Efter 'promenaden' genom lövskogen hade hungern ökat. Då och då knorrade det i magen på henne, men nu var de iallafall nära. Slätten låg utbredd framför deras ögon. Solen hade seglat ner över himlavalvet, och nu var det månens tur att sprida sitt ljus. Deino visste inte riktigt om det var bra eller dåligt.

På vägen till slätten hade hon antagligen småslumrat, för lika trött som innan var hon inte. " Zayev, om det finns något farligt här, då skyddar du mig va? " Skulle något få för sig att attackera henne, skulle hon inte kunna ge mycket motstånd. I samma veva insåg hon också, att fram tills att hon bemästrat tankekraften, skulle den vara helt värdelös.

[ Um.. o.o kort? Dx ]

Solen hade under de två vargarnas lilla promenad försvunnit ner bakom horisonten och lämnat plats åt sin syster, månen. Detta störde inte den blå i sällskapet allt för mycket då det vita ljuset från månen gav honom ett nogurlunda hyfsat nattseende. Zayev vinklade öronen. Ju fortare han kunde finna ett byte desto bättre. Han utnyttjade sina ljudkrafter för att kunna höra längre. Då ljudet utav klövar i snö nådde hans öron glittrade det till i alla de fyra ögonen. Rösten från den lilla tiken invid fick honom att vände blicken mot henne.
"Jadå, var inte orolig."
Han log mjukt. Inte skulle han låta någonting hända henne. Han vände blicken i den riktning han hört djuret.
"Det finns ett byte där borta, men då jag säger till vill jag att ni stannar."
Zayevs röst var vänlig men allvarlig. Han ville inte riktigt att hon skulle se den attack han planerade att genomföra på bytet. Dock anade han att det nästan var oundvikligt. Se skulle hon nog göra, men om han kunde förhindra det ville han inte höra djurets skri och knäckta ben.

Den blå hannen började röra sig bort mot deras kvällsmat och snart han fått syn på ett rådjur. Han kastade en blick på Deino.
"Vänta här."
Utan att riktigt vänta på ett svar började han tyst röra sig bort mot djuret.

När Zayev svarade log hon för sig själv. Betydde det att hon hade sin egen livvakt nu? Ännu bättre, hon kanske till och med fått sin egen slav. Hon log stort åt tanken. Men om det skulle vara så, skulle hon inte avslöja tanken genom att säga den högt.
Deino såg att Zayev tittade åt ett annat håll så även hon vände blicken ditåt. Såg han någonting där borta? Själv såg hon ingenting annat än gräs. Så slog det henne, han hade ju ljud som kraft!
" Vad hör du för något? " Viskade hon och såg på honom, men då hade han redan börjat gå. Han hade sagt åt henne att stanna, men trodde han verkligen att hon skulel göra det? Hon fnös, hade han inte lärt sig någonting av deras tidigare promenad i träsket?

Smygande följde hon efter honom, på avstånd, men tillräckligt nära för att hon skulle kunna se honom ordentligt.

Zayev kastade en lätt blick över axeln. Han var fullt medveten om att Deino följde efter honom. Detta till trots lät han henne hållas. När skulle hon lära sig? Egentligen borde han lära henne en läxa.

För en stund sköt han valpen ur tankarna och fokuserade istället på rådjuret. Tyst smög han i snön. Han stängde av ljuden från sig själv så att bytet inte skulle höra honom. Och han hade vinden på sin sida. Han lyckades komma ganska nära inpå innan bytet upptäckte honom. Skrämt såg rådjuret upp och började skutta iväg. En irriterad suck lämnade Zayev. Han reste sig upp och lät molekylerna runt om djurets huvud vibrera. Rådjuret kastade sig av och an i snön och ett skri lämnade det. Det dröjde inte länge innan huvudet på den exploderade. Skallbenet smällde högt och skriet dog ut. Överallt i snön fanns det spår utav blod och rådjurets huvud.
"Jag trodde jag sa åt er att stanna." sade han med allvarlig röst.
Zayev vände sig inte ens om för att se på henne. Han gick istället fram mot rådjuret. Dess avsaknad utav huvud fick det att lätt rycka i hans mungipor. Det såg verkligen inte klokt ut. Inte var det vidare snyggt heller.

Trots att han kanske inte visade mycket känslor över att Deino följt efter honom var han smått besviken. Han vände sig mot henne och lät en tjutande ton störa hennes hörsel. Den skulle inte skada henne, men visst skulle den göra ont.

Deino såg störögt på när Zayev 'attackerade bytet'. Först förstod hon inte vad som hände, men så helt plötsligt sprängdes djurets huvud, Skrämt pep hon till och stannade upp. Självklart skulle hon inte följt efter. Men varför skulle hon lyssnat nu? När hon aldrig gjorde det annars. Hon hörde hans ord men valde att inte svara.

Så helt plötsligt började det tjuta i hennes öron. Gnyende försökte hon hålla för öronen med tassarna, men hon lyckades inte. Varför gjorde han så här mot henne? Sårat reste hon sig upp och stapplade iväg, fortfarande med det plågande tjutet i öronen. Hon vände sig om och kastade en sårad blick på Zayev innan hon satte av i full fart, bort. Hon ville aldrig mer se honom igen! Hon sprang så fort hon bara orkade, längre ut på slätten.
För tillfället var hon arg och sårad. Hon visste att hon gjort fel som följt efter, men varför skulle han vilja göra henne döv? Då skulle hon aldrig mer kunna höra vad han ville henne.

Zayev kunde se den sårade blicken i Deinos ögon. Vagt undrade han om hon kunde se besvikelsen i hans. Då valpen skyndade iväg såg han efter henne. Han släppte ljudet runt om hennes öron, men sprang inte efter. Han anade att hon endast behövde lugna ner sig lite. Med likgiltig blick såg han på rådjuret utan huvud. En suck lämnade honom. Han borde egentligen söka efter henne. Men inte just nu. Hon behövde få lugna sig först. Det var vad han trodde åtminstone. Han hade varit sådan själv. Faktum var att han fortfarande var sådan. Den blå hannen gick fram till bytet och bet loss en bit. Det smakade faktiskt väldigt gott med mat nu.

Efter cirka fem minuter bestämde sig Zayev för att söka upp valpen. Han slickade sig om munnen och började röra sig bortåt det håll hon försvunnit. Hon kunde inte ha kommit så långt. Dessutom skulle han höra henne innan hon hörde honom.

Trots att tjutet hade slutat, pep det fortfarande. Ilsket morrade gläfte hon till och såg tjurigt framför sig. Hon var inte säker på om han skulle följa efter, men antagligen skulle han det. Förr eller senare. Men hon ville inte bli hittad. Hon såg sig omkring och försökte hitta ett ställe att gömma sig på. Dumma blåa fissvamp! Blicken fastnade på ett ensamt träd med buskage under.
Hon styrde stegen ditåt och saktade in på farten. Självklart skulle han höra henne om han ville, därför gömde hon sig under buskarna så tyst hon kunde. Det var inga blad på buskarna, men hon smälte in ganska okej med det tunna snötäcket.

Vad som hände nu visste hon inte. Nu skulle hon få klara sig själv igen. Deino mot världen. Hon andades så tyst hon bara kunde. Hon ville inte se honom. Hon ville inte. Hon som trott att han skulle skydda henne, så är det han själv som gör henne illa. Zayev var inte pålitlig. Den skurken.

Zayev såg sig om. Frågan var nu: vart var Deino. Hon var med stor sannolikhet fortfarande arg på honom. Han stannde upp och vred på öronen. Han kunde inte avgöra om hon var nära eller inte. Den blå hannen drog ett djupt andetag. Doften från valpen smög sig in i hans nos. Hon var inte allt för långt borta åtminstone. En suck lämnade honom. Han kastade en blick på marken. Spår utav små tassar fanns i närheten utav honom. Han följde dem med blicken. De ledde bort till en buske.
"Jag tänker inte bekymmra mig om att söka efter er om ni inte vill träffa mig igen. Men om ni ändrar er vet ni var jag finns."
Han uttalade orden högt och vände sedan tillbaka. Zayev hade kanske inte sett henne, men han visste vart hon var på ett ungefär. Han gick i lugn takt. Han hade inte bråttom därifrån. Visst kunde han ana varför Deino hade blivit så upprörd, men å andra sidan var det en uppfostran. Han hade lika gärna kunnat ge henne ett tjuvnyp. Han suckade igen. Det hade nog egentligen kvittat vad han hade gjort: hon hade säkerligen blivit upprörd iallafall.

Med huvudet vilande på tassarna suckade hon när Zayevs röst nådde hennes trumhinnor. Hur hade han hittat henne? Hon tittade fram från busken när hon hörde att stegen styrdes bort från henne. Framför syntes små tassavtryck i snön. Självklart. Varför hade hon inte tänkt på det? Ett tyst gräl med sig själv uppstod för någon minut tills hon kom fram till att hon inte kunde tänka på allting. Och ja, hon visste var han skulle befinna sig, tills rådjuret tog slut. Magen knorrade igen.
Motvilligt förklarade hon sig själv besegrad.
Med svansen mellan benen följde hon efter den store blå. Men hon ville inte gå för nära. Ifall att han skulle anse att hennes hörsel inte blivit tillräckligt skadad.

Zayev hade fortfarande öronen på helspänn. Han kunde höra hur små tassar följde honom i snön, men han vände sig inte om. Mycket snart stod han invid rådjuret igen. Det var inte fören då som han vände sig om. Utan att ge ett ljud ifrån sig satte han sig ner och såg på Deino. Han inväntade en ursäkt för att hon inte gjort som han bett om. Dock anade han att det inte skulle komma, men man kunde ju alltid hoppas.

När Zayev stannade, stannade även Deino. Han satte sig ner och såg på henne. Hon blängde tillbaka. Av hans min att döma ville han ha en ursäkt. Men det var snare han som skulle be henne om ursäkt. Det var ju han som skadat henne och inte tvärt om. Blodiga djur låg i deras natur, men öronskador? Nej.

" Jag tycker det är du som ska be om ursäk. Jag hade iallafall inte för avsikt att göra dig döv " I hennes röst doldes ilska, men även rädsla. " Dessutom ska stora hjälpa små. Inte skada dem "
Hon satte sig ner och fortsatte blänga.
Men när magen knorrade kastade hon en snabb blick på rådjuret, innan den åter föll på hans nedre ögonpar.

Zayev höjde märkbart på ögonbrynen. Men uttrycket var mjukt.
"Om ni hade gjort som jag sa hade det aldrig hänt." poängterade han. "Dessutom var min avsikt aldrig att skada er hörsel, endast orsaka lite smärta. Det var antingen det eller ett tjuvnyp."
Han sade de tankar han haft innan.
"Men jag vill att ni ska veta att jag inte är arg på er.. endast besviken. Jag hade hoppats att ni skulle lyssna på mig åtminstone en gång."
Den blå vände blicken mot rådjuret och mot den brutalt avkapade halsen.
"Då hade ni sluppit se det."

Hon såg tjurigt på honom när han talat.
" Det är lika grymt. Dessutom är du inte min pappa. " Det kanske var att ta i lite grann. Men hon hade hellere haft Zayev som far än sin egen.

" Och dessutom har jag inga problem med huvuden som sprängs och blod som flyger överallt. Det ingår i min natur. I din med. Kanske inte att det sprängs, men ändå "

Deino slutade blänga och ett charmigt leende lekte på läpparna. " Kan vi äta nu? Jag är hungrig. Och vad ska vi göra sen? " Allt hon känt tidigare hade släppt. Åter igen var hon sitt vanliga ja, utan ilska eller sorg.

Zayev var tvungen att le lite åt hennes ord. Han var kanske inte hennes pappa, men för tillfället var han det närmare en far hon hade och det visste han mycket väl om.
"Det kanske är grymt, men hade det gjort lika mycket nytta om jag bara skällt på er?"
Han kunde inte låta bli att kontra henne. Den blå hannen höjde på ögonbrynen då Deino talade om att huvudet sprängdes.
"Så det var därför ni pep högt utav skräck?"
Tonen i hans röst var retsam. Då valpen helt plötsligt bytte karaktär och ville äta skakade han lätt på huvudet med ett mjukt leende på läpparna.
"Bara ta för er."

Hon ignorerade vad han sa. Det skulle inte spelat någon roll vad han gjort, hon kommer fortfarande följa efter även om han ber henne att stanna kvar. Om han insett det var hon inte säker på. Men det spelade ingen roll. Han hade rätt vad gällde att hon pipit, men det var bara då.

När han sa åt henne att hon kunde äta, skyndade hon sig fram och gav sig på rådjurets mage.

När hon inte orkade äta mer backade hon undan och drog tungan över hakan och nosen.
" Tack Zayev " Sade hon med sjungande tonfall. Nu var hennes energi i stort sett laddad igen, förutom det sömnen var tvungen att återställa.
" Vad ska vi göra nu? " Samma sjungande ton. Skuttande tog hon några språng i slumpmässigt vald riktning.
" Ska jag få lära mig använda min kraft nu? Vem känner du som kan sånt? " Nyfiket såg hon på honom med en hoppfull glimt.

Zayev såg på valpen då hon skyndade fram till rådjuret. Även han gick fram till bytet och tog för sig. Egentligen var han inte allt för hungrig, men när det väl fanns mat varför neka det? När Deino tackade såg den blå upp och slickade sig om munnen.
"Det var så lite så." svarade han lugnt innan han på nytt började äta utav rådjuret.
Dock blev han snart avbruten då valpen med sjungande röst frågade vad de skulle göra. Han såg på då hon studsade runt. Lätt skakade han på huvudet. Han gick fram till henne och grep tag i hennes nackskin.
"Ni schka schova."
Med de orden lämnade han det i princip färdigätna rådjuret och gick bort till en liten träddunge. Han satte ner Deino på marken och gav henne en lätt puff. Zayev lade sig ner invid träden och såg lätt på valpen. Vare sig om ville eller inte behövde hon sova.

På grund av min inaktivitet så avslutar jag nu rollet. Jag får sådana skuldkänslor för att min fantasi inte räcker till. Så förlåt för att jag tagit upp plats i din tidslinje så länge. D:

Maw D: Lite synd :c Menmen.. Om du känner för att komma tillbaka och fortsätta är det bara att höra av sig c:

Lite besviket gnydde hon när Zayev tog tag i hennes nackskin, men hon lät sig bäras utan problem. Lite tacksamhet kunde hon ju faktiskt visa. Så hon bestämde sig för att hon skulle vara lydig. Åtminstånde ett tag. En liten stund..
När hon blev nedsläppt igen såg hon på honom med trötta ögon. Och när han lade sig ned kröp hon ihop bredvid honom. Sömnen omfamnade omedelbart hennes sinnen och hon föl ner i en djup sömn.

En mystisk dröm tog form, hon befann sig i en dimmig skog, och hon var förvirrad. Visste inte vart skogen slutade, var som fanns i den. Ett tag irrade hon omkring, och paniken tog hennes kropp till fånga. Hon gnydde. Men så fick hon syn på någon. Vem var det? En suddig gestalt. Denne rörde sig bort från henne, ett visst lugn grodde inne i hennes inre. Hon följde varelsen. Ett flertal ilskna skall hördes på håll och hon skyndade på stegen. Försökte ta sig närmare den okända, men avståndet minskade inte, hur mycket hon än sprang. Skräckslaget gnydde hon, ylade i farten för att få främlingens uppmärksamhet. Skallen kom närmare.

[ Zayev kan alltså höra henne gny, och hon sparkar med benen xD ]

Det var med viss lättnad som Zayev såg Deino lägga sig intill honom. Han var inte säker på om han skulle orka ta en strid till med henne. Vem hade kunnat ana att hon skulle bli så tjurig? Han log vagt åt det hela. Den blå placerade huvudet mellan framtassarna och drog en suck. Själv var han ännu för pigg för att kunna sova.

Det gick en stund och valpen hade för en tid sedan somnat. Även om han själv inte fallit in i sömn hade han blivit så avslappnad att många nog skulle kalla det för just sömn. Men ännu var han i vaket tillstånd. Då ett gnyende läte uppstod ryckte det till i Zayevs öron. Han kunde känna hur någon sparkade honom. Med ens öppnades hans ögon. Han vände blicken mot Deino. Rädsla fanns att finna hos henne.
"Shh, shh, shh. Ta det lugnt, jag är här." sade han med lugn röst.
Han svepte med tassen och lade valpen invid sin kind. På så sätt kunde han hålla henne något säkrare, trodde han. Varsamt började han gosa med henne, noga med att inte råka skada henne med sina betar.
"Jag är här." upprepade han tyst för henne.

Trots att Deino inte märkte att Zayev tog hand om henne, förändrades drömmen i mindre steg. Skallen tystnade helt och dimman började långsamt att lätta. Men hon såg fortfarande inte vem den andre var, på grund av det suddiga täcke som dolde varelsens kropp. Hon kisade och stannade upp. Ögonen blev stora. Varelsen hade vänt sig om. Dess blå kropp stod tung mot marken. Ett starkt solsken sken som en spotlight över honom.
Ett minne slet i henne och drömmen skiftade snabbt, helt plötsligt var hon liten igen. Deino, hennes systrar, hennes bröder. De låg runt omkring hennes mor. Hon skulle just berätta en saga. Sagan om drömmen som gudarna sänt henne. Drömmen om ängeln. Deinos far. Gudarna hade fört dem samman.
Drömmen skiftade åter. Nu stod hon framför varelsen igen. Hon förstod, att gudarna hade fört henne till denne, kanske var det det ödet som var bestämt?

Hon vaknade, Zayev hade fört henne närmare. Ett leende spred sig över hennes läppar. Hennes mor hade varit en religös överbeskyddande slyna. Leendet växte, det ordet hade hon hörst användas någon gång för ett tag sen. Vad det betydde visste hon inte riktigt. Men det passade.

" Zaaaayev. Varför sover du inte? " Hon såg upp mot honom och aktade sig samtidigt för betarna. Hon gnuggade sig mot honom och sträckte sedan på sig. Hon var fortfarande aningen trött. Men hon kunde behärska det.
Hon reste på sig och sträckte åter ut kroppen och gäspade. " Ska vi gå på fler äventyr nu? Vem känner du som har krafter? Kan vi inte gå till din grotta? Finns det rådjur i öknen? Är det jättevarmt där? " Hon såg uppspelt på den stora blå.

Sakta men säkert verkade det som om Deinos dröm ändrade karaktär. Hon gnydde inte längre och sparkandet hade upphört. Det dröjde inte allt för länge innan Zayev kunde höra hennes röst. Han såg på henne med det nedre ögonparet.
"Varför sover du inte?"
"För att det ännu är för tidigt för mig att sova." svarade han på hennes fråga.
Han anade att detta skulle ge vissa konsekvenser att han sade så, men den striden kunde han ta senare. Den blå vargen följde Deino med blicken då hon reste på sig och sträckte ut sin smala kropp. En gäspning lämnade henne. Vagt skakade Zayev på huvudet åt henne. Plötsligt kom en helt störtvåg utav frågor på en och samma gång. Det ryckte roat till i hans mungipor. Så nyfiken. Han svepte med tassen och drog med flit omkull valpen innan han förde henne nära sig igen.
"Ni ska sova, fröken lilla. Små valpar behöver sin sömn."
Han kom att tänka på drömmen.
"Vad var det ni drömde om innan? Minns ni det?"

[Herre gud förlåååt!! D: Och förlåt om det blir lite PP mitt i alltihop ._.]