Skymningen skapar tätare och tätare mörker i skogen. Men allteftersom månen tar över tronen på himlavalver ju mer ljus badar skogen i. Den gyllene varginnan vandrar genom de glödande månblommorna i Ötamon. Hon trodde aldrig att blommor kunde glöda så som de här gör men här har hon blivit bevisad annat. Varför glöder dem? Det är sällan något väcker hennes nyfikenhet men den här gången har det gjort det. Dessa blommor som glöder så stolt och står i miljontal. Likt stjärnor som fallit ner från himlen och nu lever i den här skogen. Deras sken får den gyllene varginnans päls att glittra lätt. Gör henne om ännu vackrare. Ja, det här är en bra skog. Här kan hon kanske stanna ett tag? Varför inte?

Allteftersom varginnan vandrar fram så böjer sig blommorna ur vägen. Inte vill hon trampa på dem när de står här så stolt. Inte är hon dem som lämnar sår i naturen om hon inte behöver. Hon finner skogen harmonisk och det smittar av sig på henne. Det var länge sedan hon kände ett sådant lugn. Närmast meditativt. Varginnan har vandrat för länge för att minnas vad det betyder att ha en plats att tillhöra. Hon har varit ensam för länge för att minnas vad gemenskap vill säga. För att inte tala om närhet. Det var det en livstid sedan.

Den gyllene varginnan väljer ut en plats för sig vid foten av ett väldigt träd. Hon är förundrad av skogen. Kanske även hänförd. Med en elegant rörelse sätter sig varginnan ner och den långa yviga svansen placeras kring hennes tassar. Här sitter hon gärna en stund och ser på månblommorna. De har berättat för henne att de kallas månblommor och att de ärats sitt sken från självaste månen själv. Varginnan har hela sitt liv endast sätt månen som en stor rund sten på himlen. Men här bevisas hon att den har liv och är så mycket mer. Intressant.

[PAX TILL GHADAM]

Ghadam var inte på väg någonstans. När mörkret börjat falla och månblommorna sakta vaknade till liv hade han vandrat runt utan något direkt mål i ett par timmar redan. Han hade alltid varit en vandrare. Även efter att han slagit sig ner i Ötamon för att gå i lära hos Mivria hade han inte kunnat sluta vandra. Han gick sällan särskilt lång dock, utan brukade snarare promenera runt i större cirklar som alltid tog honom tillbaks till där han börjat. Stigar som ledde honom tillbaks till sin mentor och de vänner han funnit här.
     Det var med klar stämma Ghadam sjöng på en av de sånger han försökte lära sig på lucarni. Han uttalade inte alla orden helt rätt, och stannade ibland upp i en vers för att upprepa samma ord några gånger innan han fortsatte. Runtom honom dansade skuggor bland de närmsta träden när han passerade. Det gyllene skenet från hans måntecken blandades med det från blommorna.
     Ghadam hade varit för uppslukad i sitt försök att komma ihåg det exakta uttalet av orden och hur sången fortsatte för att lägga märke till annat. Det var inte förrän han passerade de stora rötterna till ett av skogens massiva träd som han insåg att det fanns en främling i närheten. Hans lättsamma steg stannade abrupt när han gick på doftspåret av en annan varg, och hans sång dog hastigt ut. Med nosen vädrande i luften vände han sig efter doftspåret, endast för att upptäcka en stor, gyllene varg invid det träd han just passerat. Om han inte känt hennes doft, och inte sett sig om, så hade han troligtvis passerat utan att inse att det satt någon på andra sidan rötterna.
     ”Åh, eh…”, lyckades han få fram innan han helt registrerat den andra. Öronen vek sig osäkert utåt. ”Heh… Hej? Ursäkta, jag såg dig inte.” Ett ursäktande leende spred sig i hans ansikte.


[Meeh, kommer ta lite tid att komma tillbaks in i att rolla Ghadam igen. Han har varit för stilla för länge. Ta en skiss *kastar*]

Jorden viskar till henne. Berättar gamla historier om denna plats. Vissa historier är på helt utdöda språk som för länge sedan har fallit i glömska. Den stora gyllene varginnan sitter stilla med slutna ögon och bara lyssnar. Det är likt meditation för henne själ. Så stilla och så fridfullt. Hon uppskattar den här skogen. Men fridfullheten varar inte länge innan jorden gör henne uppmärksam på att det är någon som rör sig i hennes riktning. En vandrare genom skogen. Uttråkat sitter varginnan kvar. Hon kan väl hoppas på att hon inte kommer bli uppmärksammat. Att hon får behålla den här fridfulla känslan.

Men det är såklart för mycket begärt. Hon är ju trots allt den hon är. Hon är vacker och otroligt iögonfallande. Vem kan gå miste om hennes existens? Liktväl så lägger främlingen märke till henne. Efter att ha vandrat rakt förbi henne en bit. För en stund hade hon trots allt hoppats på den stilla stämningen skulle förbli utan krusningar på ytan. Men icke. Främlingen lägger märke till henne. Inget konstigt med det. Han uttalar sig klumpigt och låtsas som att hennes närvaro nästan gått honom förbi. Varginnan öppnar ögonen och den rubinröda pupillösa blicken fästs på en främling vars päls glöder lika klart som månblommorna som omringar henne där hon sitter. Främlingen glöder. Varginnan förblir stilla. Hennes anlete lika kyligt och likgiltigt som alltid. Men en gnista i bakhuvudet viskar om ett intresse för hanens glödande kropp. Hon förblir dock tyst. För till hanens ord finns inga svar.

Den kalla blick han fick från främlingen fick Ghadams röst att fastna i halsen. Han stammade osäkert på en tyst stavelse, innan han stängde munnen och drog tankfullt på pannan. Kanske hade hon inte hört honom? Borde han upprepa sig, eller hälsa? Eller..? Det var en väldigt stor varg, den gyllene, och hennes anlete var inte det minsta inbjudande. Kanske vore det bättre att låta henne vara.
     Ghadam bestämde sig för att det nog var det bästa alternativet.
     ”Jag, eh, menade inte att störa. Ursäktar.” Öronen vek sig ut åt sidorna. ”Jag… går. Jag går.” Han nickade som för att understryka sina ord, och fortsatte sedan på sin väg. Han släppte dock inte tiken med blicken förrän han tagit ett par steg, som för att försäkra sig om att han valt rätt.
 
[Du kan välja om vi ska se det som ett kortroll, i så fall lämnar Ghadam platsen, eller om Artemis vill göra någon antydan till att vara social ;) ]