Solen tittade in i den lilla lyan. Ljuset stötte ihop med något som låg där, det glänste till. Pälsen på den svarta varelsen glänste i ljuset av solen. Hon vaknade snart. Hennes blick var sömnig och hon gäspade stort och sträckte på sig för att sedan möta morgonen. Hon bar ett leende på läpparna då solen värmde hennes ansikte. Hon såg sig lyckligt omkring och kände på sig att det skulle bli en härlig dag. Hon började som vanligt med att gå sin speciella morgonpromenad för att se om något nytt hänt här i trakterna eller om allt var som vanligt.
Hennes gröna blick sökte av hela området och öronen på huvudet klippte vid minsta ljud. Hennes tassar sjönk ner i den kalla snö som täckte marken. Några kalla vindar letade sig förbi henne då och då men det störde henne inte. Hon klarade av kyla ganska bra det var inget fel på vintern.
Hon rörde sig smidigt mellan träden och mycket snart sprang hon fram. Hon älskade att känna det kalla vindarna piska i ansiktet. Det fick henne att känna sig levande på något sätt. Hon sprang så fort hennes ben bar. Hon kände hur tassarna bara snuddade vid marken, ja det var som om hon flög fram. Hon fortsatte och försökte pressa sig hårdare så att det skulle gå ännu snabbare, hon älskade att springa...
[Kort och dåligt, förlåt!]

Då vintern grep Numori, och dess vida marker förvandlades till ett rike av snö, så befann sig Hielo onekligen i sitt rätta element. Han inte bara trivdes i kylan, han var kylan - Han var isen och snön, han var vintervinden som bet i arma vargars skinn. Ja, nu trivdes han, det rådde det inga tvivel om, då frosten pärlade sig i hans blåvita, virvlande päls. Sin himmelsblå blick hade han riktat mot solen och hållningen tydde på mental frånvaro där han låg på en fallen ekstam i skogen, men han var allt annat än ouppmärksam. Lokattsöronen klippte för alla ljud som skogen uppbringade, svansen knyckte till med jämna mellanrum så att snöflingor virvlade upp med pälsstråna. Trots vargens onekliga storlek, ett monster ur sagorna, så var han svår att se, då hans långa päls flöt ut för att göra gränserna mellan snö och varg diffus. Ett närmast perfekt kamouflage, så länge han låg stilla - Vilket han för varandra gjorde, likt en kung som blickade ut över sitt rike.

Det var svårt att tro att Hielo för närvarande led av hunger, det var blott kött och blod han suktade efter där han låg och sög i sig vinterns frid. Men det var också svårt att tro på vargens mörka natur, då man endast såg hans vackra yttre. Anledningen till att han inte sökte efter föda, var vetskapen att den skulle komma till honom. han var övertygad om det. Och hade han - mot förmodan - fel, så hade han all tid i världen att bege sig ut på jakt senare. Vintern var ändå hans rike, och för Hielo var vinterjakten lättare än någon annan. Han var tillfreds, trots att hungern rev hans vargabuk.
Men visst hörde han stegen, visst kände han doften, visst log han litet åt främlingens djärvhet. Men han rörde sig inte. Han iakttog och väntade, men nu med blicken riktad mot skogens hjärta, mot stegens och doftens källa. Åh, en så eggande doft. Vargen behövde blott passera, så var Hielo enda problem löst. Inget blod mättade som vargablod.

[Ingen fara, det blev bra. :D Och jag skriver lite rabblande nu, var så länge sen jag skrev med Hielo, hihi, men det blir bättre!]

Springandet hade inte slutat. Kura kände sig inte ens lite trött. Det var som om hon aldrig behövde stanna och vila. Hon for fram över snön som yrde åt alla håll och kanter. Men det hon inte visste var att hon sprang mot sin egen död.
Plötsligt var det som om Kura förstod att hon inte längre var ensam. Hon saktade in och såg sig omkring. Hennes steg var nu lugna och hon andades lugnt men ganska snabbt. Moln bildades framför hennes nos och mun eftersom det var så pass kallt. Hon kände inte doften av någon men ändå var det något som lurade. Hon fortsatte gå med öronen spetsade. Hon kanske kunde höra det som hon kände var i närheten. Hon stannade snart då hon till sin fasa fick syn på den välbekanta vargen Hielo. Hennes före detta flockbroder. Hon visade inte sin rädsla. Hon lyckades gömma den bra. Hon studerade honom med en granskande blick innan hon med en kylig röst sa "Inte trodde jag att jag skulle få se dig igen... om jag ska vara ärlig hade jag hoppats på att få slippa det." Hon piskade smått irriterat på svansen där hon stod. Han var ganska mycket större än hon själv(? om jag minns rätt är väl Hielo ganska stor?). Hon visste att hon inte skulle ha en chans om hon slogs med honom. Hon skulle kunna undvika hans attacker kanske men inte alla han var för skicklig. Kankse skulle hon fly.... här och nu?

Ett litet, men ack så olycksbådande leende sprack upp på den väldiga vargens läppar då hans himmelsblå blick följde den lilla mörka varggestalten. Så svag och bräcklig, en liten fläck av mörker i vinterns vita välde, blott en skugga som allt skimrande vitt så enkelt kunde sudda ut. Virvlar av snö dansade upp längs Hielos kropp, i omgivningen runt omkring - Inte mer än små trolska spiraler av pudersnö, överjordiskt svävande runt honom. Det såg ut som ett vagt pärlemorskimmer runt den blåvita vintervrenens kropp där han, fortfarande lika oberört avslappnat, låg ned. De stora, mjuka tassarna rörde sig litet, och de krökta drakklorna ritade fåror i snön. Åh, så han älskade vintern, och åh så han trivdes i denna bittert kalla miljö, och så mycket detta ökade hans lust att utöva sin vintervita styrka, makten att släcka liv och livnära sig med blott en tankevändning. Huggtänderna glimmade i hans mungipor, han var knappt ens på humör att göra en föreställning för denna sköra, svarta varelse, som nu stannat så nära honom. Hielos lokattsöron klippte, och han lade huvudet lätt på sned.

När han hörde hennes ord förbryllades han först för ett ögonblick, innan han insåg att han faktiskt kände denna varg, om än så svagt. Hielo lade inte mycket notis till valpar, inte ens om de tillhörde flocken. Och denna hade inte gjort stort väsen av sig ansåg han, även om minnena - så få de nu var - nu började rinna tillbaka. Doften, ansiktsbilden.. ja, bitarna föll på plats. Leendet breddades lite. Vad var hennes namn? Hielos minne var ofta perfekt, men ibland var han så ointresserad att han inte ens frågade om namnen. Men han anade att han kände det ändå, att han hade hört det förr... Kuro.. Kura?
"Jag får ingen varm välkomning, märker jag", konstaterade han med ett tydligt roat tonfall, och iakttog den unga vargen med benen i kors över varandra. Övervägde sitt nästa drag. "Det var i all sanning länge sedan vi sågs... Och var tillbringar du din tid numera? Hos någon gradios flock, hos Qu kanske?" Spekulationerna dröp av Hielos klingande, roade tonfall, svansen svepte till bakom honom så att snön yrde. Ja, här kunde han roa sig, innan hungern stillades - om än så smått.

Kura visste inte vad det var. Men denna varg gav henne rysning trotts att han inte gjort henne något... än.
Hon betraktade honom och fnös till åt hans ord. Var det egentligen så konstigt att han blev bemött på det sätt han blev? inte vad hon tyckte i alla fall. Hennes svans rörde sig piskandes bakom sig och hon hade öronen mot nacken. Hon lyssnade till hans nästa ord och det fick henne att lämna ifrån sig ett lågt morrande. "Jag tillhör inte någon... jag går min egen väg!" fick hon kyligt fram som ett svar på hanens fråga. Egentligen fattade hon inte varför hon stod kvar här och pratade när hon egentligen inte borde.
Hon trampade lite smått med framtassarna. Hn kunde inte hålla undan hennes oro så bra längre. Men hon höll den tillbaka så gott det gick. Hon mötte hanens blick och hon stelnade till och såg snabbt ner i marken. Hon rörde nu lite lugnare med svansen och såg upp på hanen igen. "Vad gör ni här egentligen? borde du inte vara på ert revir och strosa omkring?" hennes röst var stadig trotts hennes osäkerhet och man kunde höra hatet i rösten. Det var svårt att missa.

Givetvis förväntade sig den väldige vite vargen inte att den lilla svarta skulle välkomna honom på något sätt, vare sig med värme eller avsky. Hennes mottagande tycktes mer präglat av det senare - föga förvånande - men det var ändå inget välkomnande. Beteendet vittnade inte om något annat än en vilja att försvinna därifrån, något som fick det att rycka lite ytterligare i Hielos mungipor. O så lugnt han lade tassarna till rätta över varandra, gjorde sig bekväm i det mjuka täcket av snö och frost, som om inte ett enda bekymmer fläckade hans sinne. Han bara log, så svagt, och iakttog den lilla mörka så intensivt, på ett sätt bara ett rovdjur kunde. Hielo hade redan bestämt dig. Det fanns inget som hindrade honom - i själva verket fanns det bara argument för och inte mot - dessuto var han hungrig. Och var det inte ren princip, att ingen flydde från Kaiwoods djup när de väl kommit dit? Ingen lämnade flocken, flocken lämnade ingen. Att det inte betydde något för Hielo, innebar inte att han inte kunde använda det som motiv och vapen.

"Mycket sant, jag borde i all sanning gå runt på reviret och 'strosa' - som du nu uttrycker det", svarade Hielo med ett klingande roat tonfall, han gav upp ett roat ljud, men hans leende nådde inte till ögonen. Han blick var dödligt kall. "Men nu är jag inte det, uppenbarligen. Jag är här, och jag är på jakt. Och vem fann jag om inte dig? Ödets ironi." Orden var närmast desorienterade, Hielo talade mer för sig själv än för den lilla vargen. Han fann ett visst mått av underhållning i att gäcka och skrämma den lilla, om han nu lyckades. Men samtidigt som han talade drog en mjuk vind genom skogen, i vilken snön virvlade. Detta använde Hielo som täckmantel, då han med ljuslösa ord manade snön att vakna, i en vid cirkel om den lilla svarta. Bara lugnt och vilande, men redo att kväsa Kuras alla försök att fly - Eller så avsåg Hielo med det.
"Det förvånar mig att du vågar dig så nära Kaiwood. Du vet nog lika väl som jag hur Blossom handskas med desertörer."

Jakt!? nog hade hon hört en del om Hielo... men inte hade hon trott de var sant. Men hon kunde inget annat än att tro det värsta om denna hane. Han skrämde henne och för var minut som gick var det svårare för Kura att gräva undan rädslan som bolmade upp inom henne. "Inte trodde jag du var ute efter köttlösa varelser som mig..." mumlade hon kyligt och reste nu ragg och hon morrade varnandes. Hon var beredd... Hon kanske skulle ha en chans att fly?
Hielo talade om Blossom. Kura fnös till. "Jag går var jag vill... och det finns ingen lag på att jag inte får vistas i närheten av reviret... jag vet redan att jag inte får vistas i det..." hon nickade stilla. Om hon skulle gå runt och vara orolig varenda gång hon 'nästan' var inne på någons revir skulle hon dö av hjärtattack. Hon hörde vinden susa. Hon såg hur snön yrde kring dom och om Kura inte tog miste så verkade den inte helt normal. Hon kände på sig att hon inte skulle ha en chans att fly. Men hon måste ju försöka.