Sommaren hade kommit och det är väldigt varmt, men trots det svalt och skönt i skogen och de stora barr och furu trädens stora trädkronor hade ett stort skyddande hölje över marken, men solens strålar tittade då och då igenom springor bland trädkronorna.

Skogsdjuren som bodde här i skogen letade efter mat eller skydd för blåst eller regn, som kommer då och då. Men just idag var det kväll och månen skymtades uppe på himlen, och det var lugnt och stilla, men det låg i luften att det kunde slå om till blåst eller regn vilken minut som helst.

En ensam vacker svart tik går över den frosttäckta marken, på ena skulderbladet syntes ett ärr, men även på hennes nosrygg, och i hennes ansikte vid hennes ögon löpte två måntatueringar som nu glödde svagt på grund av månen, hennes ögon var bärnstensbruna och den svarta luggen föll mjukt över ögonen.

Hon ser sig omkring och funderar smått över vad som hade hänt. Lihai hade funnit sin kärlek och lämnat flocken för att bilda en flock med sin kärlek, även Wind hade funnit sin kärlek och dessutom fått valpar. gavin hade kommit tillbaka och tagit rollen som flockens ledare. Hon suckade och tänkte på Deimos, hennes och mals son, han hade lämnat flocken för att undersöka resten av Numoori, hon hoppades att han skulle komma tillbaka till flocken oskadd.

Hon går vidare och klipper lite med öronen vid ljuden av prassel i buskarna eller olika ljud för skogsdjuren. Hon sveper lite med svansen och hon hörde sedan månens röst som viskade till henne om en varg som var i närheten. Hon lyfter lite på huvudet och ser sig omkring, hon kunde uppfatta en välbekant vargs doft, en varg som hon inte har sett på länge, hon styr stegen mot vargens doft, ett leende sprider sig på hennes läppar.

(Paxat till Chi)

Den svartröda hanen vandrade igenom den gamla barr och furuskogen. Han hade vandrat runt i denna skog ett par veckor nu mest för att han aldrig hade utforskat detta område. Det var flera månader sedan han kommit tillbaka till Numoori och han undvek ännu TBB och Kaiwood. Han hade inget att hämta där och återvände han skulle han väl ses som en förrädare.

Kvällens skumma sken kastade långa skuggor under trädkronornas skyddande grenar. Den unga hanen var på väg vidare igenom nordanskogen på väg mot den evigt vita snöslätten. Han anade att den skulle vara svår att korsa under varmaste sommaren så därför hade han hängt kvar i denna skog.

Plötsligt letade sig en vagt bekant doft in i hans känsliga svarta nos och han stannade upp. Klippte smått med öronen och vädrade i den svala kvällsbrisen. En snett flin spelade på hans svarta läppar och snart var han på väg mot doften.

Hon går snabbt vidare, ja lite ivrigt nästan, hon ville så gärna se honom igen. Hon hade trott att något hemskt hade hänt honom då hon inte hade sett eller hört av honom på väldigt länge.

Snart får hon syn på en svartröd varg framför sig och hon ler mjukt för sig själv. Hon höjer huvudet och går honom till mötes. hon böjer sedan på huvudet i en respektfull gest mot honom. - Var hälsad min vän säger hon med en mjuk röst

Hennes blick möter hans och hon hörde månens viskningar i huvudet men hon ignorerade dem för stunden. Hon känner en pirrande känsla, att han är välbehållen gjorde henne glad, det var den pirrande känslan hon kände. - Jag är glad att du är välbehållen Chi. Hur är det med dig?

hon lägger huvudet en aning på sned så den långa svarta luggen hänger ner över de bärnstensbruna ögonen och hennes glödande tatueringar.

Han spanade in i skogen och då han såg den mörka gestalten komma mot honom stannade han upp och betraktade henne med de röda ögonen. Han stod stilla, helt stilla förutom svansen som svept mjukt bakom honom.

Då hon kom närmare så nickade han som för att hälsa henne innan han lade huvudet på sned. "Var hälsad Deianeira" han klippte lite med öronen. "Det var inte i går jag träffade på dig". Han log vagt mot henne.

"Ja som du ser mår jag bara fint" Han klippte ännu en gång med öronen. "Jag undrade bara för någon dag sedan hur det var med dig. Har det hänt något nytt nyligen, något spännande?" Han satte sig ner och svepte den långa svarta svansen runt tassarna. Han hade börjat förändras sakta med säkert allt eftersom han mognade och blev mer vuxen. Den röda mankragen han hade började så smått att mörkna mer och mer, stänk av svart fanns i den nu och han trodde att den nog skulle försvinna helt till slut. Endast i nacken var det en klarröd mankam kvar.

Hon besvarar hans leende och hon går närmare honom, öronen är riktade mot honom och hon viftar lite på svansen. hon blir glad när han säger att han hade tänkt på henne och hur hon hade det. Hon funderar en aning, hmm hade hänt något spännande? - spännande vet jag inte, men flocken har fått nya valpar att ta hand om och några har lämnat flocken för att bilda egna flockar.

Hon stannar så det är ca en meter emellan dem och klipper smått på huvudet. Hon ler snett mot honom. - har du själv varit med om något spännande chi?
Hon kunde se att han har börjat förändras sakta men säkert, från en ungvarg till snart en vuxen varg. Stilig var han redan som ungvarg, men nu är han en riktigt snygging. Hon rodnar på vad hon tänker och ruskar lite på huvudet för att sluta tänka på det. dessutom, vad skulle hon erbjuda honom? han är fri flocklös, medan hon är trogen sin flock. - vad har du haft för dig? jag har saknat dig väldig mycket. det sista for ur hennes mun innan hon hann stoppa det.

Chi lyssnade på henne då hon talade om flocken och han klippte smått med öronen. Han hade inte varit del av en flock sedan, ja sedan han var mycket mycket liten. "Låter som om det är fullt upp i din flock"

Sedan då hon frågade hur han haft det såg han sig omkring innan blicken åter föll på henne. "Ja jag har mest vandrat runt, gick längst med stranden innan jag kom hit och har vandrat runt i denna skog ett par veckor nu. Så med andra ord inte mycket alls har hänt." Då hon sade att hon saknat honom väldigt mycket vinklade han fram öronen och lade huvudet lite på sned. Hade han verkligen hört rätt? "emm.. Varför?" Han undrade varför hon saknat en varg som honom.

Hon rodnade ännu mer och ser ner i marken och drar efter andan för att försöka förklara varför hon saknade honom utan att det låter dumt eller töntig. Månens viskningar är uppmuntrande och hon ler lite för sig själv och höjer huvudet och möter hans röda blick med sin. - jag vet att vi inte har varit vänner väldig länge, men du betyder mycket för mig.

Hon klipper lite med öronen och ler mjukt, vänlig mot honom. - Du är speciell, det kände jag redan första gången vi träffades Chi. Uhh nu låter hon väldig töntig, men hon är bara ärlig. Hon tar ett steg näramre honom ,men hennes hållning är respektfull mot honom, hon vill itne skrämma honom, men hon är bara så glad.

(Svarar en gång innan jag går ut :-P Sedan tar det en stund innan jag svarar igen)

Han lyssnade på henne och betraktade henne med de röda ögonen. Vad ville hon ha ut av det här? Han skakade lite på huvudet. "Så du gillar mig?" Han mötte stadigt hennes blick. Han drog lite smått på mungiporna. Lite komiskt var det att en av månens barn skulle falla för en hane som han, en hane född in i hatet, tränad för att döda och för att inte känna något.

Han såg på henne en stund och inväntade hennes svar men innan hon kunde svara skakade han på huvudet. "Du vet väl att jag är son till Bloodblossom. Hennes smutsiga blod rinner i mina ådror och vem vet när galenskapen, blodtörsten tar över min själ så som den förtärde hennes?" Han reste sig upp. Huvudet var något sänkt, inte hotfullt men avvaktande. Han hade aldrig ens tänkt tanken på att någon god varg skulle gilla honom, än mindre att han skulle kunna få känslor för en god tik, eller någon tik över huvud taget.

hon ser på honom och klipper med öronen och hon rodnar ännu mer. gillade hon honom? jo så kan man säga, kärleken är allt underlig, hon är en månens barn och han är son till Bloodblossom, född ur hat och mörker. men ändå... - jo, det gör jag viskar hon tyst.

Hon hörde honom prata igen och hon ser på honom och slickar sig om nosen och ruskar lite på huvudet för att få undan den långa luggen från ögonen.- ja jag vet att du är son till BloodBloosom, du må vara född i hat och mörker, men du är inte som hon. Hon möter hans blick och tar ett steg mot honom och ger honom en mjuk buff på hans nos innan hon tar ett steg bakåt igen. - om du var som din mor och din familj så hade du inte vilja ha något med mig att göra.

Hon suckar en aning och ler lite vagt mot honom, hon öppnar munnen för att säga något mer till honom men stänger den igen..

Han betraktade henne och hörde henne viska sitt svar. Öronen klippte medan lyssnade han till det hon sa. Att han inte var som sin mor. Nej han var kanske inte det ännu men han kunde mycket väl bli det. Han visste inte om den mörkare sidan av honom skulle koma upp till ytan igen. Sakta skakade han på huvudet.

Då hon kom och buffade lätt på hans nos med sin höjde han huvudet lite. "Det är inte så lätt som du tror. Jag kan hålla undan den mörka sidan hos mig men den kommer upp då och då. Jag är ingen snäll varg, jag njuter av att döda mina byten och jag njöt för varje bett jag gav Honom. Njöt av att känna den metalliska smaken av hans blod i min käft. Doften av hans brinnande päls" Då han talade fick ögonen en helt annan glimt i sig och rösten ändrade tonläge. Han talade sanning. Han skakade på huvudet. "Jag ska ge dig ett gott råd. Hitta dig en vänlig hane som kommer behandla dig rättvist och som du förtjänar inte en som jag som inte kan besvara känslorna."

Hon lägger huvudet på sned och klipper med öronen och ser på honom. - även mörkret har en svag sida, och den kan besegras bara man ger sig för det. Hon slickar sig om nosen och känner en svag vid komma vinande och river tag i hennes päls. månens viskar lugnt men hon ville inte lyssna nu på den, snart skulle hon lyssna.

Hon ser på honom, - skulle du döda mig utan att tveka? frågan var hel rak. Hennes ögon fick någon underlig glimt i sig men hon vek undan med blicken för att inte visa den. ett fint råd hon fick från honom, men den enda som älskade henne är död och hon vågade inte riktigt öppna sig efter det som hände med phol den vidriga masken. tanken fick det att mörkna i hennes ögon och hon kvävde en morrande som var på väg upp. Men hon hade gått vidare, inte låtit det tagit över hennes liv, hon hade pratat ut om det med Wind då hon hade varit med om samma sak.

Han lyssnade till hennes ord om att man kunde besegra mörkret och han skakade lite på huvudet. "Nej inte om det är en del av ens väsen. Lika väl som månen är en del av ditt väsen" Han var nästan på väg att röra vid hennes måntatuering men hejdade sig innan han gjorde det. Han var osäker på om den skulle reagera mot hans beröring.

Då hon frågade om han skulle döda henne utan att tveka klippte hans öron på hans huvud och han betraktade henne med de röda ögonen. "Jag vet inte. Jag vet inte om jag skulle kunna behärska mig då eldens hetta tar över min själ." Han skkade på huvudet. "Det skulle inte vara något jag gjorde av egen vilja men jag vet itne om jag skulle kunna stoppa mig"

Hon möter hans blodröda men sin och hon sträcker på halsen och låter sin nos snudda vid hans röda tatueringar under hans ögon, men det är bara en snabb vidröring, då hon är rädd att skrämma honom eller göra honom upprörd. - alla har något mörker i sig, det beror på hur man bearbetar den.

Hon hade själv känt mörker, inte samma mörker som han har inom sig men hat och ilska är också en del av mörker, men tack vare vänner och stöd från flocken så lyckades hon besegra sina mörka tankar.

Hon klipper lite med öronen och riktar blicken uppåt mot månen och dess ljus, hon sluter ögonen och hennes tatueringar börjar glöda starkare, hon lyssnade på månens röst, som hon sökte dess råd.

Men hon öppnar ögonen igen och riktar blicken mot Chi igen när han börjar prata igen. - jag kommer finnas här för dig Chi när du behöver någon att prata med. Hon ler ett milt leende mot honom. HOn ville inte se honom förlora mot sin elds hetta eller mot mörkret inom honom, dock kunde hon itne få dem att försvinna ur honom då de är båda en del av honom, men kanske få honom att inte förlora kontrollen?

Hon rörde sig och lät nosen lätt och snabbt röra vid hans röda tecken under ena ögat och han stelnade till. Öronen spetsades och de röda ögonen följde hennes rörelser. Då hon drog sig undan så klippte han med öronen och betraktade henne tyst. Han lyssnade till hennes ord och svansen svepte till lite. "Visserligen har alla en mörk sida men frågan är hur stor den mörka sidan är." Han svepte till med svansen och suckade smått. "Ta dig som exempel. Du har månen vid vid sida eller har jag missförstått detta med månvargar"

Just som hon sagt att hon skulle finnas där för honom hörde han ett tjut inne i skogen. Han ryckte till och vände huvudet ditåt samtidigt som den skarpa doften av blod nådde hans nos. "Kom" Sade han bara innan han kastade sig upp i luften och bytte skepnad till en liten snabb uggla. Han flög snabbt mellan träden och snart såg han en varg, en stor hane som stod med en valp i käftarna och en bit bort låg en tik blödande med två valpar till bredvid sig.

Han flög snabbt ned mot hanen och alldeles ovanför honom bytte han skepnad igen och landade med en rejäl duns på hanens rygg samtidigt som han högg tag om hanens nacke alldeles bakom skallen på honom. Hans vikt som plötsligt föll på hanen fick denna att falla omkull och tappa den döda valpen han hade i munnen, då han slog i marken med Chis käftar ännu om nacken så hördes de otäcka ljudet av ben som knäcktes och de ryckte i hanens kropp innan han blev stilla. Han hoppade snabbt av hanen och ruskade på sig. Han hade kanske inte tänkt döda den men samtidigt var det inget som bekymrade honom. Han vände snabbt mot den döende tiken och stannade framför henne. Hörde henne kippa efter andan. De matta ögonen såg på honom. "Tack. Snälla... Ta hand om... " Sedan så kunde han inte höra mer av hennes ord. Han såg sig snabbt omkring och den röda blicken föll på ett litet bylte strax bakom tiken. Han hade trott det var ännu en död valp men så rörde den på sig. Han stelnade till och såg på den döda tiken och såg sig sedan om efter Eira. Allt hade hänt så snabbt att han hade glömt bort henne och visste inte om hon var med honom. Han hade flugit snabbt igenom skogen, inte tänkt på att ugglans nattsyn hade varit till stor hjälp då han flög fram.

Hon öppnade munnen och skulle precis svara honom när hon hörde ett högt tjur i skogen, hon stelnar till och spärrar upp ögonen av förvåning och hör Chi ropa kom innan han snabbt förvandlas till en uggla och flyger iväg mot tjutet. Hon kunde känna lukten av blod och en ryslig känsla for igenom hennes kropp.

Så snabbt hon bara kan så springer hon efter ugglan, hon sicksackar mellan träden och försöker hela tiden se vad ugglan är. Men lukten av blod blir allt starkare och hon kunde höra månens oroliga viskningar i huvudet vilket fick henne att öka på stegen ännu mer.

Det kändes som lungorna skulle sprängas, så fort hade hon aldrig sprungit förut. Hon kunde höra ett slagsmål i närheten och hon springer ditåt, hon kommer precis fram när hon ser Chi med en stor varg i hans käftar och hon kunde höra ljudet av ben som knäcktes.

Hon stannar upp och andas flämtande och tungt, tungan hänger utanför munnen och hon står stilla och hämtar andan. Hennes blick ser sig omkring från Chi, till den stora svarta vargen bredvid honom, och sedan till en död tik och... hennes hjärta for nästan upp i halsgropen när hon får syn på de döda valparna. hon känner en våg av sorg och sänker huvudet och mumlar något. Men i ögonvrån så såg hon att något rörde sig och hon höjer huvudet igen och får syn på en valp som levde. Hon ser på Chi och tar ett steg mot valpen.

Han såg på Eira som givetvis gick mot den levande valpen. De flesta tikar skulle försöka trösta valpen. Chi stod närmast valpen men stod stilla då Eira närmade sig. Han visste att Eira var en godhjärtad tik som skulle ta väl hand om en liten ensam valp men det som hände härnäst fick honom att klippta med öronen och rynka på ögonbrynen. Då Eira närmade sig gav valpen ifrån sig ett tjut och kravlade närmare Chi. Han skakade lite på huvudet. "Seså Valp. Hon är snäll."

Han betraktade den lilla bruna valpen och mötte de mörkt blå ögonen med en isblå kant intill pupillen. Han höjde på ögonbrynet då han mötte dessa besynnerliga ögon. Valpen hade en långsmal pupill som en katt inte den runda som vargar hade annars.

Hon stannar upp när valpen gav till ett tjut och kravlade sig närmare Chi. Hon ser på valpen och sedan på Chi. Hon sänker huvudet så att hon skall verka mindre hotfull. Hon betraktar valpen och ser de långa pupillerna i valpens ögon. hon klipper ögonen och hon möter Chis röda blick. - Valpen verkar tycka om dig chi..

Han betraktade valpen som nu var bredvid honom men ändå inte ås nära att den rörde vid honom. Den låg nu ner och darrade smått. Han skakade lite på huvudet. "Du borde ta den.. Jag är inte lämplig att ta hand om en valp.." Han såg på Eira och suckade till. "Du vet hur man tar hand om en valp det vet inte jag"

Hon ser på honom och sedan på valpen, hur valpen låg nära honom och ihopkrupen. Hon möter hans röda blcik och klipper smått med öronen. - Visst vet jag det Chi. men...

hon tystnar och slickar sig om nosen. - men det verkar som valpen vill vara med dig. se hur nära hon/han ligger nära dig. dessutom vekar valpen vara rädd för mig.

Han såg på Eira och sedan suckade han uppgivet. "Kan du inte bara ta den?" Han skakade på huvudet och suckade ännu en gång. "Om inte du tar den måste den ju vandra med mig över snöslätten. Tror du den överlever det?"

Han stod stilla och betraktade den bruna valpen och sedan såg han på Eira ännu en gång. 

Den lilla valpen såg från den svarta hanen som räddat hennes liv till den svarta tiken som verkade vilja ta henne ifrån den svarta. Hon hade hört sin mors vädjan om att den svarta hanen skulle ta hand om henne. Även om han sa att han inte kunde ta hand om henne skulle mor inte be en varg ta hand om henne om den inte skulle klara det. Dessutom hade han räddat henne.

Chi såg hur valpen verkade bli mer och mer orolig då han talade med Eira och så fnös han till. "Jaja.." Sade han och gav med sig. "Men du skulle få det bättre med Eira än med mig Valp." Han såg på Eira. "Ska vi lämna denna plats. Det stinker av död här."

Hon ser på valpen och sedan på Chi, hon skakar smått på huvudet - jag skulle gärna vilja Chi men risken finns att valpen kommer rymma och springa efter dig..

Hon klipper lite med öronen och ser sig omkring, han har rätt att det luktar död här och det fick hennes inre att rysa. hon hörde månens sorgliga röst i sitt huvud och hon mumlar något tyst för sig själv innan hon ser på chi igen och nickar. - ja det är bäst att vi går.

Chi reste sig upp och ruskade av sig. Han hade inte dödat en varg på länge. Dock ångrade han inget och kände ingen skuld över att ha berövat den vargen livet. En valpmördare hade ingen rätt att leva. Han såg på den kroppen och fnös till innan han såg på Eira. "Ja du har nog rätt i det." Han såg på valpen som smugit iväg till moderns kropp. Den hade kurat ihop sig vid hennes hals och hade sitt lilla huvud inborrad i pälsen. Hans röda ögon betraktade valpen och sedan såg han på Eira. "Jag kanske borde hitta nått ställe där valpen kan vila i natt.

Hon ser på valpen som har krypit till sin mors kropp och har lagt sig intill henne. Hon ser på Chi och nickar lite. - ja det borde vi göra, jag kan hjälpa dig att finna en viloplats. Hon ler mjukt mot honom men hennes guldbruna blick riktas hela tiden till valpen.

Han gick fram till valpen och såg på dess lilla bruna kropp. Han visste hur det var att slitas bort från sin familj för tidigt. "Kom nu Valp. Vi måste hitta skydd." Valpen rörde sig inte så Chi sänkte huvudet och lyfte upp den i nackskinnet. Valpen gjorde inget motstånd men dess blå ögon betraktade den svarta tiken.

Hon följer dem med blicken och ler mjukt mot valpen och ser sig sedan omkring för att börja gå.