[Minns inte om vi sa att Ceylon och Kilah besökt Ötamon? Tror inte det? Hittar på någonting xD]

Att lämna det snötäckta Wintera bakom sig, känna hur luften blev mildare och marken kalare, hade varit alldeles underbart lika mycket som det hade givit Ceylon en känsla av tog jag rätt beslut verkligen? Åtskilliga gånger, och och om igen, hade han stannat under den korta resan över gränsen mellan Samudr snölandskapet, vägande fram och tillbaka på sina tassar, slickat sig om nosen, morrat i frustration, försökt förtränga känslan att han inte bör lämna området han tappat bort sin vän i. Förbannat! Känslan hade vägrat givit med sig. Han visste mycket väl att det hade varit det enda rätta beslutet att söka söderut, dit de kommit från, ändå sände hans kropp klara signaler att han borde vänta in någonting som det inte fanns tid att vänta in. Det var uppenbart att Kilah inte hade stannat i närheten av vart de tappat bort varandra, annars hade de varit återförenade vid det här laget. Hon letade alltså, hon också.
  Ceylon suckade djupt när ännu ett stråk av tog jag verkligen rätt beslut drog genom honom som av en elektrisk stöt, innan han bestämt pressade bort den. Vad skulle han ha gjort? Suttit där i kylan tills han fryst ihop till en skulptur av is? Eller tills han hade svultit ihjäl? Som om det skulle bättre chanserna att spåra upp manvargen. Nej. Beslutet hade varit rätt.
  Trodde han. 
  Det var alltså med blandade känslor Ceylon hade lämnat ingemanslandet och fortsatt söderut, söderut, söderut - alldeles för långt söderut för vad som var bekvämt. Fjorton dagar efter att de tappat bort varandra hade Ceylon bittert fått inse att Kilah inte alls hade haft samma tanke som honom, för de svaga doftspår som vindarna fört med sig i Wintera hade dött ut i takt med milen under hans tassar. 
  Det var nog bara att acceptera att de nog inte skulle ses igen på ett tag.
  Nedslagen av tanken, osäker på vad han skulle göra näst, och ytterst motvillig att ge sig tillbaka till Wintera (där tiken med all säkerhet inte var kvar, av samma anledning han inte var det) så hade han givit sig av över den Norra bergskedjan för att testa lyckan där. Det hade gått sju dagar sen Ceylon klivit in i den lummiga skogen, där trästammarna reste sig högt, högt över hans huvud. Ljusa blommor runt tassarna, de som glödde så vackert om nattetid, gräset tjockt och saftigt, grönt, daggvått i skuggorna efter att natten blivit till dag. 
  Hanvargen kastade en blick upp mot taket av grönska ovanför honom. Ötamon. Han hade undrat över platsen sen det ögonblick han fick syn på trädkronorna, mellan väggar av sten, halvvägs ut från bergen. Glad att där inte fanns ännu mer snö hade han längt på steget, insett att det var mycket troligt att Kilah kunde hittat hit, liksom honom, om han nu uppskattat alltihop rätt och hade Wintera någonstans norrutöver.
  Ceylon hade stött på en blekt färgad tik, efter att ha färdats några mil i det nya landskapet. Hon hade varit ett par tassars bredd högre än honom i manken trots att hon var bra mycket yngre. Inte ens en vuxen hona, utan en ungtik, med lätt stammande röst och ett märkligt sätt att inte riktigt våga ta ögonkontakt vid deras samtal. Hennes ögon, ja, hade varit ljust röda, det skinn som synts klart rosa. En albino! 
  När Ceylon fått syn på henne, hade hon befunnit sig vid en porlande bäck och druckit, liksom han själv. Längre uppströms hördes röster, hon hade alltså inte varit ensam, men av någon anledning rört sig bort från alla andra. Stäppvargen hade sett hur hon hajade till när han lösgjorde sig från skuggorna och närmade sig vattenytan, med en milt utmanande blick som om han såg ifall hon skulle göra ett försök att jaga bort honom. Hennes reaktion var att snabbt slå undan blicken och förflytta sig ytterligare någon meter nedströms för att tydligt markera att där inte fanns någonting att bråka om. Bra så. Ceylon hade druckit, den taniga tiken hade druckit, och sedan hade han harklat sig lätt. Den bleka hade kastat en blick mot honom, undrande.
  "Hrrm - kan fröken berätta vad den här platsen heter?", hade han sagt, med en lätt svepning på svansen för att understryka sin goda vilja. Den vita hade givit honom ett leende lika blekt som hennes päls, tagit ett par steg åt hans håll för att underlätta.
  "Eh - Ötamon", hade hon svarat. Hennes svans svepte till bakom henne, långsamt, vänligt. Ceylon nickade henne tills svars, såg för ett ögonblick uppströms där rösterna hade brustit ut i skratt.
  "Mina syskon, mamma, och jag, bor här", kom bekräftelsen, då hon följt linjen hans blick målade genom luften. Så tydligt hade det varit att hon valde sina ord väl, som för att inte säga någonting dumt eller opassande. Hon slickade sig om nosen. "Kom du precis hit? Jag menar - du är inte härifrån, va?" Ceylon log henne till svars.
  "Bara en dag sedan. Jag kommer från någon helt annanstans, men den historian kvittar. Ötamon, alltså?", upprepade han, lade ordet rätt på tungan. "Vad finns åt öst?"
  "Itrozo", sade den vita. Ceylon nickade återigen, hummade lätt. Hans kunskaper om geografin av Numoori hade växt avsevärt sen resans början, men än fanns mycket han inte visste. Tydligen, gränsade Ötamon till Itrozo. Där hade han däremot varit tillsammans med Kilah, men det var länge sedan nu.
  "Du har inte möjligtvis stött på en röd, tunn tik nyligen? Svart man, ungefär i min storlek?", frågade Ceylon. Den vita lade huvudet på sne, och skakade sedan långsamt på huvudet. Nej, det hade hon inte. Hanvargen suckade lågt. "Jag tappade bort min vän för en tid sedan. Hennes namn är Kilah."
  Den större tiken log återigen svagt.
  "Jag kan säga att ... du letar efter henne, om jag skulle träffa den du letar efter", erbjöd hon sig snällt. Ceylon nickade, besvarade leendet med ett eget betydligt dystrare, tackade, och gick plask plask plask rakt ut i bäcken för att ta sig över på andra sidan. Den unga tiken följde honom med blicken då han återigen nickade, och skulle just ge sig iväg utom synhåll då den andre hastigt andades in.
  "Ah - vänta!", ropade hon, och Ceylon stannade till. "Vem söker henne?", undrade hon, och Ceylon vände blicken bak mot den ljusa tiken.
  "Ceylon. Och vad är frökens egna namn?"
  "Vit", svarade hon. "Mitt namn är Vit. Eh.." Hon backade två steg, log ett sista leende, och svepte vänligt till med svansen. "Jag håller utkik. Hejdå, Ceylon." Sen hade hon försvunnit hon uppströms, mot rösterna där borta, och Ceylon åt ett helt annat håll. Vetskapen om att där nu fanns två par ögon som höll utkik efter den gladlynta Kilah hade givit honom något större hopp om att kunna finna sin väg tillbaka till vännen.
  Ceylon drog sig själv tillbaka från tankarna på det mötet, andades in, och ut, i en djup suck. I sina tankars banor hade han saktat ner avsevärt, stirrat ner mot sina framtassar, men nu ryckte han upp huvudet igen, och fortsatte framåt i vettigare tempo. En till dagsresa österut genom Ötamon, sen fick han överväga andra alternativ av riktning.

”Mm, lite bättre. Men inte rätt. En gång till!”
     ”Inte som att du uttalar det bättre!” skrattade Ghadam åt den lilla silannin som följde vid hans sida. Han räckte lekfullt ut tungan åt Vivianne när hon slog till honom med en grönfläckig vinge.
     ”Tyst på dig, vill du ha min hjälp eller inte?”
     ”Förlåt, förlåt.”
Ghadam var tacksam för den hjälp han fick. Även om han hade börjat få en relativt bra förståelse för Lucarni med Mivrias hjälp så hade han fortfarande svårt att uttala många av orden. Det var ett så vackert språk. Ett språk som klingade behagligt i hans inre varje gång han hörde den äldre månvargen uttala det. Men orden låg lustigt i hans mun och ville inte riktigt komma ut så som de borde låta. De klingade inte på samma vis över hans klumpiga tunga. Vivianne var ingen månvarg, och inte lärling hos Mivria, men hon var en av många silannis som bodde i området, och en av de som spenderade mycket av sin tid i och runt templet. Hon hade snappat upp en hel del, och kunde tala om när något lät rätt eller fel. För det mesta i alla fall. Och för det mesta lät det Ghadam försökte uttala mer eller mindre fel. Som en rolig dialekt han inte riktigt kunde bli av med.
     Ghadam harklade sig och upprepade meningen en gång till, varpå Vivianne fnös hårt i vad som lät som ett tillbakahållet fnitter. Han upprepade orden igen, den här gången extra långsamt för att betona alla stavelser, och Viviannes fnitter utvecklades till ett fullskaligt skratt. Hans skratt blandades med hennes lilla röst. Det var omöjligt att inte smittas av det ljusa, bubblande ljudet. Vivianne stannade för att hämta andan, och Ghadam vände sig mot henne med viftande svans och ögonen avsmalnade i ett hjärtligt leende.
     Medan deras skratt långsamt lugnade ner sig igen så tyckte sig Ghadam uppfatta doften av annan varg. Han höjde nosen för att vädra i den svaga brisen som funnit sin väg ner mellan träden. Med alert spetsade öron vände han blicken ut i skogen, fortfarande lätt fnittrande. Han märkte inte att Vivianne kom upp vid hans sida och nyfiket följde hans blick.