Det klarblå himmelen kantades av de brandfärgade lövverken. Skogen som för alltid skulle stå i lågor. Höstskogen. Numph såg sig omkring med en förundrad blick. Den här platsen hade välsignats med vintrig ålder; inget hade förändrats på flera hundra år och skulle förmodligen inte göra det på hundratals år till. En tyngd månvargen inte vetat han haft lättade från hans hjärta när han äntrade skogen. Tiden stod stilla här, och inget skulle någonsin förändras under de brinnande löven. Det var definitionen av trygghet för honom. Ingen plats skulle kännas mer säker än denna för honom.
     Det var med en självsäkerhet man ofta inte såg hos hanen som han gick på en upptrampad stig - den inbäddande doften skvallrade om att det var en vandringsled för hjortdjur. Bakom honom följde en sandfärgad varghona, Arwena. Hennes blå blick kastade sig omkring som en nyfiken valps. De var ett väldigt omaka par, men de kompletterade varandra utomordentligt bra och det var nog därför de fortfarande var ett par. Numphs försynthet vägdes upp av Arwenas utåtgående personlighet; det var hon som fått honom att lämna denna plats från början. Men nu när han var tillbaka kunde han för allt i världen inte förstå varför en skulle vilja lämna denna förtrollande plats.
     "Det var länge sedan vi var här." konstaterade den sandfärgade med en entusiastisk ton. Numph hummade intygande och i hans anlete fanns där ett brett leende. "Man glömmer bort hur fantastiskt vackert det är." fortsatte hon. "Man blir som blind när man ser dess skönhet var dag. Inte sant?" Numph hummade bara igen, fortfarande något tagen av skogens starka färger. "Det är därför det är nyttigt att resa. Så man inte glömmer bort att uppskatta skönheten bara för att man har turen att se det varje dag." Det var sant. Det hade varit väldigt lärorikt för honom att resa, mer än han väntat sig. Denna gång tvekade han på att de skulle stanna i Höstskogen så länge - det hade trots allt väckts en svag åtrå efter att se mer av Numoori. Den lilla glöden hade han Arwena att tacka för. Han stannade upp och såg leendes bak på henne och hon såg något överraskat på honom. "Tack." Arwenas ansiktsuttryck skiftade genast och hon log genuint emot honom. Han behövde inte säga mer för att hon skulle förstå.
     "Jag är lite hungrig. Stanna du här, så kan jag fixa något." sade Numph efter att de slagit sig ner i en mindre dunge. Arwena var för en gångs skull lite trött och lät honom gå ensam. Om än han älskade henne så njöt han lite extra av att ibland få vara ensam. Med en rask fart började han röra sig emot en mindre flod han hörde porla längre bort. Vatten innebar bytesdjur, och därifrån skulle han säkert kunna spåra upp något.

[Känner att jag är väldigt dålig på startinlägg... Ska se till och öva på det. Men här har ni!]

Han var tillbaks i skogen igen. Tassarna rörde sig som alltid med spänstiga, lättsamma steg. Då och då halkade han till när den stundom hala flodbottnen fick honom att tappa fotfästet, men överlag var det med ohindrad, obekymrad takt som Ghadam rörde sig genom floden. Han hade följt den uppströms sedan morgonen, då han hade fått för sig att försöka fånga fisk, om än utan lycka. Han hade slutat försöka för ett bra tag sedan nu, och följde istället flodens ringlande väg utan något riktigt mål. Då och då fick han röra sig upp mot flodbankerna då vattnet blev för strömt eller för djupt för att han skulle kunna fortsätta utan att simma. Så snart det blev grundare och lugnare igen så återvände han dock till flodens mitt, road av hur vattnet rann förbi hans ben när han rörde sig.
    Han hade vänt norrut igen för inte mer än några dagar sedan, efter att ha lämnat den underligt skapta tiken på Solstäppen. Det hade varit ett par roliga dagar, då han visat henne vägen från Azhekaslätten, genom Höstskogen och ner till det blomklädda landskapet hon sökt. Han hade förstått att hon varit lite osäker och vilse, men under deras vandring så hade hennes sinne lättat. Det hade gjort honom glad, och det hade sett roligt ut när hon log med de där betarna och alla ögonen i ansiktet. Han hoppades att hon skulle finna sin vän, och att han kunde träffa henne igen en dag. Nu var han på sin egen väg igen. Om än han planlöst följde floden för stunden.
    Högt över skogen sken solen på den klara himlen. Över det strömmande och porlande vattnet var luften öppen, fri från trädens brinnande färger då deras kronor inte skymde den blå skyn. Fågelsång och ljudet av den lätta brisen som dansade genom skogen blandades med ljudet av hans plaskande steg och glatt hummande stämma. Då och då övergick hummandet i några enstaka sjungna ord. Doften av vatten, av fuktiga stenar, blött gräs och jord invid flodbankerna hängde i luften, tillsammans med lukten av skogens växter och djur. Doften av hans egen, blöta päls var tydlig i hans nos. Han var torr över större delen av kroppen, men hela benen och buken var raggig och tung av vatten. Svansen hade även den råkat bli blöt vid ett flertal tillfällen, men viftade just nu lugnt bakom honom, höjd över vattenytan.
    Mitt i sitt obekymrade hummande fångade Ghadam en bekant doft i luften. Han stannade upp tillfälligt och höjde nosen mot skyn för att vädra i den lätta brisen. Ett brett leende spred sig i hans ansikte, och ögonen lös upp när han vände blicken framåt igen. Han satte fart på nytt, fortfarande följande flodens mitt. Hans steg blev längre, och övergick i korta språng innan han halkade och tvingades sakta in en aning. Han sökte med nosen efter doften, och med blicken efter antydan till rörelser bland träden. Så snart han lyckades uppfatta skepnaden i skogen tog han sats och skuttade resten av sträckan genom floden, upp mot stranden, med hastiga språng. Svansen viftade vilt bakom honom.
    "Nuuuumph!", ropade han glatt, när han formligen kastade sig mot brodern.

[Aah, ursäktar ett alldeles för sent svar här! Men nu jädraranamma! :'D]