Alla polkas tungor hängde ut och han flåsade då han travade fram.
Hettan var olidlig och han hoppades just nu på regn.
Och på molnen på att dömma så kunde det bli som sisådär någon timme.
Men han var inte här för regnets del, han utforskade bara.

Efter ett tag satte han sig, under ett träd det som det var skugga under, utmattad och hungrid la han sig ned.
Dem hade en konversation i huvuderna, om en av dom tänkte, kunde de andra höra tankarna. Vilket var bra om man var tvungen att vara tyst.
Likaså styrde alla tre kroppen, och ibland kunde de se konstigt ut när alla vela olika saker. Det kunde bli slagsmål, det syntes på deras halsar. Men de delade smärtan, så alla tog stryk av det.

Vänstre huvudet "Vi är inga kannibaler!"
Högra "Klart vi är, vi har dödat så många, och ätit av deras kött"
Vänster "Du har det, inte jag"
Höger "Vi delar samma kropp, det jag äter, äter du"
Vänster "Ditt kräk!"
Mitten huvudet "kan ni sluta! jag blir trött på er"

och så fortsatte konversationen ett tag, och de sltade med att de vart irriterade på varandra och började att hugga varan, de var vana smärtan. Så de gav inte ifrån sig något ljud av att det gjorde ont.

Då molne kommit närmare sluta deras bråk, och det slutade, en en gång, med att deras vita päls var förfläckat med blod.
och de hade ont, men visade det såklart inte.

Högra "Någon är nära, jag känner det på stanken"
Vänster "Du har nosen alldeles för nära munnen"
Det högra huvudet morrade ilsket.
Mitten "ja någon är nära, och det skulle inte vara fel med lite sällskap. ni två är helt hopplösa!"

Som alltid sken solen sken ihärdigt på öknen nedanför. Gamarna cirkulerade lågt bort och påminde mer om ett par prickar än om fåglar. Likaså gick deras rörelsemönster att ta miste på. Zayev slet blicken ifrån himmelen. Stackars sate. Vem eller vad det än var som hade gamarna cirkulerade över sig kunde inte vara långt ifrån döden. Kanske var det en varg som hade förvillat sig bland öknens förrädiska omgivning eller ett bytesdjur som kommit ifrån sin hjord. Hur som hur var denne någon bortom räddning om det inte skulle ske ett mirakel.
Den blå hukade sig och lapade i sig det kylslagna vattnet. Det var inte lika kallt och friskt som det vatten som rann i skogarna, men i öknen var det mer än nog att släcka törsten med. Han kunde skatta sig lycklig att här ens fanns vatten. Med vatten droppande ifrån hakan höjde han blicken och drog en blick över oasen. Azazel låg och sov i skuggan som en utav palmerna kastade. Zayev slickade sig om nosen och började röra på sig. Även om han kanske vakade lite noggrannare över fakargen var han inte hans far. Det fanns ingen anledning för någon utav dem att han konstant höll vakt. Utöver det, vem skulle våga smyga sig in i Devils revir och göra honom illa?

Oasen var lämnad bakom, men ännu fanns det nog med vätska i marken för att ett fåtal lägre träd skulle växa här och där. Vid revirets gräns fann Zayev en okänd doft som kom med en svag vindpust. Den hade inte kommit i riktning från reviret men det var nära nog. Med bestämda steg började den blå i lagom takt röra sig mot den främmande doften. Det hade inte tagit honom allt för lång tid innan han fann en vit varelse sittandes inunder ett utav de högre utav de låga träden. Han stannade upp. Någonting stämde inte helt. Vad Zayev såg var en kropp med allt för många huvuden. Med enorm vaksamhet gick han närmare.
"Hälsad främling." sade han återhållsamt och stannade upp på ett säkert avstånd ifrån främlingen.

De pratade inte med varandra under en lång tid.
Och strax där efter kunde de se att en främling vars kroppsbygnad var en aning hotande om de skulle bli slagsmål.

Denne hade hällsat, bäst att göra det samma för att inte reta upp honom.
"Var hälsad" Svarade det mittersta huvudet.
De reste sig upp och gick allt närmare denna främling, han var inte rädd av sig. Aldrig visade han rädsla för någon. Det hade hans lossas far lärt honom som ung.
Visserligen var han ung nu också, men då han fick lära sig det var han bara en liten valp.
Solen värmde bra och han kände hur något bubblade inom honom, var det blodet? eller var de krafterna som spökar?
Det han inte vet är att han har krafter, han hade fått reda på av sin riktiga far då han bara var nästan nyfödd att han bar på en förbannelse.
Den skulle brytas om han dödat en av sina egna, och det hade han gjort. Men han hade inte upptäckt dem en.

Huvudet i mitten hade talat. Zayev undrade om de andra två också kunde det, om det fanns tre hjärnor sammanlagt eller om de endast var utväxter. Tanken försvann dock fort när främlingen gick närmare. Varnande morrade den blå till. Inte närmare än så. Vad det än var för en varelse med tre huvuden skulle den definitivt inte komma närmare nu. Själv hade han hållit avstånd utav en anledning.

Polka stannade till och kollade på honom med sina sex ögon, det högra huvudet morrade tillbaks men det mitttersta naffsade till det högra då det hände. En varning att så gör man inte.
"Du får ursäkta min bror" Han log lite vagt och studerade denjättelika blå vargen med respekt. Denna varelse ville man inte hamna i slagsmål med.

Huvudet till höger morrade tillbaka och raggen reste sig hos Zayev. Dock fanns det ingen anledning till egentlig oro då huvudet i mitten tillrättavisade det morrande huvudet. Den blå kastade misstänksamma blickar på alla huvudena. Det i mitten hade kallat ett utav de yttre för bror. En ovanlig mutation kanske? Han försökte minnas om han hade hört talas om flera vargar smälta samman och bli en, men kunde inte påminna sig om det var så.
Zayev nickade för att bekräfta att han godtagit ursäkten.
"Jag vet inte vad ni har för ärende här i öknen, men jag råder er att inte vandra längre in. Ni är redan farligt nära Devils revir."
Det fanns ingenting otrevligt i Zayevs röst, endast en varnande och allvarlig ton.

Zayev nickade ännu en gång.
"Jag medger att det inte är lätt att alltid veta var revirens gränser går. Jag är bara glad att ni godtar det jag säger istället för att försöka provocera fram någonting."
Han började röra sig bort mot Numoorislätten för att söka finna någonting att jaga. Han var osäker på om han verkligen vågade vända främlingen ryggen, men utav det lilla han sett trodde han sig kunna lita så pass mycket på honom. Men för att vara på en säkra sidan höll han öronen på helspänn utifall att det skulle hända någonting.

"vänta lite!"
Utbrast han, men ångrade sig sedan av hans tonfall..
han harklade sig "Jo.. den här flocken, inte heter den väll Devils?"

Zayev stannade upp då främlingen talade. Han vände sig om med ett förbryllat uttryck i ansiktet.
"Det gör den?" svarade han förvirrat.
Vad spelade det för roll?

han harklade sig igen och sa lungt "Jo.. det är såhär att jag söker en flock som jag skulle vilja gå med i.. och jag undrar om du kan berätta lite om Devils?"
Frågade han med ett litet leende.

Zayev fick snart svar på sin fråga. Uppmärksamt lyssnade han till det den trehövdade sade. Berätta lite om Devils.
"Vad vill ni veta? Och hur mycket information hoppas ni få ut av mig?"
Han var misstänksam när det kom till frågor som rörde flocken. Visste inte vilken information som kunde användas till någonting. Så vitt Zayev visste kunde främlingen lika gärna vara en spion.

"jag skulle vara ytterst tacksam om du så bara sa om det var en bra flock eller inte"

Ville den vita veta om det var en bra flock?
"Den har nog sina brister, men jag anser att det är en bra flock."
Den var långt ifrån perfekt, och hans ideal stämde nog inte helt överens med resten av flockens, men det var hans familj.

Nu avslutar jag det här~

AVSLUTAT