Vindarna dansade över området och svepte med sig en mängd med främmande, ointressanta dofter. Tai låg halvt nergrävd i snön. Hon hade sovit här i gropen. Kylan gjorde henne inget. Hon låg där och funderade. Hon saknade sina syskon, hon saknade det liv hon en gång haft. Men egentligen kunde hon inte klaga. Hon levde och hade det ändå ganska okej. Hon suckade. Tvingades stänga ögonen då en vind slog mot henne med en mängd snö som piskade henne i ansiktet. Hon ruskade snart på sig och reste sig upp. Snö rasade från henne som fastnat i hennes tjocka vinterpäls. Hon gäspade och sträckte på sig innan hon sakta började röra sig mot vattenfallet. Det enda som inte hade frusit. Hon stod där och lyssnade till ett forsande vattnet ett tag innan hon närmade sig det och sänkte huvudet för att dricka det isande vattnet. Hon rös till då det kalla vattnet rann ner från hennes strupe. Det var nästan en härlig känsla. Hon vaknade liksom upp.
Hon satte sig ner och såg sig omkring. Det var något hon väntade på. Men hon visste att detta något inte skulle dyka upp. För vad vore sannorlikheten? Hon skakade på huvudet. Ville hon ens träffa denna något? Nej han var väl egentligen inte värd hennes uppmärksamhet efter vad han gjort mot henne. Det avskummet förtjänade ingen. Hon fnös till. "idiot" mumlade hon kyligt. Hon mumlade det till honom och lite till sig själv. Hur kunde hon ens tillåta sådana känslor styra hennes handlingar? det var ju bara fel.

Hon hade varit vid Boyomifallet en längre tid. Ville inte lämna området som fick henne att känna sig trygg trotts att ingen av henne syskon numera höll till här. Hon rörde lite smått på svansen och suckade innan hon la sig igen. Hon rullade nästan ihop sig till en liten boll och hon sjönk ner i snön. Men man kunde se henne tydligt för hennes svarta och lite röda päls.

Det var gott om snö på marken. På himmelen kunde man skymta solen bakom det tjocka molntäcket. Zayev såg sig om. Han kunde på avstånd höra vattnets forsande från Byomifallet. Varför hade han inte sökt sig hit tidigare? Om det var någonstans hans Tai var så var det här. Hur kunde han vara så dum att han inte insett det. Det var trots allt den plats där hennes flock, hennes syskon, hade haft sitt revir.

Den blå hannen kunde nu se vattenfallet. Han gick närmare och drog ett djupt andetag. Jo, visst var hon här. Doften utav Tai skulle han känna igen var som helst. Han tog sig sakta närmare. När han fick syn på något svart och rött ligga i snön stannade han upp. Om han ville kunde han vända om. Men han kunde inte. Han var skyldig Tai en förklaring för sitt uppförande. Han önskade endast att hon kunde förlåta honom. Han började sakta röra sig framåt igen.
"Tai?"
Hans röst var mjuk och full utav oro. Zayev hade saknat henne något enormt.

Rösten nästan ekade i huvudet. Vad ville han!? Hon höjde huvudet och såg på hanens nedre två ögon. Det var dom hon vanligtvis valde att kolla in i. Hon kunde inte hålla undan känslorna. Dom var blandade men just nu vidrörde den varma och glädjefyllda känslan hennes hjärta. Men hon lät den inte visas. Hon höll den inom sig. Hon hade ett stenansikte, som man brukade säga. Hon fnös till. "Vad vill du!?" fick hon fram i en irriterande ton. Hon satte sig upp och huttrade till då en bitande kall vind slet i hennes päls. Hon såg ner på sina tassar som nästan inte syntes då dom var nergrävda i snön. Hon sneglade sedan på Zayev och kunde inte låta bli att känna sig glad över att han letat rätt på henne. Hon hade saknat honom. Men hon skulle kräva en förklaring och efter den skulle hon se vad hon kände. Eller kanske hon aldrig mer ville veta av kräket. Han hade ju för sjutton anfallit henne.

Orden från Tai var hårda som sten. Likaså var hennes ansikte. Zayev sänkte skamset blicken. Han stod tyst en stund innan han på nytt såg upp och såg in i hennes ögon. De där vackra röda ögonen. För ett kort ögonblick kom han av sig.
"Jag ville be om ursäkt... och ge en förklaring."
Orden var inte speciellt högljudda, men de var tydliga. Jo, att be om ursäkt och ge en förklaring var just precis det han ville göra. Han hade betett sig illa och det visste han om. Men han visste även att Tai inte kunde veta vad som hade kunnat ske om han vägrat en order från Nevada.
"Om ni är beredd och villig att lyssna..."
De sista orden sades nästan bedjande.

Tai höjde smått på ögonbrynen och fnös till. Hon var villig att lyssna. Hon ville att höra vad han hade att säga om det hela. Hon vände sig helt mot honom och satte sig ner i snön. Hon spetsade öronen och sade kyligt"Är det en förklaring eller ett försvar?" hennes fråga var egentligen inget han behövde svara på, det var mer något som skulle få honom att känna sig som ett hopplöst fall. För hon var inte säker på att hon skulle acceptera något som kom ut från hans mun. Hon slickade sig lite om munnen och såg in i hanens blick. Hon hade fortfarande det där hårda uttrycket. Hon rörde smått på svansen och väntade på att hanen skulle börja sin förklaring.

"En förklaring."
Zayev svarade på de hårda ord som blivit kastade på honom. Han drog en suck innan han öppnade munnen.
"Tai, jag hade inget val. Om jag hade valt att inte följa en order från Nevada hade han med stor säkerhet gett sig på mig. Och just då var jag säker på att ni inte skulle hålla er från att attackera honom."
Han vågade sig på att gå ett par steg närmare.
"Likaså har jag svurit att följa de order som Nevada ger, även om de är bisarra."
Zayev såg ner i snön vid hans tassar. Just ni önskade han att han inte var medlem i Devils. Hade han inte varit det hade detta aldrig hänt. Han såg upp mot sin älskade tik igen.
"Tai, ni är hela min värld. Jag är verkligen ledsen för det jag gjorde er... men jag förstår fullt ut om ni anser att min ursäkt och förklaring inte räcker till."
Han förväntade sig inte att hon skulle förlåta honom. Han kunde knappt förlåta sig själv. Kanske var det inte meningen att han skulle komma nära andra. Det verkade bara sluta i att han gjorde någonting dumt. Kanske det hade varit bättre om han aldrig kommit in i Tais liv över huvudtaget. Hon hade nog varit lyckligare utan honom.

Ett lågt kallt skratt lämnade Tai, bara så där. Hanens ord var förmodligen sanna. Hon såg på honom en stund utan att yttra sig. Hon tog några djupa andetag innan hon med bestämda steg tog sig fram till hanen så att hon kunde känna den varma luften som lämnade honom när han andades ut. "En order är en order..." sa hon med sin kyliga stämma. Hon såg på Zayev och flinade lite snett. "Zayev... du har fått mig att känna saker jag aldrig trodde jag kunde känna... det måste betyda något... eller hur?" Hon nickade smått. "Jag inser nu att jag borde ta vara på det för jag kommer förmodlugen aldrig mer träffa någon som dig... Jag gillar ju dig..." hennes röst var otroligt lugn, som om hon aldrig varit lugn i hela sitt liv. Hon fuktade nosen och strök sitt huvud på Zayev. Hon kunde förlåta den dumma idiot hon förälskat sig i. Hon antog att dom skulle slåss mer i sina dagar. Tai gillade att slåss och hon hade egentligen inte kommit till skada så mycket trotts att Zayev är starkare än hon själv(som hon ibland inte vill erkänna).

Zayev hörde det låga skratt som lämnat tiken. De satt tysta och såg på varandra en kort stund. Så kom Tai närmare. Han hade inte väntat på det och en gnista utav hopp tändes inom honom. Kanske skulle hon förlåta honom trots allt. Ett flin lämnade tiken. Den blå log mjukt mot henne. Han lyssnade till hennes lugn stämma och då hon strök sitt huvud mot honom slog gnistan upp till en glad låga. Han retunerade handlingen.
"Jag har verkligen saknat er..." sade han tyst.
Zayev slickade henne lätt på kinden. Han såg in i hennes röda ögon och lät vila pannan mot hennes. Han sa ingenting. Att bara få sitta med Tai så här var fullt tillräckligt.

[Har en snabb fråga, är det grönt om jag kanske kastar in Deino? xD Om Chaos vill då c: Zayev har i princip blivit adoptionspappa XD]

Hon var förvirrad inuti. Men på hennes skal syntes inget. Hon hade inte varit beredd på detta. Men nu var det gjort så hon fick lov att gå med på det. Ja vad det nu var hon gjort? för hade hon förlåtit honom? hon visste inte, hon visste bara att hon gillade denna hane. Än så länge.
"Men Zayev... jag varnar dig... man litar inte på mig i första taget... det är bara en varning du får... som kanske kan vara nödvändig att veta." Hennes rös var allvarlig och hon såg in i hanens blick då hon sa det. Hon litade inte på sig själv ibland heller, så hur skulle någon kunna lita på henne fullt ut. Hon kunde tydligen inte lita på denna hane heller så dom var kanske ganska lika ändå. Om det var en fördel visste hon inte.
Hon vände bort blicken och sträckte smått på sig. "Och jag måste säga... Jag avskyr din så kallade ledare... Vada eller vad han nu kallar sig..." Hon flinade lite vagt. Hon visste att Zayev förmodligen redan förstått det. Men hon ville förtydliga det lite mer.

Zayev såg på Tai då hon talade. Han log lite inombords. Han var inte heller någon man kunde lite fullt ut på, det visste han. Kanske kunde de få det här att fungera trots allt? Då tiken nämnde hans flockledare var han tvungen att le.
"Nevada." rättade han henne.
Ärligt talat var han inte speciellt förtjust i honom efter det han var tvungen att göra heller, men respekten fanns fortfarande kvar där. Den skulle nog inte försvinna i första taget.
"Tai, det kanske inte går att lite på er fullt ut. Jag är likadan." med en suck vände han blicken från henne och såg på vattenfallet.
"Framför allt inte när jag blir arg. Jag vet inte om ni minns det jag berättade om min mor?"
Han såg på henne igen.

Tai lyssnade tog till sig orden hanen sade. Men när han nämnde sin moder såg hon på honom och skakade lite vagt på huvudet. "Jag har ett vagt minne av att du nämnt henne... men något mer minns jag inte..." hon visste inte om hon ville veta. Hon ville leva i nuet och inte dra upp sådant som redan varit. Det var en svaghet som hon själv haft men nu hade hon gått vidare.
Hon såg på Zayev och sade sedan"Oavsett vad som hänt i det förflutna tycker jag vi ska leva här och nu och skita i det andra..." hennes röst var kylig men ändå lugn. Som den brukade.
[förlåt för kort svar!]

Zayev såg på Tai. Han ville berätta: han var skyldig henne det. Hon behövde få veta vad som kunde ske om allt gick fel. Samtidigt ville han inte på grund utav rädslan att hon skulle lämna honom. Han lyssnade till det hon hade att säga. Kanske vore det bäst att göra som hon sagt: att leva nu och, som hon så vackert uttryckte det, skita i det som varit. Han drog ett djupt andetag.
"Okej. Men jag ber er. Om jag någonsin blir så arg att jag attackerar: gör inte motstånd. Bara fly och lämna mig. Det är allt jag begär."
Någonstans i bakhuvudet log han lite. Han visste att Tai inte var den varg som flydde en strid. Men han ville inte riskera att skada henne allt för allvarligt. Eller värst av allt: döda henne. Han såg på henne med bedjande ögon.

Tai kunde inte hålla tillbaka skrattet. Hon skakade lite på huvudet efter att hon hört hanens ord. Han visste mycket väl att inte Tai kunde fly från någon, hon skulle hellre dö i strid. "Zayev... om du känner mig riktigt kommer jag inte fly... jag kommer nog klara mig fint... jag brukar göra det..." hon blinkade mot honom och flinade snett innan hennes kyliga stenansikte återvände. Hon rörde smått på svansen i snön och såg på hanen hon nyss talat till. "Vad har du haft för dig då? den senaste tiden? gjort något kul... utan mig?" det sista två orden la hon lite mera krut i men flinade vagt efteråt.

Zayev skrattade vagt och skakade på huvudet.
"Jag vet... Men det var värt ett försök."
Han log mot henne och hoppades innerligt att hon hade rätt.
"...utan mig?"
Tais ord tvingade ett fnysande skratt att lämna den blå hannen.
"Jag har inte haft mycket att göra. Vandrat runt reviret, gjort uppgifter inom flocken." Han gjorde en kort paus. "Och ni? Utöver att ni varit arg på mig menar jag."
Ett retsamt ovanligt leende tog plats i Zayevs ärrade ansikte. Visst var det ovanligt för honom att visa andra känslor än en allvarlig mur, men ibland kunde även han släppa masken.

Tai höjde ögonbrynen och flinade vagt. "Jag har viktigare saker för mig än att gå runt och vara arg på dig... faktiskt" hon skakade flinandes på huvudet. Hon rörde lite på svansen och såg sig omkring. "Nej men jag har mest bara varit här... försöker ta reda på vad jag vill med mitt liv..." hon nickade stilla och la sitt huvud på sne då hon såg på Zayev. Att livet skulle vara så svårt att leva hade inte Tai räknat med. Men hon visste en sak och det var att hon inte ville leva som ensamströvare hela livet utan hon ville vara i en flock och då skulle hon få lov att lära sig att acceptera att ta orders från en ledare och visa lite respekt.

"Det tror jag säkert att ni har."
Rösten var road och ett vagt flin fanns på hans läppar. Då hon talade om att hon funderat på sitt liv blev Zayev med ens något allvarligare.
"Har ni kommit fram till något?"

[Inte så långt, menmen c:]

Det var en bra fråga. Hade hon egentligen kommit fram till något vettigt? Hon funderade ett bra tag. Hon ville egentligen ha något bra att svara men hon tvingades ge upp. "Inte direkt... men jag kommer förmodligen leta reda på en flock som kan passa mig. För någon ensamströvare är inget för mig..." hon nickade och såg menande men kyligt på Zayev. Hon klippte med öronen då vinden fick en gren från ett träd att gå av. Var det verkligen så starka vindar? Hon skakade lite på huvudet. Onödiga tankar var onödiga...

Det blev tyst mellan dem. Zayev hann utforma en del teorier, somliga galnare än andra. Han kände hur han sken upp aningen då Tai talade om att finna en flock. Dock var han inte säker på om hon ens ville gå med i just Devils, framför allt med tanke på att han visste vad hon kände inför Nevada.
"Har ni hu..."
Längre än så hann han inte innan en gren knäcktes och våldsamt bröt tystnaden. Kvickt vred den blå på huvudet i ren reaktion och sökte efter källan. Det var inte fören efteråt som han insett vad han höll på med. Med en något irriterad suck såg han på Tai igen.
"Har ni hunnit fundera över vilken flock som skulle kunna passa er ännu?"
Denna gången lämnade alla orden hans mun utan att han blev avbruten. Han kastade en kvick blick på grenen som numera låg på marken. Hade vinden verkligen tilltagit så pass mycket?

Tai hade låtit sin blick glida över området men så fort hon hörde att Zayev var på väg att yttra sig vände hon sin uppmärksamhet på honom. Men han blev avbruten. En gren knäcktes av och Tai lika som Zayev försökte finna vart den gått av. Hon klippte på öronen och skakade lite smått på huvudet. Hon vände tillbaka sin blick på hanen då han återigen försökte få fram det han velat ha sagt innan. Hon funderade på hans ord innan hon valde att svara "Inte direkt... finns många flockar... men vet inte vart jag skulle passa in..." hon nickade och tippade sedan huvudet på sne för att granska Zayev.Hon visste i alla fall vilka flockar hon inte ville vara delaktiga i. Så det var ju ett litet plus...

Efter att orden lämnat Zayev mun blev det tyst mellan dem båda. Han lät Tai sitta och tänka. Det fanns ingen anledning till att försöka skynda fram ett svar. De fyra ögonen såg mot vattenfallet. Det klara vattnet dånade runt om dem. Han hade varit här en gång tidigare, en sommardag. En stormig sådan. Det hade regnat något fruktansvärt. Han hade träffat en varg. En hanne, blå precis som han själv. Men dennes namn kunde han inte minnas. Hade han ens sagt det? Zayev försökte minnas, men blev avbruten utav Tais röst då denna tvingade tillbaka den blå från sitt minne. Han såg på henne på nytt. Utan att ge ifrån sig ett ljud nickade han till hennes ord. Tystnaden bröt ut mellan dem igen, så när som på vattenfallets dånande.
"Är Devils ens en möjlig flock?"
Zayev såg rakt in i tikens ögon med båda sina ögonpar. Han visste inte om hon såg det som en värdig flock, eller om hon ens övervägt möjligheten att kanske få gå med. Han visste vad hon tyckte om Nevada. Och visst kunde han ibland hålla ned henne: han var en ganska grym ledare. Men han tänkte på sin familj, sin flock. Det fanns inte mer man kunde begära från honom då den vite vargen inte längre verkade kunna känna några sorts vänliga känslor alls.

Tai höjde på ögonbrynen då hon hörde 'Devils'. Hon skrattade sedan till. Ett tyst kyligt sådant. "Jag ska inte ljuga för dig Zayev... Men Nevada är en stor lopphög som jag tror inte kommer kunna vinna min respekt... någonsin..." hannes ord var rakt på sak. Hon gillade inte Nevada och därmed var hela den flocken struken. Nevada var inte förnuftig på något sätt. Visst var det okej att inte vara förnuftig jämt men han verkade allmänt...full av skit... Ingen hon tänkte ställa sig under. Hon fuktade nosen och såg allvarligt på Zayev... "Jag är ledsen..." sa hon sedan... kanske inte så övertygande... men hon var ledsen men samtidigt inte... Det var konstigt det där med känslor... svårt att veta vad man kände ibland.

Zayev hörde hur Tai skrattade till och hennes svar. Instinktivt ryckte det lätt ogillande till i hans högra öra. Han kanske inte uppskattade att någon sade onda saker om Nevada, men å andra sidan respekterade han alltid en åsikt. Vare sig den stämde överens med hans egen eller inte. Då hon bad om ursäkt lämnade ett vänligt kort skratt honom. Han strök sitt huvud mot hennes.
"Jag hade inte trott något annat i ärlighetens namn."
Han såg mjukt in i hennes ögon.
"Men det var värt ett försök."
Leendet på hans läppar hade inte försvunnit sedan skrattet.

[Gud vad jag inte är snabb på att svara D:]

Tai flinade vagt, men lät det sedan försvinna. Hon såg på Zayev och strök sitt huvud mot hans. Hon var glad att han inte försökte tvinga henne med i Devils. Men då hade hon bara lämnat honom. Men hon visste att deras vägar kanske skulle glida isär då hon gick med i en annan flock. Men då var det så. Hon tänkte inte anpassa sitt liv efter deras så kallade kärlek... nej hon måste göra det som känns viktigast just nu och det var just att skaffa sig en flock och försöka vinna lite tillit och få en bra rang så att man kunde klara sig. Styra och ställa ville hon gärna göra.
"Tänk om jag skulle bli omega i en flock?..." sa hon plötsligt och fnös till "då kommer jag inte stanna länge.... sanna mina ord..." mumlad ehon sedan fram... Hon visste inte vart orden kommit, dom hade liskom bara kommit...

"Tänk om jag skulle bli omega i en flock?... då kommer jag inte stanna länge.... sanna mina ord..."
Tais plötsliga ord fick Zayev att skratta. Han vände bort ansiktet för att inte skratta henne i öronen. Den blå drog ett djupt andetag för att hindra sitt plötsliga utbrott och vände lätt skrockande blicken mot tiken igen, varpå han skakade på huvudet åt henne.
"Om ni säger så."
Han gjorde ett halvhjärtat försök att dölja leendet på läpparna. Misslyckandet var dock ganska stort och han studsade fortfarande lätt utav skratt.

[FÖÖÖRLÅT FÖÖRLÅÅT för jag inte svarat tidigare... jag skäms!]

Tai såg på Zayev då han brast ut i skratt. Hon la huvudet lite på sne och höjde ögonbrynen och ett snett flin letade sig fram på hennes läppar. Det var omöjligt att inte le åt den stora, blåa klunsen. Hon fuktade nosen och såg sig runt och vände sedan blicken mot hanen igen. "Tänka sig... jag kunde få dig att skratta..." hon skrattade till innan han lade sig ner. Hon svepte svansen kring henne och klippte med öronen för att se om det fanns något nytt ljud att fånga upp.