Fåglarna kvittrade då de flög bland trädkronorna. Några gjorde en dykning ner mot marken, men bara genom att fälla ut sina vingar vände de i en lätt båge och flög åter upp mot trädkronorna igen. Merton tittade upp, följde en av fåglarna med blicken den dök ner och sen avbröt dykningen med en tillsynes lätt rörelse. I dess näbb hade den en liten insekt. Mage kurrade dovt till, det hade varit ett bra tag sedan han åt nu, ett bra tag sedan.. Det hände. Han stängde snabbt ögonen som i ett försök att få bort minnena som dök upp i hans huvud. Han stannade till innan han öppnade sina ögon och beskådade en ros en bit framför hans nos. Trots dess vackra form och färg kunde han inte tänka på något annat. Sorgen i de blåa ögonen ändrades till ilska. Den där jätteödlan skall få betala för det han gjorde, Merton skulle få sin hämnd och hans mor och far skulle återigen vara stolta över honom.

Merton tittade runt sig, han själv passade inte in denna vackert färgade omgivning. Hans gråa pälsfärg stod ut mot det gröna runt honom och den blåa markeringen -formad likt en liten väst över hans manke och ner på baksidan av hans ben - stod ut mot de röda blommorna. Han kommer ihåg hur de brukade ligga lågt under dagarna i vänta på kvällen då deras färger stod ut mindre i nattens mörker. Kanske är det bättre om han hittar en plats där han själv kan ligga låg i väntan på att mörkret skulle lägga sig. Han tittade runt sig för att finna en bra plats att lägga sig. Efter en liten tids sökandes fann han ett träd som inte hade rosor helt virade runt den tjocka stammen och han vandrade snabbt fram till trädet och ställde sig på två ben och satte frambenen lite kram liknande runt trädet för att sätta lyckas borra in klorna tillräckligt mycket så att det skulle kunna hålla för hans vikt medan han långsamt började röra sig upp till den första grenen i trädet. Denna tjocka grenen skulle nog vara ett ganska bra ställe att invänta mörkret. Ingen skulle väl egentlige tänka på att titta upp dit om de inte redan sett honom klättra upp.

[paxat ~ Stripe
Varsågod, ett dåligt startinlägg >3<]

Kort funderade hanen för sig själv vad han egentligen gjorde i denna skogen, den giftiga rosenskogen som numera stod tom sedan Treontha förflyttat sig. Itrozo låg visserligen bredvid Silverpile och väldigt nära reviret, men han hade inga som helst tankar på att flytta flocken, eller expandera reviret hit. Visserligen så var det en skog med desto tätare träd än Silverpile, lämpat för trädklättring och att kunna ta sig fram uppe bland grenarna, men den giftiga omgivningen var ingenting han helst ville ha flocken i närheten av. Så vad gjorde han då här? Det gick att fråga sig, han visste nog inte ens svaret själv, för var det endast för att få sträcka ut kroppen uppe bland grenarna så brukade han alltid ta sig till Lövskogen, som alltid på ett sätt och vis skulle vara hans hem, där han föddes och växte upp, det hade en speciell plats i hans hjärta helt enkelt. Han kunde inte finna något svar till varför han befann sig här, annat än en avlägsen känsla, någonting i vinden framkallade den, men vad avslöjades inte. Skymningen hade anlänt, solen var på väg neråt mot horisonten, och den vitblå hanen tog sig fram mellan grenarna och träden med en förvånansvärd lätthet, det såg lika bekymmerslöst ut som om han sprungit på bar mark, och rörelserna så felfria och graciösa att man skulle kunna tvivla på sina ögon. Det var nästan som att han flög fram mellan träden, utan att ens behöva ägna en tanke åt vart han placerade tassarna, allting skedde per automatik, han tankar separerade från resten av hans hjärna, en underbart fantastisk känsla som han än idag fortfarande ibland förvånades över att han klarade av. Ty han hade inte fötts sådan, inte som renblodig ninja, även om det numera flöt rent obefläckat blod i hans ådror. Ibland saknade han dock den kontakten med naturen han haft som valp, då naturvargsblodet fortfarande fanns inom honom, numera fanns det endast minnen och vissa kroppsliga drag, så som klorna, och de blå ränderna över hans ben, kvar, ärvda ifrån hans älskade, och högt saknade moder. Det enda som hördes ifrån den vita ninjavargen var vindens susningar då han tog sig fram, inte ett ljud gav hans tassar ifrån sig på grenarna, det var precis som att han inte ens vidrörde dem, även om han faktiskt gjorde det. Efter att ha tränat hela livet så var det kanske inte så konstigt att han bemästrade sina kunskaper så väl, speciellt med tanke på de tekniker och minnen som han ärvt ifrån sina förfäder och alltid fanns där i huvudet och kroppen. De var allt för få ninjor kvar, tyvärr. En doft som nådde hans känsliga nos fick hanen att stanna upp och huvudet vreds åt det hållet där doften kom ifrån, en hane, en valp, vinden bekräftade det, men han kunde inte känna doften av någon annan, någon vuxen. Det kunde ju helt enkelt vara så att en förälder var ute och jagade, men som den han var så kunde han inte låta bli att bry sig, och tog sig närmare den unga. Han stannade åter igen upp i ett av träden bredvid det valpen låg i, studerade denne under tysthet för några sekunder. Han ville inte överraska eller skrämma valpen som han ofta hade en tendens att göra med sin brist på ljud och doft, ingenting han för det mesta ens tänkte på att han var, så för ovanlighetens skull så lät han vinden omkring hans kropp släppa ut hans doft, endast för att inte skrämma den lilla mer än nödvändigt. ''Var hälsad, du unge valp'' stämman var lika lugn och vänlig som alltid annars, och han lät blicken kort svepa över området innan den åter fästes vid den grå och blå valpen, ''Befinner du dig här själv??'' han var nästan säker på svaret, det fanns då ingen annan varg inom någon kilometers avstånd hade vindens stämma meddelat honom, och en smått bekymrad känsla lade sig över honom.

Merton låg uppe på trädets gren. Klorna var nerborrade i barken så att han inte skulle mista kontroll och trilla ner mot marken. Han beskådade de röda blommorna, det fanns inte så mycket annat att göra medan han väntade på nattens inbrott. Merton gäspade till, han var lite stolt över sitt val att klättra upp i trädet. Ingen på marken skulle märka honom där han låg utsträckt på grenen och skådade ner. Hans blåa ögon rörde sig långsamt längst marken under honom, öronen rörde sig vid minsta ljud och han skulle ljuga om han sa att han inte var rädd för att vara ensam, men han skulle inte visa sin rädsla för någon. Han suckade lätt och lade ner huvudet på sina framtassar. Han stirrade ner på barken som prydde trädet framför hans nos, han såg en ensam liten insekt vandra snabbt över trädet innan den gick tillräckligt nära hans nos för att framkalla en lätt nysning.

Plötsligt kände han en doft. Han kunde direkt avgöra att det var en annan varg, men inte mycket mer. Han tryckte sig om möjligt mer ner mot trädstammen och lade upp svansen som glidit ner och hängt sig vid sidan av grenen. Han sökte fort med blicken mot marken efter doftens bärare men sökandet avbröts då han hörde en röst tala. Klorna borrade sig djupare ner i trädet av ren instinkt då han reste sig upp på alla fyra och lokaliserade vart den andre var någonstans. Till hans förvåning befann den andre sig på en gren bredvid honom och medan han i förvåning betraktade den andre hörde han dennes röst igen och återfann sig själv från sin förvåning.

Han studerade den andre, utan att säga ett ända ord, dock så talade hans blåa ögon gärna om vad som pågick i hans hjärna. Kunde han litas på, denna vita och blåa hanen? Ingen kunde väl litas på i denna världen. Denna världen är full av hjärtlösa varelser som bara väntar på stt kunna riva iväg några liv från andra, slita iväg oskyldiga liv, hans öron lade sig bakåt och sorgen började träda fram i hans ögon ju mer han tänkte på sina föräldrar. Han skulle väl inte gråta inför främligen? Han tittade lite neråt innan han nickade mot främlingen. Det kunde ändå inte bli värre.

Han kunde se att det var någonting som verkade tynga valpen, någonting som hade med hans fråga att göra. Det hela påminde honom om hur han känt sig efter det att flocken dött ut, till stora delar blivit slaktade, däribland större delen av hans familj. Han visste inte om det var någonting liknande som hade hänt valpen, att denne på något grymt vis mist sin familj, men det var helt klart någonting som hade hänt. Valpen var inte allt för gammal heller, inte nog gammal för att kunna klara sig helt själv om så var fallet. Han var själv en fader, och det sista han ville var att de skulle lämnas ensamma, speciellt i en sådan ung ålder, men om han och Kura hade dött så skulle han ha velat och hoppats att någon vänlig själ hittat dem, hjälpt dem. Nu var visserligen hans egna valpar nästan vuxna, tiden gick fort, men han slutade aldrig oroa sig för dem för det, även om oron hade tagit en helt annan karaktär med tiden. Världen var allt för fylld av ondska, och en liten försvarslös ensam valp var ett allt för lätt mål, för vargar likväl som för andra rovdjur. Det var för honom omöjligt att lämna en ung valp ensam utan att försäkra sig om att denne hade någon, eller nog med kunskaper och självständighet för att vilja klara sig själv. ''Mitt namn är Stripe'' sade han och sänkte huvudet för några sekunder i en hälsande nickning och en respektfull bugning. Han tyckte att alla förtjänade samma sorts grundläggande respekt, oavsett om denne var ung eller gammal, oavsett dennes yttre eller liknande, han bemötte alla på samma sätt, sen vad främlingarna valde att göra av det hela, det var upp till dem. Han vände den nötbruna blicken emot en rosenbuske på marken inte långt ifrån de träd de båda vargarna befann sig i. ''Det är en giftig skog detta...'' konstaterade han, om han sade det till valpen eller endast till omvärlden gick inte riktigt att avgöra, kanske både och, och han funderade vad som hade kunnat få valpen att vandra in hit, kanske denne inte var medveten om dess faror? Eller kanske var denne smart nog att undvika dem och sökte skydd bland faran. Han var inte den som ställde en massa frågor, utan snarare försökte han få andra att känna sig trygga och låta dem tala om saker i sin egna takt, om de ville det, han respekterade andras beslut, även om han kanske inte alltid höll med om dem.

Merton tittade på hanen, han försökte lista ut vad denna ville. Något ont troligtvis, han ville säkert bara försöka komma närmare honom för att sedan kunna slita bort hans liv från honom. Men samtidigt, varför skulle han gå igenom att komma närmare honom när han så lätt bara kunde ta den unga, försvarslösa valpens liv. Den stora vargen talade, berättade dess namn och böjde ner sitt huvud kort i något som skulle kunnas ta som en vänlig hälsning. Var denna andra vänlig? Merton tittade på den andre och mindes vagt de gånger deras familj träffat någon de kände, eller ja, Merton hade antagit att de kände varandra då de var så vänliga mot varandra.

"Mitt.." Hans röst bröts för honom men han gjorde åter ett försök att tala till främlingen. "Mitt namn är Merton." Han sänkte även huvudet han lätt men höll ett öga på den andre. Klorna lossade sitt grep om grenen men fångade den lika snabbt och borrade ner sig i barken återigen. Den andre pratade igen och det var svårt for honom att avgöra om den andre sa det till honom eller bara sa det för att bryta isen. Merton vek undan blicken och tittade på de vackra blommorna som höll något så väldigt farligt och dödande. Han hade kanske inte vetat att de innehöll dödligt gift, men han hade inte velat röra dem. Om det var instinktivt eller bara för att han inte ville fastna på taggarna, det kunde han inte riktigt säga. Det var nog ganska mycket båda två. Även om blommorna var vackra kändes det som om de försökte dra åt sig en, förtrolla en.

Merton vände blicken åter till den andre hanen. Hans hållning mjuknade men han höll fortfarande ett vakande öga på den andre. Han tittade tvekande runt sig, hans öron låg osäkert bakåt och snabbt återvände hans blick till hanen. Det kunde se ut som om han letade efter någon, men han hade ingen att ens leta efter. Han visste att föräldrarna aldrig skulle kunna återvända. Blotta tanken fick hans ögon att vattnas och han försökte direkt sluta tänka på föräldrarna för att stoppa tårarna som började komma från att visa framför främling. Känslor är trots allt en svaghet.