[Utspelar sig i slutet av augusti -18.
Uppföljare till "Så finner jag vägen hem till slut" (länk)
Rekommenderad musik: https://www.youtube.com/watch?v=oeVKlxAeQCo ]

”Redo?”
Azazel vände ett leende till brodern, trots att han visste att Zayev inte kunde se det. Han kunde inte låta bli, och kanske var det inte något han behövde oroa sig över. Han visste att Zayev kunde höra leendet i hans röst. Han såg Zayev dra ett djupt, stadgande andetag.
     Tiden i Sacrari hade passerat oändligt snabbt. Samtidigt kändes det som mycket längre än de veckor som gått. Sommaren värmde ännu luften runtom, men hösten var snabbt nalkande. De hade beslutat, båda två, att om de skulle göra det här så behövde det göras nu, innan vintern tog världen i sitt grepp och gjorde deras stundande resa ännu svårare än vad den redan skulle bli. Det hade varit ett svårt beslut. Ett olidligt tungt val för Zayev att göra. Azazel visste hur det kändes, hade varit där själv. Den här gången var valet, för honom, inte lika svårt. Kanske var det egoistiskt, men han var glad över att ha brodern med sig. Även om, och kanske trots, att brodern lämnade så mycket bakom sig.
     Efter att en av flockens patruller återvänt med brådskande nyheter – dåliga nyheter – så hade Azazel tydligt känt att han inte kunnat stanna kvar mycket längre. Han hade varit lycklig över att hitta dem igen, det var han fortfarande, men deras väg var inte hans att vandra. Han kände det, klart och tydligt, i den stunden och i veckorna som hade följt. Han hade slitits mellan känslan av att inte vilja bli inblandad, och den desperata önskan att stanna hos Zayev. En stark, kanske självisk önskan att inte se Zayev, som redan sårats så mycket, utsättas för än mer. Han hade känt tillräckligt med sorg. Han borde inte behöva vara där, för att sörja sina valpar när den dagen kom. Och komma skulle den. Azazel kunde se det, lika tydligt som alla andra och kanske mer än så, med erfarenheterna från Devils i bagaget. Vad än Jägarna hade i sin framtid skulle inte leda dem till ett lyckligt slut.
     Azazels hjärta hade känts obeskrivligt lätt när Zayev hade valt att följa med honom. Det kändes, på sätt och vis, som att de var tillbaks i öknen igen. De var äldre nu, situationen var annorlunda. Ändå var det Devils Azazel tänkte på, när de båda till slut valt att berätta för de andra, och när de slutligen gett sig av.
     Flocken hade följt dem till dalens slut. De som hade stått dem båda närmast, som Azazel mindes från tiden i Acherati, hade valt att klättra med dem ut ur Sacrari, och några längre än så. Zayevs valpar, hans närmsta familj, hade följt dem hela vägen hit. Till bergens slut. De stod nu bakom dem, längre upp bland klipporna. Azazel kunde fortfarande känna värmen från deras avsked mot sin famn. Han kunde fortfarande höra deras gråtfyllda röster be för att deras resa blev trygg. Höra dem ta ett sista farväl av sin fader. Zayev, som varit där i hela deras liv. Som varit en så stor del av deras värld. De behövde återvända till flocken, men hade precis som Azazel och Zayev svårt att förstå att det här var den plats där deras vägar delade sig. De hade sagt att de skulle mötas igen. Att deras vägar kanske skulle korsas igen en dag. De visste allihop att det här nog var sista gången de någonsin sågs.
     Nu bredde Eriinaris karga landskap ut sig framför dem. Det var bara de sista stegen kvar innan de skulle vara ute ur bergen. Att lämna dalen, och den första bergsetappen, hade tagit längre tid än Azazel räknat med. Men det var å andra sidan inte heller helt oväntat. Det var en svår färd, för en som var född för öppna landskap, och en som bands av blindhetens mörker. Men de hade varandra. De skulle alltid ha varandra.
     De hade egentligen redan påbörjat den långa resan som låg framför dem, den stund de lämnat dalen bakom sig. Trots det kändes det som att det var här, när de tog de första stegen ut ur bergen, som deras resa faktiskt tog vid. Här, där deras väg fortsatte framåt, medan de andra behövde stanna och vända om. Azazels hjärta var varmt, när Zayev andades ut igen och svarade.
     ”Redo.”

    "Redo?"
Han drog ett djupt andetag.
    Beslutet att lämna Jägarna, att lämna den familj som låg honom så varmt om hjärtat, hade både varit ett svårt val och ett förvånansvärt lätt sådant. Han hade förlorat sin syn. Det fanns inte längre någonting han kunde göra för flocken. Ingenting som skulle föra kampen mot mörkrets makter vidare. Och om sanningen skulle fram ville han inte vara närvarande när hans valpar dog och han inte hade kunnat göra någonting åt saken. Det var en oerhört självisk tanke, men efter att ha förlorat Naira visste han att han inte skulle klara av det. De var, liksom hon hade varit, hans allt. Så för sin egen skull valde han att följa med Azazel. Det hade dock inte hindrat dem från att följa de båda en lång bit på vägen. Medveten om att detta var sista gången han skulle träffa dem såg han till att göra klart för dem hur mycket de verkligen betydde för honom. Att de var hans allt. Hans värld. Och att han skulle sakna dem något otroligt. Det var ett tårfyllt farväl och han önskade inte någonting mer än att få se dem igen, om så bara för en kort stund. Han gömde så många av valparna i sin famn som han bara kunde. Borrade ner nosen i deras pälsar och drog in deras dofter. Vid gudarna så han skulle sakna dem! Det fanns inte ord nog att beskriva det. Motvilligt släppte han dem och lät dem gå.
    Att höra ljudet från dem bli svagare och svagare för att sedan försvinna helt var bland det jobbigaste han varit med om. Nästa gång de träffades skulle vara i Chaibos grottor, och han kunde bara hoppas att de inte var där när han anlände. I ett stadigt flöde andades han ut. Trots att han lämnade familjen bakom sig fanns Azazel vid hans sida.
    "Redo."

När Zayev slutligen hade släppt taget, och han vände om för att följa Azazel, så visste inte Arno vad han skulle ta sig till. Han kände sig liten, så ofantligt liten, när insikten sjönk in att det här var sista gången han skulle få se dem båda. Han grät, högt och ohämmat, och pressade sig till Oberons sida när Zayev nådde sin vän, och Azazel frågade om han var redo. En del av honom ville springa efter dem, dra dem med sig hela vägen tillbaka till dalen. En flyktig tanke bad honom att följa med dem, vart än deras väg skulle leda. Men han visste att han inte kunde det. Hans plats var här, den skulle alltid vara här. Med Oberon. Med Niyaha och deras valpar. Med familjen, flocken.
     En del av honom var glad. Att Zayev haft det svårt, inte bara fysiskt, sedan han förlorat synen var det ingen tvekan om. Zayev skämtade kanske gärna om det, men Arno var inte dum. Han var glad, för sin faders skull. Samtidigt så var han så otroligt, olidligt arg. Han skämdes, över den ilskan, men kunde inte hindra den från att pressa fram fler tårar genom sorgen som slet i hans inre. Han var arg, för att Zayev lämnade dem. Övergav dem. Även om han på sätt och vis förstod Zayevs val, och var glad för hans skull, så förstod han det samtidigt verkligen inte alls. Hur kunde han?
     I den stormande virveln av motstridiga känslor kunde han inget annat än gråta. Han visste att de behövde vända om och återvända till flocken, men han kunde inte. Inte än. Inte riktigt än. Han behövde se dem, för så länge han kunde. Han ville spara bilden av dem, av sin pappa. Ville minnas dem, leende och levande. Deras ryggar, när Azazel lade en stor vinge över Zayevs skuldror och höll honom intill sig medan de sakta vandrade ut över Eriinaris vidder tillsammans.
     Ett högt och skakigt ylande lämnade honom, och han såg dem båda se tillbaka. Om än han visste att Zayev inte kunde se, så kändes det som det när fadern vände huvudet. Han ylade igen, ett skälvande och tårfyllt ljud som ekade ut över landskapet, ackompanjerat av syskonens röster. Ett farväl. En önskan. Ett löfte att se dem igen en dag. Troligtvis inte i det här livet, men i nästa. Han ville för alltid minnas ljudet av deras svar. Sin pappas djupa yl och Azazels mullrande stämma. Arno skulle sakna dem. Sörja dem. Det gjorde han redan.

Kärleken var gränslös när Zayev drog alla till sig i en stor omfamning. Det var ett tårfyllt avsked, fyllt av värme och löften. Oberon hade följt dem ända till glaciären om han kunnat, bara för att förlänga stunden tillsammans med fadern. Det var en omöjlighet, förstås. Flocken kom först men Oberon hade aldrig förlåtit sig själv om han inte följt med hit. Kanske var det bäst så här. En sista stund tillsammans.
    Minuterna kändes långa men långt från tillräckliga när Zayev slutligen backade undan, ett sista leende på sina läppar innan han vände sig om. Det var tungt att se honom gå. Än tyngre var den förtvivlan som målade hela Arnos väsen. Han jämrade sig hjälplöst, ett desperat läte som fick Oberon att tro att han skulle springa efter dem. Han gjorde sig redo att stoppa honom – om det behövdes – men Arno lämnade aldrig hans sida. Han tryckte sig intill honom och de höll varandra i ett hårt grepp, med Oberons haka vilandes ovanpå Arnos huvud.
     Känslorna var många. Tårarna oändliga. Ändå kände Oberon lycka. Lättnad. Zayev var fri från benlindorna. Fri från en liv som gett honom så mycket motgångar. Fri från Jägarna. Han förtjänade den här stunden. Han och Azazel – tillsammans, så som det skulle vara.
    Han såg efter duon med längtan i blicken och önskade att han en dag skulle få göra samma resa med Arno. Att de skulle försvinna och lämna det här bakom sig när deras kroppar inte längre orkade. När båda var gråsprängda och Arno om möjligt var ännu fulare. Men han visste bättre. Oberon skulle aldrig bli fri lindorna runt sina ben. Inte heller plikten som kom med dem. Och det var okej. Detta var hans hem. Hans plats. Han skulle leva ut sin dröm genom Azazel och Zayevs avslut och finna styrka i den stund han hade kvar med den familj som fortfarande stod vid hans sida.
    Oberon hyschade brodern mjukt. I den karga luften grep han efter sin kraft och värme spred sig längst kroppen som en betryggande förlängning av honom själv.
    "En dag, Arno", viskande han. "En dag."

[Avslutat]