Trian hade sakta insett att hans, till en början, midnattsvandring hade slutat i att hans tassar tagit honom allt längre bort från Norspiret och Cirkeln. Han behövde få låta dem sörja ifred, ostörda. De behövde få läka efter det hemska som hade hänt. Det som han mer och mer trodde var hans eget fel. För varje sömnlös natt blev tanken på att det var Trians synd som infekterat Lev allt starkare. Han behövde skydda dem från att det skulle hända någon annan i Cirkeln, därav behövde han försvinna - ett tag. 
     Han hade försökt det mesta för att få kontroll över hallucinationerna och den tyngd som ständigt vägde i hans bröst. Minnena från förr som blandades med nu. Verkligheten och drömmarna dansade vals och blandades till en enda grumlig sörja. 
     Över hans kind syntes färska sår, pälsen var skitig efter tre dagars regn och han haltade lite svagt på ena frambenet. Ja, i desperation hade Trian trott att våld kanske kunde rena honom. Få honom att känna något annat, om så blott för en stund. Visst, där i stunden hade tankarna varit någon annanstans än på sin familj i Norr, Valendria, Levs raseri, Vasilisas blod som fläckat ner hans päls när han burit henne den där dagen. Men snart var tankarna tillbaka igen. Så, nästa plan var att domna bort dem - med fruktvin. 
     Den välbyggda träbyggnaden var full av resande. I ett hörn spelade ett gäng vargar musik och värmen steg i takt med rosande kinder och fuktade strupar. Några högljudda vargar sjöng med i någon låt. Några skrattade. Några verkade diskutera skumma affärer. Trian kände inte riktigt av sitt onda framben och visst kändes kroppen varmare än förut, som om den var insvept i en mysig filt. Kanske en lite för varm filt för en bergsvarg vars kropp var skapt för vinterkyla. 
     "Hur tar man sig ens ut här?" flåsade han till medan han tog sig fram genom havet av vargakroppar i olika storlekar. Dock stod hans enorma kroppshydda ut och det var inte särskilt svårt att få andra att flytta sig ur vägen för den unga hanen. 
     Han kom fram till vad som såg ut som en dörr. Var det utgången? Hans domnade sinne kunde inte riktigt tänka klart just nu. Han fick syn på en tik som inte verkade upptagen med att häva vin eller sjunga. Kanske hon visste vägen ut? Han behövde luft. Nu. 
     "Hey, du! Tjejen! Vet du vägen -"      
     Trian tog sig fram till tiken och fick syn på hennes måntatueringar. Ja, Trian hade helt klart en grej för måntatueringar. Allt var hans mammas dumma sagas fel. 
     "Woah! Du är en sån där.. månvarg va? Coolt asså. Ascoolt" flinade han lite föör imponerat. Blev nästan lite fan boy-varning. 
     "Är det nu typ jag ska dra den där... du vet den där raggningsrepliken med att du har ramlat ner från himlen faaaast typ säga något i stil med: heeeej, har du krockat med månen?"
     Han gjorde en liten fundersam min.
     "Vänta, det lät inte alls bra" 
     Han skrattade kort till och skakade roat på sitt unga huvud. Han fäste sin ljusblå blick i hennes ögon. Hon var vacker. Så mycket kunde hans påverkade testosteronhjärna se. 
     "Nej men ärligt, sjukt snygga tatueringar. Jag trodde på riktigt att såna som du bara var ett påhitt från en saga tills jag kom till Numoori. Coolt" 
     Nickade han nöjt. Hade han babblat på nog nu? Trian utan filter.