Skogen låg tyst, upplyst i månens blåa sken såg den alltför fridfull ut. Vinden lät löven dansa längs marken och ända fram till den gråblåa honan som låg på en sten i gläntan. Hennes huvud lutat mot sina tassar och slutna ögon. Vëira.
Hennes tankar flöt mellan sovande och vaket, men hon visste bättre än att låta sömen ta över, aldrig låta sig själv vara sårbar. och när var man inte som mest sårbar om inte när man sov? Hon öppnade sina ögon åter och spetsade öronen, skogen var aldeles för tyst, hon tyckte in om det.. Försiktigt reste hon på sin stela kropp och sträckte på sig. Här kunde hon inte ligga.
De år som passerat sedan hon lämnat denna plats hade inte varit goda, varken mot henne eller hennes hem. Hon hade vuxit sig stark här, från valpben till sin mer ståtliga form som ung hona. men då hade hon varit fåfäng, och aldeles för stolt.. Mycket hade förändrats, inte en enda utav Angels hade hon sett. Vëria fnös. Angels.
Något rasslade till i buskarna, en hare säkerligen.
leendet bredde ut sig, låt jakten börja. Tyst smög hon sig ned från stenen och började närma sig sitt byte.