Det hade gått över två veckor sedan hon tog sig ner på stäppen och hon hade inte bråttom vidare. Visst hade hon färdats så snabbt det gick genom bergskedjorna i numoori men nu hade hon lugnat sig lite, insåg att hon ville uppleva platserna mer än att bara se dem. Så här hade hon fällt en mindre vildhäst, en bedrift för en ensam varg hur stor hon än var, och nu var hon på strosfärd. Kadavret låg någon kilometer bort, hon hade lämnat det där o tänkt sig att hon kunde återvända senare om hon skulle känna för det. Samtidigt förstod hon att gamarna mycket väl kunde ha länsat bytet då. Egentligen brydde hon sig inte så mycket om det. Hon var en stark frisk hona, hon kunde jaga ny mat om så behövdes. Nu när hon inte längre behövde försörja en hel flock så var matfrågan ett mycket mindre problem. Hon log mjukt åt det lugna liv hon levde nu, det var så behagligt. Och att befinna sig på en öppen och varm plats som denna insåg hon att hon saknat, trotts att hon aldrig förr upplevt sensationen.
Hon hade fötts i norra numoori och sedan lämnat de markerna för ett än kyligare liv på glaciären. Och nu var hon här. Benen gled framåt och hon sjönk ner i liggande ställning. Lade sig på sida i det långa gräset och andades lugnt. Hennes kraft kände bytesdjur i närheten, men inga vargar, så hon tillät sig sluta ögonen och bara lyssna på vindens framfart och alla de små djurens hjärtslag. Solen glassade ner på henne och det doftade gott av de blommor som ännu inte blommat ut. Hon stormtrivdes på denna plats, här skulle hon kunna leva.
En gäspning undslapp henne där hon låg och tänkte på att när hon utforskat hela numoori skulle hon se till att återvända hit. Inte bara för blommornas och värmens skull utan även för Shiro. Hanen hon så lustigt träffat i blodbergen, det enda spår hon hittat efter sin gamla födelseflock.

En ökande energi väckte henne ur sitt meditativa tillstånd och hon öppnade de nötbruna ögonen. Ännu var vargen för långt bort för att störa henne men hon var medveten om dennes existens. Beredd ifall den skulle komma emot henne. Och mycket riktigt fördes den allt närmre henne. Hon rullade upp i liggande ställning och spanade genom blommorna. Den långa svansen låg utsträckt bakom henne och den långa smala tungan fuktade först nosen och fortsatte sedan uppåt för att tvätta den ena ögonvrån. Hon var en mycket stor varg och hennes hals var lång, så hon såg utan problem ovan det vajande gräset och de färgglada blommorna. Hennes huvud tippades lite på sned då hon tittade på hanen. Han kunde mycket väl se henne där hon låg med sina långa guldiga öron spetsade, men ännu ville hon inte resa sig och hälsa honom välkommen. För henne gjorde det ingenting ifall han bara passerade henne, även om hon heller inte hade något emot ett möte. Hon log svagt och ett litet kattlikt kurrande lämnade henne.

Ghadam stannade upp när han plötsligt fick syn på vargen i gräset. Han hade följt en främlings doft ett tag nu, utan större anledning än för att han tyckte det var roligt att följa spår och se vart det ledde. Nu när hans ögon föll på det höjda huvudet som stack upp bland gräs och blommor så var han inte helt säker på vad han skulle göra. Av det han kunde se av henne så var det en stor varg han följt, ljust brun med mönstrat ansikte. Solens sken fick klara ljusfläckar att blänka till från främlingen. Metall? Ghadam hade mött vargar med metallsmycken förut. Det var spännande.
     Han hade stått stilla och stirrat en längre stund när han kom på sig själv. Han ruskade på kroppen och kastade en blick ut över landskapet vid sidan om dem. Han kunde dock inte hålla blicken borta i mer än ett ögonblick innan han vände sig tillbaks till främlingen. Svansen pendlade bakom honom, först långsamt men snart oblygt glatt. Han kunde ana ett leende i tikens ansikte, trots avståndet. Öronen spetsades glatt på hans huvud.
     ”Hej”, hojtade han när han tog ett steg närmre.

[Ah, jisses, ursäktar segt svar]

Hon kvävde en lätt impuls att resa på sig och röra sig emot främlingen. Han verkade trevligt och hans svans vittnade om en smickrande glädje. Men hon hade det för skönt här för att resa sig. Istället log hon brett och ropade tillbaka.
"Hallå där!"
Även hennes svans började mjukt svänga från sida till sida, svepte ner gräset bakom henne. Hon höjde den något så det skulle se mer ut som en svans och mindre som en gigantisk orm genom gräset. Hanen sken av en söt entusiasm. Hon studerade honom med ett lugn i den nötbruna blicken så som han studerat henne. Huvudet tippades lätt på sned och det metallen i hennes öron att kasta solkatter över gräset.
"Mitt namn är Persephone.."
Sade hon sedan men lägre ton, men långt ifrån ohörbart för hanen.
"Vem är ni?"
Nu kunde hon inte komma på någon ursäkt för att ligga kvar i det sköna gräset utan reste sig upp med blomblad i pälsen. Började med lugna steg skrida framåt mot hanen. Den lätt absurt långa svansen svepte fortfarande bakom henne och metallarmbanden runt hennes vänstra framben skramlade lätt för varje steg. Då hon kommit vad hon själv ansåg som tillräckligt nära, med andra ord några meter bort från hanen, så stannade hon. Svansen sjönk ner och lade sig i en lätt kurva på marken med toppen parallellt med hennes kropp. Den var tung att hålla upp, speciellt med de många metallsmyckena, så när helt hon kunde lät hon den vila mot marken. Då hon rörde sig kunde hon dock inte anstå sig att låta den släpa i marken, utan höll den respektingivande högt. Hon var den gudinna hon var döpt efter, eller hon betedde sig iallafall som en sådan. Men utan högmodet, utan att se sig själv som högre stående, utan arrogansen. Hon var ståtlig, men såg inte ner på någon. Hade med sitt åldrande insett att det inte fanns någon poäng i att tävla om respekt.

Ghadams blick pendlade som hastigast till gräset vid sidan om främlingen när han såg det röra sig, innan han insåg att det var hennes svans som fick det att vaja. Hon var, minst sagt, en stor varg. Med en lång svans. Hans leende blev bredare när hon presenterade sig själv. Persephone. Hon reste sig upp och kom emot honom innan hon stannade på kort avstånd. Ghadam tog ytterligare ett par steg närmre, kunde inte helt hålla nyfikenheten tillbaka när han sträckte nosen i hennes riktning för att vädra efter hennes doft.
     ”Jag är Ghadam”, svarade månvargen glatt. ”Du är väldigt stor.” Han insåg vad han sade lika snabbt som orden lämnade hans mun, och det var med ett hastigt stammande han rättade sig själv. ”Nej, jag menar, eh. Förlåt. Det var oartigt.” Men det var sant. Hon var säkert dubbelt så stor som vad Ghadam själv var. ”Är det metall?” En undanmanöver. Smidigt.

Off: Eftersom att det här rollspelet har stått still i snart ett år, och Persephone inte varit inloggad på nästan lika lång tid, så tänker jag nu se det som avslutat. Om du vill fortsätta så säg till, annars är det här nu avslutat.

[Avslutat]