Zayev kunde se ett snett flin i Tais ansikte och höra henne skratta till. Hon var kanske kylig mot i princip allt och alla, dock gladde det honom att hon verkade kunna släppa den fasaden då hon var med honom. Åtminstone lite. Då hon lagt sig ner lade sig den björnlike ner bredvid henne. En tanke slog honom.
"Tai... jag vet inte om ni är medveten om det men.. Det kommer bli krig. Mellan Devils och Qu. Och.. jag tänkte jag skulle samtala med Nevada och fråga om det fanns någon möjlighet att jag lämnade flocken ett kort tag för att kunna träffa min far." Zayevs röst var allvarlig.
Han vände de fyra ögonen mot tiken.
"Vill ni följa med mig?"
Rösten var lite lättare vid den sista frågan. Det skulle betyda mycket för honom om Tai ville följa med. Dock ville han inte säga det ifall det skulle få henne att göra någonting som hon egentligen inte ville.

[Lugnt, jag är inte den mest aktiva själv xD]

Krig!?... det hade hon inte hört något om. Hon levde mestadels i en liten bubbla. I alla fall kändes det som det nu när hon var flocklös och allt. En vandrande parasit utan hopp, det kunde man nog säga. Hon såg allvarligt på Zayev och när han kom till sin fråga om hon ville följa med och träffa hans far drog hon lite osäkert bak öronen. Hon hade aldrig gått ihop med sina föräldrar, varför skulle hon då gå ihop med hans?
Hon såg sig lite stelt omkring och harklade sig "Träffa eeh din far?" man kunde höra hennes osäkerhet. Den syntes inte bara i blicken utan hela hon utstrålade det. Det var sällan hon var osäker. Men när det kom till Zayev var det mycket som var just det; osäkert. Hon såg ner i marken innan hon tvingade upp sin någorlunda stabila blick mot den blåe hanen och hon klippte lite med öronen innan hon fuktade nosen.

Tais ansikte hade blivit allvarligt då han nämnde krigen för henne. Han ville inte oroa henne med det egentligen men hon förtjänade att veta det. Utifall att det värsta skulle ske. Då han nämnde sin far såg hon med ens osäker ut. Och den inte bara syntes i hennes ögon och kroppsspråk, den hördes även i hennes röst. Zayev log mjukt mot henne.
"Ni behöver inte bli så orolig. Det skulle inte förvåna mig om han blir gladare av att se er än mig."
Det sista sades med en lätt trumpen ton. Jo, nog skulle hans far tycka det var trevligare att träffa Tai än honom. Dock kunde det ju ha förändrats under årens gång men han trodde inte att han skulle ha sådan tur.

Tai höjde på ögonbrynen och skakade stilla på huvudet. "Det tvivlar jag på. Är det inte bättre om ni gör det själv?... träffar din far menar jag..." hon såg menande på honom. Hon ville inte säga rakt ut att hon inte alls var sugen på att träffa hans fader. Så varför inte gröpa ihop något som lät hyfsat okej. Hon rörde på svansen och satte sig upp. Hon sträckte på sig och såg på Zayev med en fundersam blick.

[Kort och värdelöst.]

Zayev noterade att Tai inte såg allt för lockad ut över föreslaget. Han log lätt och nickade förstående. Ville hon inte skulle han inte tvinga henne till det.
"Jo, kanske." svarade han och såg på tiken så hon satte sig upp.
"Vad är det?"
Blicken i hennes ansikte sade att hon ville någonting. Vad gick inte att läsa, men att det var någonting det visste han.

Tai såg på Zayev och sedan ner på marken. Hur skulle hon säga det? hon visste inte men hon måste få DET sagt.
"Om jag finner mig en flock... som jag är väldigt mån om att göra kommer den komma först..." hon såg upp på Zayev och hennes blick hade hårdnat en aning. "Jag kan inte ha någon utanför flocken som jag hela tiden måste ha koll på och veta om den är död eller inte... det är en svaghet." hennes röst var allvarlig och hon var ärlig vilket hon hoppades skulle uppskattas av hanen. Men om hon kände Zayev rätt skulle han acceptera det hon sade. Hon kände det på sig. Han hade en en flock som han följde blint. Så varför skulle det vara annorlunda med henne.

Zayev lyssnade uppmärksamt till det tiken hade att säga honom. Han slog ner blicken i marken men nickade åt det som sagts.
"Jag förstår er."
Han såg upp på henne igen. Ett lätt sorgset leende prydde hans läppar.
"Jag ska inte säga att det inte känns sorgligt, men jag kan förstå era känslor."
Egentligen kanske det var bäst att de skiljdes åt. Han älskade henne högt, men gav han det mer tanke var det nog inte så mycket romantiska känslor. Hon hade blivit mer som en familjemedlem för honom än en partner.

[Känns nästan lite sorgligt det här :c]

Tai betraktade den blå och nickade. "Det är dags för mig att ge mig av..." sa hon kyligt och lät benen bära upp henne. "Zayev...Jag kommer alltid se dig som min vän. Men flocken kommer alltid först...kom ihåg det." mumlade hon sedan och gav honom en vänskaplig knuff och försvann sedan snabbt in i skogen. Hon sprang fort. Ville bort därifrån hon orkade inte med alla dessa känslor.

(Förlåt för seeegt svar. Avslutar detta eftersom jag inte förmodligen kommer svara något mer... för jag är seg)

Zayev blev liggandes då Tai skyndade iväg genom skogen. Tai. Den tik som en gett sitt hjärta. Även om hon var kylig och socialt klumpig hade han älskat henne. Kanske kunde deras flockar kanske skapa en allians, ett vänskapsband. Han lekte med tanken med ett leende på läpparna.
"Farväl min älskade vän." sade han tyst och lade huvudet mellan tassarna.

[Boop!]

AVSLUTAT