Dunk-dunk



Dunk-dunk


Dunk-dunk. Dunk-dunk.

En taktfast rytm ekade i hans huvud.

Dunk-dunk. Dunk-dunk. En rytm han kände väl. En behaglig rytm. Där fanns en annan rytm också, längre bort. Ett liknande ljud om än i otakt med den närmre. En trygghet. Värme. Värme underifrån, kyla från ovan. Dunk-dunk. Rytmen ekade i takt med den gungande känslan. Guppande. Var var han någonstans? Vad var det som gungade? Varför gungade han? Det var en mjuk rytm.

Långsamt, som om det tog en hel evighet, lyckades ett av de blå ögonen kisa ut mellan nästan slutna ögonlock. Världen var suddig. Vad var det han såg? Vad var det mörka, mjuka? Dofter lekte i hans nos utan att han kunde placera dem. Ögat slöts på nytt. Dunk-dunk. Dunk-dunk.

Dunk-dunk.

Tiden gick. Hur länge han låg där och lyssnade till de taktfasta slagen kunde han inte säga. Hur länge han mjukt vaggades från sida till sida. Det värkte avlägset. Smärtade frånvarande, som vore det i en annans kropp. Spann han? Kanske. Tyst och utan att hålla någon bestämd takt spann han. Spann av stressen, av smärtan. Vaggades mjukt fram och tillbaka.

Dunk-dunk. Dunk-dunk.

Kylan omkring honom övergick gradvis i varmare luft. Steg solen må tro? Var befann han sig? Varför gungade han så? Hur länge hade han gungat? Ögat gläntades på nytt, blinkade i ett försök att få skärpa på blicken. Det mörka var kvar. Gräs? Nej, det var för tovigt för att vara gräs. Mörka tovor. Svarta? Nej. Mer åt det blå hållet. Vad var det? Han suckade tungt när han försökte vinkla huvudet för att kunna öppna det andra ögat, utan framgång. Varför var han så trött?

Dunk-dunk.

Huvudet vände på sig när tiden åter flutit fram ett slag. Öronen ryckte försiktigt under den tjocka manen. Tassarna försökte röra sig. Var han vid liv? Ögonen öppnades så pass att han kunde kisa ut bland de blå tovorna. Gungandet avtog. Han sjönk. Vingarna frasade då de tog mark. Hade de hängt slappt utmed sidorna hela tiden? Sand och torr, hård mark under tassarna. Kroppen gled långsamt av det blå då det lutade på sig. Försiktigt. Den trötta kroppen placerades på marken och Zayev reste sig på nytt.

Dunk-dunk.


[Pax till Zayev-Tjockis-Bäbis-Fisk-Björn-Bussen! : D
Tillstånd till lätt PP, det har jag för er som undrar C;]

Värmen ifrån solen blev märkbart påtaglig då de kom en bit in i öknen. Hade han varit ensam kunde Zayev ha röst sig snabbare, men nu var han inte ensam. Kriget hade tagit slut och många hade skadats. Den fakarg han bar på sin rygg hade nästan mist livet. Det var genom ett under som han fortfarande levde. Det enda ljud som omringade de både då de stigit in i öknen var det tunna spinnande ljudet som lämnade Azazel. Varför visste han inte. Det var kanske någonting han gjorde då han kände smärta. Han lade inte speciellt mycket tanke bakom det.

Duon kom fram till oasen en liten bit bort ifrån Djävulsberget. I skydd utav skuggan lade den blå varsamt ner och tippade så försiktigt han kunde Azazel i sanden. Med en dov, mycket lätt, duns tog han i marken. Zayev backade undan något steg för att ge sin flockbroder andningsrum. Hade det inte varit så att han ansåg att fakargen behövde vätska skulle han ha tagit honom till en utav Djävulsbergets lyor. Mycket varsamt puffade han till Azazels hals för att försöka få lite liv i honom.
"Vi är hemma igen."
Fast var det egentligen hemma? Zayev kände att han inte riktigt passade in i Devils då han inte riktigt såg på saker och ting som de, men det förändrade inte det faktum att de numera var hans familj. Så kanske det var hemma trots allt?
"Vatten finns en knapp halvmeter ifrån er, och är det någonting annat säg bara till."
Med dessa ord lade sig den björnlike hannen en bit bort ifrån den skadade, men inte så långt borta att han inte kunde ha total uppsyn. Det kändes som om han skulle bli här en längre tid.

[Tycker det är lite kul att Zayev bara får fler och fler smeknamn XD]

Zayevs röst brummade och Azazel gjorde ett nytt försök att vända huvudet. Ögonen blinkade gång på gång, kämpade för att se skarpt. Han fnös kort medan tassarna försökte röra på sig, rätta till sig emot marken inunder den tunga kroppen. Vingarna ryckte lätt. Långsamt vaknade han ur sin dvala, långsamt återfick kroppen kunskapen om hur man rörde sig. Med hakan platt mot marken, öronen gömda i manen, svepte den ännu aningen dimmiga blicken över platsen. Vatten. Ordet lekte i hans sinne. Försiktigt lade sig den ena vingen tillrätta mot den lejonlikes sida. Den andra förblev slappt vilande mot marken. Han försökte flytta in bakbenen under sig, men kunde inte röra det ena av dem ordentligt. Ett kort stön lämnade fakargen, en suck, sen vändes ansiktet efter den blå. Ännu med hakan emot marken försökte han sig på ett tacksamt leende, huruvida det liknade ett leende eller en grimas kunde han inte själv avgöra.

"Zayev..." Ordet var rossligt, hest. Han ville få fram en vettig mening, men insåg att det inte skulle gå väl med så torr hals. "Tack." Det dög för nu. Han skulle behöva tacka den blå mer än så, men det var svårt i nuläget. Ögonen slöts igen med en suck. Kanske kunde han resa sig? Det smärtade i alla benen, i ena skuldran, i buken, sidorna... Vad hade... Krig. Kriget var det. Bilderna blixtrade förbi för hans inre syn, bilder av slagfältet, av skrikande fränder som fiender. Av blod. Ond bråd död. Eld. Is. Av den mörkgrå tik han kämpat mot. Bilder av allt. Huvudet ruskades tafatt emot marken. Vad hade han gjort där egentligen. Varför hade han slagits? Han hyste inget agg mot någon av de stridande parterna. Inte mot någon av de individer som deltog. Jo, kanske mot den vite ledare som burat in honom, lurat in honom i stridens hetta. Men han stod på fel sida. Varför hade han deltagit alls?

Med möda lyckades han samla alla ben inunder sig. Resa sig upp var ännu inget alternativ. Inte riktigt. Det brände av sår, en del nästan helt läkta, andra som ännu ruvades. Hur lång tid hade det gått sedan striden? Hur kunde så mycket ha läkt redan? Hur länge hade han varit medvetslös? Frågorna hopade sig och irrade än hit än dit innanför fakargens pannben. Han svalde ett par gånger, försökte återfukta halsen så pass att han skulle kunna tala.

Den blå såg vakande på hur Azazel långsamt sprattlade runt och lade vingar och ben tillrätta. Då han verkade känna dig färdig sköt han en grimas mot den björnlike. Det fanns ett leende bakom grimasen, men den var inte lätt att se. Hur som helst fick det Zayev att lätt bra på mungiporna som svar.
"Zayev..."
Han höjde vinklade öronen framåt och lyssnade. Azazels ord var svaga och rossliga. Han kunde bara ana vad hans hals kändes som.
"Tack."
Zayev nickade.
"Allt för en flockbroder." svarade han och denna gång gjorde han inte ens försök att dölja det varma leende som tog plats i ansiktet.
Lätt ångrade han sig då hela hans högra halva utav ansiktet stramade. Han grimaserade åt den obehagliga känslan. Den gröne. Visst hade Zayev kanske aldrig varit den vackraste utav varelser men det ärr han nu hade fått hjälpte inte på långa vägar.

Zayev tog blicken ifrån fakargen och såg ut över området. Det formligen sprudlade utav grönska här, till skillnad från många andra ställen i öknen. Han tänkte tillbaka. Kriget. Han var glad över att han endast kommit undan med bortsvedd päls och sönderbrända tassar. Han hade tänkt på det tidigare, men han hade verkligen klarat sig bra om man jämför med andra i flocken. Han såg mot Azazel igen. Att katten levde var ett rent under. Nej, även om de alla slagits för sin sak ville inte Zayev gärna vara med i ett krig igen. Han visste faktiskt inte ens varför kriget brutit ut. Det enda han visste var att han slagits för sin familj.

En halvmeter hade han sagt? Fakargens nos hade vänts åt vattnets håll. Han studerade ytan, grönskan som prydde vattenbrynet. Kaktusar, träd och gräs spred sig i området, och för det var nästan så att han inte ville tro att de befann sig i öknen. Men han hade varit här flera gånger tidigare. Första gången nästan lika svag som nu. Nästan. Då var det av hunger han hade fallit ned vid vattnets rand. Det grönskade här, på samma vis som vid havet i öknens södra delar. I tystnad erkände han för sig själv att han föredrog grönskan mot öknend annars till synes döda vidder. Med en beslutsam rynka mellan ögonbrynen spände han musklerna i benen. Ett stön lämnade hans strupe när kroppen protesterade. Han lyckades inte resa sig, men lyfte kroppen nog för att långsamt maka sig fram till vattnet.

Han skämdes nästan, tyckte att han lyckats återfå något av sin värdighet efter buren, men fått den sliten ifrån sig på nytt. Snart låg hakan i vattnet och tungan lapade ivrigt i sig av den ljumma vätskan. I öknens hetta kunde han inte förvänta sig att vattnet skulle vara ens svalt, men mot hans torra strupe kändes det underbart uppfriskande. Den slappa vingen lyckades lägga sig tillrätta tillsammans med den andra längs hans sidor. Han fnös förnöjt mot vattenytan, låg en lång stund och lapade i sig av vattnet.

När han slappnade av i nacken doppades även nosen i vattnet, vilket tvingade honom att backa några tum för att kunna vila. Att drunkna utan att ha mer än nosen i vattnet vore bland det dummaste han kunde göra. Speciellt nu när han just lurat döden. Slunkit mellan Chaibos klor. Tungan svepte om läpparna när han på nytt vände ansiktet mot Zayev. Leendet blev mindre grimaslikt denna gång. De himmelsblå ögonen hade klarnat och tankarna började ordna sig, även om de skulle fortsätta irra utanför det lugn han omslöt sig i. De ännu inte helt läkta såren värkte vagt, avlägset så länge han inte tänkte på det. Huvudet lutades lite på sned mot marken medan han studerade den björnlike. Det tidigare kloärrade ansiktet pryddes nu av ett stort brännmärke, inte helt olik de fula märken Azazel bar på benen trots de olika formerna och den antagligen fullkomligt annorlunda anledningen. Ett kort skrockande lämnade honom, men övergick i en hostning när halsen påminde om att den ännu var något rosslig. Han log. "Nu är vi allt vackra, båda två." En ny hostning tvingade honom att pausa mellan meningarna. "Vi är i alla fall vid liv." Huvudet skakades kort, lättat. Vad mer kunde han egentligen säga? Det sade allt. De var vid liv. För nu. Och det kunde han inte vara annat än lättad över. "När jag kan ska jag tacka dig bättre än så här. Jag hade aldrig kommit ifrån slagfältet på egen hand."

Familj. Zayev saknade sin. Visst gav flocken en gemenskap men det var inte det samma som att vara tillsammans med de han verkligen älskade. Att han skulle söka sig tillbaka till det okända och möta sin far visste han. Han hade vetat det länge nu. Det gällde bara att få ett godkännande ifrån Nevada, vilket kunde bli aningen knepigare.

Frånvarande såg han på Azazel och då denne började röra på sig igen kom han tillbaka till verkligheten. Ett nytt leende gavs åt honom och denna gång påminde det mindre om en grimas. Zayev gav honom ett snett leende till svar. Bara av att få i sig lite vatten hade gjort att fakargen genast sett mycket piggare ut. Plötsligt hostade Azazel till. Den blå blev genast mer alert utifall att någonting inte stämde. Men då ännu ett leende prydde kattens ansikte slappnade han av igen.
"Nu är vi allt vackra, båda två."
Orden fick Zayev att skratta lätt. Det stramade till i ansiktet igen. Det skulle antagligen göra det fram tills att det läkt ordentligt. Nevadas helade krafter hade tack och lov gjort läkeprocessen kortare.
"Och vackrare varelser står inte att finna någonstans." svarade han lätt på fakargens ord och skrattade.
"Vi är i alla fall vid liv."
Han nickade. Ja, de var vid liv båda två. Och just i Azazels fall var det verkligen ett under. Så illa skadad har han nog inte sett någon vara tidigare. Bilder ifrån barndomen fladdrade förbi och försvann igen. Zayev skakade kvickt bort skuggorna utav dem.
"Jag begär inte en gentjänst utav dig. Hur enfaldigt det än må låta så är vi nu en familj. Jag är säker på att ni hade gjort det samma för mig." Han gjorde en paus. "Men hur ni skulle ha lyckats bära iväg med mig förblir ett mysterium." skattade han och såg för sin inre blick hur Azazel försökte lyfta upp honom och föra honom till säkerhet.

Han kunde inte annat än att stämma in i den blåes skratt. Det var en roande bild, att han skulle försöka bära iväg med den större hanen. Skrattet övergick hastigt i en hostning, men återvände lika snart. "Enfaldigt säger du?" Skrattet lugnade ner sig och Azazel grimaserade illa när han utan att tänka försökte höja huvudet och lägga sig tillrätta. Han förblev med huvudet vilande mot marken. Kunde det vara så att han och Zayev var av samma mening i den frågan? Kanske. Han log på nytt - hade egentligen aldrig slutat le. "Jag kan nog inte annat än att hålla med." Hade han kunnat från den pose han höll hade han ryckt på axlarna. Nu fick det duga med en lätt lutning på huvudet och en antydan till en axelryckning. "Jag tackar dig inte desto mindre. Det är nog trevligare att vakna upp här än där jag lämnats annars." Nosen rynkades, smått ironiskt.

Blicken flackade hastigt över platsens grönska för att sedan återvända till Zayev. "Hur många dagar har det gått?" Hans tidsuppfattning var rubbad. Hur lång tid hade det egentligen tagit den blå att föra honom hit? Hur många dagar saknade han? Det lugnare ansiktet sprack på nytt upp i ett litet leende.

"Hur många dagar har det gått?"
Zayev tog blicken ifrån Azazel och såg ut över vattnet. Ja, hur många dagar hade det egentligen gått? Det var inte speciellt många, det trodde han sig veta. Två? Tre? Det var nog en ganska träffande chansning.
"Jag är inte helt säker men min gissning är att det tog oss ungefär två till tre dagar att ta oss ifrån Numoorislätten till hit." sade han och vände den fyrögda blicken mot lejonet.
Ett leende brydde det brända ansiktet.
"Jag får medge att jag hade mina tvivel om att ni skulle klara er fram till vi kom till reviret, men jag är glad över att jag haft fel." han reste sig upp. "Ni är verkligen en kämpe som heter duga."

Den blå hukade sig och lapade i sig det ljumna vattnet. Det fuktade behagligt hans strupe. Med ett nöjt smack med tungan reste han sig upp, vände sig mot Azazel och satte sig ner.

Tre dagar? Så lång tid? Hade han varit borta i tre dagar? Ett lätt nervöst skratt - som om han just insåg med hur många tassar han hade stått över gränsen till Chaibos grottor - lämnade den lejonlike då Zayev vände för att lapa av vattnet. Ett brett, smalt leende spred sig i det breda ansiktet. Nästan mer en grimas än ett leende. "I ärlighetens namn hade jag redan i stridens hetta mina tvivel på att någon skulle komma från platsen levande. Särskilt efter landningen..." då han och den mörka tiken suttit som ett skruvstäd. Fastnaglade vid varandra, slitande i den andres kött. Desperata försök att pressa henne mot marken, och desperata försök från hennes sidan att få honom att misslyckas. Ett ljussken. Sedan var allt svart. Han mindes avlägsna skrik och vrål i mörkret, en hastig och hårt dunkande rytm, sedan inget mer.

Zayev såg lite oroligt på Azazel. Han hade inte sett vad det var som orsakat skadorna, bara resultatet på det.
"Hur gick det till?" frågade han. "Allt det.. där."
Han nickade mot alla de skador som fakargen hade. Om det hade blivit så efter en landning måste det varit en ordentlig krasch.
"Och hur hårt landade du egentligen?" frågade han med en lätt retsam ton och ett vagt leende.

Vid Zayevs fråga ville Azazel först vända blicken efter de skador han menade på. Det blev dock inte mer än att han lät hakan glida mot marken och blicken fästa sig vid det framben som var i vägen. Med en lätt grimas blev han sedan stilla. Han kunde känna smärtan, känna att han inte var i något gott skick, men ärligt talat kunde han inte se någon av skadorna, och hade inte heller sett någon av dem själv. Så snart han fick orken till det så skulle han behöva se över sig själv. Se vilka sår som fanns, vilka som behövde skötas. Han behövde tvätta sig själv med. I ögonvrårna kunde han skymta den toviga manen, och han skulle ljuga om han påstod att han inte kände sin egen doft. En doft av torkat blod. Av död. Av damm och av stinkande värme. Han låg tyst en stund och vände blicken åter mot Zayev först då den blå fortsatte att tala. Ett litet, ironiskt leende letade sig in i fakargens ansikte. "Det vore lögn att påstå att jag visste hur jag ser ut nu. Jag kan inte med säkerhet säga exakt vad som hänt eller vilka sår jag har." Han pausade för att fundera. "Jag planerade inte på att missa" skrockade han. En harkling avbröt det roade lätet. "Men sen går det ju inte att planera allt. Hon flyttade på sig, den mörka. Jag kan inte ens säga med säkerhet vem det var. En tik jag aldrig sett förut." Öronen försvann in i manen och en lätt fundersam rynka bildades mellan ögonbrynen. "Jag tror att jag förfrusit fjädrarna på ryggen..." Tanken på is fick minnen av landningen att klarna. "Och där var is på marken. Taggar." Koncentrationen var uppenbar. Den skära tungan fuktade nosen och han lyfte tungt huvudet något över marken. Blicken sökte sig tillbaks till Zayev då den vandrat upp mot skyn. "Är man tjock så är man. Det var allt annat än en mjuk landning. Av det jag minns så borde jag inte rört mig mer därefter... men den mörka tiken... Hon slogs mot Malvado tidigare. Jag dök för att han föll."

Han pausade kort innan han lade sig till ett småironiskt, om än vänligt, leende. "Hur har du själv skaffat dig denna präktiga uppsyn?"

Zayev var först inte säker på om han verkligen kunde skämta med Azazel i och med hans tillstånd, men det verkade inte om att fakargen hade tagit illa upp. Lättat drog den blå på mungiporna. Han lyssnade till det Azazel upplevt. Ännu en gång kunde han skatta sig lycklig att han kom undan så pass lindrigt som han gjorde.
"Är man tjock så är man."
Zayev kunde inte låta bli att skratta åt kommentaren men blev allvarligare då katten fortsatte. Han hade på sitt sätt räddat Malvados liv. En gärning om, förhoppningsvis, inte skulle gå ouppmärksammad. då han var klar kastades frågan tillbaka. Zayev andades ett skratt.
"Till att börja med vill jag säga att vi båda nog är ganska omfångsrika." han flinade åt sina ord. "Och min omvandling fick jag då jag mötte en grön varg. Mörkt grön med röd lugg om jag inte minns fel..."
Han satte sig och funderade ett kort ögonblick. Var det verkligen så han hade sett ut? Jo, det var det nog.
"En utav våra unga, Kione, hade smugit sig till slagfältet. Han stötte på den gröne och verkade inte klara sig något bra. Sedan eskalerade det."
Den blå skakade på huvudet åt minnet. Han kunde fortfarande känna doften utav hans eget brände kött spöka i hans nos.
"Det ska väl till ett under nu för att jag inte ska bli rädd för eld också." flinade han och skakade ännu en gång på huvudet, denna gången med en mycket mer road uppsyn.

Han kunde inte annat än att dela det flin som klädde den björnlikes ansikte. De små öronen visade sig i den toviga, mörka manen då han lyssnade till Zayevs berättelse. En mörkt grön främling. Han hade nog sett hanen någonstans där på fältet. Han hade sett alla, men inte lagt större vikt vid att lägga utseenden på minnet. Det viktigaste hade varit att bevaka slagfältet och se till att ingen föll. Att ingen av familjen föll. Det stack lätt i honom var gång han tänkte på det. Varför hade han utkämpat deras strid? En som inte var med i familjen. Inte tillräckligt med för att kallas en del, än.

Azazel valde att inte kommentera på Zayevs eventuella rädsla för eld, då han hade en aning sedan deras möte under åskan att ämnet kunde bli något känsligt. Han log inte desto mindre, så gott det gick med ansiktets trötta muskler. Det roade i den blås sätt gjorde ändå att det kändes lite lättare att tala om striden. Ämnet i sig var kanske inte det mest roande, men han kände på sig att han behövde få veta så mycket som möjligt av vad som hade hänt. Om inte annat skulle han kanske få veta mer av de andra i flocken. Om han skulle bli liggande här så kunde de inte undgå att träffa honom. Vattenhålet var ändå en av öknens källor på liv.

Hur många hade de förlorat? Tanken svepte lätt över fakargens tankar, men han sköt funderingen åt sidan för tillfället. Ville inte tänka på vilka de kunde ha mist. Vilken. Så vitt han visste kunde det vara han själv och den blå som var vid livet, och inga fler. Samtidigt antog han att Zayev hade berättat för honom om situationen varit så allvarlig. Han hoppades att alla klarat sig. Även om han knappt kunde påstå sig känna hälften av dem, så hoppades han att de hade klarat sig.

"Hur gick det för den gröne? Då du står här..." sade han efter ett ögonblicks tystnad. "Jag missade ju slutet, hur gick det för oss?" Frågan var oundviklig när han tänkte efter. Han behövde få veta. Hade allt varit förgäves, eller hade en strid av den storleken - ett krig - haft något resultat? Trots den kanske allvarliga frågan så behöll Azazel den något roade minen. Det var alltid lättare om man kunde dämpa allvaret något

Den gröne. Zayev funderade.
"Jag vet faktiskt inte... Jag tog inte hans liv. Och gjorde ingen annan det heller är han fortfarande vid liv."
Hur illa hade den gröne egentligen blivit skadad? Själv hade han inte fått in några ordentliga slag och inte heller hade han någon kraft som lämnade märken. Om han inte valde att spränga huvudet på någon vill säga.
"Någon större skada gjorde jag antagligen inte, men jag tror nog att han fick ont i öronen innan vi skiljdes." sade han sedan med ett nästan okynnigt leende.
Sedan kom nästa fråga. Hur hade det gått för dem. Så vitt han visste var de alla i livet.
"Jag tror att vi alla har livet i behåll. Jag har inte hört någonting om något dödsfall åtminstone."
Nej, så vitt han visste hade de alla livet kvar.
"Ska jag vara ärlig förstår jag inte ens varför det bröt ut ett krig till att börja med..." mumlade han lite lätt, mest för sig själv.
"Vad jag kunde förstå slöts det en pakt mellan Devils och Qu. Vad som sades hörde jag inte, men jag har en känsla av att det bara för den sakens skull inte råder vänskap mellan flockarna."

Han kunde inte hindra den fnysning som slapp ur hans nos. Leendet falnade lätt medan den blå talade till punkt. "Nej, jag ser då sannerligen själv ingen mening i den här striden." Han försökte maka sig något tillrätta, anta en bekvämare pose än den han höll, men tvingades stanna i något mitt emellan bekvämt och obekvämt när tröttheten tog ut sin rätt. "Men kanske är det något som ligger djupare rotat än jag kan se." Det var endast ett lätt konstaterande innan han fortsatte. "En pakt säger du? Kanske lugnar sig stridigheterna då." De blå ögonen öppnades efter att ha varit slutna en stund. "Man kan ju hoppas på det i alla fall. Och vi kan hoppas att alla kom därifrån med livet i behåll." Han skulle be för att han själv varit närmast att fastna i Chaibos mörka grottor.

Zayev nickade instämmande på Azazels ord. Antagligen fanns det en anledning någonstans långt bak i historien.
"Ja. Jag för min del hoppas att jag slipper vara med om fler krig."
Han skakade lätt på huvudet åt hur dumdristigt det var att knuffa så många individers liv in i dödens käftar. En suck lämnade den blå jätten.
"Nåja, det är ingen idé att ägna tankarna åt det hållet nu." sade han och såg ut i vattnet.
Det krusades lätt då en svag vindpust drog förbi oasen.

[Nu kom jag inte på mer 8D]

Han suckade samtyckande och försökte på nytt rätta till sin pose något. Den ena framtassen drogs in under huvudet och vingarna rättades till längsmed hans sidor. Nej, det lönade inget att tänka på det nu. Tankarna skulle så småningom hamna där ändå. Det var oundvikligt. Men för stunden kunde han glädjas åt att få ligga där vid vattenhålet med den stora blå lunsen. Han slöt ögonen. Sova lät som en härlig idé, värmen till trots. Han låg tyst en stund. Hur lång var han inte helt säker på. Vinden smekte den ömma kroppen och vaggade honom lugnt in i drömmarnas värld. Innan han försvann helt lyckades fakargen glänta lätt på det ena ögat för att skymta Zayevs suddiga gestalt. Ett kort "Tack" rullade över de mörka läpparna, innan han försvann ned i sömnens djup.

[Avslutat]