[Reserverad för Zarec.]

Skymningen hade lagt sig över den för hanen okända slätten. En ny plats som han aldrig förr hade satt sina tassar på. En plats som han kunde tänka sig var full med liv, men det var ett stillsamt sådant. Ett liv som kanske inte syntes och hördes så mycket, men visst fanns det där. Det genomsyrade hela platsen. Han kunde ana de i marken, i luften... Inte för att han hade några speciella krafter som tillät honom att göra det, endast för att han kände naturen så pass bra att han visste att det inte kunde vara ödsligt här.
Dock hade han ännu inte sett en annan varelse på denna slätt förutom den lilla musen som vettskrämt hade rusat förbi hans tassar. Han hade låtit den löpa, det fanns ingen mening med att jaga såna små djur. Dessutom var han inte särskilt hungrig heller, vad fanns det då för mening med att döda? Ingen, ingen alls.

Stegen som förde hanen framåt var aningen tunga. Vinden drog svagt i den blåa manen. Den svarta kroppen var kraftig, under huden dolde sig muskler som spelade då han rörde sig. Och på hållningen kunde man se att han var en hane som var stolt. En del hade sagt majestätisk. Och visst passade det honom bra, med tanke på vem han var.
Aamon, ledare över Andheraa.
En flock med ett mäktigt förflutet, men nu mera endast spillrorna av förfädernas dåraktighet. Bortglömda och isolerade. Men det skulle bli ändring på det. Det var därför som han nu var här, det var därför han vandrade. Världen skulle få veta att Andheraa existerade och Aamon var på jakt efter vargar som kunde tänkas ansluta sig till dem. Vargar som var som han. Lawarer.
Så även om stegen var aningen tunga så var de också beslutsamma.

[Asså, förlåt för att jag inte svarat, märkte inte förren nu att du redan hade skapat rollet ^^'']

Han gick med långa, stolta steg. Kvällssolen färgade hans annars kritvita päls lite gult, och de gyllengula tecknen blev en aning starkare.
Slätten låg till synes öde, trots den växtlighet som skapats av den nykomna våren. Visserligen färdades några fåglar över himlen, men annars verkade det som om han var den enda varelsen som rörde sig i området. Samtidigt kändes det som om det inte var så, det kändes helt enkelt konstigt att ingen annan sökt sig till denna slätt när den var som frodigast. I alla fall betesdjuren borde tycka om det.
Han hade vandrat ensam ett tag nu, kanske stött på en och annan individ ibland, men aldrig några längre möten den senaste tiden. De senaste dagarna hade han inte stött på någon.
Den gula blicken drog fram över slätten, och stannade till när någonting blått nådde den. En svart och blå varg? Så han var visst inte ensam ändå.

Han styrde stegen mot främlingen, och började charmen omsluta honom, bara en aning så att han skulle verka trevligare. Det borde räcka.
"Goddag," log han åt den andre, som fortfarande var ett tiotal meter bort.

[Jag. Har. IT. *facepalm*]

Blicken fångade något en bit ifrån honom, och då ögonen vändes ditåt kunde han skåda en varg. Vit och gul till pälsen verkade det som. Raka motsatsen till hans egna färger. Och han stannade upp, granskade denne på avstånd och märkte väldigt snart att det verkade som att denne var på väg emot honom. Så återigen började benen att föra honom framåt, denna gång mot den främmande vargen.
När de kommit närmare varandra klingade ett ord genom luften. Om det hade varit tidigare hade han inte förstått det, men nu gjorde han det. Det var någon sorts hälsningsfras, han hade hört den tidigare. Av en del vargar som han hade mött. Så även om de inte hade kunnat förklara exakt vad ordet betydde för honom så hade han listat ut det på egen hand. Och det var väl inte mer än rätt att hälsa tillbaka.
"Namastë," sade han med en djup stämma samtidigt som han stannade upp. De blåa ögonen granskade den främmande vargen och Aamon undrade hur detta möte skulle fortskrida. Med all sannorlikhet skulle det bli mycket likt de andra mötena han hade upplevt under sin resa och det bekymrade honom. Att inte kunna kommunicera, det var ett stort problem. Större än han hade kunnat ana. Enda sedan han hade lämnat reviret och vandrat in i Numoori hade han haft det väldigt svårt. Och han hade sakta börjat inse att han måste lära sig detta främmande språk för att kunna lyckas med sitt uppdrag. Så samtidigt som han inte direkt såg fram emot nya möten längade han även efter dem. Det var ju enda sättet som han kunde lära sig detta språk på.
Så nu väntade han, lyssnade ganska uppmärksamt på vad denna andra varg skulle säga. Ifall det var några ord han kände igen eller ifall det skulle vara totalt nonsens i hans öron. Han hoppades innerligt att det var det förstnämnda som skulle stämma.

[Det gör inget, nu har du ju svarat så ^^]

[Förlåt för det sega svaret.. kämpar verkligen med att bli aktiv D: Men aja, de här två blir ju Sverigeflaggan tillsammans ^^ *apropå ingenting*]

En rynka uppstod mellan hans ögonbryn när främlingen hälsade. Visserligen förstod han innebörden av ordet, en sorts hälsningsfras, men språket det tillhörde var för honom helt främmande. Sa främlingen det för att han inte kunde det numoorianska språket eller för att denne gillade att använda ord från sitt modersmål? Att inte veta säkert störde honom, inte allt för mycket, men fortfarande. Kanske han bara ville retas lite med honom.
"Vem är du?" Han log fortfarande, och huvudet vippade smått charmerande på sned, men han gick rakt på sak. Han ville veta vem främlingen var.

Leendet på hans läppar lämnade inte allt för ofta hans ansikte. Han ville ge charmen en så fast grund att stå på som möjligt, och ett leende var för det mesta den bästa lösningen. Även utan charmkraft verkade vargar mycket trevligare om de log.
Hans blick drogs lite snabbt ner till främlingens tassar, nästan neonblått färgade, men det var inte den ovanliga färgen som drog till sig hans blick. De glödde, som om de var glödande kol i en blå nyans. Ögonen drogs tillbaka till den andres ansikte, och försökte söka ögonkontakt.
Han kunde inte låta bli att undra hur klorna kunde glöda. Det var helt enkelt inte naturligt.

Det var med en smått misstänksam blick som Aamon granskade den andre, samtidigt som han mycket noggrant lyssnade till orden som lämnade den andres mun. Han hade hört dem förut, och han visste ungefär vad det betydde. Det var en fråga, en undran som rörde honom. Kunde det gälla hans namn? Sist han hade hört orden så hade det varit om just hans namn, så det borde vara det även denna gång.
"Aamon," svarade han samtidigt som tankarna rusade genom hans huvud. Han måste ställa samma fråga tillbaka, men hur skulle han lyckas med det? Att upprepa meningen var ingenting som han tänkte på eftersom att han inte riktigt visste vad den betydde. Men ett ord hade han lärt sig, och det var "du". Ett ord som syftade till den andre. Så kanske han skulle lyckas få fram sin vilja genom att säga det med en väldigt frågande ton?
Det var värt ett försök.
"Du..?" Ordet kändes konstigt, främmande i hans mun. Att han talade ett språk han inte kände till måste höras, eftersom att uttalet inte heller stämde riktigt. Och med tanke på det korta uttalandet så måste det vara ganska uppenbart att Aamon inte visste riktigt vad han talade om. Eller åtminstonte inte kunde språket vidare bra.

[Kortis, men noll fantasi. -.-]

Antingen var främlingen en nybörjare inom språket, eller så hade han bara gissat sig till ordet 'du' genom att ta det sista ordet ur Zarecs egen mening. Det kunde varit vilket som, men att denne Aamon inte var van att tala det numoorianska språket stod klart. Orden passade inte riktigt in i hans mun.
"Jag heter Zarec." Han valde att säga hela meningen istället för bara sitt namn, av någon anledning. Kanske för att han ville se om den blåmanade kunde lära sig fraser snabbt.

"Vad gör du här?" Han log mot honom. Skulle denne Aamon förstå vad han menade? Han såg menande runt omkring sig, i ett försök att visa. Det kunde bli ett intressant möte, kanske till och med roande att se hur den andre skulle försöka förstå och svara.
Främlingen var av en främmande ras, men han antog att det kanske inte var särskilt konstigt att han aldrig mött en sådan tidigare. Det fanns väldigt många raser i landet, och vissa spenderade inte ens den mesta tiden i de mer välkända delarna av landet, så att ha missat ett fåtal var inget speciellt. Många raser korsades ju numera också, men han hade aldrig sett någon med glödande klor.

Han förstod vad som sades, han hade hört meningen förut. Och varje gång var det med ett nytt ord på slutet. Det var det dessa vargar sade när de presenterade sig, eller avslöjade sitt namn. Och denne hane bar namnet Zarec, så mycket kunde han lista ut utan några större problem. Men sedan blev det svårare.
Han lyssnade till nästa mening, en fråga att döma av tonarten i rösten. Och den verkade också ha något att göra med honom för han uppfattade att ordet "du" var med i meningen. Men resten var utanför hans kunskap. Han granskade den andre då denne såg sig omkring med en menande blick. Som om han försökte visa vad som menades. Var det en fråga gällande omgivningen? Nej, då skulle inte ordet "du" ha varit med. Vad gällde det då? Kunde det vara vad Aamon gjorde här? Ja, det var det nog.
Det var med en smått ansträngd min som han funderade över vad han skulle svara, letade igenom det lilla ordförrådet han hade.
"Vandrar," sade han slutligen och blicken som fundersamt hade vänts bort vändes tillbaka mot den ljusa hanen. Han var nöjd med sig själv, men lät det inte synas på utsidan. Han hade faktiskt lärt sig en liten del av det språk som först hade verkat helt omöjligt att förstå. Men det var inte omöjligt, det hade detta bevisat. "Vad gör du?" Samma fråga ställdes tillbaka då Aamon hade snappat upp orden för att lära sig av denne främmande hane. Han ville kunna språket, det var ett måste för att hans ras och hans flock skulle kunna göra sig ett namn i Numoori. Med hindin skulle de inte komma långt.
Han granskade hanen medan han väntade på ett svar, den ljusa kroppen med de gula tecknen. Ett charmerande leende, en charmerande blick... Ögonen slöts kort då han lade märke till det. Men eftersom att han inte kände sig särskilt dragen till denne Zarec så kanske det bara tillhörde hans personlighet. Nog var det aningen dumt av honom att anta att denne hade en charmkraft, men man kunde såklart aldrig vara nog försiktig.

[Haha, bara så du vet är raganor och trolldom lawarers största svaghet. Och raganor brukar även ha charm och illusion som kraft så har tänkt att Aamon inte heller är förtjust i de krafterna ;D]

Han höjde ett ögonbryn åt främlingen, men som sagt försvann inte leendet. Denne Aamon hade försökt härma honom i frågan, men glömt det sista ordet i meningen. De svenska orden passade inte riktigt in i den andres tal, och det stod helt klart att han inte förstod allt Zarec sa, även om han troligen förstod innebörden.
"Du menar vad jag gör här?" Han kunde inte låta bli att påpeka det, för utan det ordet lät meningen konstig. Dessutom var det ganska roande att påpeka den andres fel, men han lade över lite charm i fall att han skulle ta illa upp.

Han kastade en snabb blick omkring dem. Slätten låg till synes lugn.
"Jag antar att jag vandrar jag med, precis som du. Nu när våren har kommit längre norrut har jag lämnat de södra områden jag tillbringat vintern vid. Varifrån kommer du, främling?" Han blickade ut mot grässlätten, och hade valt att ta meningen mer komplicerad än det han sagt tidigare. Ingenting svårt för någon som kunde språket, men för en nybörjare kunde det säkerligen bli lite svårare. Det skulle bli kul att se hur den andre redde ut hans svar.

[FÖÖÖÖÖRLÅT för kort och supersegt svar, är så himla död på Zarec D: ]

[Det är lugnt 8D btw, har Zarec på sin charmkraft eller inte? xD har typ glömt och orkar inte läsa allt det gamla... D; och mitt inlägg blir nog också kort, är helt död i huvudet xD]

Det var många ord som kom ur den andres mun denna gång. Och Aamon försökte lyssna, han ansträngde sig verkligen för att förstå vad den andre sade, men det var inte så lätt. Han kunde inte alla orden, han förstod dem inte, vilket gjorde att han tappade bort sig vad den andre sade och därmed missade ord som han förstod också. Och detta resulterade i att när främlingen hade pratat klart så stod Aamon tyst och endast såg på honom, samtidigt som hans hjärna jobbade på högvarv då han försökte reda ut vad som egentligen hade sagts. Och slutligen kom han fram till att han hade hört ordet "vandrar", så främligen måste mena att han gjorde samma sak som Aamon. Det verkade åtminstone mest troligt. Men resten förblev en gåta.
"Kṣamā karēṁ, lēkina maiṁ samajha nahīṁ tuma kyā kahanā." Aamon visste inte vad han annars skulle göra. Visst, den andre kunde säkerligen inte förstå honom, men han var ju tvungen att säga något. Så då fick det bli på hindi, det språk han kunde.

Översättning; Ursäkta, men jag förstår inte vad du säger.

[Hahah, den är på, men inte mycket c; Alltså, förlåt att det blir så korta inlägg med Zarec, har tappat all fantasi med honom senaste tiden D:]

Han fnös åt att den andre när den uttalade en massa konstiga ord. De var i Numoori, inte någon annanstans. Varför försökte den andre tala på sitt eget språk? Var man i ett land, var man inte mer än skyldig att tala det språk andra där använde. Den blåsvarte måste ju vetat att han inte skulle förstå, och inte heller ville förstå det språket. Var man i Numoori, borde man tala det språk som talades där. Dessutom, lite borde han väl kunna då han faktiskt kunnat svara på flera av hans frågor.

"Du förstår väl att jag inte vet vad du säger?" Han kunde inte låta bli att se lite irriterat på Aamon. Aamon? Vad var det för namn egentligen? Det kändes som om det kom långt borta, från en plats med ett annat sätt att tala. Självklart kom det från en plats där man talade annorlunda, det visade ju främlingens konstiga språk.

[Rekordkort... förlåt D:]

Nej, Aamon förstod inte. Han förstod inte nog bra för att kunna förklara det, och han förstod inte nog bra för att kunna tyda vad den andre sade. Han förstod helt enkelt inte mer än enkla ord som han hade snappat upp under sin vandring och han var väl medveten om vilket handikapp det medförde. Han kunde inte samtala med andra, han kunde inte sprida ordet om Andheraa och han kunde inte stifta nya bekantskaper. Han kunde helt enkelt inget göra, vilket ledde till att han kände sig fast. Som om han vore fångad av detta nya land och alla dess invånare som talade ett så underligt språk. Men han hade redan förstått att det var han som skulle vara tvungen att lära sig efter dem, då de mest troligt inte skulle ta efter honom. Han var ensam. hur många var inte alla dessa andra utanför Det okända? Det måste finnas tusentals vargar i Numoori, vilka alla talade detta främmande språk som det verkade. Självklart var han tvungen att lära sig det.

Det var med en smått fundersam blick som han såg på den främmande hanen. Zarec som han visste hette. Så mycket hade Aamon lyckats förstå. Men nu visste han inte vad han skulle svara. Så han var bara tyst, och såg på den andre.
Han önskade att det fanns något sätt som han kunde lära sig detta främmande språk på, ett sätt som gick snabbare. Att han kanske kunde finna något som kunde lära honom allt detta. För som det såg ut just nu givk inlärningen allt för sakta. Han var tvungen att lära sig fortare, annars skulle denna resa ha varit förgäves. Eller, kanske inte, men han började känna en viss frustration över att inte kunna göra sig förstådd på något vis.

[Vet att vi har pausat, men fick sån rollspelslust så kunde inte låta bli att svara ;D]