de färggranna ögonen lyser tvivlet igenom.
"Varför vill du stanna? Jag har just gett dig all anledning att lägga benen på ryggen och lämna detta område. Jag kan inte komma på en enda sak som kan ha gett dig den idén. Förutom din överlevnad, och som jag tidigare sa så kommer mitt revir inte täcka hela denna öken länge till. Du har ingen anledning att vilja ansluta dig till min flock." Trots att rösten är hård, tonen lika mörk som alltid, så kan man i hennes skeptiska ansiktsuttryck ana en liten glimt av nyfikenhet. Dessvärre kan man aldrig veta om uttrycken denna hona visar upp stämmer med känslorna och tankarna som döljer sig inom henne. Hon är oförutsägbar, farlig. Ännu en anledning för hanen att resa sig, tacka och lämna området med låg profil.

[Haha. xD Ja, något allvarligt hjärnfel måste han ha. xD Kanske ska hitta på någon historia om det? Fast Selva kanske vill ha den äran så kan hon ju ha tryckt till honom för hårt. xD]

Tiken verkar inte förstå varför han vill stanna. Men för honom är det uppenbart. Keifer är inte som andra. Och verkligen inte som andra infernos. Han är väldigt egen. Har sitt eget sätt att se på saker och ting. Även om han själv skulle vara väldigt kraftfull och hade någon annan vettigare varg haft samma förutsättningar så hade denne förmodligen använt dem till att skapa sig ett eget världsherravälde. Men Keifer är som sagt annorlunda. Han är inte den som själv strävar efter makt. Men han är gärna där som en hjälpande hand om det skulle behövas... Nej, det var fel. Keifer älskar bara lava så mycket att han enkelt skulle kunna sälja sitt liv och sin själ för det. Så dum är han.

"För min överlevnads skull så är denna plats perfekt. Och skulle det finnas chans till en plats i en flock på en sådan här plats vore det ett plus. Jag tycker inte om att vara ensam. Och det låter väldigt sorgligt om ert revir inte ska täcka hela området i framtiden. Varför inte? Detta är en vacker plats. Och om ni leder en mäktig flock så borde väl hela området, om inte mer, gott nog som revir? Jag har hört om flockar som haft otroligt stora revir. De var så stora att vargar lätt hamnade vilse och kunde vara borta i månader och ändå aldrig lämnat revirets gränser". Keifer släpper inte tiken med blicken. Han vet inte vad han ska säga för att kunna övertala tiken att låta honom stanna. Men det finns inget han önskar mer just nu än att få besöka den där vulkanen och samla lite mer kraft.

[Jag har lyckats göra Keifer dumdryg. xD haha. Men det är bara en av hans sidor. ;)]

Det verkar som att hanen förbereder att lägga fram argument som ska ändra hennes beslut, som ska få henne att vilja ta med honom i flocken trots att hon är föga imponerad av vad hon just sett. Framför henne befinner sig en hane som visar låg profil, som med hela kroppsspråket skriker att han inte vill hamna i trubbel, som säger sig behöva lavan för att överleva och som inte vill vara ensam. Att gå med i en flock som äger ett sådant här territorium som revir vore ett plus. Orden får det att rycka till i den svarta nosryggen, men hon behåller sitt kalla uttryck utan att blotta tänderna. Det finns ingenting med denna hane som imponerar på henne. Måhända att hon älskar när de lägre stående individerna visar henne respekt och vördnad, men vid ett tillfälle då man ska be om en plats i en flock som The Dark Nation behövs någonting som tyder på att individen äger någon slags ryggrad. Att han är en infero som äger kraften att hantera lava och eld spelar in ytterst lite. Vetskapen att det vore guld värt att ha en medlem med sådana krafter om problem skulle uppstå på reviret räcker dessvärre inte för att hon ska kunna se förbi denna ynkliga hane som står framför henne.
Hennes kontrastrika blick ser in i hanens gröna ögon med sådan intensitet att det kunnat få vilken varg som helst att rygga tillbaka. Kanske skulle hennes syster ha bett henne tänka över det faktum att hanen trots allt är kvar på reviret, efter en utskällning av henne. Hon tog till och med ned honom på marken och han har ännu inte lagt benen på ryggen. Kanske vore det en imponerande färdighet, om hon inte var så övertygad att det var dumhet som höll kvar honom mer än någonting annat.

"Detta är mycket riktigt en vacker plats." Tonen är hård, som om hon önskar klyva luften som befinner sig mellan dem. Men under den vassa klangen vilar ett lugn och en självsäkerhet som mycket enkelt kan linda in en i falsk trygghet. Hon blinkar långsamt, innan hon släpper hanen med blicken för att blicka ut över lavaöknen som majestätiskt sträcker ut sig framför dem.
"Detta är ett område för endast de starkaste. Min ledare valde ut det för att ingen ovärdig ska kunna vandra in i flocken. De som inte äger det som krävs för att vara en del av min flock överlever inte i ett sådant här område.
Dessvärre har åren tagit hårt på oss. Vi är inte längre lika mäktiga som vi en gång var, och ett stort revir gör oss bara mer sårbara i tider som denna. Därför kommer en stor del av denna öken vara tillgänglig även för dem som inte är medlemmar. För att vi ska kunna ta vår tid att växa oss starka igen." Svansen snärtar till bakom henne, och blicken läggs återigen på hanen.
"Jag anser inte dig vara värdig en plats i den flock som grundats av Key, en av de största och mäktigaste vargarna som någonsin funnits i detta land. Lämna mitt revir, kom inte i närheten av flocken igen. Din begäran om medlemskap avslås, och om jag skulle se dig innanför mina nydragna gränser, om du skulle göra ett nytt försök att inbilla mig att du skulle vara värdig, kommer jag att döda dig. Varken jag eller min flock har tid med sådana som dig." Käkarna särades en aning, och hon fuktade nosen med tungan utan att släppa hanen med blicken. Ansiktsuttrycket var lika hårt som sten, kallt som is. Om hennes syster stått vid hennes sida skulle hon nog ha skrämts av Selvas kalla uppförande. Kanske valde hon att visa upp den sida hon så ofta mötts av av sin fd ledare? Eller så ville hon att allvaret i situationen inte skulle gå att ta miste på.
"Jag behöver inte oroa mig för att du ska hitta bort från dessa marker på egen hand. Jag vill aldrig se dig igen."
Med de orden blottade hon tänderna i ett hotfullt uttryck, innan hon åter tog på sig den kalla, allvarsamma masken och vände sig om. Hanen lämnade hon bakom sig. Nu var det dags att ta sig till revirets motsatta del för att kontrollera gränserna där.

[Varit inaktiv, ingen nyhet, och jag känner att detta roll bör avslutas typ.. nu. Jag försöker avsluta alla roll jag har med Selva så att jag ska kunna komma vidare med henne~
Vet att jag sa att jag kanske hade användning av Keifer, men planerna har förändrats och Selva tar inte in några nya medlemmar för stunden. Så därför kommer han inte att accepteras, han har inte lyckats imponera på henne och hon anser sig inte ha användning av honom.
Ska vi kalla det avslutat? 8D]

Tikens ord förvånar honom inte. Han hade inga större förhoppningar om att bli accepterad i hennes flock. Med en sådan ledare skulle det förmodligen inte bli trivsamt alls. En kort fnysning lämnar honom. Han sträcker på sig. Kastar av sig den låga hållningen och kroppen återtar den dominans som anstår en renrasig infero. Det finns inget som skulle få honom att inte vara stolt över sitt rena blod. Även om han skulle kunna skjuta det åt sidan om det skulle gynna honom i längden. Men här verkar det inte finnas något att hämta.
"Som du vill". Han ser på henne med en lätt nedvärderande blick. Hon visade sig ändå inte värdig som ledare i hans ögon. Ingen värd att följa. Han ser efter henne när hon lämnar platsen. Blicken söker sig mot vulkanen. Han hade så väldigt gärna velat ta sig dit. Men det verkar inte vara möjligt nu om han inte vill ha en hel flocks vrede över sig. Men han kan fortfarande njuta av lavan som sträcker sig ut mot områdets utkanter. För denna Selva's flock verkar inte styra över hela området. Så det passar honom bra för stunden. Han kan stanna i utkanterna tills han är stark nog att ta sig vidare och utforska mer av detta land. Kanske kan han hitta en annan passande plats för honom. Han piskar till med svansen och vänder sig om för att gå. Han är inte besviken över detta möte. Inte besviken över att inte bli accepterad i en flock som helt klar inte skulle passa honom. Han bryr sig inte. Det var ingen vinst och ingen förlust. Han bryr sig inte. Med höjd svans och högburet huvud tar han sig bortåt i lugnt trav.

[AVSLUTAT]