Ötamon var fantastiskt, och skulle alltid vara det, oavsett hur många gånger Aurora återvände. Med djupa, förundrade suckar rörde hon sig mellan de väldiga träden. Ibland vågade hon sig in under några av de utstickande rötterna, men av rädsla för att fastna med hornen höll hon sig på småstigarna emellan stammarna. Då och då nådde hon fält av månblommor. Där stannade hon alltid extra länge, beundrade deras skimmer, och rörde sig gärna bland dem för att röra upp eldflugor. När de lysande insekterna svärmade upp runt henne brukade Aurora lyfta huvudet mot himlen, sluta ögonen och föreställa att hon såg sig själv på avstånd. Hon såg deras sken reflekteras i kronan, hur lockarna fångade ljuset och hur kristallerna i svansen kastade tillbaka sitt eget sken. 
     Framförallt så föreställde Aurora sig som hisnande vacker, och för varje gång hon öppnade ögonen igen var hon ännu lite mer benägen att tro på det.
     Månen var helt rund ikväll. Endast ett par tunna slingor av moln täckte dess ovansida, och skapade en illusion av att månen var en droppe dagg, på väg att falla till marken. Hon stirrade på den så länge att hon nästan trodde på det. För sakens skull föreställde hon sig hur den tillslut lossnade, och föll ner i Ötamon. Hon följde droppen med blicken, och fann förvånat att det var något som lyste mellan träden, bara några meter bort. Aurora stirrade häpet upp mot himlen, men månen hade inte rört på sig. Alltså var det något annat som lyste - något som rörde på sig, kunde hon konstatera.
     Tiken tog några steg åt sidan för att se bättre, kisade i mörkret och ignorerade för första gången eldflugorna som svärmade upp.
     "Hallå?" ropade hon lågt. Tonen var nyfiken, inte rädd. Hon hade inte varit rädd för mörker sedan Even räddat henne. 
     Det okända ljuset rörde sig ut till gläntan, där Aurora med hjälp av månblommorna äntligen kunde se ordentligt. Det var en månvargstik, drog hon snabbt som slutsats, med vackra tecken likt en omfamning över rygg och mage. Den glödde i månljuset, och Aurora var plötsligt inte längre säker på om månen verkligen stannat kvar på himlen.
     "Åh", suckade Aurora. "Vad vacker du är." Blicken strök den andras päls, mjukt men hungrande. "Hur gör ni det egentligen? Hur lyser ni?"

Någon ropade. Den gula blicken sökte sig till en utsmyckad varg med lockar som tycktes glimra i skenet från blommor och måne. Hon var så pass iögonfallande att Sari tvärt stannade, frusen i sin lek. Eldflugorna var som bortglömda när hon hastigt spottade ut de hon fångat i sin mun. Deras sken matchade hennes eget när de lyfte och försvann bland trädkronorna.
    "Åh, tack!" Ynglingen tog ett par mjuka skutt mot främlingen, ett milt och genuint leende på sina läppar. "Det är en gåva från Duraneir, månguden." Hon sade orden med stolthet. "Som tack för vår hängivenhet och våra goda själar."
    Det var första gången någon utanför familjen kallat henne vacker. Komplimangen värmde mer än hon kunnat ana. I sin lycka märkte Sari aldrig hur den andra hungrigt vilade blicken vid henne – att där låg något mer i de fina orden. Istället studerade hon nyfiket den andras många utsmyckningar, från kronan på huvudet till skärvorna i svansen.
    "Min tur!" En fråga för en fråga. "Är det stenar du har i svansen?", och nu var det Saris tur att låta sig avundas. Hon suckade drömskt och sjönk ner bland mossa och blommor. "Åh, du får säkert alla söta killar."
    Rester av månblom var inflätade i hennes egen svans och nacke, men de hade sedan länge slutat glöda. Visst var de vackra. Sari älskade doften de förde med sig när hon rörde sig utanför Ötamons gränser, men i skenet av främlingen bleknade de snabbt.

Suck. Duraneir? Det var alldeles för töntigt för att Aurora skulle vara intresserad, men hon nickade uppmärksamt med ett tillsynes genuint leende på läpparna. 
     "Är det stenar du har i svansen?"
     "Ja!" svarade hon entusiastiskt. "De sitter fast, annars skulle du fått några." Komplimangen på slutet fick Aurora att se bort och fladdra med ögonfransarna i ett försök att dölja hur nöjd hon blev.
     "Åh, vad gulligt sagt av dig." Hon tänkte på Valendore, och hur länge sedan det var. Det var inte ens säkert att han var vid liv, men det var inget som bekom henne längre. "Jag kan säga samma sak om dig." Hon log brett och svepte åter med blicken över måntecknet. En svag bris förde med sig doften av månblommor. Doften av månvarg, kunde hon inte låta bli att tänka.
     "Du borde komma till Itrozo någon dag. Låta mig och min syster pynta dig." Aurora strålade - bokstavligen. En svag glöd låg över de röda lockarna. I Ötamon kunde hon stråla fritt. "Du är redan vacker, så tänk bara!"

"Är det sant?! Vill ni göra det?"
     Sari var inte säker på om hon verkligen fick besöka rosskogen – speciellt ensam – men det ingen visste mådde ingen illa av. Itrozo var inte allt för långt bort och ingen skulle väl känna igen henne om dagen? Om hon höll sig bortom stigarna och vandringslederna, så var det nog lugnt. Kanske kunde någon av syskonen täcka för henne.
    "Jag hade nog velat ha en sån där krona eller NEJ – kanske ett halsband? Åh, jag vet inte", suckade hon, ett drömskt leende på sina läppar. "Vad tror du jag hade passat i?"

[Avslutat]