[Ett ensamt inlägg, svara inte i tråden tack <3]

Tio dagar efter att patrullen gett sig av kallades Dimitrij till dalens utkant för att möta de hemkommande Antagna. När hon anlänt hade redan en stor del av flocken börjat samlas för att glädjas. Niyaha, Nadie, Arno och Oberon hade alla varit ute på uppdrag förut, och hade alltid återvänt hem utan problem, men det hade också alltid varit i en patrull ledd av en äldre medlem. De var inga valpar längre. Det här hade varit deras första uppdrag utanför reviret utan en äldres tillsyn.
    Tio dagar var tre dagar över tiden. Det hade varit med stor oro från främst syskon och Zayev som patrullen först hade gett sig av. När nätterna hade börjat gå över en vecka hade oron blivit än mer påtaglig. De var alla allt för medvetna om vad en försening kunde innebära. Dimitrij hade sett till att resten av flocken haft mycket att göra; sysselsatt dem mentalt och fysiskt för att ge dem mindre tid att tänka på vad som kunde ha hänt.
    Dimitrij hade tagit Arno åt sidan bara kort efter patrullens hemkomst för en rapport. Han hade antagit rollen som ansvarig över patrullen, och det var av honom hon väntade sig en förklaring till förseningen. Hennes skarpa blick fick Arnos glädje att mildras, om än bara en aning. Han berättade livligt om vad som hänt; de hade råkat på ett oväder på väg hem igen som hade hindrat dem från att ta sig upp i bergen. Utöver det hade uppdraget gått bra. Han berättade att de funnit den plats som Loke förklarat att hans tidigare flock skulle finnas på, men att de inte längre fanns i området. De hade mött och talat med en grupp silannis tillhörande en annan flock i månskogen, och fått höra om ett tempel som patrullen inte haft möjlighet att titta närmre på. De hade fått en god idé om var templet fanns, och Arno var säker på att de kunde hitta det om de fick möjligheten nästa gång. De hade snappat upp en del rykten längs vägen – en och annan oroande berättelse om vargar som försvunnit, eller en familjemedlem som fallit offer för en plötslig sjukdom som bringade trötthet och försvagade offret tills det tynade bort – men det mesta de hört handlade om just templet och månvargarna i skogen.
    Dimitrij såg sig själv i Arno när han berättade om uppdraget. Hon såg sig själv i dem allihop, i deras lättnad och i glädjen över att vara hemma igen. Hon såg sig själv i stoltheten över ett uppdrag väl utfört, i känslan av att bidra med något viktigt, något större. En yngre version av sig själv, som visserligen hade förlorat en del, men som ännu inte hade förlorat allt. En som fortfarande bar en livfylld gnista i ögonen.
    Hon var stolt över dem. Det skulle hon aldrig förneka, och hon talade om det för dem när hon lät Arno återförenas med resten av familjen. Stolt, och lättad över att de var hela och hållna och att det hade gått väl för dem. De hade gjort ett bra jobb. Nu skulle de få vila och återhämta sig. Hela familjen spenderade natten glädjande över deras hemkomst. För ett kort slag i det långa hela var det lite lättare att andas.

[De (nuvarande) yngsta Antagna kommer hem efter sitt första uppdrag utan "vuxen" tillsyn. Valde att lägga det i öppna forumet för varför inte, antar jag. Om någon av er inblandade vill att jag ändrar något så peta på mig :')]