Vintern hade kommit och gått, men trots det låg det fortfarande snötäcken vilande på trädtopparna och marken var täckt med frost. Skogsdjuren som bodde här i skogen letade efter mat eller skydd för blåst eller regn, som kommer då och då. Men just idag var det kväll och månen skymtades uppe på himlen, och det var lugnt och stilla, men det låg i luften att det kunde slå om till blåst eller regn vilken minut som helst.

En ensam vacker svart tik går över den frosttäckta marken, på ena skulderbladet syntes ett ärr, men även på hennes nosrygg, och i hennes ansikte vid hennes ögon löpte två måntatueringar som nu glödde svagt på grund av månen, hennes ögon var bärnstensbruna och den svarta luggen föll mjukt över ögonen.
Hon ser sig omkring och funderar smått över vad som hade hänt, hon är glad över att ha blivit medlem i Cierzo flocken, hon kunde inte låta bli att le åt det. Men hennes tankar gick till Malgelir, hennes älskade som hade följt med henne hit, hon ger ifrån sig en djup suck. Hon hade inte träffat eller sett honom på länge, hon saknade honom och är orolig att det hade hänt honom någonting.

Hon går vidare och klipper lite med öronen vid ljuden av prassel i buskarna eller olika ljud för skogsdjuren. Hon sveper lite med svansen och hon hörde sedan månens röst som viskade till henne om en varg som var i närheten. Hon lyfter lite på huvudet och ser sig omkring, hon kunde uppfatta en vargs doft, men det var inte från någon hon känner, hon styr stegen mot vargens doft i ren nyfikenhet på vem det är..

(Paxat till Zarec)

Den kritvita pälsen glänste och fick en svag blåaktig ton när månljuset spreds ner på hanen. Hans klor grävde sig in i barken, fick honom att stå stadigt och inte ens vingla till när nattvinden slog mot honom uppe bland träden. Han stod på en björks gren, en björk omgiven av granar och tallar, utan ett enda annat lövträd i närheten. Det var konstigt det där, hur ett enda litet frö kilometer bort kunde förflyttat sig dit och slagit rot bland träd så olikt den själv. Från att en gång varit en av många likadana, till att bli den enda av sitt slag bara av att förflytta sig några kilometer.
Zarec släppte taget om grenarna och kastade sig mjukt ner på den frostklädda marken. Han råkade stöta till en gran på vägen ner, vilket ledde till att ett lager snö föll ner tillsammans med honom. Med en lätt ruskning föll snön av hans päls.

Han lyfte huvudet, vädrade i den kalla luften. Doften av varg nådde honom, doften av en varginna för att vara mer exakt. Ett flin spreds i hans ansikte, han hade inte mött någon på några dagar, och skulle inte ha något emot att få prata en liten stund. Charmen sattes på, lät hans råa flin bli ett välkomnande leende, och en lätt, nästan omärkbar illusion lade sig på hans tassar, suddade ut smutsen de samlat på sig under de senaste dagarna.
Han fortsatte gå, och längre bort uppenbarades en svart hona som var på väg mot hans håll. Kunde det vara så att hon medvetet valt att gå mot honom?
"Goddag."


[Bara undrar, får Zarec försöka charma henne? xD]

Hon betraktade omgivningen medan hon går, hon funderade hur skogen ser ut under dess glansdagar, med värme och grönska. hon ler smått för sig själv och klipper med öronen, månens viskande röst hördes hela tiden, och det kändes lugnade och tryggt med månens röst. Hon stannar upp när den okända vargens doft blir allt starkare och hon slickar sig om nosen och ser sig omkring.
Hon hörde ibland då och då trädgrenar som gav vika för snön och snön rasade ner på marken. Men det bekymrade henne, inte just nu.
Hon får snart syn på en vit varg framför sig och märkligt nog känner hon genast en dragningskraft till vargen, varför visste hon inte, och det gjorde henne en aning förvirrad. När vargen hälsade så ler hon ett blygt men milt leende mot honom, tatueringarna i hennes ansikte glödde starkare nu och hennes bärnstensbruna ögon försökte få kontakt med den andre. - Goddag själv främling. främlingen gjorde henne nyfiken och hon ville veta vem han var och varför hon kände den här konstiga dragningskraften.

(Jadå, han får försöka charma henne :) )

Hans leende blev större när han insåg att charmen fungerade på henne, i alla fall till en del. Intressant. Han skulle inte ha emot att få se en hona bli kär i honom igen, det var en roande känsla även om deras kärlek bara berodde på charmen.
"Och vad kan du heta, sköna?" Han kallade henne för sköna med ett sådant tonfall att orden flöt samman i meningen och inte lät komplimangen stå ut jämfört med resten av orden. Ordet lät så lätt och ärligt, även om han egentligen inte hade tittat på henne särskilt noga.

Han såg in i hennes klara, bärnstensfärgade ögon, fortfarande leende. Det var inte ofta det där leendet inte var på i andras närhet. Hans blick såg intresserad ut, som om han verkligen ville veta mer om henne och verkligen brydde sig. Inte särskilt kärleksfullt - det skulle verka konsigt innan de sagt utbytt mer än varsin mening till varandra. Han skulle vänta lite till. De senaste åren hade han utvecklat en bra skådespelartalang när han använt charmen, allt för att dölja det grovaste i den. Dessutom hade han hjälp av sina båda krafter.
Charmen började värmas upp, ökade långsamt, förhoppningsvis omärkbart.

Hon rodnade svagt när han kallade henne sköna, hon visste inte varför men hon gillade att han kallade henne det. Hennes blick möter hans och hon slickar sig om nosen och ler blygt och lite charmigt mot honom. - jag heter Deianeira, men kallas för Eria eller Eira. Hon klipper med öronen och trots månens viskningar i huvudet så kopplade hon bort dem, för hon är nyfiken på den här vargen. Hon är ny i det här landet eller ja relativt ny men hon har inte träffat många andra vargar alls förutom sin nye ledare Tocho. - och vad är ert namn främling? Hon ser på hans leende, ja hon följer honom med blicken och hon fick känslan av att vilja vara nära honom, att få borra ner nosen i hans päls, hon ruskade på huvudet åt tankarna, vad är det med henne? Så känner hon bara för mal, och den här vite främlingen hade hon ju just träffat. Men hon gick inte och hon kopplade bort tankarna, just nu är hon väldigt nyfiken på den vite främlingen...

Så han älskade när de började bli 'kära'. Det var en konstig känsla inom honom när han visste att han lurade dem så grovt, en känsla av att vara road, samtidigt som han visste att det han gjorde var enligt många ett av de värsta brott man kunde göra - att krossa någons psyke genom att låtsas var någonting annat. Kanske var det just det att han visste om det som gjorde det så roande.

Hon frågade om hans namn. Ibland när han fick den frågan ville han säga en så fjantig grej som att benämna sig själv som 'drömprinsen'. Det hade varit ganska roligt, att se deras min, men i många fall skulle de nog inte ens lägga märke till att han kallade sig själv för någonting så konstigt, utan bara vara hypnotiserade av charmen.
"Folk brukar kalla mig för Zarec," sa han samtidigt som han tog några steg närmare henne och visade tänderna i ett större leende. Kanske att visa tänderna vanligen skulle uppfattas som aggressivt, men på honom blev det bara... charmigt.
Han granskade henne noggrant. Charmen började ta sig in över henne, det var tydligt och med bara en tanke lät han charmen sakta av lite i sin ökning, men den ökade fortfarande. Kanske det inte var så smart att chocka henne med allt för mycket charm på en gång innan hon vant sig.

Hon kunde inte sluta titta på honom, han är så snygg, så ... annorlunda, när han ler större så ler hon tillbaka, nu mer öppen och varmare, inte det blyga försiktiga leendet. Hon sveper med svansen och klipper med öronen. - Trevligt att träffas zarec. Hon reser sig upp upp och tar några steg närmare honom, men hon håller sig på ett respektfullt avstånd tills vidare. Hon ruskar på huvudet, viskningarna i huvudet blir allt mer outhärdliga och hon börjar bli allt mer irriterad på dem. - Tyst med dig väser hon lågt till sig själv, men det var för att tysta viskningarna i huvudet, inte för att det hjälpte så mycket. Hon kastar en irriterad blick upp mot månen och suckar sedan tyst. Men en till tanke gnagde i hennes huvud om Mal, men hon ville inte tänka på det nu... hon riktar blick mot Zarec igen och ler igen. - Är du härifrån Zarec? hon klipper med öronen och tar ytterligare ett steg närmare honom.

Vid hennes viskning fick han en förvirrad rynka mellan ögonbrynen och hans stora leende blev lite mindre och mer mjukt. Han hade inte uppfattat vad hon sagt, kanske det var en inre röst som talade. Kanske den rösten sett förbi charmen och hon tystat ner den? Han hade ingen aning.
"Det beror på hur man ser det. Jag är inte född här, och är inte uppvuxen här heller. Dock har jag spenderat många dagar vandrandes omkring, och har tillbringat många dagar och nätter häromkring."
Han tog ett djupt andetag, andades in hennes doft. Varje vargs doft var unik, och han försökte alltid lägga doften på minnet för att undvika att stöta på sina 'offer' efter hans lilla lek. De brukade inte vara särskilt glada då. Någonting i den här tikens doft kände han igen, han hade inte stött på ägaren av den doften personlighet, men han hade känt den på ett flertal andra vargar. En doft av en hane, inte någon de tillbringade varje dag med men som de kände någorlunda väl.

Troligen en ledare.

Han hade stött på ett flertal med den hanens doft med sig innan, och han visste inte vad han tyckte om den. Första mötet med den doften hade varit med den rosa, den sköna och älskade, sedan hade han mött person efter person som tillhört den flocken, Cierzo. Fallulah. Violet. Black. Och nu Eira? Tillhörde hon också den flocken? Varenda person han stött på ur den flocken hittills hade blivit ovän med honom.
Men det var ju inte säkert att hon tillhörde den flocken.
"Berätta om dig själv." Han lade till lite mer charm igen för att försöka få henne att berätta så mycket som möjligt.

hennes tatueringar glödde allt mer starkare och hon kunde känna månens energi strömma igenom kroppen, men hon ignorerade rösten. Hon trodde inte på att Zarec ville något ont, hon ler emot honom och lyssnar med han pratar. - Det låter väldigt roligt att få bara vandra omkring utan planer. Hennes ögon hade även börjat få en annan glimt i ögonen, en svag glimt av känslor, hon kunde inte styra sina tankar, känslorna som hade börjat komma. Allt annat glömmer hon för tillfället, i hennes ögon finns bara hon och Zarec och ingen annan. När han frågar om hon kan berätta om sig själv så kommer tveksamheten tillbaka. vad skulle hon säga? han kanske inte ville veta hennes livshistoria precis. Hon klipper med öronen och ser på honom igen. - Okej, jag kommer från ett land långt härifrån, min flock var renrasiga månvargar, hon tystnar där, att hon sa var berodde på att de blev alla dödade men hon hoppades att någon kanske hade klarat sig undan, hon fortsätter sedan, - jag är alltså en månvarg, mina krafter är månenergi, jag kan höra månens viska till mig och använda dess energi i strid, men jag kan inte använda energin under dagtid. Hon tar en paus och rynkar pannan en aning, skulle hon berätta om Mal? Men om hon gjorde det så kanske zarec gick iväg och det ville hon inte, men tankarna ville inte lämna henne ifred men hon försöker dölja det genom att se på honom och hon ler mjukt - jag tillhör flocken Cierzo, men jag är rätt så ny inom den flocken.. Hon skrattade till och får en charmig glimt i sina ögon. - kan inte du berätta om dig själv?

Så hon var från Cierzo trots allt. Varför kändes det som om alla var antingen flocklösa eller Cierzomedlemmar? Den flocken höll på att växa sig stor, och han retade upp medlem där en efter en. Det var kanske inte det smartaste att reta upp en hel flock.
Hon kunde inte använda sin månkraft under dagen? Det var bra att veta, om han senare valde att knäcka charmen var nog det smartaste att vänta tills solen stigit upp igen och hon inte kunde använda krafter mot honom.

"Finns det verkligen någonting att säga om mig? Jag växte upp i en flock utanför Numooris gränser, och vandrade sedan till det här landet när jag tröttnade på min barndomsflock." Så kunde man ju också se på saken, att han valde att gå och inte att han blev utjagad. "Sedan dess har jag helt enkelt vandrat omkring. Min kraft är illusion," sa han. Han valde att inte nämna charmen, det skulle varit ett stort misstag, det var han säker på. Då skulle hon definitivt förstått.
Han lade huvudet på sned. De där märkena på henne lyste. Konstigt, men han visste inte så mycket om hennes ras. Kanske de lysande märkena betydde något eller hade någon speciell egenskap, men det var annorlunda.

[Yey, Zarec fick med det här inlägget 100 i status! =D]

Hon ser hela tiden på honom och flyttar sig närmare honom, hennes ögon ser förälskade ut och hon var tillräckligt nära för att nästan röra vid hans nos, men hon gjorde ingenting sånt, hon väntade, ville inte skrämma iväg honom, men det var något annat som hindrade henne också, eller snarare någon. Men hon ser in i Zarecs ögon och ler mjukt. - det måste vara en väldigt bra kraft. Hon hade själv aldrig sett eller mött någon med illusions kraft, så själv kunde hon inte säga något om den. Hon märker att han tittar på hennes tatueringar som nu lyser starkt. - Är det något fel? Hennes röst blir osäker, hon blev rädd över att hennes tatueringar skulle skrämma iväg honom. Hon sveper lite med svansen och ser osäker men samtidigt förälskad ut på honom.

(Grattis :D)

Han skakade på huvudet, fortfarande leende. Det där leendet verkade alltid vara fastklistrat på hans mun. Hennes tecken var annorlunda, men fortfarande ganska klädsamma och passande. De liknade inget han sett innan, men det betydde inte att de inte var vackra. De skapade en intressant blå kontrast mot den kolsvarta pälsen.
"Inget, jag bara tittade på dina blåa tecken. De är väldigt vackra... Har de något att göra med din kraft?" Att veta mer om hennes kraft var en fördel om han senare valde att stänga av charmen, då han troligen skulle bli attackerad av en ilsken, svart tik.

Han såg lite snabbt in i hennes ögon, men tittade snabbt ner på backen igen. Charmigt, lite osäkert. Försiktigt höjde han blicken igen, "vågade" sig åter möta hennes blick. Kärleksfullt. Han var väl medveten om hur nära hon var, och ville egentligen sträcka sig fram några centimeter och kyssa henne, läppar mot läppar. Men det var inget smart drag än, några ordbyten till så skulle han kunna göra något sådant. Kanske till och med efter hennes svar på hans fråga? Han visste inte än, utan lät det bli som det blev. Det blev mycket intressantare att improvisera.

[Huh, jag skulle egentligen plugga geografi idag... och tyska. Istället sitter jag vid datorn och skriver xD]

Hon klipper lite med öronen och ler varmt, mjukt mot honom igen. - ja det kan man väll säga att de har. hon slickar sig om nosen och börjar gå runt honom, samtidigt som hon höll hela tiden blicken på honom, hon låter nästan sin kropp möta hans men det inte riktigt ändå. han ser hans kärleksfulla leende och hans charmiga blick och det går en pirrande känsla genom hennes kropp. Hon sveper lite med svansen och ler sött emot honom, hon visste inte hur hon skulle förklara hur tatueringarna glöder och sånt. - Det är lite svårt att förklara men, jag kan säga att det beror som sagt på månen. Hon ruskar irriterat på huvudet när månens viskning tränger sig fram i hennes huvud igen. Hon ler ett retsamt, busigt leende och sträcker fram huvudet och nafsar hon lätt på manken, men gjorde inget mer än så.

(hehe, kommer ihåg när man läste tyska och geografi.. det var inte det lättaste tyckte jag då^^ men nu har man jobb att tänka på istället :) )

[Hur gammal är du? =)]

Han kunde inte undgå ett litet mjukt skratt när hon nöp honom i manken. Charmen började verkligen te sig nu. Perfekt.
Han snurrade runt så att han mötte henne igen, ställde sig så att han stoppade hennes cirkel runt honom. Deras nosar kom med bara någon centimeters avstånd, han låtsades tveka igen. Sanningen var att han tvekade lite, då han var osäker på om han verkligen skulle göra det. Kanske det inte var den perfekta tiden? Men med charmen på borde hon inte tänka på att de nyss träffats.

En snabb, kort kyss, det var allt han hade tänkt. Han försökte kyssa henne, snabbt precis som han hade tänkt, och drog tillbaka huvudet direkt efter försöket. Skamset såg han ner i marken, osäkert. Låtsades som om han skämdes över sin reaktion, att han gjort något sådant utan att fråga.
"Förlåt, jag blev bara..." Han skakade på huvudet, låtsades att han inte hade förmågan att fortsätta tala. Han kunde nästan tänka såsom den rollen han spelade, orolig för hennes reaktion samtidigt som han skämdes över att ha försökt göra det så tidigt. Som om han kunde ju inte veta om hon var kär i honom "tillbaka".

[Nu är det såhär... när det kommer till kyssen, räknas det som PP? I vilket fall så kan du antingen låta det hända eller låta henne backa undan och få honom att inte göra det. Hans reaktion blir den samma i vilket fall ^^]

Hon ler emot honom med en förälskad blick, hon klipper lite med öronen och ser in i hans ögon. hon var inte alls beredd på att han kysste henne så hon spärrar upp ögonen av förvåning och hon känner en massa känslor samtidigt i kroppen, men det var ändå en pirrande när han kysste henne. Hon rodnar en aning och ser på honom - det är okej... zarec. Hon går närmare honom och stryker huvudet mot hans hals. Hon suckar mjukt och belåten, hon blundade och njuter.

(sorry att det blev kort, jag är 25 år :))

[Oj, jag är elva år yngre än dig xD Höhö~]

Han lutar huvudet neråt så att han snuddar med sitt huvud mot hennes panna när hon stryker sig mot hans hals. Ser kärleksfullt på henne, som om han var onaturligt kär.
"Så du är inte arg?" Hans röst visar en stor lättnad och hans ansikte börjar få tillbaka leendet som för en stund slocknat.

Han hade lekt med många honors hjärtan på det här viset innan, och det hade alltid varit lika lätt att få charmen att slingra sig runt deras sinnen. Han kom bara ihåg en gång då en hona lyckats motarbeta charmen, och det hade varit när han inkräktat på Eiras flocks revir. Då hade den andra charmvarginnan, Violet, kunnat knuffa undan hans älskade charm och ignorera den. Det mötet hade varit ett nederlag, men han försökte att inte tänka på det.
Han hade trots allt lyckats ett flertal gånger, bland annat med en annan Cierzomedlem. Väldans vad många från Cierzo han stött på... Och ingen därifrån gillade honom precis.

Den Rosa.

Orden bara kom upp i hans huvud, och han kunde inte riktigt knuffa undan dem. Den Rosa... Han hade betett sig såhär mot henne också. Och hon skulle aldrig förlåta hans sanna jag. Ibland förstörde charmen för honom i längden.

Hon gnider sitt huvud mot hans och skrattade lätt till, hon möter hans blick och höjer huvudet ett aning. - varför skulle jag vara det? Hon Sveper lite med svansen och ler sött, förälskat mot honom. Hon hade stängt ute alla tankar och förnuft, även månen hade hon stängt ute, hon hade sin fulla uppmärksamhet mot Zarec. Hon slickar sig om nosen och lägger huvudet på sned. - vad tänker du på ?

Han funderade på att svara på hennes första fråga, men ruskade bara leende på huvudet med förklaringen tydlig i hans min.
På hennes andra fråga lät han blicken dras tillbaka till henne och han bet sig svagt i läppen. Vad kunde han säga? Att han tänkte på alla som hatade honom, på den han egentligen älskade? Det vore inget smart drag, men han hade en lösning på frågan. En liten enkel lögn helt enkelt.
"Ingenting speciellt. Jag tänker på dig, hur vacker du är och så trevlig. Jag tänker på att det är konstigt att man kan känna såhär för någon man nyss träffat."
Han böjde huvudet och lutade sin kind mot hennes panna en sekund innan han åter såg in i hennes bärnstensfärgade ögon. Långsamt lutade han sig framåt, försökte kyssa henne lätt mellan ögonen. Tankarna på Den Rosa hemsökte hans tankar, och hela tiden jobbade han på att försöka ignorera tankarna. Det var svårt.

Hon spetsar öronen och lyssnar på hans röst, men hennes blick förändras helt plötsligt, den förälskade kärleksfulla blicken börjar försvinna och hon hörde månens varningar i huvudet allt starkare. Hon får ett förvirrat uttryck i sina ögon och ser sig omkring, " vad var det som hände?" tänkte hon för sig själv. Hon riktar blicken mot Zarec och backar undan några steg, hons tryker öronen smått bakåt och fnyser till - Vad gjorde du med mig? väser hon mellan sammanbitna tänder. Hon sveper ilsket med svansen och ser på honom med förakt i ögonen, hur kunde hon få känslor för den här vite vargen, hon älskade bara en varg och det är Malgelir. Hon ger ifrån sig ett dovt ilsket morrande.

( hoppas det är okej att Eira bröt sig loss från hans charm, månens varningar gick fram till henne (A) )

Hon lyckades bryta sig ur charmen? Hur? Kanske det hade med hennes kraft hon talade om tidigare, att den på något sätt hade kraften att bryta sig loss.
Åt hennes fråga bara log han ett elakt leende, och gick ner på knä likt en bugning.
"Åh, förlåt, madam, glömde jag berätta det?" sa han med en spelad, ironisk röst. "Jag har en andra kraft, charm, och jag bara testade den lite grann. Du kanske märkte att den fungerade?" Han såg fortfarande ironiskt ursäktande ut, leendet brett över hela hans ansikte.
Det hela hade slutat lite tidigare än han velat, men det fick gå. Det var trots allt den här biten som var det roligaste av det hela, att se dem bli arga när de insåg att de haft känslor för honom. Allt det andra var bara lite förspel.
Han stod upp igen, fortfarande leende. Ville se vad hon kunde göra mer än att bara morra.

hon reste raggen, rynkade på nosen och blottande tänderna, morrandet steg högre och hon blängde ilsket på den snövite vargen. " charm?" så han använde bara sin kraft för att leka med andras känslor? Hon fnyser av förakt, krafter skulle man använda om någon attackerade en eller i krig, inte för att slösa bort den på att leka med känslor. - Har inte din mor lärt dig att man inte skall leka med andras känslor? Hon möter hans blick och ler plötsligt sockersött emot honom - Så du vill leka lite? Hon tar några steg bakåt och höll hela tiden blicken fäst på honom. - Då skall vi leka. Hon drar ett djupt andetag och hon känner månens energi flyta igenom hennes kropp och hon samlar all kraft från månen och sedan skickar hon från munnen en energi stöt från all den energi/kraft hon hade samlat på sig från månen och hoppades att den skulle träffa honom så att hans självbelåtna leende försvann.

När hon satte igång sin attack blev hans ögon uppspärrade, men leendet försvann inte från hans läppar. Snabbt kastade han sig undan attacken, fortfarande hånfullt flinande åt den svarta måntiken. Han hade kastat sig undan i sista sekunden, det visste han, för håret på hans vänstra sida blev en aning svedd av energin från månen, men han visste att han kunde röra sig någorlunda snabbt och smidigt. När man klättrade i träd gällde det att aldrig stanna upp, inte ens försöka sakta ner, för rörde man sig långsamt var chansen att man missade just den utvalda grenen allt för stor.

"Är du verkligen så duktig på att sikta då, fröken?" Han visste att om han inte hoppat undan hade hon träffat, så hennes förmåga att sikta var det säkert inget fel på, men han var tvungen att håna henne lite för att hon trots allt missat honom.
Direkt när han sagt det sista ordet försvann han. Som om han teleporterat sig långt därifrån. Sanningen var bara den att han lagt en illusion över sig själv, som visade hela området men inte honom själv. Det var ungefär som om han blivit osynlig, raderat ut alla spår av att han var där.
Han smög sig runt henne, och när han väl stod bakom henne lät han sina ljud höras för en liten stund.
"Bu?" Ett kort, ironiskt ljud innan det försvann igen.

[Du kan välja själv lite hur den här illusionen funkar på henne, kanske månen viskar till henne var han är, eller att månen hjälper henne se honom typ flimrande ibland? För månen kanske ser igenom illusionen även om vargar har svårt för det :P ]

Hon stirrar efter honom när han försvinner, hon ger ifrån sig ett högt morrande ljud och hon sänker huvudet och står bredbent och raggen är rest. Ilskan flödar igenom hennes kropp, allt hon ville göra nu är att lära den där lymmeln en läxa. När han börjar håna henne så blixtrar det till i hennes ögon och hon fnyser, hon ler hånfullt och ser sig omkring. - jag är i alla fall ingen fegis som gömmer sig säger hon rakt ut i luften. Hon sveper ilsket med svansen och slickar sig om nosen. Hon hoppar till när han plötsligt bakom henne säger "Bu" men när hon snor runt så är han borta. Hon morrar och fräser högt; - vad är du? en varg eller en mus? Om han hånade henne så skulle hon håna tillbaka, visst är hon mild och vänlig av sig, men även hon kunde bli rejält arg och just nu är hon det.

Hon flinar snett och koncentrerar sig djupt och med hjälp av månen så kunde hon se honom flimra till ibland, men lika fort som han syntes snabbt, lika snabbt försvann hans siluett igen, Hon gör ingenting utan står stilla, väntar på hans nästa drag, när han gjorde det så skulle hon vara beredd.

Han fnös åt hennes fråga. Om hon försökte håna honom kunde han lätt säga att hon inte lyckades särskilt bra. En varg eller en mus? Snälla. Han kanske gillade att förvirra folk med sina illusioner, men han gömde sig inte. Han tyckte bara det var intressant, och roande, att se hur varje individ reagerade olika på hans små synkonster.
Nå, han kunde väl göra henne till lags och visa sig. Någonting sa honom att hon trots allt kunde se honom, i alla fall ibland. Illusionen av att han inte var där domnade bort, och han flinade mot henne.
"Vill fröken Deianeira leka lite?" Han fortsatte flina kyligt mot henne och låt illusionen falla omkring dem igen, denna gång av att omgivningen blev kolsvart. Dock så syntes de själva lika naturligt som om de stått i solljuset i skogen, vilket gjorde att de nästan såg självlysande ut.

[Illusionen här fungerar nog likadant som den andra, vill du att hon ska få glimtar av hur omgivningen ser ut så är det helt okej ^^ Tänk bara på att om hon springer kan det vara bra om hon vet var det är träd eller inte, eftersom det typ bara är synen han ger illusion av för stunden :P]

Hon morrar dovt och blottar tänderna igen, han är verkligen irriterat mask. Hon ruskar smått på huvudet och lägger märke till att omgivningen blir helt svart runt dem, men att de båda syns tydligt som det var solljus, Hon blir en aning förvirrad men också misstänksam, vad planerade tönten på att göra nu? Hon fnyser mot honom och blänger på honom. - är du inte för stor för att leka säger hon med en len röst, nästan som hon pikade honom en smula.
Det var en aning svårare nu för henne att få glimtar av den nya omgivningen, men hon kunde ju se Zarec i allfall. Hon står och väntar, väntar på hans nästa drag.