[Vet inte exakt när det här utspelar sig, men jao xD Vit är typ, ish, tonåring här.]

Månskenet strilade ner mellan tätsittande löv, långt ovanför Vits huvud. De silverne trådarna vilket var ljuset bildade lodräta linjer som sträckte sig långt ner utan att egentligen tyckas nå marken. När de träffade hennes kropp, tycktes pälsen skimra med ett matt sken som dock ögonblickligen bleknade bort då hon åter trädde in i skuggorna. De många, skrovliga trädstammarna reste sig spikrakt upp mot skyarna och gav sken av att vara högre upp än de egentligen var. Gräset var mjukt under tassarna, men inte daggvått. Fukten skulle komma krypande fram mot morgonen, men nu var det för tidigt.
  Om det inte vore för månen vars reflekterade ljus spann som nät där dess ljus trängde igenom lövverken, och för månblommorna som lös upp marken under henne, hade det varit bra mycket mörkare. Mörkret var inte vad hon sökte, utan den här natten liksom alla hade hade hon smugit sig iväg från familjen för att vandra runt på eget hand. Det hade blivit en rutin som upprepades åtskilliga nätter, men än hade Blue inte kommit på henne. Jo, en gång. Tonåringen hade ljugit och sagt att hon behövt kissa - mycket smidigt. Mariotte hade skrattat, men det hade inte Vit. Även Valkyrian hade vaknat en gång och följt efter, men hon brydde sig inte vidare om det. Kyrian fick gärna veta om hennes nattliga utflykter, bara han höll tyst. Blue hade aldrig varit särskilt förtjust i att de var utom synhåll, men de var ändå inga barn längre. Åtminstone inte barn, men inte vuxna heller. Hon ville inte bli vuxen. Hon ville vara liten. Länge.
  "Vart ska jag?", frågade Vit frustrerat rakt ut i luften, och vred öronen bak mot nacken. Uppgiven. Hon hade för vana att gå samma väg, till samma glänta, men hennes lokalsinne var hemskt. Mariotte hade ofta hintat om vart gläntan låg, men den här gången hade hon hållit tyst - om än en irriterad tystnad, då hon mycket väl visste att Vit var på väg åt helt fel håll. Vit hade envist knuffat iväg henne så gott det gick varenda gång något dylikt hände, men nu hade hon gått vilse för tredje gången på ett halvt månvarvs tid. Ängeln vred, som med osynliga tassar, hennes huvud mjukt åt vänster och pekade därmed ut riktningen. Den unga tiken suckade djupt och styrde tassarna åt den nya riktningen. Bitter.
  "Hm". Ängeln skrattade inte, men det var ett roat ljud.
  "Tyst", muttrade hon, och ruskade lätt på huvudet, som för att skaka bort ängelns närvaro. 
  Plötsligt var det väldigt mycket lättare att hitta, och den välkända gläntan med stenformationen i mitten kom inom synhåll. Tiken knyckte till med svansen, tog ett skutt framåt och sprang ut på den öppna plätten. Månskenet träffade hennes päls fullt ut, och som vanligt började den glöda. Inte starkt, men tillräckligt för att den i mörkret skulle skapa som en nära liggande aura av silvervitt. Som en hinna av glöd, bara några centimeter. Vit hade alltid haft päls som glödde i månsken, men mamma hade inte så. Hon undrade ofta hur det kom sig, och frågan hade en gång ställts. Blue hade svarat konstigt, enstavigt, ingenting som faktiskt besvarade frågan. Hon hade inte frågat igen, även om nyfikenheten tagit över. Mariotte hade tvärvägrat säga något då hon frågat - om det var för att hon inte visste eller för att hon inte ville berätta, hade förblivit ett mysterium.
  Ungtiken snurrade snabbt runt på stället, drog ett djupt andetag och andades ut. I månskenet var alltid luften lite lättare att andas. Rädsla lite lättare att ignorera, och tankar lite lättare att förtränga. Energi, lite lättare att hämta.
  "Vit." Ängeln gav henne en mental puff, och hon stannade upp med ett frågande uttryck i ansiktet. Hennes tassar rörde sig ofrivilligt, så hon stod åt motsatt håll. Det var någon i närheten, men Vit brukade sällan bry sig, om denne inte kom i närheten. Och inte brukade hon märka det heller, om inte Mariotte faktiskt sade någonting. Denna var uppenbart nära. Och denne någon stod i skogsbrynet, till kanten av den mindre gläntan. Det såg vid första anblick ut som ett glödande, tredjedels skelett. Hon blev rädd, men bara under en sekund, innan hon insåg att det var en varg. Han glödde ju! Vit spärrade upp ögonen.
  "DHH-" Vit försökte få fram ett ord, men det blev bara en häftig, förvånad inandning. "Du är lysig!", andades hon dumt, och insåg det icke befintliga ordet alldeles för sent.

Ghadam hade precis hunnit huka sig invid en trädrot som var lika tjock som stammen till trädet den tillhörde när ljudet av en främling fick honom att stelna till. Det var ljudet av tassar som sprang, och stannade. Så snart som han kunde reste Ghadam sig upp och följde ljudet tillbaks till en glänta han passerat bara för en kort stund sedan. Han hade stått still i den relativt öppna ytan för att se stjärnorna - det lilla som gick att se mellan de omkringliggande trädens vida kronor. Stjärnorna och månen. Visst var skogens eget ljus vackert, lika trollbindande som han mindes det, men inget kunde slå himlens eget sken.
     Han hade inte hunnit mer än stanna i utkanten av gläntan förrän den främling vars vita skepnad nu stod i dess mitt vände sig om och såg på honom. Det första Ghadam lade märke till var att hon var vit. Skimrande vit, med päls som glimmade i ljuset. Som när månljuset träffade ytan på en sjö. Likt ett vagt måntecken, fast över hela kroppen. Ghadams egna tecken glödde med ett varmt gult sken som fick de närmsta växterna runtom att kasta rörliga skuggor. Han tänkte inte själv på hur världen dansade där han gick, där hans ljus passerade - han var uppvuxen med det - men han var fullt medveten om hur iögonfallande det kunde vara. Främlingen bekräftade det med sitt förvånade utbristande. Ett kort, lätt skratt slapp mellan Ghadams läppar.
     ”Det är jag minsann”, svarade han och höjde på ögonbrynen. Ett leende spred sig i hans ansikte. ”Och det är du också.” Svansen viftade lätt bakom hans kropp när han tog ett steg ut i ljuset i gläntan. Han stannade upp igen och spetsade öronen. ”Vem är du?” Lika snabbt som han frågat blinkade han när han kom på att han kanske skulle presentera sig själv först. ”Ah. Jag är Ghadam.”

[Whoa, ett svar!]

Ingenting med den främmande individen kunde någonsin tänkas hotfullt. Lätta svansviftningar, avslappnade men ändå nyfiket spetsade öron. Vit betraktade honom, fortfarande avvaktande, men knyckte ändå lätt på svanstippen; dels för att inte verka oartig, och dels för att den andres lugn faktiskt smittade av sig. Hon log blygt när den ljusfläckade hanen presenterade sig.
  "Jag är Vit", berättade hon, men stack sedan tungan utanför munnen i en missnöjd min. Meningsbyggnaden var inte särskilt lyckad, om än den var korrekt så lät det som ett dumt konstaterade av sitt eget utseende. "Jag är Vit." Nej. "Jag är inte vit! ... Eller jo förresten, men alltså.." Nu skämdes hon. Öronen vreds ursäktande bak mot nacken och ett lätt obehag fladdrade till i maggropen. Det kändes oerhört typiskt, för att inte tala om pinsamt, att inte ens kunna presentera sig korrekt. "Förlåt. Jag heter Vit."
  Hon slog den ljusröda blicken i marken och petade i gräset med en framtass. Ungtiken var inte vad att umgås - iallafall inte utanför familjen, som hon vid det här laget kände utan och innan. Det var en trygghet i sig. Hon visste precis hur de reagerade, och precis hur hon skulle bete sig. Och de visste hur hon tyckte om att ha det. Att träffa nya vargar var någonting hon oerhört sällan gjorde, antalet hon faktiskt träffat utanför familjen hade fortfarande inte blivit tvåsiffrigt. Hon mindes Alassëa Marion, som hade sjungit så vackert. Hon mindes också en annan, en otrevlig hane som festat på ett bytesdjur. Nu var det Ghadam. Han som hade lyspäls, som hon själv, även om hennes egna inte sken långa vägar lika starkt. Färgen var också helt olika, hans var som solen; hennes var som månen. Varför? Långsamt lyfte Vit blicken igen, en gnutta säkrare i blicken.
  "Varför lyser du, Ghadam? Min mamma lyser inte. Så varför gör jag det?"

Han kunde inte hålla tillbaks ett lätt, omärkligt skratt när ungtiken försökte släta över sin klumpiga presentation. En vit Vit. Det var på sätt och vis lite roligt, om än väldigt passande. Han tog ett par steg ut i gläntan när Vit såg ner i marken, men stannade på nytt när hennes bleka ögon åter höjdes.
     ”Varför jag lyser?” Ghadam gav henne en frågande min, vilken snabbt övergick i ett leende. Han lade huvudet lätt på sned. ”Varför skulle jag inte lysa? Jag är månvarg, vi brukar lysa. Eller skina. Som blommorna.” Han vred huvudet för att svepa blicken ut bland träden utanför gläntan, medveten om att månblommorna fanns runtom i hela skogen, innan han såg tillbaks på Vit igen.
     ”Är inte du månvarg? Jag menar, du skiner, lite, men…”Han lutade huvudet åt andra sidan, tankfullt. Hon sade att hennes mamma inte lös. ”Din pappa är inte månvarg då? Om din mamma inte lyser? Lyser han?” Att valpens fader kanske inte var närvarande fanns inte i Ghadams tankar. Han tänkte inte på hur oartigt det kunde vara att anta att tiken var en månvarg bara för att hennes fäll blänkte i månljuset. Där fanns så många arter i landet att han hade tappat räkningen för länge sedan, och där fanns alltid vargar som blev upprörda över att han gissade fel med sina påståenden. Inte för att Ghadam kunde förstå varför. För honom var det självklart att om han sade fel så fick någon rätta honom, och sen var det bra med det. Det var inget att bli upprörd över.

[Skrämmande segt svar. Men, ska försöka traggla mig tillbaka på rollspelsbanan från och med nu :D Ursäktar eventuella lustigheter.]

Vit höll blicken fixerad vid Ghadams lysande tecken medan han talade. Ögonen växte i storlek när hon uppfattade de nya greppen, så fint det lät. Månvarg. Svansen knyckte till bakom henne, förtjust över att bli antagen att vara något som hade med månen att göra (kanske). Vad det var, visste hon ju såklart inte inte. Men det lät iallafall fint...
  "En ras", sade Mariotte från distansen. Vit såg hon som hastigast upp mot den andre, rynkade lätt på ögonbrynen, och såg lika snabbt bort igen. En ras, alltså. Hon hade hört många olika historier om vargtyper, mestadels från Hector. Hon visste vad han var, och mamma.. men det löste ju fortfarande inte gåtan. Inget av det Blue berättat om var något som lyste.
  "Mamma lyser inte", konstaterade Vit. Pappa? En sådan hade hon aldrig haft. Det hade funnits stunder under hennes yngre valpår, då hon undrat om Hector var hennes pappa. Blue hade sagt att så var inte fallet - han var bara en vän. Det var lustigt, men hon hade aldrig ifrågasatt det.
  Däremot, hade det förekommit ett fåtal gånger att hon frågat Mariotte om saken. Ängeln hade varit mycket fåordig om ämnet, och hur än Vit försökt pumpa henne på information, hade det alltid varit fruktlöst. Allt eftersom hon blivit äldre, hade hon undrat än mer.. för en pappa fanns det ju, givetvis. Varför fanns han inte hos dem?
  Var han en månvarg?
  Och varför visste inte hon om det? Vit fick känslan av att Mariotte rörde på sig. Det var någonting hon inte visste om ännu. Mamma måste veta, såklart. Hon hade aldrig frågat... kanske borde hon göra det nu?
  "Jag har ingen pappa", sade albinon tillslut, och smög några steg närmare den andre hanen för att kanske kunna ta sig en närmre titt på de där lysiga märkena. "Lyser din familj, då? Det gör inte min. Alla bara försvinner när det är mörkt.. gissa vem som jämnt förlorar när vi leker kurragömma.."

”Din pappa då?”, fyllde Ghadam i när valpen upprepade att hennes mamma inte lös. Hon svarade att hon inte hade någon pappa. Ghadam rynkade lätt på pannan, men fortsatte att le glatt. Han skulle just till att svara igen när Vit fortsatte prata.
     ”Kan tänka mig att det är ett problem!”, skrattade han hjärtligt. ”Ja, hela min familj lyser. Vi kunde inte leka kurragömma om nätterna för det var för lätt att hitta alla, även utan nosen.” Hans leende vidgades vid tanken.
     ”Men vad menar du med att du inte har en pappa?”, frågade han efter en liten stund. ”Alla har en pappa. Din mamma vet inte var han är?”

Vit och hennes syskon visste inte mycket om deras egen familjehistoria. Blue hade inte berättat mycket, och syskonen hade inte frågat. Under mörka nätter, när Blue somnat sedan länge, hade de tre med lågmälda röster, bleka viskningar, när de talat om allt mellan himmel och jord, hade det.. en eller två gånger, kommit på tal. Bara en tyst fundering, när de små blivit äldre och förstått både ett och annat om världens ordning. Släktskap. Vits milda leende dog långsamt ut, då sekunderna tickade förbi.
  "Din mamma vet inte var han är?" ... Hon visste ingenting. Vit hade aldrig vetat. Det hade aldrig varit viktigt, om än där fanns ett gammalt minne om en fråga som aldrig besvarats. Om hur hon som yngre hade försökt pressa Mariotte på någonting ängeln tycktes medveten om - eller? - men där fanns inga minnen av att någonsin fått veta. Och det var kanske lika bra. De hade allt de någonsin behövde i varandra. Vit, Valkyrian, Varya, Blue, Hector. Givetvis fanns där någonting bortom nutid, men.. Det var oviktigt. Hon brydde sig inte. Öronen drogs långsamt tillbaka mot hjässan när hon slog undan blicken, och gav ifrån sig ett litet, fundersamt ljud. Dumma Ghadam.
  Hon skakade på huvudet. "Ja, det har jag. Vi. Det har vi, eller hur? Någonstans- jag vet inte."
  Vit kände, i den där mentala länken hon aldrig lyckats beskriva för sig själv, hur Mariotte hummade svagt för sig själv. Vit ville be henne att hålla tyst. 
  "Du är upprörd", sade ängeln, i ett simpelt konstaterande. Vit tog ett halvt steg bakåt, höjde plötsligt huvudet med en bister min och hårt slutna läppar. Vit avskydde att ställas inför situationer hon inte visste hur hon skulle reagera till - och detta var en sådan. Hon visste aldrig riktigt hur hon skulle reagera inför en ny situation alls, och det här var definitivt marker som länge, länge, lämnats oberörda. Bortglömda.
  "Lite", medgav Vit i tanken. Ängeln mumlade någonting ohörbart, och återgick till att övervaka på avstånd, om det nu fanns något sådant i Vits medvetande.
  Vit såg bort mot Ghadam, mötte hans blick som var mörkt skogsgrön i nattljuset. Hennes egen var undrande. Lite nyfiken, genom osäkerheten. Rösten var tunn när hon öppnade munnen.
  "Du tror han lyser?"

[ORDBAJS, visste inte riktigt hur hon skulle reagera, så fick ändra om massa och ja, det blev ju som det blev xD]

Ghadam såg valpens glädje sakta rinna av henne, och kände att han kanske hade trampat fel någonstans. När Vit vände bort blicken och skakade på huvudet var han säker på att han sagt något fel. Han stod tyst, osäker på om han skulle svara eller inte, innan Vit såg tillbaks på honom igen. Hennes fråga var försiktig.
     ”Om du lyser”, började Ghadam långsamt, och gav Vit ett mildare leende än förut, ”och din mamma inte gör det, så gör han säkert det.”
 
[Aw yea ta ett snabbt, jättelångt svar! Ska vi kanske börja avsluta? xD]

"Kanske", mumlade Vit osäkert och såg bort från Ghadam. Stämningen hade blivit konstig, och hon gillade inte. Den glödande månvargen verkade snäll, dock, trodde hon. Han påminde lite om den där vita, enorma tiken hon träffat för länge sedan, när hon bara varit ett litet knubbigt valpknyte. Hon hade sjungit så fint, men Vit mindes givetvis inte sången. Något annat hade dock fastnat i minnet, ett ord. "Silivren". Det betydde vit, hade den uråldriga honan berättat, men också sagt att Vit inte hette Silivren på hennes språk. Hon skulle tydligen alltid heta Vit, oavsett språk. Lustigt.
  Vit kikade tillbaka mot Ghadam.
  "Jag måste nog gå tillbaka nu", sade unghonan långsamt. Ett litet blygt leende spelade i mungiporna. "Men jag hoppas jag träffar fler lysiga .. lysande vargar." Hon rynkade på ögonbrynen och ruskade på huvudet. Nä, hon ägde en passane benämning på typen nu. "Eh, månvargar. Som du."

[Det kan vi göra  :fingerguns:]

Ghadam viftade mjukt på svansen när ett litet leende vågade sig tillbaks in över Vits ansikte. Han förstod på hennes sätt och hennes ord att hon ville gå.
     ”Det gör du säkert”, svarade han varsamt. ”Och lycka till du. Med dina frågor, menar jag. Att du får svar på dina frågor.” Han skrattade kort, ett lättsamt läte. ”Gå du, innan din familj undrar var du är.” Han mötte hennes försiktiga ögon med ett varmt leende.

Vit såg på den andre för några korta ögonblick, nickade sedan frånvarande och vände för att gå. Sedan stannade hon till, mindes att man skulle vara artig, och trampade runt på fläcken så att hon kunde se Månvargen igen.
  "Hejdå!", sade Vit, knyckte vänligt till med svansen och skuttade sedan iväg i riktning mot hemmet. 
  Det hade varit ett konstigt möte.

[Avslutat.. efter tusen år ]