Skogen låg fallen i mörker, men det var långt ifrån mörkt nere vid marken. Månens sken fick många av växterna att skina upp, olikt någonting annat som den unga honan sett förut. Hon kunde knappt slita blicken från alla de skinande växterna runt om henne där hon vandrade fram. Hade det inte varit för alla de ljud som nådde hennes känsliga hörsel så skulle hon nog klassat platsen som lugn och rogivande. Det var en känsla som hon inte känt på så länge nu, kändes som en evighet sedan, en livstid. Hon skakade vagt på huvudet, hon skulle inte tänka på det, det hade hon lovat sig själv, men det var sällan som hon lyckades med att undvika det helt och hållet. En låg suck lämnade den beigea honan. Vad tjänade det egentligen till? Hon skulle behöva leva med de hemska minnena hela livet, hon kunde bara hoppas på att det med tiden skulle bli bättre, mer uthärdligt, och kanske särskilt att mardrömmarna skulle upphöra. Ett ljud som stack ut ur de övriga fångade hennes uppmärksamhet och avbröt hennes tankar. Hon kunde urskilja ljudet att steg på den någorlunda mjuka marken, mer än så behövdes inte för att hjärtat skulle börja slå fortare i bröstet. Hon ogillade att träffa främlingar, kände sig aldrig säker och den första tanken var alltid att hanen skulle hitta henne igen, eller någon lika hemsk som honom. Den ganska långa böjliga svansen sjönk i sin hållning, visade sig uppenbart underlägsen trots att öronen fortfarande stod spetsade. Ljudet var hennes enda försvar, hennes enda trygghet. Resten hade världen så abrupt berövat henne på. Hon hade stannat upp, närmast frusit fast på platsen då den andra vargen närmade sig. Hur skulle detta sluta? Skulle detta bli början på ännu en levande mardröm? Vad hade hon gjort för att förtjäna något av detta? Hon visste inte svaret på någon av de frågorna, och något annat kunde hon inte förmå sig att göra där hon stod och väntade på att främlingen skulle uppenbara sig bland träden.

| Paxat till Alassëa |

Den högbenta, smäckra honan vandrade nästintill ljudlöst över marken. Marken som var pyntad med vita, glödande blommor och grönskande mossa. Detta var den första plats i detta främmande land som hon verkligen fäst sig vid. Den påminde om skogen i hennes hemland, som hon saknade plågsamt mycket. Men den längtan skulle hon få lära sig leva med, för där fanns inget att återvända till.

De något spetsiga öronen klippte lätt på huvudet, och nosen vibrerade när en bris kom svepande. Lukten av varg nådde det känsliga luktsinnet. Alassëa hade mött några vargar under sin första månad i landet, och alla hade till synes varit trevliga - åtminstone de hon faktiskt talat till. Hon ville undersöka, och få veta om det var något som stämde in med alla vargar som levde här. Automatiskt bytte hon spår, och följde doften efter vargen.

Det tog inte allt för länge innan hon kunde skymta en ljus gestalt i det glittrande skenet av de vita blommorna. Alassëa själv var också en ljuspälsad varg, och lätt att se i mörker - om än det inte var mörker som härskade på deras nivå. De nötbruna ögonen granskade främlingen begrundande, och hon tog några långa steg närmare, men stannade på behörigt avstånd. Alassëa hade alltid ett lugnt, likgiltigt uttryck i sitt anlete, på grund av att hon alltid haft ett dåligt minspel och tycktes inte kunna komma överens med leenden eller andra känslouttryck. Men därför var hon mycket tydligare med att kommunicera genom sin röst, sitt kroppsspråk och sina ögon.
"Väl mött." ljudade hennes något mörka, djupa röst. Hon nickade djupt emot främlingen, som avslöjat sig varit en hona genom lukten, som en hälsning.

Hon fick erkänna att hon blev lite lugnare när hon insåg att det var en hona som befann sig i området. Hon var dock inte så dum att tro att honor aldrig orsakade problem, kanske bara av en annan sort i så fall. När hon varit yngre hade hon växt upp ganska isolerat och tryggt, och hade haft en väldigt naiv inställning till världen, något som hon ångrade enormt efter vad som hänt henne. Om man var tvungen att se något som ens kunde vara i närheten av positivt så var det att hon behövt växa upp och öppnat ögonen för resten av världen. Hon ogillade inte sina föräldrar för att de hade sett till att hålla valparna skyddade och trygga så länge, hon var tacksam över det. Det hade gett henne en stabil grund, utan den visste hon inte om hon hade orkat hålla kvar vid livet, om hon inte hade haft något att kämpa för. Hon önskade att hon kunde få träffa dem igen, men hon hade ingen aning om vart de befann sig eller hur långt det var till Stäppen från den plats hon befann sig på. Hon vände de blå ögonen mot den vita honan, mötte hennes bruna blick för en kort stund innan hon vände bort den. Honan var bra mycket större än henne själv, och skulle lätt kunna övermanna henne om hon hade det i tankarna. Vad var det med att hon alltid skulle behöva stöta på större och kraftigare vargar? Var det gudarna som jävlades med henne? Hon klassade inte sig själv som direkt troende, visste inte riktigt om hon trodde att de ens existerade eller ej, men hon föste inte helt bort möjligheten i alla fall. Den främmande honan talade, hade en ganska så mörk röst, en som nästan bullrade lite i hennes öron. ''Hej...'' sade hon med en något osäker stämma och drog ut lite på ordet. Hennes relativt ljusa stämma var i ganska stor kontrast med den andra honans, likt deras storlekar. Svansen var fortfarande sänkt, nästan så att den var satt mellan bakbenen, och resten av hennes kroppshållning skrek osäkerhet och underlägsenhet, förutom de envetet spetsade öronen såklart, de som aldrig riktigt vek hädan, var alltid uppmärksamma på vart och ett av ljuden omkring henne.

Den främmande tiken svarade henne något osäkert. Kroppsspråket talade tydligt om underlägsenhet. Genast kunde hon dra slutsatsen att denne inte var som de andra hon mött - försiktigheten vittnade om något. Det skulle vara enkelt för Alassëa att ta reda på vad, och trots att det lockade så lät hon bli. Alassëa hade blivit strikt uppfostrad med att inte använda sina krafter för att få oönskad information, det var respektlöst. Hon hade alltid lyssnat på sin mor, men nu när inte längre fanns inom räckhåll värderade hon lärdomarna mycket högre.

"Det är skönhetens natt, inte sant?" Sade hon, med en vänlig, inbjudande ton i rösten. Det lät som att hon log - men det gjorde hon inte. Med lätta rörelser så slog hon sig ner utan att närma sig främlingen något alls. De glasartade ögonen sökte sig upp emot himlavalvet. Lövverken skymde det mesta av himmelen, men ljusstråk av månens sken trängde sig ner och gjorde att månblommorna glödde starkt.
"Mitt namn Alassëa Marión." fortsatte hon efter en kort paus. Blicken sökte sig tillbaka till den ljuspälsade - nu kunde hon urskilja mörkare ränder över dess rygg. "Och ni är?"

Blicken gled över omgivningen, som om hon letade efter något, eller för att försäkra sig om att ingenting fanns där. Öronen var dock hela tiden uppmärksamt riktade mot den främmande honan. Hon gick att läsa som en öppen bok, det var uppenbart att hon var orolig över någonting, och att någonting hade gett henne en anledning till det. Honan talade återigen och hon vände tillbaka blicken till henne. Stämman var lugn, likaså hjärtslagen, men det låg även något mer över hennes ord, en vänlighet, kunde det vara det? Det var länge sedan vänlighet hade varit en del av hennes vardag, kändes som ett helt annat liv. Hon var något ringrostig när det kom till att föra ett samtal med någon. Under tiden hon suttit fängslad av hanen så hade hon inte yttrat mer än några enstaka ord, oftast inom ämnet mat, eller som svordomar. Hon rös vagt av blotta tanken. ''Det är verkligen en vacker natt'' instämde hon till sin egna förvåning. Inte så att hon inte höll med om det, för det gjorde hon, men att hon yttrade det i ord var inte vad hon tänkt sig riktigt. Hon lyfte en av framtassarna och strök den lätt över en av växterna bredvid henne. Lyssnade till det vaga prasslandet, lät det lugna henne lite. Hon nickade vagt då honan berättade sitt namn, ett vackert sådant, om än långt. ''Mitt namn är Azelah, eller det brukade vara det i alla fall, innan... Nu vet jag inte riktigt längre''. Varför tog hon ens upp ämnet? Med en främling av alla vargar? Kanske för att hon helt saknade vargar hon litade på i sin närhet, ingen att prata med om de hemskheter som svärmade runt i hennes inre.

Azelah. Det var den främmande tikens namn. Det gladde henne att honan hållit med henne om natten. Om hon inte hade haft så svårt för att le, hade ett sådant prytt hennes anlete just nu. Något tyngde den mindre tiken. Alassëa ville ogärna göra sig obekväm för honan, men hon kunde inte låta bli att säga något iallafall.
"Innan vad, Azelah?" Varsamt granskade hon henne. Alassëa uppfattade fort att den mindre - säkerligen yngre - varginnan tvekade på sig själv, om än det var just namnet hon nämnt. 
"Ni är inte ert namn, Azelah. Jag fruktar att det är er själv ni betvivlar." Alassëa lutade lite på huvudet, men satt fortfarande väldigt upprätt. Elegansen som låg i Eldars hade inte undkommit henne.

Alassëa hade alltid haft ett otämjbar kärlek för att hjälpa till. Aldrig skulle hon kunna vända blicken åt någon i nöd - för henne var det omöjligt. Alltid skulle hon erbjuda hjälp, men om denne inte ville ta emot det var en annan sak. Det var konstigt, vilken sympati hon hade för andra och hur viktigt hon ansåg det vara, när hon själv aldrig tagit itu med sin - den hade istället blivit ett svart, ändlöst hål i henne. För Eldars var man tvungen att ta itu med sorgen kort och gå vidare, eller bara ignorera den. Alassëa hade valt det sistnämnda.

Varför hade hon sagt något? Varför? Såklart så bubblade minnena och känslorna upp till ytan igen. Allt det inför en varg hon  just mött. Hon bannade sig själv för sin dumhet, men nu var det sagt, och sade man A så fick man även säga B. Hon var inte en sådan som ljög, förutom om det var väldigt nödvändigt, som för att skydda någon. Fast var inte detta något liknande, att skydda sig själv? Troligen rena motsatsen egentligen, det blev inte bättre av att hålla inne med det tyvärr. ''Ljudet av deras små nackar som knäcktes av hans käkar och tänder...''. Hon rös av blotta tanken på minnet. Ljud var alltid det som lämnade störst intryck på henne, det hon mindes bäst av allt i en situation, ner till varje litet andetag, i detta fallet bristen på fem andetag. ''Han orsakade det till att börja med, varför var han tvungen att ta dem ifrån mig?...'' viskade hon fram. Rösten var uppenbart fylld med sorg, smärta och en enslig tår rann nerför hennes ena kind. Hon sjönk ner i sittande ställning och vände in blicken mellan träden. Det var uppenbart att hon förlorat sig i tankar och minnen, tänkte inte ens på att hon talade med någon. Då hon väl lyckades dra sig tillbaka till verkligheten och vände blicken för att möta honans för en kort sekund så skakade hon på huvudet och slog bort blicken igen. ''Varför berättar jag ens något av detta?''. Hon förväntade sig inte ett svar från honan, hon frågade snarare sig själv det, inte för att hon precis visste svaret, men ändå. Nu var det sagt i alla fall, och det var inte överdrivet svårt att pussla ihop sammanhanget i orden, vad det var som låg bakom smärtan och minnena, vilken hemsk händelse som hemsökte henne.

Alassëa bevittnade hur känslor rusade upp till ytan på dem främmande vargen. Hon kunde se dem med sina ögon, och sitt sinne. Det var hemskt att beskåda, speciellt när hon visste att hon inget kunde göra. Om än hon besatt kraften att manipulera minnen, så var det inget alternativ. I längden så stärktes man av det traumatiska, om man klarade det - på det viset var det många av hennes sort som stupat. Plus så hade hon aldrig använt sin kraft på vargars sinnen, bara mindre djur så som ekorrar och grävlingar.

Ögonen som hade haft en glädje i dem, hade ersatts av ett sorgset uttryck. Alassëa kunde se smärtan som virvlade runt om dennes gestalt. Det var så lätt att bara låta hennes sinne sträcka sig vid, och känna på den - men hon befarade att hon då skulle förmultna på fläcken. På ett vis avundades hon förmågan att kunna känna ändlös sorg och lidande, i sin tur borde glädjen och lyckan vara mycket kraftigare. Men samtidigt gladdes hon av det faktum att hon förträngt den för sin egen överlevnad, för när hon såg på Azelah och hennes sorg, så var hon osäker på om hon ens skulle vilja leva i det stadiet.

Alassëa reste sig lätt upp, och tog några steg närmare - fortfarande på ett säkert avstånd. Hon sänkte det välskurna huvudet i höjd med främlingens, och de bruna ögonen sökte sig till hennes; de hade en blå, vacker färg.
"Jag räds att där inte finns ord i denna värld som kan fylla det tomrum ni känner." sade hon tyst, som för att inte skrämma den mindre tiken. "Om jag besatt krafter att hjälpa er, så hade jag... Men allt jag kan ge er i tider som detta är; försök se framåt, även när dagarna endast är ett brus i bakgrunden. För de kommer att gå - tiden stannar inte för någon, och det är ni som har makten över ert liv." Trots att hon levt i många, många år så kändes det ibland som att livet rusade förbi. I efterhand hade Alassëa kommit på sig själv med att inte minnas alla dagar, då de alla varit så lika - något hon ångrade nu. Men perspektivet på tiden och livet präglades av vart hon kom ifrån, och hur hon var uppväxt. Alassëa visste inte hur lång tid vargarna i detta land hade att leva, men hon förmodade att den var kortare än hennes egna.

Hon kunde se något som liknade medlidande i den främmande honans blick, det var åtminstone vad hon trodde att det var. Hon var allt för distraherad av minnena, av ljudet som hemsökte henne. Hon hade nästan lyckats förtränga bilden av scenen, blodet och de lealösa små kropparna, men ljudet fanns fortfarande kvar, för evigt inpräntat i hennes minne. Honan talade, men hon kunde inte riktigt höra det hon sade, vilket var en aning ironiskt egentligen. Inte förrän hon hörde slutet av det hela åtminstone. ''Försöka se framåt...ha makten över mitt liv. Ja det är ju så lätt. Säg mig, har du sett dina egna valpar mördas framför dina ögon endast minuter efter att de fötts? Har du hållits fången i månader och närmast svält ihjäl under konstant misshandel? Vart var den makten att bestämma över mitt liv när jag som mest behövde den?'' svarade hon honan med en stor uppgivenhet och sorg i rösten. Det gick kanske att tro att hon skulle ha varit irriterad, men det fanns inte en gnutta ilska i hennes stämma, endast sorg och smärta. Ytterligare några tårar lämnade hennes ögon och föll till marken. Hon suckade och slöt ögonen, vred ner huvudet och skakade vagt på det. ''Mina små...så oskyldiga och försvarslösa. Det är inte rättvist...''. Hennes röst var vid det här laget inte mer än en viskning. Sanningen var den att en del av henne hade dött med dem den dagen, krossats, förstörts. Ingenting skulle någonsin bli sig likt som innan hon och hennes bror gav sig ut på den där vandringen. Hon önskade så innerligt att hon hade stannat kvar. Då hade hon kanske fortfarande haft sin bror vid sin sida, och inte alla dessa hemska minnen. Det gick dock inte att ändra på, det hade skett, och hon skulle behöva leva med det.

Med ett uttryckslöst anlete betraktade hon tiken. Trots att Alassëa förväntat sig en förändring i rösten - en ilska - när hon talade sina ord, så fanns där inget. Varginnan utstrålade bara genuin sorg. Utan att säga något lyssnade hon. Det smärtade henne att höra Azelah historia, och det smärtade henne att hon inte kunde hjälpa. Det fanns inget hon kunde göra eller säga för att lätta lidandet. 

Några långa sekunder gick, och hon andades försiktigt ut. 
"Jag är ledsen för det som hänt er." sade hon lågmält. Det var det bästa hon kunde komma på att säga. Det kändes överflödigt att säga mer. Desperata försök som skulle vara förgäves.

Ledsen, ja, det var hon också. Krossad och förstörd av sorg, skulle nog aldrig bli som hon var innan allt detta, men kanske, med lite tur, så skulle hon lyckas ta sig samman igen, på något sätt. Den blå blicken vändes in mellan träden igen, betraktade en av de många vackra växterna som omringade dem. Hon visste att hon skulle behöva försöka släppa den händelsen, hon kunde inte göra något för att ändra på den, men hon hade fortfarande sitt eget liv, vad som nu var kvar av det. Det var dock svårt, å så svårt. ''Förlåt... Det var inte meningen att lägga allt detta på dig''. Stämman hon talade med var lågmäld, fortfarande sorgsen, men ändå lite ångerfull, kanske till och med smått skamsen? Det var fel att bara slänga ut sådant, speciellt ut över främlingar, även om honan på sätt och vis frågat om vad det varit som bekymrat henne. ''Jag vet inte vad jag tänkte, troligen inte alls. Vi känner inte ens varandra''. Hon skakade vagt på huvudet innan hon sedan vände tillbaka blicken mot honan framför henne. Smått osäker på hur honan skulle reagera på allting. Kanske det bara vore bäst om hon höll sig för sig själv? Vandrade iväg och slutade bekymra andra också, det var hennes egna problem, inte främlingars. Hon kunde dock inte förbise att det på sätt och vis kändes bra att prata om det med någon, som att det lättade bördan lite.

Eldarinnan lutade skakade lätt på huvudet åt Azelahs ord. En försiktigt suck undslapp hennes mörka läppar.
     "Ni har inget att be om ursäkt för, Azelah." Alassëa pausade för att ta några korta andetag. "Det är han som borde be om förlåtelse inför era tassar." Hon tystnade. De nötbruna ögonen sökte sig till hennes blå. Det var oundvikligt att missa sorgen. Den var så påtagligt stark att den skrämde henne.

     "Om jag kan lätta ert hjärta för en stund genom att lyssna på era sorger så ger det mig bara glädje. Inför mig behöver ni inte hålla tillbaka." försäkrade hon och nickade menande. Hennes anlete var stilla som vanligt, men ögonen speglade ett lugnt som inte gick att finna någon annan stans hos henne.