| Utspelar sig natten/morgonen efter mys-rollet |

Den grå honan var på väg tillbaka till lyorna, likt många av de andra flockmedlemmarna efter en mycket trevlig kväll. Mycket god mat, trevligt sällskap och gemenskap, det som definierade flocken för henne till stor del. Hon hade dock en tanke som gnagde i hennes sinne. Avsaknaden på en viktig varg.
Hon fann sig själv bli stående några meter ifrån öppningen till Thrars lya. Hon hade varit så nere på sistone, knappt tagit sig ut från lyan ända sedan Turbo försvunnit och Teck gett sig av för att leta upp valpen. Vilket inte var konstigt, men hon kunde ana att det var någonting mer där.
Hon själv var ingen främling till att dra sig undan från världen, att allt kunde kännas omöjligt och förjävligt i perioder när Kia var som aktivast. Vad som alltid hjälpte henne att ta sig ur det, eller i alla fall hantera det, var månen. Blicken vändes upp mot det lysande klotet på himlen, hel till formen, likt den varit några nätter. Det fick en tanke att slå rot inom henne. Kunde hon kanske hjälpa Thrar? Hon hade aldrig testat det på någon annan förut, men någon gång skulle väl vara den första.
Efter ytterligare några minuters övervägande så tog hon de få kvarvarande stegen fram till lyan och stack in huvudet. ''Thrar?''. Hon fick inte mycket till svar, men honan uppmärksammade hennes närvaro åtminstone. ''Jag tror att jag kanske kan hjälpa dig''.
Hon lade sig ner innanför öppningen och förklarade kort vad hon tänkte sig. Thrar protesterade inte till hennes idé, men verkade inte överdrivet positiv heller. Så hon sträckte ut sin ena framtass och lade den över stäppvargens. Hon hade samlat på sig rätt mycket månenergi under dessa nätter, så hon hade en hel del att avvara, mer än vad hon själv kunde använda sig av. Hon var försiktigt med att inte föra över energin för snabbt, det fick ta den tid det tog. Det sista hon ville var att chocka hennes kropp.

| Öppet för andra Qu:are att hoppa in efter Thrars inlägg |

Hon hade hört de andra under kvällens gång medan hon halvhjärtat försökt få valparna att sova. Rakel och Thein hade definitivt inte velat sova och hon hade övervägt att låta dem få som de önskade i brist på energin. Men de hade till slut somnat de också. Det var bara hon själv som inte kunde finns någon ro. Det kändes som att hon höll på att explodera. Som om hon behövde klättra upp och ned för alla Byoomis träd för att bli av med känslan. Men orken fanns inte där. Den fanns aldrig där längre. Bara att ta sig utanför lyan var en kraftansträngning hon knappt klarade av.
    "Thrar?"
En bekant röst kallade på henne. Hon vred på huvudet och såg Filia stå i öppningen till lyan.
    "Jag tror att jag kanske kan hjälpa dig."
Hon var tveksam. Kunde hon få Turbo att komma tillbaka? Kunde hon få Teck att återvända hem? Kunde hon inte göra det skulle hon inte kunna hjälpa henne.

Thrar lyssnade till den yngre tikens ord. Hon var villig att ge det ett försök, men hade inga större förhoppningar. Hon låg lugnt kvar då den andre placerade sin ena tass över hennes. Fysiskt kontakt kändes underligt, men inte ovälkommet.

Sakta spred sig en värme inom henne. Det var som att hennes månenergi jagade bort de onda tankarna och gav igen lite av den energi hon förlorat. Det gjorde henne nästan yr. Efter en kort stund försvann den yngre. Thrar var säker på att hon hade sagt något men hade inte uppfattat vad. Istället låg hon kvar och försökte återhämta sig från upplevelsen.

Det tog henne en stund men till sist lyckades hon samla ihop sig tillräckligt för att kunna lämna lyan för första gången på länge. Benen var stela och gjorde nästan ont när hon tog sina första steg och hon var nära att ramla omkull. Med försiktiga steg tog hon sig fram mot den lägereld de haft underkvällen. En liten eld sprakade i stenringen. Hon mötte Filias blick med ett trött leende. På ostadiga ben lade hon sig intill henne. En mjuk suck lämnade stäppvargen då hon lade sitt huvud mot den andres skuldra.
    "Tack."
Hon var obeskrivligt tacksam över vad hon hade gjort för henne. För hennes valpar. Kanske kunde hon äntligen återgå till att vara deras mamma nu.

Då hon hade fört över nog mycket energi så lämnade hon lyan, meddelade att hon skulle finnas där utanför. Hon anade att Thrar kanske skulle behöva lite tid, men hon hoppades innerligt att det skulle fungera. Hon behövdes utanför lyans fängslande omfamning, inte endast för sina valpar och för flocken, men också för sin egen skull. Det blev lätt en ond cirkel när mörkret väl fanns där, en som var nästan omöjlig att ta sig ur.
Hon gick fram till lägerelden, de sista av vargarna hade nu lämnat, och där fanns endast en glöd kvar av de lågor som samlat dem under kvällen. Hon sträckte ut den ena tassen över glöden och lät den flamma upp igen. Endast en liten mysig låga, då veden nästan gått åt helt, men det var tillräckligt. Sedan lade hon sig ner framför elden, studerade den dansande lågan med blicken. Nästan en hypnotiserande syn. 
Hon fann det smått märkligt, då tanken slog henne, att hon nästan skytt elden under sina unga dagar. Och att hon nu istället kommit att uppskatta dess användbarhet, om än destruktiva kraft.

Då hon efter en stund hörde dämpade steg komma mot henne så vred hon bak huvudet för att möta honans blick, och ett vagt leende drog sig på hennes läppar av synen. Det var verkligen en lättnad att se henne komma gående där, om än smått ostadigt.
Honan lade sig ner intill henne, tackade henne för vad hon gjort. ''Varsågod, jag har en hel del att dela med mig av just nu, så det är bara bra om det kan hjälpa någon''. Blicken vändes för en kort stund upp mot fullmånen ovanför dem innan den återvände till elden. Nog för att hon skulle ha försökt hjälpa honan även om det inte vore för fullmånen, men resultatet hade nog inte varit lika bra.